Washington D.C. | Bortomlands

Washingtion DC, staden som alltid sover…

Okej, nu var jag kanske lite väl elak i mitt uttalande, men det är svårt att tycka annorlunda när man nyligen har lämnat New York bakom sig. New York var nämligen precis lika underbart som jag i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig. Tar du bara ett steg ut på gatan så händer det tusen saker och ser du dig omkring så når husen faktiskt nästan ända upp till molnen. Om du tittar upp längs fasaden på en byggnad, och du nästan tappar balansen innan du nått toppen av den med blicken, då mina kära vänner, då vet man att det är en hög byggnad!

Även om Washington DC har en otrolig samling med stora pampiga marmorbyggnader är staden enligt mig ganska platt, och det i flera bemärkelser. Byggnaderna är inte särskilt höga förutom jätte-obelisk-pinnen på 170 meter som står i mitten av ett stort grönområde som kallas ”The National Mall”. Dessutom är mitt intryck av staden i sig ganska platt och livlöst.

Vi har nu spenderat två heldagar i Washington och verkligen kämpat för att klämma in allt! Jag trodde att jag var duktig när det gällde att försöka se så många sevärdheter som möjligt, men jag får helt enkelt se mig besegrad av min kära pojkvän som lagt det mesta av schemat för dessa två dagar. Vi har besökt:

Vita huset
Vita husets tillhörande museum
Jätteobelisken på 170 meter
Lincon Memorial och tusen andra minnesmärken från kända gubbar och krig som USA utkämpat.
The National Air and Space Museum
Bens’ Chili bowl
Guidad tur på Capitolium (där senaten och representanthuset finns)
Guidad tur på ”Bureau of Engraving and Printing” (där alla dollar-sedlar trycks)
Dupont Circel
Arlington Cemetery (en gigantiskt kyrkogård för amerikanska soldater)
J. f. Kennedys grav
Pentagon

Jag blir andfådd bra av att tänka på det, men det är kul att ha fått se alla de kända platserna och byggnaderna i verkligheten. Robin var dock lite besviken att vi inte hann med att se ”the declaration of independence” också.

Bäst av allt var enligt mig ”The National Air and Space Museum” och det tyckte nog Robin också. Det var gigantiskt och beskrev hela flygandets och rymdfarandets historia. Om det är något som amerikanerna kan så är det att göra ”spacade” museum. Det fantastiska var att alla de kända farkosterna som det skrivits som i historieböckerna fanns där på plats. Exempel på detta är bland annat:

Bröderna Wrights plan (historiens första flygmaskin)
Spirit of sant Luis (flögs av svensken C. Linberg som var den första att korsa Atlanten ensam i ett flygplan)
Messerschmitt-plan och Spitfire-plan från andra världeskriget
Apollo 11 (första bemannade turen till månen 1969)
En av de tre första ”Drönarna” i Afghanistan

Jag skrev i början av detta inlägg att jag tycker att Washington är en platt och livlös stad, och kanske är det inte så konstigt att jag har fått denna bild. Tänk er att en ung nation bestämmer sig för att klumpat ihop alla landets viktigast styrande enheter och museum mitt i en öde sumpmark. Runt denna kärna får sedan stadens folk börja bosätta sig och själva klumpen i mitten med alla pampiga, marmorbeklädda byggnader förblir orörd och livlös. Lite så ser jag på Washington DC och kanske hade vi fått se en annan sida av staden om vi haft tid att röra oss i andra områden.

Våra två dagar i Washington är dock slut nu. Imorgon drar vi till Miami!

/Matilda

P.S. Glöm inte kolla bildspelet här under.

Play Prev | Next

Igår lämnade vi New York. På bussterminalen i väntan på bussen till Washington kom en yngre man fram till kön där vi väntade. Han var tre timmars resa hemifrån men behövde ytterligare 34 dollar för att kunna ta sig hem och han frågade om någon kunde hjälpa honom att få ihop de pengar han behövde. Alla i kön ignorerade honom. Till slut lämnade han med en djup suck ”This sucks!”. En annan man som stod bakom oss i kön och väntade på samma buss sa att vi hade gjort rätt som nonchalerat honom och förklarade att det var ett vanligt sätt att försöka lura folk på pengar. Sedan berättade han en historia om första gången han hade träffat på denna typ av tiggeri. Jag la märke till att mannen vi pratade med hade på sig en annorlunda väst. Vi gick sedan på bussen. Drygt fyra timmar senare var vi framme i Washington D.C. Inne på bussterminalens herrtoalett fick jag syn på mannen i väst igen. Jag frågade om han hade haft en behaglig resa, vilket han sa att han hade. Nu såg jag att västen han hade var av märket Domke. Ett företag som tillverkar väskor för fotoutrustning. Jag frågade vad han jobbade med och han svarade att han var fotograf. Fotointresserad som jag är frågade jag vad för typ av fotograf han var. Han förklarade att han var reportagefotograf och att han bodde i New York och arbetade för FN. Mäkta imponerad av denna man hade vi följe hela vägen till tunnelbanan. Han berättade om resor han gjort och både jag och Matilda lyssnade intresserat. Innan vi skiljdes åt fick vi hans visitkort. Om man googlar hans namn är en av de första bildträffarna ett foto på honom tillsammans med George W Bush. Sökningen visade också att han är en välkänd fotograf som arbetat för tidningar som t.ex. New York Times. Dagens lärdom är att man alltid ska vara öppen och prata med folk man möter om man får tillfälle. Många bär på spännande historier.

Som tidigare nämnt lämnade vi New York igår. I tisdags (vår sista heldag i New York) besökte vi ett par intressanta platser jag hittat på bloggen http://ettannatnewyork.blogspot.com/. Det första stället var en secondhandaffär i Brooklyn som säljer rekvisita från olika filminspelningar. Därefter drog vi vidare till Tonnie’s Minis i Harlem. Ett konditori välkänt för sina cupcakes. Man väljer själv vilken botten, glasyr och topping man vill ha. Ett riktigt trevligt ställe. På kvällen besökte vi också ”The High Line”, ett gammalt järnvägsspår tio meter över marken som byggts till en riktigt trevlig park.

Jag måste säga att jag tycker mycket bra om New York. Det är en, på många ställen skitig och nedgången stad, med råttor springande på gatorna o.sv. Detta tycker jag dock bara förhöjer upplevelsen på något vis. Jag ser fram emot att få komma tillbaka. Faktum är att jag till och med kan rekommendera stället vi bodde på (The White House Hotel). Är man bara medveten om, och kan stå ut med, att rummen är små, toaletterna och duscharna äckliga och rumsgrannarna högljudda så är det kanon.

Nu befinner vi oss dock i Washington som sagt. Stället vi bor på nu minst sagt något helt annat än vad vi bodde på i New York. Vi bor i ett rum i ett hus på T Street. Kvarteret är till största del bebott av advokater, läkare och andra välbärgade. Huset är tre våningar högt och har trägolv beklädda med äkta mattor i hela huset. Ikväll har vi ätit middag på det legendariska Ben’s Chili Bowl som ligger bara ett kvarter bort. Det är ett snabbmatsställe välbesökt av kändisar, inte minst president Barack Obama. Nu kan jag inte skriva mer för vår Ben & Jerry’s (Chubby Hubby med ”Fudge coverd peanut butter filled pretzels in vanilla malt ice cream with fudge & Peanut buttery swirls”) håller på att smälta bort. Mer om vad vi gjort i Washington får vi skriva i nästa inlägg.