Riobamba – Djup djungel och dramatisk jakt

Det är väl märkligt. Man åker till ekvatorns land men ändå tvingas man sitta med tjocka tröjan på och småfrysa. Det kan i och för sig ha att göra med att vi är i bergen och att klockan är halv tio på kvällen.

I går kom vi tillbaka till Baños efter att ha spenderat tre dagar djungeln, närmare bestämt Amazonas. Ecuador är nämligen ett av nio länder som kan stoltsera med att besitta en del av denna välkända regnskog.

Eftersom vi redan spenderat allt för lång tid i Baños valde vi att åka vidare söderut och tog därför bussen till Riobamba, där vi nu befinner oss. Riobamba är med sina 160 000 invånare en av de största städerna i de centrala bergsregionerna. Det är också en viktig knutpunkt för lokala transporter eftersom staden ligger längs med den Panamerikanska landsvägen; ett 4800 mil lång nätverk av vägar som knyter samman norra Alaska med södra Argentina. Staden i sig verkar inte vara allt för spännande utan tanken är att så snart som möjligt åka vidare söder ut.

Desto mer spännande var då de tre dagarna vi spenderade i regnskogen. I Baños finns det en hel uppsjö företag som anordnar längre och kortare turer ut i djungeln. Vissa långturer går djupt in i djungeln medan andra, betydligt billigare, kortare och mer turistiska turer går till det närbelägna området ”Puyopungo”. Efter att ha velat både länge och väl och vägt fördelar mot nackdelar bestämde vi oss för att ta en av de korta och billigare turerna. Vi hade egentligen velat åka längre in i regnskogen för att uppleva något genuint men beslutade oss för att det fick räcka med den enklare turen och vi förberedde oss således på att åka runt i en grupp med massa andra turister i ett område som förmodligen mer liknade en äventyrspark än en riktig djungel. Att uppleva något genuint räknade vi inte direkt med. Det skulle visa sig att vi hade lite fel på den punkten.

Till vår förvåning visade sig att den stora turistgrupp vi skulle åka med bara bestod av Matilda och mig. Första intrycket av guiden stämde dock betydligt bättre överens med mina farhågor. Efter en och en halv timmes bilresa från Baños till Puyo (staden vi försökte att cykla till i söndags) möttes vi av guiden; en ganska kortväxt man i färgglada badbyxor och sportiga solglasögon (jag har i allmänhet svårt för människor i sportiga solglasögon). ”Inte någon äkta indian i alla fall” tänkte jag. Hans namn mins jag inte. Det är inte det att jag har dåligt minne eller bara är nonchalant utan anledningen är att hans namn varken är Börje, Stig eller något annat namn jag tidigare hört utan något i stil med ”Tsalilla”. Dagens första lärdom blev således att även indianer kan ha solglasögon och färgglada badbyxor. Inte nog med att han var indian i grunden, det visade sig nämligen också att han bodde ute i regnskogen. Jag var helt enkelt tvungen att ändra min uppfattning även vad det gällde guiden. Än mer gillade jag honom när han kunde presentera en hygglig anledning till att bära dessa solglasögon. Hans högra öga hade nämligen blivit svårt skadat efter att han fått en stor trädgren i huvudet från ett träd som träffats av en granat när han krigade för Ecuador mot Peru. Lägg där till att hans packning för tre dagar i stor sett bestod i ett par gummistövlar och en machete så förstår ni att han var ganska macho.

Första stoppet blev på ett ställe där man tog hand om skadade apor. Vi fick vandra omkring i en trädgård full med fritt strövande apor av olika slag. Det var imponerande att se dem på så nära håll. Lite för nära håll ibland då vissa av dem tyckte det var kul att klättra på en och gärna försöka ta det man hade i fickorna. Vi fick träffa både herr Nilsson och den där knarklangande apan i ”The hangover 2” (åtminstone samma sorter).

Efter att ha installerat oss i byn där vi skulle tillbringa första natten gick vi på en tur ut i skogen tillsammans med vår guide. Han visade och berättade om olika växter och djur. Det mäktigaste tyckte jag dock var att bara stanna upp och höja blicken för att betrakta skogen. Regnskogen är nämligen väldigt imponerande i sig.

Efter ett kortare stopp i en närbelägen by fortsatte vi djupare in i skogen för att ta oss till ett vattenfall. Vi han dock inte många meter innan guiden snabbt ryggar tillbaka samtidigt som han skriker ”serpiente!”. För er som inte är så bevandrade inom spanskan kan jag förklara att just det ordet betyder orm. Mycket riktigt låg det en lång, grönskimrande orm framför oss. Guiden förklarade att den förmodligen var farlig och väldigt snabb och att vi skulle stå stilla. Så småningom började ormen bege sig in i skogen bort från stigen och upp i ett träd. Skönt tänkte jag. Spännande tänkte guiden. Han sprang tillbaka till byn och hämtade två andra killar för att försöka fånga in ormen. Snart stod hela byn och tittade på när de tre gick lös på vegetationen med sina machetes i jakt på ormen. Efter en lång kamp fick de så småningom tag på ormen och vi fortsatte mot vattenfallet. Med oss följde också Mario; en av de killar boende i byn som varit med och fångat ormen. Han var sedan med oss under hela resten av resan. Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Men som vår guide förklarade ”i djungeln kan vad som helst hända”.

På väg till vattenfallet han jag tänka att här går vi ute i djungeln tillsammans med en enögd indian invirad i en orm vi just fångat tillsammans med hans kompis Mario. Detta kan helt enkelt inte vara vilken turisttur om helst.

Själva vattenfallet gick inte heller av för hackor. Som hämtat ur en film faktiskt. Efter en liten simtur under fallet återvände vi tillbaka för en natts vila.

Nästa dag innefattade besök i en grannby, en tur på en gummiring ner för den forsande floden utanför byn där vi bodde, kanotåkning, förflyttning till guidens egen by (där hans pappa var hövding) och kvällspromenad i djungeln för att leta kajmaner och självlysande svampar.

En stor del av spänningen med vår tripp i djungeln var att allt vi gjorde kändes lite, lite livsfarligt. Oavsett om det gällde att åka på mage på en gummiring ner för den steniga forsen eller att med släckta lampor jaga kajmaner runt en sjö i djungeln i totalt mörker kändes det som att det nog var bäst att låta bli att tänka för mycket på huruvida det man gjorde var farligt eller ej. Tänka på vad som skulle hända om man inte lyckades väja för den där stora stenen mitt i forsen eller om ormen vi fångat dagen innan till äventyrs skulle råka ha en brorsa liggande i gräset som man kanske skulle råka trampa på under djungelturen eftersom guiden envisades med att skrika ”no light, no light” så fort man tände sin ficklampa.

Vi överlevde hur som helst och hade jäkligt kul på kuppen. Sista dagen gick vi till en utsiktsplats för att prova att skjuta med blåsrör, gunga i ett rep tjugo meter över marken och titta på boaormar. Till min lättnad var ormarna i bur denna gång.

Jag måste erkänna att även om turen i sig var ganska turistig så var den väldigt oturistigt på samma gång och vi fick tre kanondagar i djungeln. Att vi träffade två trevliga britter som bjöd in oss till London var ju inte fel det heller.

Nu har jag dock spenderat tillräckligt med tid ute i kylan och de har till och med stängt av panflöjtsmusiken i den lilla asiatiskinspererade trädgården utanför vårt rum. Dags att knyta sig.

Dröm sött!

/Robin