Cuenca – Hattfnatt och historiskt centrum

Och frågan på tio miljoner kronor lyder: Från vilket land kommer Panamahatten?

Det självklara svaret är så klart Ecuador.

Japp, det stämmer faktiskt. Man lär sig något nytt varje dag. Panamahatten har fått sitt namn av en rad olika anledningar men ingen av dem har med hattens ursprung att göra. Den primära anledningen till hattens namn är att Panama var det land varifrån hattarna skeppades ut till USA, Asien och Europa. Att hatten var vanligt förekommande hos arbetarna under byggnationen av Panamakanalen har också hjälpt till att befästa dess namn.

Hattarna har historiskt sett alltid tillverkats i Ecuador och det är fortfarande hemlandet för en äkta Panama. Hattarna finns i en mängd olika kvalliter och former men kan främst delas upp i modellerna Montecristi och Cuenca, döpta efter de två främsta hattproducerande städerna i Ecuador. Cuenca är den lite enklare, billigare varianten med glesare väv medan Montecristi är betydligt dyrare och har en tätare väv.

Alla hattar vävs fortfarande för hand, ofta av kvinnor som har hattvävandet som en bisyssla bredvid jordbruket. En enklare variant tar ett par dagar att väva och kostar från 20 dollar medan den finaste Montecristi tar sex månader att väva och kan kosta bort åt 2000 dollar. Fördelen med en Panama är att de, på grund av sitt material, är otroligt lätta och flexibla. De kan därför rullas ihop för att lättare kunna transporteras. En hatt av riktigt fin kvalité ska vara så fint vävd att den är vattentät samtidigt som den ska kunna rullas ihop och träs genom en förlovningsring.

Eftersom Matilda och jag för tillfället råkar befinna oss just i Ecuadors tredje största stad, Cuenca, har de senaste dagarna till stor del ägnats åt att besöka olika hattmakare. Ännu så länge har vi inte slagit till på någon hatt men det hade onekligen varit roligt att få en med sig.

Cuenca har dock mer att erbjuda än bara hattar. Det är också en stad med vacker arkitektur. Den centrala koloniala delen, med dess smala, stenlagda gator, är uppsatt på UNESCOS världsarvslista och inbjuder till att beundras till fots. De har också en botanisk trädgård, om än inte jätteimponerande åtminstone tio gånger bättre än den i Quito. I parken finns också en del fåglar. Min favorit var Tukanen men Matilda föll för någon örn av något slag.

Imorgon bär det nog av på ytterligare hattjakt.

/Robin

Riobamba – Djup djungel och dramatisk jakt

Det är väl märkligt. Man åker till ekvatorns land men ändå tvingas man sitta med tjocka tröjan på och småfrysa. Det kan i och för sig ha att göra med att vi är i bergen och att klockan är halv tio på kvällen.

I går kom vi tillbaka till Baños efter att ha spenderat tre dagar djungeln, närmare bestämt Amazonas. Ecuador är nämligen ett av nio länder som kan stoltsera med att besitta en del av denna välkända regnskog.

Eftersom vi redan spenderat allt för lång tid i Baños valde vi att åka vidare söderut och tog därför bussen till Riobamba, där vi nu befinner oss. Riobamba är med sina 160 000 invånare en av de största städerna i de centrala bergsregionerna. Det är också en viktig knutpunkt för lokala transporter eftersom staden ligger längs med den Panamerikanska landsvägen; ett 4800 mil lång nätverk av vägar som knyter samman norra Alaska med södra Argentina. Staden i sig verkar inte vara allt för spännande utan tanken är att så snart som möjligt åka vidare söder ut.

Desto mer spännande var då de tre dagarna vi spenderade i regnskogen. I Baños finns det en hel uppsjö företag som anordnar längre och kortare turer ut i djungeln. Vissa långturer går djupt in i djungeln medan andra, betydligt billigare, kortare och mer turistiska turer går till det närbelägna området ”Puyopungo”. Efter att ha velat både länge och väl och vägt fördelar mot nackdelar bestämde vi oss för att ta en av de korta och billigare turerna. Vi hade egentligen velat åka längre in i regnskogen för att uppleva något genuint men beslutade oss för att det fick räcka med den enklare turen och vi förberedde oss således på att åka runt i en grupp med massa andra turister i ett område som förmodligen mer liknade en äventyrspark än en riktig djungel. Att uppleva något genuint räknade vi inte direkt med. Det skulle visa sig att vi hade lite fel på den punkten.

Till vår förvåning visade sig att den stora turistgrupp vi skulle åka med bara bestod av Matilda och mig. Första intrycket av guiden stämde dock betydligt bättre överens med mina farhågor. Efter en och en halv timmes bilresa från Baños till Puyo (staden vi försökte att cykla till i söndags) möttes vi av guiden; en ganska kortväxt man i färgglada badbyxor och sportiga solglasögon (jag har i allmänhet svårt för människor i sportiga solglasögon). ”Inte någon äkta indian i alla fall” tänkte jag. Hans namn mins jag inte. Det är inte det att jag har dåligt minne eller bara är nonchalant utan anledningen är att hans namn varken är Börje, Stig eller något annat namn jag tidigare hört utan något i stil med ”Tsalilla”. Dagens första lärdom blev således att även indianer kan ha solglasögon och färgglada badbyxor. Inte nog med att han var indian i grunden, det visade sig nämligen också att han bodde ute i regnskogen. Jag var helt enkelt tvungen att ändra min uppfattning även vad det gällde guiden. Än mer gillade jag honom när han kunde presentera en hygglig anledning till att bära dessa solglasögon. Hans högra öga hade nämligen blivit svårt skadat efter att han fått en stor trädgren i huvudet från ett träd som träffats av en granat när han krigade för Ecuador mot Peru. Lägg där till att hans packning för tre dagar i stor sett bestod i ett par gummistövlar och en machete så förstår ni att han var ganska macho.

Första stoppet blev på ett ställe där man tog hand om skadade apor. Vi fick vandra omkring i en trädgård full med fritt strövande apor av olika slag. Det var imponerande att se dem på så nära håll. Lite för nära håll ibland då vissa av dem tyckte det var kul att klättra på en och gärna försöka ta det man hade i fickorna. Vi fick träffa både herr Nilsson och den där knarklangande apan i ”The hangover 2” (åtminstone samma sorter).

Efter att ha installerat oss i byn där vi skulle tillbringa första natten gick vi på en tur ut i skogen tillsammans med vår guide. Han visade och berättade om olika växter och djur. Det mäktigaste tyckte jag dock var att bara stanna upp och höja blicken för att betrakta skogen. Regnskogen är nämligen väldigt imponerande i sig.

Efter ett kortare stopp i en närbelägen by fortsatte vi djupare in i skogen för att ta oss till ett vattenfall. Vi han dock inte många meter innan guiden snabbt ryggar tillbaka samtidigt som han skriker ”serpiente!”. För er som inte är så bevandrade inom spanskan kan jag förklara att just det ordet betyder orm. Mycket riktigt låg det en lång, grönskimrande orm framför oss. Guiden förklarade att den förmodligen var farlig och väldigt snabb och att vi skulle stå stilla. Så småningom började ormen bege sig in i skogen bort från stigen och upp i ett träd. Skönt tänkte jag. Spännande tänkte guiden. Han sprang tillbaka till byn och hämtade två andra killar för att försöka fånga in ormen. Snart stod hela byn och tittade på när de tre gick lös på vegetationen med sina machetes i jakt på ormen. Efter en lång kamp fick de så småningom tag på ormen och vi fortsatte mot vattenfallet. Med oss följde också Mario; en av de killar boende i byn som varit med och fångat ormen. Han var sedan med oss under hela resten av resan. Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Men som vår guide förklarade ”i djungeln kan vad som helst hända”.

På väg till vattenfallet han jag tänka att här går vi ute i djungeln tillsammans med en enögd indian invirad i en orm vi just fångat tillsammans med hans kompis Mario. Detta kan helt enkelt inte vara vilken turisttur om helst.

Själva vattenfallet gick inte heller av för hackor. Som hämtat ur en film faktiskt. Efter en liten simtur under fallet återvände vi tillbaka för en natts vila.

Nästa dag innefattade besök i en grannby, en tur på en gummiring ner för den forsande floden utanför byn där vi bodde, kanotåkning, förflyttning till guidens egen by (där hans pappa var hövding) och kvällspromenad i djungeln för att leta kajmaner och självlysande svampar.

En stor del av spänningen med vår tripp i djungeln var att allt vi gjorde kändes lite, lite livsfarligt. Oavsett om det gällde att åka på mage på en gummiring ner för den steniga forsen eller att med släckta lampor jaga kajmaner runt en sjö i djungeln i totalt mörker kändes det som att det nog var bäst att låta bli att tänka för mycket på huruvida det man gjorde var farligt eller ej. Tänka på vad som skulle hända om man inte lyckades väja för den där stora stenen mitt i forsen eller om ormen vi fångat dagen innan till äventyrs skulle råka ha en brorsa liggande i gräset som man kanske skulle råka trampa på under djungelturen eftersom guiden envisades med att skrika ”no light, no light” så fort man tände sin ficklampa.

Vi överlevde hur som helst och hade jäkligt kul på kuppen. Sista dagen gick vi till en utsiktsplats för att prova att skjuta med blåsrör, gunga i ett rep tjugo meter över marken och titta på boaormar. Till min lättnad var ormarna i bur denna gång.

Jag måste erkänna att även om turen i sig var ganska turistig så var den väldigt oturistigt på samma gång och vi fick tre kanondagar i djungeln. Att vi träffade två trevliga britter som bjöd in oss till London var ju inte fel det heller.

Nu har jag dock spenderat tillräckligt med tid ute i kylan och de har till och med stängt av panflöjtsmusiken i den lilla asiatiskinspererade trädgården utanför vårt rum. Dags att knyta sig.

Dröm sött!

/Robin

Baños – ”Casa del arbol” och cykelstrapats

6.1 mil på cykel är långt!

Det sa Robin redan innan vi började cykla igår. Jag lyssnade men tänkte för mig själv, äsch, så förbaskat långt är det väl ändå inte. Tanken var att vi skulle ta oss från Baños till Puyo, två byar någonstans i mitten av landet Ecuador.

Baños är en vacker by, beläget i en dalgång mellan två, nästintill vertikala, lummiga bergsväggar. Det är svårt att stå nedanför dessa fantastiskt skapelser utan att känna suget efter att ta sig upp. Vet man dessutom att det finns en levande vulkan på 5000 meter någonstans där bakom blir frestelsen ännu svårare att motstå. Det tog nästan tre timmar och jag kunde i efterhand konstatera att min svarta sportbh hade blivit beklädd med vita vågformade saltränder. Den bästa vulkanutsiktsplatsen finner man vid ett litet café, högt uppe bland bergen, vid namn ”Casa del Arbol” eller ”Trädhuset” om man översätter till svenska. Där tog vi vars en öl och en majskolv medan vi väntade och hoppades att molnen som omringade vulkanen denna eftermiddag skulle lätta. Så skedde till sist och vi kunde nöjt ta några festliga foton från en gunga som sats upp precis vid sidan av en brant. Jag kan avslöja att det killar lite extra i magen när man befinner sig ca 15 meter över marken och inte med säkerhet vet om grenen kommer hålla.

Vandringen upp till ”Casa del arbol” gjorde vi för några dagar sedan och det var en ganska kämpig färd om jag ska vara ärlig. Dock är det ingenting jämfört med gårdagens cykelstrapats. Om någon, av någon anledning, har funderat på att cykla hela vägen från Baños till Puyo, så kan jag faktiskt direkt ge rekommendationen, gör inte det! Stanna efter vattenfallen och ta bussen tillbaka som alla andra. Vägen går konstant upp och ner, upp och ner, längs kanten på en av de mäktiga floder som sedan ansluter sig till Amazonfloden. Det är en mäktig syn men det räcker med den första biten. Tilläggas bör att jag dessutom inte var särskilt god vän med växelsystemet på cykeln. Jag vet inte hur många gånger kedjan fastnade eller hoppade av. Vi trampade på från klockan 10.30 tills dess att det började skymma. Vi frågade många gånger längs vägen hur långt tid det var kvar. Gemensamt för alla tillfällen var att det inte skulle dröja mer än en timme till Puyo. Nu frågade vi några poliser i en vägspärr och herrarna berättade att det var lite mer än en mil kvar. Då, bestämde vi att det fick vara nog! Genomsura av svett tog vi bussen tillbaka. Nu vet jag i alla fall precis hur otroligt långt 5 mil är och då mina kära vänner ska ni veta att 6,1 mil är ännu längre…

Mörkret har lagt sig över Baños och nu är det nog inte många fler än jag, den tokiga tuppen och alla dem som inte kan sova för att tuppen galer hela nätterna, som är vakna. Min sportbh är ivägskickad för tvättning, mina ben har fått ett betydande antal fler muskler och på torsdag ska vi förmodligen ut på en tripp i Amazonas djungler. Om man räknar bort det faktum att mina sittmuskler fortfarande ömmar lite efter cykelfärden, så känns allting faktiskt jäkligt bra för tillfället.

God natt!

Baños – Vattenfall och vulkaner

Kvällen är ljum och de röda skinnfåtöljerna är bekväma. Vi sitter utomhus vid vårt hostel och delar på en ”Pilsener”; ett av de två stora ecuadorianska ölfabrikaten. 60 centiliter kostar 1 dollar. Från vänster hörs sorlet från de andra gästerna i uppehållsrummet och bredvid oss sitter en medelålders man med rakat huvud och röker en pipa.

Igår lämnade vi Quito. Fyra timmars bussresa senare var vi framme på den lilla orten Baños. Inkilad mellan tornande berg ligger denna ort med endast tio tusen invånare men välkänd hos ryggsäcksresenärer. Här kan man vandra i bergen, cykla, hoppa bungyjump, åka forsränning och bada i varma källor. Matilda läste någon stans att 80% av stadens invånare försörjer sig på turism. Trots detta faktum känns byn förhållandevis genuin och man möter inte allt för många turister.

Vi bor i ett privat dubbelrum  med egen dusch, toalett och nytvättade handdukar, på ett hostel i utkanten av byn (det vill säga, på grund av byns storlek, ungefär tre kvarter från centrum) för sju dollar per person och natt. Från fönstret har vi utsikt över ett vattenfall namngivet efter stadens skyddshelgon ”Augua Santa” och i den lokala kyrkan kan man betrakta målningar föreställande olika situationer där just detta helgon gripit in och räddat stadens invånare från olika faror.

En av dessa målningar föreställer ett av den närbelägna vulkanen Tungurahuas utbrott 1773 och hur staden då räddades av helgonet. Efter 80 års tystnad fick vulkanen 1999 ett nytt utbrott och den har varit aktiv sedan dess. I december 2010 tvingade hela byn evakueras och så sent som i april i år hade vulkanen ytterligare ett utbrott.

Efter drygt två veckor i Ecuador kan vi konstatera att landet inte riktigt är vad vi hade trott. I mångt och mycket stämmer landet in i den bild vi hade innan vi åkte. Här finns lösspringande hundar på varenda gata, farliga områden man absolut ska hålla sig borta från, flagnande färg på husen och gamla bilar som likt landets vulkaner sprider svarta illaluktande moln, vilka sedan lägger sig som en filt över gatorna.

Men det finns också andra sidor av detta land som förvånar. Säkert 90% av alla lampor man ser är lågenergilampor. Varenda offentlig affär, restaurang eller kaffe, oavsett om det är en matsal för 100 personer eller en liten ihopsnickrad hydda för tio personer, har upplysta utrymningsskyltar, nödbelysning och plakat som anger hur många som får vistas i lokalen. Om de serverar mat har de också hälsotillståndet uppsatt på vägen, till och med i gatuköken. Detta ställs i skarp kontrast när man i samma lokal, klockan tio på kvällen, kan se en sjuåring gå runt med en låda på magen och sälja cigaretter. Var är logiken i det?

I bildspelet under lägger vi in lite gamla bilder från Quito.

God kväll från Baños.

/Robin och Matilda

Quito – Ekvator och enkelriktade gator

Är Sverige världens bästa land?

Den frågan vill jag låta vara obesvarad men jag har med en dryg månads resande i bagaget en liten reflektion. Man försöker nu internationellt profilera Sverige som ”matlandet sverige”. Det är absolut inget fel på den svenska maten men det finns många andra länder med rik matkultur. Vad vi däremot är bättre än många andra på är att bygga duschar. ”Duschlandet Sverige”? Inte illa!

Vi har ännu bara besökt två länder men vi kan åtminstone slå fasts att de svenska duscharna slår både de amerikanska och de ecuadorianska med hästlängder. I Sverige har de flesta duschar som bekant ett reglage för värmen och ett för vattentrycket. Amerikanarna har valt att rationalisera bort det ena reglaget. Det vill säga att de har ett reglage för både värme och vattentryck. Ju varmare vatten man vill ha desto högre blir trycket. Det går alltså inte att ha lågt tryck och varmt vatten. Ecuadorianerna däremot håller sig till medeltidsvarianten med ett reglage för varmvatten och ett för kallvatten. Det tar en kvart att få lagom temperatur och varje gång man stänger av vattnet får man börja om igen.

Till råga på allt har både amerikanarna och ecuadorianerna duschmunstycket fastmonterat på väggen. Det så praktiska löstagbara duschhandtaget med slang har ännu inte kommit till denna sida atlanten. Här är det inte mer än rätt att duschstormakten Sverige styr upp lite riktlinjer för övriga världen i äkta duschimperialistisk anda.

Från det ena till det andra. Efter tio nätter hos Santiago på hostel ”Vibes” har vi nu flyttat. Språkskolan vi går på erbjuder nämligen boende i familj. Nu bor vi i en lägenhet på andra sidan staden hos en dam som säljer kokböcker. Lägenheten har en fantastisk utsikt mot bergen på ena sidan och över staden på den andra. Damen är väldigt omhändertagande. Hon lagar ecuadoriansk mat, tvättar våra kläder och bäddar vår säng. Vi är dock inte de enda gästerna utan lägenheten huserar också en kinesisk kille hittvingad av sin pappa för att lära sig spanska.

Förutom att flytta har vi även hunnit med att besöka ekvatorn sedan vi skrev senast. I lördags besökte vi ”Mitad del mundo” som är en stad dit fransmännen reste på 1700-talet för att forska om jordens form och för att försöka hitta ekvatorn. Det lyckades man också med och byggde därför ett stort monument där ekvatorn går. Inne på området runt monumentet finns idag en rad olika små museum och utställningar. Bland annat finns en 10 kvadratmeter stor modell av gamla Quito byggd i kartong vilken tog sju år att färdigställa. Den var ganska fin men så länge personen som byggde den inte tog ett fem års uppehåll mitt i byggandet är det för mig ett mysterium hur det kunde ta sju år.

Vad som var mer intressant var insektsutställningen. Jag har sett konstiga insekter på bild men vad vi fick se på museet fick en nästan att vilja ta första bästa flyg tillbaka till de svenska nyckelpigorna. De visade uppstoppade gräshoppor och trollsländor långa som handflatan men vad värre var var de levande skalbaggarna. I små burar hade de en mängd olika monster i miniformat med horn och utan horn varav de minsta var 6-7 cm långa. För två dollar hängde de fast skalbaggarna på ens kläder och i håret medan de tog en festlig bild. Jag hade inte gjort det så om jag hade fått betalt. I övrigt var det fotoförbud. Däremot stötte vi på ett monster i mindre format på gatan just utanför som var helt gratis att fotografera.

Vi har också hunnit med ett besök i gamla Quito. Vi har hört både positivt och negativt om det området men vi var båda överens om att vi tyckte om det. Trånga, kuperade gator, vackra hus och små torg är helt enkelt väldigt fint.

Nu ska jag fortsätta plugga lite oregelbundna spanska verb.

Tills vi hörs igen.

/Robin

Quito – Tunn luft och trevligt folk

Substantiv som slutar på o är maskulina medan de som slutar på a är feminina. Den bestämda artikeln för maskulina substantiv är el och den för feminina är la. Detta är några av de saker jag fått lära mig idag. Idag hade nämligen Matilda och jag vår första spansklektion. Vi har fyra timmar undervisning per dag med vars en lärare. Vi kommer åtminstone ta lektioner denna vecka ut men kanske blir det mer än så.

Att ta spanskkurser i Quito gör oss på intet sätt unika. Ecuador i allmänhet och Quito i synnerhet är nämligen lite av språkskolornas Mekka. Det stora antalet gringos (det sydamerikanerna kallar utlänningar) gör att det finns bra underlag för att driva skolor här. Det ska tydligen finnas bort åt tre hundra bara i Quito, de flesta väldigt små men åtminstone 80 stora.

Att börja plugga spanska var med andra ord bara ett steg i ledet mot att bli en helt ordinär backpacker. Ytterligare ett steg tog vi igår natt när vi lämnade vårt privatrum och flyttade in i ett rum med två andra. Ett betydligt viktigare steg tog vi dock redan för ett par dagar sedan. En stor del i att backpacka är onekligen, förutom att uppleva kulturen på den plats man befinner sig, även att socialisera med andra backpackers från olika delar av världen.

I förgår vid frukosten blev vi tillfrågade om vi ville följa med till en marknad i en stad en bit bort. Vi hade aldrig pratat med de som frågade oss men hakade på ändå. Paret vi åkte med bestod av mexikanska Gerardo och hans tyska flickvän Judith. Marknaden i Otavalo var hyfsad men inte mer än så. Resan till och från marknaden var nästan mer intressant. Både på grund av utsikten från bussen men även på grund av diskussionerna med våra nyfunna vänner. Gerardo och Judith är båda rutinerade resenärer och de delade gärna med sig av råd och erfarenheter till oss.

Även i går umgicks vi med våra nyfunna vänner då vi åkte linbana upp på den närbelägna vulkanen Pinchincha. 4100 meter över havet hade man en ganska hyfsad utsikt över Quito. Höjden märktes dock av på andra sätt än själva utsikten. Den tunna luften 4000 meter över havet får en nämligen att flämta ganska ordentligt vid minsta ansträngning.

Nu väntar sängen.

/Robin

Quito – Hejdå USA, hejsan Ecuador

I Skrivande stund befinner vi oss 11300 meter över havet strax utanför Ecuadors kust. Vi har precis påbörjat inflygningen mot Quito och beräknas landa om 31 minuter. Bakom oss lämnar vi soliga Miami och USA, första landet på vår resa.

Jag är för det mesta väldigt kritisk vad det gäller städer. Det är inte det att jag inte gillar städer men jag är ganska svårflörtad. Ännu så länge har mina första intryck av alla de städer vi besökt varit ganska neutrala. Jag har dock märkt att det tar ett par dagar innan man får en känsla för en stad så att man kan uppskatta den. Man kan helt enkelt inte alltid lite på sitt första intryck. Så var det med New York och så var det även med Miami (Washington har jag fortfarande inte riktigt förstått mig på).

Många städer inger som sagt en känsla; Prag är mysigt, Köpenhamn är genuint och New York kan faktiskt vara både genuint, mysigt och imponerande på samma gång. Denna känsla tar helt enkelt ett par dagar innan man känner. Miami är dock svårare att beskriva än de andra städerna. Det är en stad till stor del präglad av turism och invandring men den verkar vara väldigt segregerad och visar sig därför från väldigt olika sidor beroende på var man är.

Turisterna håller till på South beach och vågar sig oftast inte längre bort än så (så länge de inte sitter innanför de skyddande väggarna av en sightseeingbuss). Därför kan man, trots de många turisterna, ibland befinna sig på platser de flesta turister aldrig får se. Så var det när jag och Matilda gick runt i stekande solsken med svetten lackande i stadsdelen Little Havanna (hur de kunde döpa den till ”little” är för mig ett mysterium. Den är gigantisk) i jakt på en bra kubansk restaurang jag läst om. Inte en turist syntes till någon stans. Lika dant var det när vi, trots vaktande poliser, kom in på ön ”Star Island” där kändisar som Madonna, Will Smith och Sylvester Stalone bor, eller har bott. Inte för att vi fick se några kändisar men där fans åtminstone inga andra turister.

Miami är sol och bad, glitter och glamour och som turist är det svårt att, utan lite extra ansträngning, få se mer än så. Då inte sagt att det inte är en korrekt bild men det är inte den enda. Samtidigt som Miami bebos av många extremt rika och, enligt en undersökning jag läst, är världens femte mest köpstarka stad, samtidigt som 30% av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Det är helt enkelt en stad med flera ansikten. Eftersom vi bodde på South Beach är det nog ändå det glamorösa Miami jag kommer att minnas mest.

Nu är det strax dags för touch down Quito. Piloten meddelade nyss att det är 14 grader och det är dags att stänga av datorn. Jag får fortsätta utläggningen när vi kommit fram.

Klockan är nu 22:34 lokal tid och Matilda och jag har varit drygt ett dygn i Ecuadors huvudstad. Landningen gick bra, men det var inte helt utan lite extra anspänning. Quitos flygplats är nämligen, på grund av sin korta landningsbana och de höga berg som omger staden, ganska olycksdrabbad. För inte mer än en månad sedan var det ett plan som gled av landningsbanan. Vi klarade oss dock finfint.

Med sina 2800 meter över havet är Qutio världens näst högsta huvudstad, efter La Paz. Många får problem med höjden men jag klarade mig undan med lite huvudverk igår kväll.

Vi bor på ett vandrarhem i den nya delen av staden. Stället är fint med trevliga gäster och vi har ett privat rum. Området vi bor i, La Mascal, är väldigt turistiskt. Det märks inte minst på priserna. En middag på en restaurang i området kan man få för 10 dollar men det kan även bli betydligt dyrare än så med priser upp mot 25 dollar per person. Går man en bit bort kommer man undan betydligt billigare. Idag åt vi lunch på ett riktigt lokalt ställe. För soppa, varmrätt och dricka fick vi betala tre dollar. Men det priset inkluderade både Matildas och min lunch.

Vi har också hunnit med att anmäla oss på en av de många språkskolor som finns här. På måndag ska därför både jag och Matilda börja plugga spanska. Som total nybörjare har jag förmodligen ganska mycket arbete framför mig men det ska bli kul. Jag har redan fått en rejäl övningsbok att börja ta mig an innan måndag.

Jag får nog gå till sängs nu om jag ska orka ta tag i uppgifterna imorgon.

Buenos noches!

/Robin