Baños – ”Casa del arbol” och cykelstrapats

6.1 mil på cykel är långt!

Det sa Robin redan innan vi började cykla igår. Jag lyssnade men tänkte för mig själv, äsch, så förbaskat långt är det väl ändå inte. Tanken var att vi skulle ta oss från Baños till Puyo, två byar någonstans i mitten av landet Ecuador.

Baños är en vacker by, beläget i en dalgång mellan två, nästintill vertikala, lummiga bergsväggar. Det är svårt att stå nedanför dessa fantastiskt skapelser utan att känna suget efter att ta sig upp. Vet man dessutom att det finns en levande vulkan på 5000 meter någonstans där bakom blir frestelsen ännu svårare att motstå. Det tog nästan tre timmar och jag kunde i efterhand konstatera att min svarta sportbh hade blivit beklädd med vita vågformade saltränder. Den bästa vulkanutsiktsplatsen finner man vid ett litet café, högt uppe bland bergen, vid namn ”Casa del Arbol” eller ”Trädhuset” om man översätter till svenska. Där tog vi vars en öl och en majskolv medan vi väntade och hoppades att molnen som omringade vulkanen denna eftermiddag skulle lätta. Så skedde till sist och vi kunde nöjt ta några festliga foton från en gunga som sats upp precis vid sidan av en brant. Jag kan avslöja att det killar lite extra i magen när man befinner sig ca 15 meter över marken och inte med säkerhet vet om grenen kommer hålla.

Vandringen upp till ”Casa del arbol” gjorde vi för några dagar sedan och det var en ganska kämpig färd om jag ska vara ärlig. Dock är det ingenting jämfört med gårdagens cykelstrapats. Om någon, av någon anledning, har funderat på att cykla hela vägen från Baños till Puyo, så kan jag faktiskt direkt ge rekommendationen, gör inte det! Stanna efter vattenfallen och ta bussen tillbaka som alla andra. Vägen går konstant upp och ner, upp och ner, längs kanten på en av de mäktiga floder som sedan ansluter sig till Amazonfloden. Det är en mäktig syn men det räcker med den första biten. Tilläggas bör att jag dessutom inte var särskilt god vän med växelsystemet på cykeln. Jag vet inte hur många gånger kedjan fastnade eller hoppade av. Vi trampade på från klockan 10.30 tills dess att det började skymma. Vi frågade många gånger längs vägen hur långt tid det var kvar. Gemensamt för alla tillfällen var att det inte skulle dröja mer än en timme till Puyo. Nu frågade vi några poliser i en vägspärr och herrarna berättade att det var lite mer än en mil kvar. Då, bestämde vi att det fick vara nog! Genomsura av svett tog vi bussen tillbaka. Nu vet jag i alla fall precis hur otroligt långt 5 mil är och då mina kära vänner ska ni veta att 6,1 mil är ännu längre…

Mörkret har lagt sig över Baños och nu är det nog inte många fler än jag, den tokiga tuppen och alla dem som inte kan sova för att tuppen galer hela nätterna, som är vakna. Min sportbh är ivägskickad för tvättning, mina ben har fått ett betydande antal fler muskler och på torsdag ska vi förmodligen ut på en tripp i Amazonas djungler. Om man räknar bort det faktum att mina sittmuskler fortfarande ömmar lite efter cykelfärden, så känns allting faktiskt jäkligt bra för tillfället.

God natt!

Baños – Vattenfall och vulkaner

Kvällen är ljum och de röda skinnfåtöljerna är bekväma. Vi sitter utomhus vid vårt hostel och delar på en ”Pilsener”; ett av de två stora ecuadorianska ölfabrikaten. 60 centiliter kostar 1 dollar. Från vänster hörs sorlet från de andra gästerna i uppehållsrummet och bredvid oss sitter en medelålders man med rakat huvud och röker en pipa.

Igår lämnade vi Quito. Fyra timmars bussresa senare var vi framme på den lilla orten Baños. Inkilad mellan tornande berg ligger denna ort med endast tio tusen invånare men välkänd hos ryggsäcksresenärer. Här kan man vandra i bergen, cykla, hoppa bungyjump, åka forsränning och bada i varma källor. Matilda läste någon stans att 80% av stadens invånare försörjer sig på turism. Trots detta faktum känns byn förhållandevis genuin och man möter inte allt för många turister.

Vi bor i ett privat dubbelrum  med egen dusch, toalett och nytvättade handdukar, på ett hostel i utkanten av byn (det vill säga, på grund av byns storlek, ungefär tre kvarter från centrum) för sju dollar per person och natt. Från fönstret har vi utsikt över ett vattenfall namngivet efter stadens skyddshelgon ”Augua Santa” och i den lokala kyrkan kan man betrakta målningar föreställande olika situationer där just detta helgon gripit in och räddat stadens invånare från olika faror.

En av dessa målningar föreställer ett av den närbelägna vulkanen Tungurahuas utbrott 1773 och hur staden då räddades av helgonet. Efter 80 års tystnad fick vulkanen 1999 ett nytt utbrott och den har varit aktiv sedan dess. I december 2010 tvingade hela byn evakueras och så sent som i april i år hade vulkanen ytterligare ett utbrott.

Efter drygt två veckor i Ecuador kan vi konstatera att landet inte riktigt är vad vi hade trott. I mångt och mycket stämmer landet in i den bild vi hade innan vi åkte. Här finns lösspringande hundar på varenda gata, farliga områden man absolut ska hålla sig borta från, flagnande färg på husen och gamla bilar som likt landets vulkaner sprider svarta illaluktande moln, vilka sedan lägger sig som en filt över gatorna.

Men det finns också andra sidor av detta land som förvånar. Säkert 90% av alla lampor man ser är lågenergilampor. Varenda offentlig affär, restaurang eller kaffe, oavsett om det är en matsal för 100 personer eller en liten ihopsnickrad hydda för tio personer, har upplysta utrymningsskyltar, nödbelysning och plakat som anger hur många som får vistas i lokalen. Om de serverar mat har de också hälsotillståndet uppsatt på vägen, till och med i gatuköken. Detta ställs i skarp kontrast när man i samma lokal, klockan tio på kvällen, kan se en sjuåring gå runt med en låda på magen och sälja cigaretter. Var är logiken i det?

I bildspelet under lägger vi in lite gamla bilder från Quito.

God kväll från Baños.

/Robin och Matilda