Bangkok – Sista badet, sista staden, sista natten.

Efter mer än sju månader på resande fot runt jorden är nu allt som återstår, precis som Murray Head sjunger i Björn och Bennys musikal Chess, ”One night in Bankok”. Från vår balkong på 18 våningen på det fyrstjärniga hotell där vi spenderat de tre sista dagarna ser man hur denna väldiga miljonstad breder ut sig bort till horisonten.

Vi korsade gränsen till Thailand, resans elfte och sista land, för fjorton dagar sedan. Redan tidigt kunde vi konstatera att Thailand skiljer sig väsentligt från de tre Sydostasiatiska länder vi besökt på vår resa. Thailand känns betydligt rikare. Bilarna är finare, motorcyklarna färre och närbutikerna från den internationella kedjan 7-eleven är fler, betydligt fler. Faktum är att Thailand har över 6000
7-eleven-butiker varav hälften är i Bangkok. En annan stor skillnad är att Thailand har vänstertrafik.

Första destinationen i Thailand var den lilla, turistiska ön Koh Samet vilken vi nådde efter en lång men intressant resa. Koh Samet ligger bara några timmars bussresa från Bangkok och fungerar därför som en tillflyktsort för många Bangkokbor under helgen och är utmärkt för avkopling, sol och bad. De äventyrligt lagda turisterna kan, liksom vi, hyra en motorcykel och köra de fyra kilometerna från öns norra sida till dess södra spets. Äventyret ligger i att bara lyckas ta sig fram. De smala grusvägarna är nämligen så dåliga och branta att det förmodligen gått snabbarare att gå. Något som ingen berättade för oss när vi hyrde motorcykeln.

Efter fem avkopplande dagar på Koh Samet tog vi båten tillbaka till fastlandet för att åkta vidare till Jomtien, en stadsdel i kuststaden Pattaya. Att mitt Thailändska uttal inte är det bästa blev ganska uppenbart när vi, i hamnen i Ban Pea, var på jakt efter en buss till Pattaya. Jag frågade en man vi träffade på gatan om han viste var vi kunde hitta en ”Bus to Pattaya”. Han blev tyst och tittade förundrat på mig men sken snart upp och pekade på en av de många fruktförsäljarna som stod längs gatan ”Ahh! Pappaya!”. Trots språkförbistringen hittade vi till slut rätt buss.

Pattaya är en stad som hos många har väldigt dåligt rykte. Efter att i århundraden ha varit en lite fiskeby växte Pattaya under Vietnamkriget när amerikanska soldater på Permission började besöka staden för att koppla av. 50 år senare har staden officiellt över 100 000 invånare (bortåt 500 000 inofficiellt), den tar årligen emot miljontals turister och har också en stor andel bofasta utländska invånare. En stor anledning till stadens dåliga rykte är den utbredda prostitution som länge funnits i Pattaya och som finns där än idag. Bortser man från det anser jag att Pattaya är en trevlig stad. Anledning till att vi åkte till just Pattaya var för att besöka Matildas kusins morfar, Novak, som bor där. Vi spenderade tre trevliga dagar med honom då han visade oss staden innan vi drog vidare till vår resas sista destination; Bangkok.

Bangkok är en imponerande storstad med sina drygt sju miljoner invånare, en stad med många olika sidor. Här finns finanskvarter med höga skyskrapor, skraltiga kåkstäder och allt där emellan. Liksom så många andra backpackers spenderade vi våra första dagar i området kring Koh San Road. Ett område som kryllar av billiga boende, internetcaféer och försäljare som säljer solglasögon och andra turistprylar. I närheten ligger kända sevärdheter som till exempel den gigantiska liggande Buddhan. Vill man ta sig längre bort, men ändå slippa den hektiska trafiken, kan man med fördel hoppa på en av passagerarbåtarna som färdas upp och ner längs Chau Phraya, den stora floden som löper igenom Staden.

Efter tre dagar vid Koh San Road var det precis det vi gjorde. Vi hoppade på flodbåten och flyttade in på fyrstjärniga Furama Hotell i stadsdelen Silom. Under drygt sju månader på resande fot med många nätter på dåliga hotell ville vi avsluta på topp.

Under de sista dagarna har vi varit på flera marknader och köpcenter och i gårkväll såg vi Titanic 3D på en av ytterst få 4Dx biografer i världen. 4Dx innebär, förutom att själva filmen är i 3D, att man försöker skapa ännu en dimension genom stolar som rör sig i synk till filmen, fläktar i taket som skapar vind, doftämnen som sprutas in i salongen, vattendroppar som sprutas i ansiktet med mera. Företeelsen är inte helt ovanlig på till exempel nöjesfält men då brukar de visa en specialgjord kort film. Att man i Bangkok kan se hela långfilmer med denna teknik är det som gör denna biograf så speciell.

För drygt sju månader sedan lämnade vi Sverige och flög till USA. Elva länder senare är det nu dags att vända hem igen. Det kommer bli väldigt skönt att komma hem samtidigt som det känns väldigt märkligt. I sju månader har vi släpat runt alla våra tillhörigheter i våra ryggsäckar utan någon fast punkt i tillvaron. Vi har fått se mängder av vackra platser, upplevt fantastiska saker och träffat massor av trevliga människor. En speciell tanke går till de underbara människor som genom couchsurfing.org låtit oss bo hos dem, visat oss deras städer och länder och på många plan imponerat med helt fantastisk gästfrihet. Jag kunde inte i min vildaste fantasi inbilla mig att den grad av gästfrihet som vi mött ens existerade. Nu vet jag och det är tack vare Ronald i La Paz, Pablo och hans familj i Santiago, Nacho i Valparaíso, Yerko i Viña del Mar, Ricardo i San Rafael, Leo i Tandil, Fer i Buenos Aires, Ryan i Los Angeles och David och Chet i San Fransisco.

Efter sju månader kan jag nu hävda att jag pratar Spanska, om än på låg nivå, att jag kört bil till Key vest och längs vackra Route 1, att jag sett Machu Picchu, varit i en gruva i Bolivia, ätit en äkta Argentinsk Asado, druckit en Caipirinha på Copacabana, åkt båt sju kilometer genom en grotta, varit i Mekongdeltat, bott på en Robinson-ö med mera och allt detta utan att ljuga.

Nu åker vi hem igen men något säger mig att det inte kommer dröja allt för länge innan vi åker bortomlands igen.

Vi hörs i Sverige!

/Robin

Siem Reap – Fruktade blodsugare och fantastiska tempel

Sihanoukville, eller Snooky som det kallas av backpackers,
är Kambodjas trumfkort i spelet om inkomsterna från de soldyrkande turisterna.
Den egentligen ganska tråkiga hamnstaden stoltserar med några av Kambodjas
finaste stränder och är ett ganska självklart stopp för många backpackers på
genomresa i Kambodja. Även om Kambodja ligger långt efter grannen i väst,
Thailand, vad det gäller ”sol-och-bad-turister” jämförs Sihanoukville ofta med
Thailand på 80-talet. Längs den ganska trånga strandremsan vid Serindipity
beach i Sihanoukvill trängs de påstridiga försäljarna och tanterna som erbjuder
massage med strandbarerna som ligger vägg i vägg så långt ögat kan nå. Fatölen
kostar 50 dollar cent och då får man använda barens solstolar så länge man
vill.

På föregående mening kanske någon reagerar ”Oj, det var
billigt. Bara 50 cent!” medan någon annan förvånat undrar ”är Kambodjas valuta
verkligen dollar?”.  Svaret på den senare
reaktionen är både ja och nej. Kambodja använder, mig veterligen, ett ganska
unikt system. Amerikanska dollar används tillsammans med den egna valutan Riel.
Priserna på allt som är dyrare än några kronor skrivs i dollar men eftersom man
inte använder mynt ges växel på dollar tillbaka i Riel. En dollar motsvarar
ungefär 4000 riel så om du betalar din fatöl med en amerikansk dollar får du
2000 riel tillbaka. Märkligt!

Eftersom Sihanoukvill är utgångspunkten för resor till bland
annat Koh Rong spenderade vi några dagar där innan vi åkte ut till vår paradisö
och återvände dit för ytterligare lite avkoppling när vi kom tillbaka. En dag i
Sihanoukville bjuder inte på någon fördjupad insikt i den Kambodjanska kulturen
utan handlar snarare om att dricka öl på stranden hela dagen för att på kvällen
återvända till stranden för att äta grillat och dricka billiga drinkar. Ett
helt ok upplägg för någon som vill ha lite avkoppling från det ibland slitsamma
livet som backpacker. De minnen vi tog med oss från Sihanoukville skulle dock
visa sig vara allt annat än odelat positiva.

På varje reseforum på nätet, i varje guidebok och i
skräckhistorier från andra backpackers hör man talas om dem. De är fruktade och
under sju månaders resande hade vi, till vår stora förvåning, sluppit undan.
Näst sista morgonen i Sihanoukville var vår tur dock över. Matilda vaknade upp med
bett över hela kroppen. Vi hade hamnat i ett hotellrum med vägglöss, eller
bedbugs som de också kallas. Som av ett under hade jag dock inte fått ett enda
bett. Dessa små kryp är näst intill omöjliga att upptäcka på dagen men på
natten kryper de fram för att kalasa på de inte ont anande stackarna som ligger
i den säng som råkar vara deras hem. De verkade dock ha gått vilse i vårat
myggnät för över allt på detta nät hittade vi dessa halvcentimeter stora kryp
som lämnade en rejäl blodfläck efter sig när man krossade dem. För att inte få
några av dessa, minst sagt oönskade, kryp som fripassagerare i våra väskor
bytte vi rum, lämnade i princip alla våra kläder på tvätt och dränkte in våra
väskor i insektsdödande medel.

Efter att genomlevt denna otrevliga incident tog vi vårt
pick och pack och reste vidare till Kambodjas förmodligen mest kända och
populära turistattraktion.

Mellan 800- och 1400-talet fanns det i Sydostasien ett rike
som hette Khmerriket. Under dess storhetsperiod innefattade detta rike dagens
Kambodja, Laos, Thailand och södra Vietnam. Centrum i detta rike var staden
Angkor. Angkor fungerade inte bara som huvudstad utan också som ett religiöst
centrum. Därför lät man under Khmererrikets tid uppresa en stor mängd olika
tempel i och runt Angkor varav det mest kända är Angkor Wat vilket byggdes på
1100-talet och än idag är världens största religiösa byggnad. Här finns också
en nio kvadratkilometer stor stad som kallas Angkor Tom som under rikets storhetstid
hade en miljon invånare och var världens största stad vid den tiden.

Under 1400-talet övergavs Angkor. Vad som var anledningen
till detta, därom tvistar de lärde. Många av de storartade templen föll i
glömska under hundratals år tills området, under 1800-talet, utforskades av franska
arkeologer som också påbörjade arbetet med att restaurera många tempel. Arbetet
avbröts under Röda Khmerernas framfart men fortsatte efter deras fall. Idag
finns drygt 70 större ruiner i området och runt tusen mindre lämningar som
årligen besöks av upp emot en miljon besökare per år.

Vi spenderade tre hela dagar för att, med tuk-tuk och cykel
till hjälp, utforska olika tempel i området. Vi besökte bland annat det
avlägsna och förhållandevis orörda ”Indiana Jones-templet” Beng Mealea, några
av de äldsta templen i det som kallas rolousgruppen samt självklart Angkor Wat
och Angkor Tom, bara för att nämna några. Efter tre dagar med många mil på
cykel och efter mycket klättrande i tempel var vi ganska möra.

Med nya intryck och ömmande fötter, men förhoppningsvis inga
bed bugs, i bagaget dra vi nu vidare till resans sista land, Thailand.

/Robin

Koh Rong – Paradisö och pratglad ödla

Det är ännu en dag vid himmelrikets bukt…

Här sitter Robin och jag på verandan till en liten bungalow för två och njuter av den friska luft som blir kvar som tecken på att det dagliga, cirka tre minuter långa, ösregnet dragit förbi. Det går till så att, plötsligt öppnar sig himlen som ett duschmunstycke och lika hastigt stängs det av igen. Inte ens solen hinner med att sluta skina. Min gissning är att den frodiga grönskan som finns i bakgrunden av den 7 km långa vita sandstranden har just detta regn att tacka. En bit längre ner tar det transparenta havsvatten vid och dess turkosa färg fortsätter att växa sig starkare ju längre bort blicken färdas. När ögat till sist når den eviga horisonten har havet uppnått en djup blågrön färg och långt där ute är det fullt av fiskebåtar. Det var en sådan liten färgglad fiskebåt, ombyggd för att frakta turister, som tog oss från Sihanoukvilles turistfyllda partystrand ut till denna gröna paradisö för 3 dagar sedan.

Ön heter Koh Rong och ligger 3 timmars fiskebåtresa utanför Kambodjas kust. För bara några veckor sedan var det faktiskt här man spelade in den franska versionen av Robinson eller ”Survivor” som det heter i många andra länder. Det var alltså tur att vi inte kom tidigare för då hade förmodligen hela anläggningen ”Sok San” varit full av sniglar, grodlår och filmfolk. Lite här och var hittar man spår från tävlingen såsom statyer och de speciella röstningsredskapen som är märkta med deltagarnas namn typ Gérard och Laurent.  Jag har stor förståelse för att detta måste ha varit en perfekt inspelningsplats för programmet och faktum är att även andra länder planerar för att hålla sina tävlingar på denna strand.

Men det är inte bara livet på land som får en att tappa andan här på ön. Igår hyrde vi vars en snorkel och begav oss bort mot ett av de korallrev som beklär havsbottnen utanför ön. Även om man många gånger har tittat på reseprogram och vetenskapsprogram som visar hur det ser ut vid ett korallrev tror jag ändå att man blir överrumplad första gången man dyker eller snorklar på ett sådant ställe. Det är ju en helt ny del av världen som öppnar sig framför ens ögon. Vart man än tittar ser man fiskar och konstiga undervattensväxter. Vi såg bland annat de typiska havsanemonerna med sina orangea clownfiskar, blåa små neonlysande fiskar, randiga fiskar i alla sorters färger, svarta bollar med decimeterlånga, sylvassa taggar och prickiga fiskar som Robin logiskt nog döpt till leopardfiskar. I skrevorna mellan korallbergen skymtar man då och då större fiskar som snabbt försvinner in i någon spricka.

När klockans visar halv sju tycker solen att den har gjort sitt för dagen och försvinner ner bakom den högra sidan av bukten. Då sätts elaggregatet på och vi får konstgjort ljus i några timmar till. Alla gäster (under vår vistelse har det varit mellan 10 och 4) samlas i restaurangen och det blir tid för mat och kortspel. Det enda som stör lite brukar vara insekterna som hela tiden flyger in i lamporna och sedan kraschlandar mot oss som sitter nedanför. Robin har berättat att han hört eller läst någonstans att de är vana att navigera via månen och att deras navigationsförmåga rubbas helt av det starka ljuset från lampan.

Och så var det de där Geckoödlorna också… Flera gånger under vår första natt här vaknade vi upp av ett högt och konstigt ljud som kom inifrån bungalowen. ”Geckooo, geckooo, geckooo”, lät det. Det skrämde upp oss lite, men vi hade inte särskilt stor lust att hoppa ut och se vad det var och dessutom kände vi oss ganska skyddade av myggnätet. På morgonen väcktes vi av samma ljud och Robin utbrister, ”skulle det inte kunna vara en Geckoödla? Det låter precis som att den säger Geckooo.” Kvällen efter det satt vi lyckligt ovetande ute på terrassen till vår bungalow och läste i lampans sken. Plötsligt kom det en stor grön skalbagge som inte slutade flyga in i oss. Till sist var den bara en stor mosig pöl efter att jag hade gått lös en stund med min flippfloppsko. Men faran var inte över. Jag tittade upp mot lampan och vad fick jag se, om inte en stor 40 centimeter lång ödla med stora, utstickande gula ögon. Då blev det lite mycket för mig och Robin så vi gick bort till restaurangen och frågade vad det var för en reptil som verkade vilja dela bungalow med oss. Helt i enlighet mad vad Robin hade gissat samma morgon, var det en Geckoödla.

Varje kväll har ödlan kommit tillbaka och nu har vi faktiskt börjat tycka att den är ganska gullig, med undantag av när den kommer ner på golvet. Tydligen ska man inte komma för nära dem, för om de blir rädda och bits släppet de inte taget. Då får man antingen bänder upp käkarna eller sänker ner den berörda kroppsdelen och ödlan i vatten.

En annan och något trevligare nattlig upplevelse är den man får om man tar sig ett dopp i havet efter klockan 23.00 när aggregatet har stängts av. Då ser man ljuset från den stjärnklara himlen, men det ljus som fascinerar mest kommer från havet. Med varje simtag man tar slår det nämligen ut små, gula och till synes magiska blixtar runt hela din kropp. Särskilt mycket magi är det dock inte inblandat utan blixtarna kommer från små plankton som reagerar på detta vis då de blir skrämda.

När vi sitter här på vår lilla terrass får man känslan av att befinna sig i ett vykort och så känns det nästan hela tiden här på ön. Jag har ansträngt mig hårt för att försöka skapa en minnesbild av detta ställe och lagra den någonstans i mitt medvetande. Förhoppningsvis ska jag kunna ta fram den och minnas hela känslan av denna fantastiska ö nästa höst och vinter. Imorgon åker vi tillbaka till fastlandet och om cirka tre veckor är vi tillbaka i Sverige. Efter snart sju månaders resande börjar det kännas dags för hemresa, men helt lätt kommer det nog inte vara att lämna ön imorgon och att lämna världsluffarlivet om tre veckor.

/Matilda

Phnom Penh – Mänskligt lidande och märklig ironi

I April 1975 tågar de Röda Khmererna in i Phnom Penh. Folk jublar och firar på gatorna. Efter år av inbördeskrig mellan regeringsstyrkorna och det de kommunistiska Röda Khmererna, stöttade av Nordvietnam, verkar kriget nu vara över. Äntligen väntar en tid med säkerhet och trygghet. Det var åtminstone vad man hoppat på. Istället blev Röda Khmerernas intågande i Phnom Penh starten på en period av terror och mord. En period som likt Nazisttiden i Tyskland, kriget i Bosnien och konflikten i Rwanda har gått till historien som oerhört mörk tid.

Ledare för de Röda Khmererna var den numera ökända Pol Pot. Han ville skapa den renaste mest extrema kommuniststaten i världen. Hans mål var ett klasslöst samhälle och ett självförsörjande Kambodja helt utan beroendeställning till andra länder. Hjältarna var bönderna på landsbygden vilka han kallade ”det gamla folket”. Han föraktade alla stadsbor i allmänhet och de välutbildade med kontorsjobb i synnerhet. Dessa kallade han ”det nya folket”.

Det första han gjorde var att tvångsdeportera alla som bodde i städer och sätta ut dem på landsbygden. På bara tre dagar hade miljonbefolkningen i Phnom Penh körts bort och staden lämnades öde likt en spökstad. På lansbyggden tvingades ”det nya folket”, i stort sett helt utan utbildning, odla ris och gräva diken. Allt för att öka risproduktionen och göra Kambodja självförsörjande. Det var ett hårt arbete som skördade många liv. Många tvingades arbeta från soluppgång till solnedgång. Trots det hårda arbetet producerades inte tillräckligt mycket mat och folk svalt.

För att ta hand om alla de som motsatte sig Röda Khmerernas regim inrättades en rad olika fängelser varav det mest kända är s-21 fängelset i Phnom Penh. Här fängslades människor som misstänktes vara motståndare av revolutionen och tvingades under tortyr erkänna sina brott. Idag är det gamla fängelset ett museum.

Efter att fångarna på s-21 i Phnom Penh erkänt brotten de begått, eller inte begått, transporterades de till ett annat boende. Åtminstone var det vad man sa till dem. När mörkret lagt sig packades fångarna in i lastbilar och kördes 15 kilometer utanför staden till ett av många dödsfält som fanns i Kambodja. Väl framme radades de upp, bakbundna iförda ögonbindel, och fick en och en gå fram till kanten på en grop där vakter, för att spara på dyrbara kulorna, slog ihjäl fångarna med machetes, bamburör eller jordbruksredskap och sedan kastade fånarna i gropen. Allt medan högljudd revolutionär musik spelades för att dränka fånarnas skrik.

Med tiden blev Pol Pot mer och mer paranoid. Allt fler människor fängslades och avrättades misstänkta för att vara motståndare av regimen. Det kunde räcka med att man hade glasögon eller fina händer för att misstänkas och avrättas.

1979 besegrades de Röda Khmererna och Pol Pots terrorvälde var över. Man uppskattar att det, under de fyra år Röda khmererna regerade, mördades mellan 2 – 3 miljoner människor vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av Kambodjas befolkning vid den tiden.

Även dödens fält utanför Phnom Penh går idag att besöka. Det är en vacker, lummig och fridfull plats. Över allt syns dock håligheter i marken efter utgrävda massgravar som påminner om den tragiska historia som utspelat sig här. Man uppskattar att ungefär 20 000 personer mördades och begravdes på fältet. I de gravar man grävt upp har man hittat 9000 skallar som idag förvars på 17 våningsplan tillsammans med käkben, lårben och andra kvarlevor i ett minnestempel mitt på fältet. Trots utgrävningarna finns det fortfarande många rester kvar i marken efter döda som spolas upp till markytan när det regnar. Det är en minst sagt bisarr känsla att gå omkring i denna gröna oas och hitta tänder, ben och klädrester här och var i gräset.

Pol Pot levde fram till 1998 utan att hinna ställas inför rätta. Även om vissa av de ansvariga nu fått sina straff går processen väldigt långsamt och det är en kamp emot klockan att hinna åtala de skyldiga innan de går ur tiden av naturliga skäl.


När man går runt på dödens fält bland flockarna av turisterna med sina audioguider runt halsen kan man inte utan finna det hela väldigt lustigt. Kanske fick Pol Pot ett visst straff ändå för det råder väl ingen tvekan att hans skulle vänt sig i graven om han viste att den plats där han avrättade kommunismens motståndare idag är ett av Kambodjas största turistmål och till råga på allt, i äkta kapitalistisk anda, ägs av ett vinstdrivande kinesiskt företag.

/Robin

Phnom Penh – Välordnad huvudstad och vackert delta

Mörkret börjar sänka sig över Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Från takbaren på nionde våningen där vi sitter ser man stadens, med ett par undantag, låga siluett. De flesta hus är förmodligen inte högre än fem våningar.

Med Kambodjas fattigdom i åtanke blev vi väldigt förvånade när vi kunde konstatera att Phnom Penh, åtminstone i de mest centrala delarna, är betydligt renare, mer välordnat och till synes rikare än de sydostasiatiska huvudstäder vi besökt ännu så länge (Hanoi och Vientiane). Vi har heller inte varit på någon plats i Asien där folket pratar så bra engelska som här, oavsett om det rör sig om en servitris, tuk-tuk förare eller ett butiksbiträde.

De största upplevelserna den senaste tiden har vi dock inte upplevt i Kambodja utan precis innan vi lämnade Vietnam. Som så många andra turister i Vietnam ville även vi se det välkända Mekongdeltat och om så många andra turister valde även vi, trots dåligt rykte, på grund av lathet och tidbrist att utforska deltat genom att ta en organiserad tur. Turerna till deltat är kända för att vara extremt turistiska, oautentiska och dåligt arrangerade. Visa av erfarenhet bestämde vi redan innan vi började leta efter en tur att ta den absolut billigaste vi kunde hitta. Av de turer vi redan varit på i Sydamerika och Asien har de turer vi betalat lite mer på för att få lite bättre varit mycket sämre.

Vi fick en tredagarstur med vidare transport till Phnom Penh för smått otroliga 280 kr per person med allt inkluderat. Förmodligen billigare än vad vi kunnat göra det för på egen hand. Ännu en gång visade sig mönstret upprepas. Trots att turen i Mekong var extremt turistisk och att vi kände oss som får i en flock var vi nöjda. Vi hade bra guider och allt gick smärtfritt från början till slut.

Med sina drygt 430 mil är Mekongfloden världens 12:e längsta flod. Flodens börjar i Kina och slingrar sig sedan igenom Burma, Laos, Thailand och Kambodja för att slutligen, genom deltat i södra Vietnam, mynna i Sydkinesiska havet.

Mekongdeltat i Vietnam bebos av drygt 17 miljoner människor och brukar kallas Vietnams riskorg. Floden gör nämligen deltat väldigt bördigt. Med en risproduktion större än Korea och Japan tillsammans står deltat för ungefär hälften av Vietnams totala risproduktion och bidrar till att Vietnam är världens näst största risexportör efter Thailand. Det är dock inte bara ris som framställs i deltat utan även frukt- och fiskodlingar är vanligt förekommande.

Närheten till vattnet spelar också in i vardagslivet när det kommer till val av transportmedel. En tredjedel av befolkningen i deltat äger en båt och vissa byar är mer tillgängliga via vattnet än via landvägen. Detta var något som tydligt stod klart för oss efter tre dagar i deltat. Nästan alla de sevärdheter vi besökte föranleddes nämligen av en båttur.

Trots att de tre dagarna till stor del bestod av att vi blev vallade som en flock dresserade får: ”titta till höger, gå till vänster, sitt, ät lunch” var vi ändå nöjda. Att turen skulle vara väldigt turistisk viste vi redan innan och vi fick trots allt se en hel del av deltat. Bara bussresorna mellan städerna bjöd på fantastiska vyer över smaragdgröna risfält och små slingrande kanaler.

En av höjdpunkterna under turen var besöket på, vad som sägs vara, Mekongdeltats livligaste flytande marknad i närheten av Can Tho. Här samlas dagligen båtar lastade med frukt och grönsaker som bjuds till försäljning. Vill man se den riktigta kommersen gäller det att vara där i tid. När vi kom dit vid niotiden hade handeln redan avtagit men det var ändå intressant att se.

Efter tre dagar i deltat fortsatte vi med båt upp längs Mekongfloden till Kambodja.

Mörkret har nu lagt sig över Phnom Penh och glaset med Absolut Vodka som jag beställt in är tomt. När man sitter här och blickar ut över Kambodjas huvudstad är det ganska hisnande att tänka att dropparna som nyss var i glaset producerats knappt två kilometer hemifrån huset i Åhus. Trotts att det finns så mycket att se och uppleva i vår värld kan den ibland te sig väldigt lien. Om allt går som det ska kan vi om en knapp månad sitta i Åhus med ett glas Absolut och tänka tillbaka på den där kvällen i Phnom Penh.

/Robin

Chau Doc – Dagens iaktagelse

Antingen har man haft lite problem med översättningen av menyn eller så serverar man några väldigt originella rätter på torget i Chau Doc. Eller vad sägs som följande anrättningar?

– Potentiell ond kyckling i kryddor

– Grishjärna potentiell medicin

– Potentiella droger nära de norra boskapen

Ho Chi Minh City – Vänliga människor och våghalsiga korrespondenter

Minh är 39 år gammal. Han är född och uppvuxen i Ho Chi Minh city och jobbar som säljare på ett säkerhetsföretag. Han sitter på en restaurang längs en av de större gatorna i centrala Ho Chi Minh City tillsammans med två kollegor och äter lunch. Matilda är inne i en affär och jag står utanför och väntar. När Minh får syn på mig viftar han på mig. ”Kom hit. Sätt dig här och ta en öl”. En öl kan väl inte skada, tänker jag, och slår mig ner på en av de låga plaststolarna runt Minhs bord. Vi har redan bestämda planer för dagen men tio minuter kan vi väl avvara. Efter ett tag kommer Matilda också och slår sig ner.

Minh och hans kamrater är nyfikna på vilka vi är. De undrar vad vi ska hitta på i Ho Chi Minh City, hur länge vi varit i Vietnam och vad vi gör hemma i Sverige. De skrattar när de försöker lära oss vietnamesiska. De ställer fram mat och en öl blir två som blir tre. Efter en timme är det hög tid för oss att gå. När jag frågar hur mycket vi ska betala skakar Minh på huvudet, ”jag bjuder”. Vi får hans visitkort och lovar att höra av oss till honom på Facebook. Imponerade av gästfriheten och vänligheten lämnar vi våra tre nyfunna kamrater.

Vi är tillbaka i Vietnam sedan drygt tio dagar nu. Efter besöket vid grottorna i Kong Lor i Laos fortsatte vi söder ut. Vi kom så småningom till staden Phonsavan där vi skulle ta bussen till Vietnam. Vi hade samma morgon, på grund av dålig information, missat turistbussen och hade nu som enda alternativ att ta lokalbussen istället. När bussen vi kulle åka med rullade in på stationen vid halv tio på kvällen fick vi en mindre chock. Hela taket var täckt med fyra lager rissäckar vilket såg allt annat än trafiksäkert ut. Våra stora väskor lyftes in i bussen (bagageutrymmet var också fullt med ris skulle det visa sig) och när vi steg ombord såg vi att man bara kunde sitta på de tre främsta stolsraderna. Bakom dessa rader var bussen nämligen packad från golv till tak med allt möjligt bråte. För första gången under sex månaders resande hade vi alvarliga funderingar på att hoppa av en buss. Vi tyckte helt enkelt att det verkade en aning vansinnigt att åka i en gammal uttjänt buss med förmodligen tiotals tons övervikt. Eftersom klockan började bli mycket och vi inte viste var vi skulle ta vägen beslutade vi oss ändå för att be en stilla bön och åka med. Resan blev spännande på många sätt men visade sig, trots våra farhågor, vara en av de säkraste om än obekvämaste bussresor vi gjort. Busschauffören insåg nog bussens begränsningar för han körde knappt snabbare än 35 kilometer i timmen under hela resan.

Efter bussresan anlände vi till den vackra gamla kejsarstaden Hue. Med hela innerstan bygd innanför murar och vallgravar är Hue väldigt annorlunda. Många av de historiska byggnaderna finns dock inte kvar idag då de förstördes i de hårda strider som ägde rum här under Vietnamkriget.

Efter Hue åkte vi vidare till Hoi An. En vacker stad på UNESCOs kulturarvslista. I Hoi An vimlar det av turister som botaniserar i de hundratals skräddeributiker som staden är känd för. Här kan man inte bara sy upp kläder utan man kan också köpa skräddarsydda skor till priser som väl matchar skodejs reapriser.

Just nu befinner vi oss Saigon eller Ho Chi Minh City som staden döptes om till efter kommunisternas intågande. Saigon är en stad full av liv och rörelse. Befolkningen på drygt sju miljoner människor gör Saigon till den största staden i Vietnam. På grund av att stadens sydliga läge är det också oerhört varmt och fuktigt. De flesta attraktioner och sevärdheter kretsar kring kriget men det finns också ett digert utbud av affärer och marknader för den som vill gå på en shoppingtur. Saigon var, innan kommunistiska Nordvietnam vann kriget, kapitalistiska Sydvietnams huvudstad och känns fortfarande, trots 37 år av kommuniststyre betydligt mer kapitalistiskt än Hanoi i norr.

Den mest besökta attraktionen i Saigon är förmodligen Cu chi tunnlarna som ligger en bit utanför staden. Cu Chi var ett starkt fäste för guerillan som stred mot den sydvietnamesiska regimen under Vietnamkriget. Vad som gjort platsen känd och får turister i hundratals att dagligen strömma hit är de underjordiska tunnlar som Viet Cong byggde under kriget. I ett nätverk av 200 kilometer tunnlar och underjordiska rum sov, åt och levde guerillan. Det fans till och med underjordiska sjukhus. I området bedrevs under långa perioder hårda strider mellan amerikanska trupper och guerillan Viet Cong. Men trots det enorma övertaget i vapenstyrka tycktes amerikanarna alltid ligga steget efter.

En 63-årig man vid namn Binh, eller Mr Bean som han kallar sig själv, var vår guide på turen till Cu chi. Han föddes på Filipinerna men flyttade så småningom till Vietnam. ”Min pappa var filipin och min mamma vietnames. Det är därför jag är så ful” säger han skämtsamt. När Binh bara var ung flyttade hans pappa till USA. Efter ett tag flyttade Binh efter. Under 60-talet kom han tillbaka till Vietnam men då som soldat stridande på den amerikanska sidan. Efter kriget valde han att stanna kvar i Vietnam. ”Jag ville inte bli kallad för en amerikansk docka. Jag älskar mitt land” förklarar han.

Trots att han valde att stanna kvar frivilligt är det med sorg och bitterhet han berättar om sitt liv efter kriget: ”Jag var i himlen. Nu är jag i helvetet”. Efter kriget spenderade Binh fem år i kommunistiskt omskolningsläger med straffarbete och skolning i kommunism. När han kom tillbaka var hans bil och motorcykel konfiskerade av staten och hans syskon försvunna. Likt miljoner andra vietnameser hade de flytt Vietnam med båt. Inte förrän tjugo år senare fick han åter kontakten med sina syskon. Han säger att jobbet som guide egentligen är ganska dåligt men att han gör det för att han tycker det är kul.

”De var väldigt smarta” förklarar Binh och syftade på guerillan och deras konstruktion av tunnlarna i Cu chi. Först och främst är de extremt svåra att upptäcka. Dessutom är tunnlarna alltid byggda i zick-zack för att eventuella inkräktare inte skulle kunna skjuta rakt in i tunneln. Det komplicerade tunnelsystemet i kombination med de många inbyggda fällorna gjorde det väldigt svårt för någon att ta sig in som inte kände till systemet. På sina ställen smalnar tunnlarna av och är inte bredare än 30 gånger 30 centimeter, allt för att de tjocka amerikanerna inte skulle kunna ta sig igenom. Stigande rök sågs av amerikanerna som ett tecken på en tunnel och besköts därför av raketer. Då byggde guerillan röktunnlar från de underjordiska köken och släppte ut röken vid flodstranden istället där raketerna fastnade i leran och kunder samlas in av guerillan och återanvändas till deras vinning. Detta och mängder av andra finnesser visar Binh oss.

Idag är hela området runt tunnlarna som en stor lekplats för turister. Förutom att krypa runt i de, till förmån för turisterna, breddade underjordiska tunnlarna kan man också betala för att få prova olika vapen på en skjutbana. Matilda och jag provade att skjuta med den klassiska ryska AK-47:an.

På väg tillbaka till stan hamnade vi längst bak i den fulla bussen. Binh satte sig på den sista lediga platsen bredvid mig och vi hade ett väldigt intressant samtal på vägen till Saigon om hans liv, hans åsikter om kriget och om de personer han lärt känna.

Den som vill veta mer om kriget kan också, precis som vi, besöka krigsmuseet i Saigon. Bilden av kriget som museet målar upp är långt från opartisk men det är ändå väl värt ett besök om man inte är allt för känslig av sig. Utställningarna är nämligen långt från barnvänliga. På tre våningar ryms mängder av bilder på döda och kroppar svårt sargade av minor. En hel avdelning är tillägnad människor som skadats av Agent Orange, det giftiga avlövningsmedel som sprutades över Vietnam i stora mängder. Denna avdelning visar inte bara bilder på barn födda med missbildningar utan här finns också ett riktigt foster i en glasmonter.

Den del som intresserade mig mest var den utställning på översta våningen fylld av legendariska bilder tagna av alla de krigsfotografer och journalister som stupade i Vietnam. Precis som soldaterna kröp de i leran i risfälten och flög i helikoptrarna för att med kameran som verktyg visa världen vad som hände i Vietnam.

Saigon var utgångspunkt för de flesta korrespondenter från världens alla hörn som under 50-, 60- och 70-talen bevakade Vietnamkriget. Inspirerade av fotoutställningen gick vi efter museet på promenad i centrala Saigon till några av de platser som frekvent besöktes av korrespondenterna.

Granne med rådhuset ligger Rex Hotel som huserade USAs PR-avdelning och varje dag stod värd för presskonferenserna som kom att kallas ”Five O’Clock Follies” – ”klockan fem-dumheterna” där USA gav sin, inte alltid helt sanningsenliga, bild av dagens strider. Ett kvarter bort ligger Hotel Continental där de flesta europeiska korrespondenterna bodde och mitt emot detta ligger The Caravelle vilket huserade majoriteten av korrespondenterna från USA. The Caravelle hade också en bar på översta våningen vilken var ett populärt tillhåll för de amerikanska korrespondenterna där flera Pulitzerprisbelönade artiklar skrevs. Från baren hade man också en bra översikt över stridigheterna när de började närma sig Saigon och journalisterna behövde inte ens lämna baren för att bevaka kriget.

Idag har The Caravelle  byggts ut och är ett femstjärnigt hotell men baren på taket finns kvar. Iförd nyuppsydd skjorta och oxfordskor, båda tillverkade i Hoi An, och Matilda i sin finaste klänning äntrade vi hotellet och åkte upp till den legendariska baren. Till priset av sex billiga luncher ute på gatan beställde jag in en gin och tonic och vi satte oss och blickade ut över stan som så många krigskorrespondenter gjort innan oss. När hungern föll på var det dock slut på tramset. Att beställa något att äta från menyn rymdes inte på långa vägar i vår backpackerbudget. När vi insåg att försäljaren Minh inte var där för att bjuda oss gick vi istället och satte oss tillsammans med lokalbefolkningen vid ett av de många billiga matställena som finns längs Saigons gator. Inte lika flådigt men väldigt gott.

Saigon kan för vissa vara en stökig, hetsig, skitig och opersonlig stad. För mig är det dock en livlig och autentisk stad med spännande människor och platser som bär på en intressant historia som man definitivt inte bör missa. De positiva minnen jag tar med mig här ifrån kan jag till stor del tacka Minh och Binh för.

Det här är Robin Kvist för Bortomlands.se i Saigon.

 

Kong Lor – Underground river and unexpected hospitality

Denna gång har jag (Matilda) valt att skriva inlägget på engelska till förmån för våra engelsktalande bekanta och de ny vänner vi träffat under resan. Nästa inlägg blir på svenska igen.

“Imagine floating through a 7.5 km underworld in a rickety longtail boat, wrapped in darkness but for the torchlight of your boatman. Welcome to Kong Lo cave, an Indiana Jones experience.”

This is the beginning of what our Lonely Planet guide book told us about the place and since Robin and I are of such an adventures nature, of course, we had to go there. First we had to find the way tough, and since we at the moment found our self in Paksan, one of the most non-touristy places in Lao, Lonely Planet would not be giving us many answers this time.

“Go to the main road and take a bus” was the advice that we got from the owner of the Guest House were we stayed. He made it sound so simple, but when I thought about it I realized that it probably wouldn’t be too easy.

After some walking we finally dropped the heavy bags by the side of the dusty main road in front of a small coffee shop, in the middle of a hot and sunny day. In front of us, a maybe two or three year old boy with dirty clothes seemed to be making some kind of performance. He was throwing small pieces of toilet paper up in the air, destroying his mother’s sunglasses, laughing unrestrainedly and peeing every now and then while looking down with amazement in his eyes.  At the same time we tried to work out a plan how to get a non-english-speaking driver to understand where we wanted to go and if he could tell us where to change buses. I must admit that I felt kind of scared that we would end up in the middle of nowhere.

Finally, we managed to stop a “sawngthaew”, a small open truck that has been converted into transporting people. After saying good day “sabadee” to the diver, we started pointing at a map in the guyed book and saying “Ban Na Hin” which is a bigger village close to Konglor. We got onto the bus and after a few seconds all the passengers were trying to help us to get where we wanted.

We had a really good time on the bus and even though we could not communicate much by using languages we could smile and laugh together. As we stopped by the side of the road, some of the women bought fruits that we had never seen before. They gave us some to try and it was very pleasant eating these fruits with a taste of pear and having the amazing scenery of Lao passing through in the background. Unbelievably, five hours later, we arrived at the village Ban Nah Hin.

The next day we took another “sawngthaew-truck” to Kong Lor and by the entrance of the cave area we found a little sign saying “Homestay 50.000 kip”. That is about 7 dollar and it also included dinner and breakfast. Since we thought it would be interesting to see how the people in a small Lao village lives, we thought this sounded like a splendid idea.

In the far end of the little village of Kong Lor you find a paved road on which motor vehicles can make their way to the nowadays well known place. By the side of this road you can find some newly built guest houses and restaurants for the tourists. As we passed these things and got deeper into the village we got a whole different view of what the place looked like. Suddenly there were no more roads and touristy buildings. Just the typical houses built up on poles, lodes of animals such as dogs and hens, a lot of smiling children and women weaving fabric. In the river that now appeared in front of us, children were playing and women were washing clothes.

In the evening many people gathered in the nicest house of the village where we were going to spend the night. We saw how they carried in one of the ducks for preparation and soon an aroma of spices and dinner started to spread through the house. In the big open room that took most of the square meters of the house, people started to lay out rugs to sit on and small, low tables. The tables started to fill up with different tasty looking dishes and we were invited to sit down on the floor among the others.

They showed us to take the “sticky rice”, a specialty for the country, and dip it into the different sauces and dishes. No plates or silverware needed. Every now and then someone tried to pose some kind of question but it usually ended up with confused expression and a lot of laughing. Finally I remembered the photo album that I brought for the trip and everyone wanted to see pictures of the house in Lärkesholm covered with snow and of family and friends.

The next day we woke up early and after breakfast we headed towards the caves. We inhaled the fresh, morning air as we walked by the side of the green tobacco fields towards the breathtaking limestone mountains.

As we reached the caves we got head torches and life vests and our captain led us to the private boat that would take us through the 7.5 km long limestone tunnel formed by the Hinboun River. When I saw the gigantic opening in the limestone mountain I had a hard time believing that the soft, totally transparent water floating through it, had also been the creator of it.

The engine of the long boat was started and of we went into the dark. In the front of the boat sat another guy helping to navigate the boat. The lights of the torches gave us a pretty good view of what the cave looked like and in some places the main cavern actually reaches up 80 meters high and 90 meters wide. Except for us there was sometimes another boat with visitors, going in the same direction, but we were surprised not to see any other tourists during the whole ride through the cave. At one place we stopped to look at the limestone formations and the stalactites of the cave and at many places we had to step into the water and help dragging the boat over the shallow parts that appear during the dry season. It was a thrilling experience and I shorely had the feeling of being in an Indiana Jones move while floating on this remarkable underground river.

When back in the village we thanked our homestay hosts that had shown us such a great hospitality. Everywhere men, women and children were recognizing us from the day before and in this short time we had already started to feel at home. Two days earlier I was standing by the side of the road feeling a bit scared because this time my English or Spanish skills could not help me to find the way. Had I then been aware of the kindness of the people of Lao and the power of smiling I would not have had to worry even for a second.

/Matilda

Paksan – Krukor och krigsspår

PANG! En rejäl explosion hörs och den skraltiga, gamla bussen börjar kränga fram och tillbaka. Vi förstår direkt att det är ett däck som exploderat. Tusen tankar far genom huvudet på bråkdelen av en sekund: Hur nära är vi stupet? Vad händer om bussen kör ner i diket? Lika plötsligt som explosionen inträffade, lika plötsligt är dramat över. Den till åren komne Chauffören får stopp på bussen intill vägkanten utan några problem. Passagerarna lämnar bussen och sätter sig på grässlänten i väntan på att däcket ska bytas.

I guideboken står det att enda sättet att ta sig söder ut från Phonsavan är att åka tillbaka till Vientiane och där byta till en södergående buss, en rejäl omväg med andra ord. På nätet läste vi däremot att det gick att åka en lokal buss rakt söder ut till staden Paksan men att man fick vara beredd på ett äventyr. Vi bestämde oss för det senare alternativet och vist blev det ett äventyr.

Stora delar av resan gick rakt igenom vägarbeten och den största delen av vägen var grusväg som ibland zick-zackade sig fram längs stupande bergssidor. Vi passerade över halvfärdiga broar och vid två tillfällen passerade vi floder utan broar över huvud taget utan körde rakt ut i vattnet helt enkelt. Däcksexplosionen till trots, kom vi så småningom fram till den sömniga staden Paksan, med en huvudgata, ett hotell och en restaurang. Desto mer hade vår avreseort, Phonsavan, att bjuda på.

Phonsavan i sig vinner inga skönhetstävlingar med sina tråkiga själlösa hus längs den breda huvudgatan, som hämtad ur en västernfilm. Vad är det då som lockar turister till denna plats? I huvudsak är det för att besöka det som på svenska kallas krukslätten. På flera platser runt Phonsavan finns fält med enorma krukor gjorda i kalksten. Vad de använts till vet ingen men forskare är förhållandevis överens om att de har mellan 2000 och 2500 år på nacken. Kanske begravde man människor i dem. Att de användes för att förvara risvin i är en annan teori.

Phonsavan har även spelat roll i betydligt modernare historia.

Den första november 1955 inleddes Vietnamkriget mellan det kommunistiska Nordvietnam och det marknadsstyrda Sydvietnam. Att Vietnam blev hårt drabbat av kriget är något som de flesta känner till. Faktum är att många förmodligen förknippar Vietnam med ett krig snarare än ett land. Vad som är mindre känt är dock att även den mindre grannen Laos blev hårt drabbad.

Mellan åren 1953 och 1975 rådde inbördeskrig i Laos mellan den kungliga regimen och den kommunistiska rörelsen Phatet Lao. Men dessa två aktörer var långt ifrån de enda i detta krig.

Redan 1954 bestämdes vid Genevékonferensen att Laos skulle vara neutralt vilket innebär att inga andra krigsförande trupper tillåts beträda landet. Detta var något man från nordvietnams sida fullständigt struntade i genom att man frekvent använde sig av vägar i Laos, den så kallade Ho Chi Minh–leden, för att transportera krigsmaterial till fronten i Sydvietnam. Nordvietnam stöttade också den kommunistiska guerillan med vapen och trupper.

Vad som är mindre känt är att även USA var inblandade i konflikten i Laos. Man förde, från USAs sida, ett hemligt krig i Laos för att hindra det kommunistiska Phatet Laos och Vietnamesernas framfart. Detta gjorde man genom att CIA flögs in för att träna guerillakrigare från den laotsiska folkgruppen Hmong som sedan kämpade på regimens sida mot Phatet Lao och Vietnameserna.

USA-operationen fick stöd från luften genom att man flög in vapen och annan utrustning till topphemliga flygfält runt om i Laos. För att finansiera operationen fylldes vändande plan med opium och heroin som CIA sålde. En stor del av drogerna hamnade hos de egna soldaterna som stred för Sydvietnam.

Man använde sig dock inte bara av guerillakrigsföring. För att hjälpa sina guerillakrigare i Laos och för att försöka få stopp på de, för den nordvietnamesiska armen, livsviktiga transporterna längs Ho Chi Minh-leden började man släppa bomber över Laos. Enorma mängder bomber. Mellan åren 1964 och 1973 beräknas USA ha släppt ca 2 miljoner ton bomber över Laos. Det är mer bomber än vad som släpptes under hela andra världskriget och motsvarar en last bomber från ett b52-bombplan var nionde minut i nio år. Detta gör Laos till världens mest bombade land per capita med 0,8 ton bomber per laotisk invånare vid den tiden.

Tusentals personer dödades och ännu idag utgör bombningarna under 60- och 70-talen enorma problem för Laos. Man beräknar att 30% av alla bomber som släpptes inte detonerade utan ännu idag ligger kvar i naturen och utgör livsfara. Stora landområden har gjorts obrukbara då inga bönder vågar sätta plogen i marken i rädsla för att köra på en odetonerad bomb. Hela tiden hittas nya bomber på skolgårdar, i risfält eller ute i skogen.

För att göra saker och ting ännu värre lockar det höga metallskrotvärdet barn att gå ut i skogen för att leta och gräva upp skrot från bomber eller hela bomber som de säljer till illegala skrotuppköpare. Allt för ofta slutar detta skrotletande i tragedier.

Eftersom just krukslätten var ett område med många Phatet Lao-soldater tillhör området runt Phonsavan ett av de mest bombade i Laos. På många platser syns spår efter bombningarna i form av gigantiska kratrar men också där befolkningen tagit till vara på skrotet för att bygga hus eller plantera blommor i.

Allt är dock inte nattsvart i denna historia. Inne i centrala Phonsavan ligger ett av organisationen MAGs besökscentra. Dit kan man gå för att lära sig mer om hur de bit för bit, långsamt, långsamt arbetar för att röja Laos från oexploderade bomber och göra landet säkrare dag för dag. Ett hedersvärt men till synes ändlöst arbete.

Vi får vara glada att den enda explosion vi hört kom från höger framdäck på en gammal buss och inte från en oexploderad bomb under våra fötter.

Över och ut

/Robin

Luang Prabang – Totalt lugn och tidiga mornar

Klockan är 05:45 när alarmet ringer. Yrvaket hittar handen fram till snooz-knappen. Fem minuter senare ringer det igen. Vid tredje ringningen släpar jag mig upp ur sängen oförstående hur vi tänkte när vi kvällen innan frivilligt valde att ställa alarmet så okristligt tidigt.

När vi tio minuter senare öppnar dörren till vårt rum möts vi av en sprudlande glad hotellägarinna som håller på att sopa golvet i entrén. Det är fortfarande bäckmörkt ute. ”Hur kan hon vara så pigg?” frågar jag mig själv. Med ett överdrivet men ändå naturligt leende hälsar hon oss god morgon och frågar på knagglig engelska ”Going to the monks?”, ”Ska ni gå till munkarna?”, och pekar på ett foto som hänger på vägen för att förtydliga vad hon menar. På fotot syns en mängd orangeklädda munkar som tar emot gåvor under den traditionella utdelningen av allmosor. Vist har hon rätt. Vi har inte ställt klockan på kvart i sex i något försök till självplågan. Vi ska se munkarna.

Det är snart en vecka sedan vi lämnade Vietnam och Hanoi. Efter 24 timmars bussresa anlände vi till första destinationen i Laos, huvudstaden Vientiane, belägen invid den ringlande Mekongfloden bara ett halvkast stenkast från Thailand.

Kontrasten mellan Hanoi och Vientiane är gigantisk. Från den hektiska tillvaron i storstaden Hanoimed 2,4 miljoner invånare, mängder av trafik och ett sorl som aldrig tystnar kom vi till Vientiane med drygt en halv miljon invånare men med ett tempo mer likt en liten by på landet. Både människorna och den glesa trafiken rör sig betydligt långsammare än i Hanoi. Redan när vi satt på flaket till den transport som körde oss från busstationen in till stan blev jag fylld av ett fullkomligt lugn. Den var som att luften fullständigt gick ur mig, fast på ett bra sätt.

Under tre dagar i Vientiane gick vi runt och söp in lugnet men han ändå med att se en hel del saker. Som den huvudstad Vientiane ändå är har den tilldelats några sevärdheter som bör beskådas när man kommer till staden. Förutom, det för svenskar, obligatoriska besöket på det svenskägda caféet ”Scandinavian Bakery” är en av de viktigare sevärdheterna den så kallade Buddhaträdgården som ligger två och en halv mil utanför centrum. Lite för långt för att gå tyckte vi.

Kvällen innan vi tänkte besöka trädgården sprang vi på en motorcykeluthyrare. Ett bra alternativ till att chartra en taxi och dessutom betydligt billigare. ”Om du bara känner dig säker på det här gör jag det gärna” resonerade Matilda. ”Självklart! Det är lugnt. Jag har ju kört moped.” Svarade jag och besteg snart därpå vårt nyligen hyrda 110 kubikcentimetersmonster. ”Var sitter kopplingshantaget?” undrade jag. Efter en vinglig provtur runt kvarteret kunde jag konstatera att det inte riktigt var om att köra moped. Nålen på hastighetsmätaren stannade ju inte direkt vi 45 om jag säger så. Jag blev dock snabbt varm i kläderna och vi överlevde hela dagen utan några direkt livshotande incidenter.

Vi besökte inte bara Buddhaträdgården med dess imponerande statyer av Buddha och olika hinduistiska gudar utan vi han även med en tur till templet PhaThatLuang, Laos viktigaste nationalmonument, och triumfbågen. Triumfbågen byggdes 1969 av betong som skänkts av USA för att bygga en ny flygplats. Monumentet kallas därför ibland den vertikala landningsbanan.

Efter Vientiane åkte vi vidare med buss norr ut längs Mekongfloden. 38 mil och 10 timmar från Vientiane ligger Laos gamla huvudstad LuangPrabang, en stad upptagen på UNESCOs världsarvslista. Vi anlände efter mörkrets inbrott till denna turistbelägrade stad och lyckades efter lite letande hitta ett litet hotell med lediga rum och hyffsat pris precis invid floden.

LuangPrabang anses vara en av Sydostasiens mest romantiska städer. Arkitekturen är gammal och staden präglas av en stor mängd Buddhistiska tempel och sedan ett antal år tillbaka också ett stort antal hotell. Trots det nästan överväldigande antalet turister är staden till och med ännu lugnare och mer avkopplande än Vientiane, nästan på ett magiskt vis.

Det, i min mening, bästa sättet att uppleva LuangPrabang är förmodligen att strosa runt på gatorna i stadens gamla delar, besöka matmarknaden på de trånga bakgatorna, spendera tid på något av stadens många caféer, se solnedgången över Mekong med en Beer Lao vid någon av serveringarna längs floden samt att botanisera blad souvenirer längs den oändligt långa raden av marknadsstånd på stadens nattmarknad.

På grund av de många tempel som finns här finns det också många munkar i staden. Över allt ser man dem. Till en början känns de väldigt exotiska och spännande när de vandrar förbi insvepta i sina typiska orangea tygstycken och med rakade huvuden. Ganska snabbt smälter de dock in i stadsbilden och man lägger knappt märke till dem längre. Faktum är ändå att en av stadens största turistattraktioner utgörs av munkarna, eller närmare bestämt den ceremoni de genomgår varje morgon.

Varje morgon runt klockan sex beger sig hundratals munkar ut på gatorna för att ta emot gåvor, allmosor, från befolkningen. En ceremoni som bevittnas av mängder morgonpigga, eller åtminstone väldigt beslutsamma, turister. Den vanligaste gåvan är ris och över allt finns försäljare som försöker få turister att köpa ris för att själv kunna delta i ceremonin. På anslag på flera platser i staden avråds man dock från detta eftersom man inte vet kvalitén på det man köper och munkar har till och med blivit sjuka efter att ha ätit gåvor från turister.

Med sömndruckna ögon var även vi en morgon uppe för att se ceremonin. Vi avstod från att delta och stod på behörigt avstånd för att inte störa allt för mycket. Tyvärr hade inte alla denna morgon samma inställning utan mängder av turister stod på bara en meters avstånd och fotograferade med blixt. Ett tråkigt exempel på hur lite respekt vissa turister visar.

När vi yrvakna lämnade hotellrummet tidigare samma morgon möttes vi av en pigg och sprudlande glad hotellägarinna. Jag förundrades av hennes energi eftersom klockan knappt passerat sex. En del i anledningen till det skulle visa sig hänga ihop med ett annat märkligt faktum; att alla barer stänger redan halv tolv. Jag fick nämligen veta att det råder generellt utegångsförbud efter klockan tolv varje natt i LuangPrabang. För att gäster och anställda på barerna ska hinna hem måste de enligt lag stänga redan 23:30. De flesta går dock och lägger sig redan vi tio på kvällen.

Ytterligare en sak som förvånade mig redan när vi kom till Laos var prisläget. Eftersom Laos är ett av världens fattigaste länder var jag beredd på att allt skulle vara billigt. Så visade sig inte vara fallet. Många produkter visade sig till och med vara betydligt dyrare än hemma i Sverige. En chokladkaka kostar tillexempel 45 kronor. Förklaringen jag fick är att Laos inte bara är ett av världens fattigaste länder, det är också ett av världens mest svårtillgängliga länder och den inhemska produktionen är i stort sett obefintlig. Allting, förutom de mest grundläggande basvarorna så som spannmål, måste därför importeras. Priset blir därav väldigt högt.

Trots den dyra chokladen tycker jag ännu så länge väldigt bra om Laos. Tempot är väldigt avkopplande och människor är väldigt varma och trevliga alltid utrustade med ett leende på läpparna.

Imorgon åker vi vidare och även om vi inte behöver ställa klockan på kvart i sex måste vi gå upp ganska tidigt. Det är med andra ord hög tid att knyta sig.

God natt från Laos.

/Robin