Puno – Skraltig buss och säreget lugn

De peruanska bussarna är i allmänhet väldigt fina. Det fick jag höra redan innan vi åkte hit. Men precis som med allting annat här i livet finns det undantag.

Igår tog vi oss till busstationen i Cusco för att köpa oss en biljett till Puno. För alla er som händelsevis inte sett en peruansk busstation kan jag berätta att det på något vis påminner lite om kiviks marknad. När man kommer in i väntsalen möts man av alla de olika bussbolagens små bås där man kan köpa just deras biljetter. En station kan med lätthet ha 20-30 olika sådna bås. Alla bås har en stor färgglad skylt med bussbolagets namn samt en mängd olika ortsnamn. Ortsnamnen måste ju vara bussbolagets destinationer tänker man kanske logiskt. Så är dock inte fallet. Vad de ska vara bra för har vi faktiskt inte listat ut ännu. De flesta bolag har åtminstone inte turer till alla de namn som står på just deras skylt. Istället får man lyssna på vilka destinationer de som står i båsen skriker ut. Efter lite förvirring brukar det dock lösa sig. Denna gång fick vi en biljett med företaget Libertad. Bussen skulle gå 13:45 och ta sex timmar. Förövrigt märker man att man inte är i Sverige när Matilda, om just denna sextimmarsresa, säger ”skönt att det bara är en kortare resa” och jag håller med.

En halvtimme försenad börjar bussen röra på sig. Men inte går det fort. Bussen är förmodligen från -83 och det låter som dess sista stund är kommer, för tio år sedan. Utanför fönstret blir det mörkare och mörkare. Klockan blir mer och mer utan att vi kommer fram och inne i bussen blir det kallare och kallare. Folk runt omkring sitter i dunjackor. Själv har jag bara T-shirt. Efter åtta timmars resa kommer vi fram till en stor terminal där vi tvingas byta till en om möjligt ännu mer nedgången buss. Tre timmar försenade kommer vi till slut fram till Puno. ”Libertad – När resan är målet”.

Puno i sig är en ganska intetsägande stad. De flesta hus ser ut att vara knappt halvfärdiga och den coloniala charmen som genomsyrar många peruanska städer är svår att hitta. Vad som gör Puno speciellt är dess läge. Den är nämligen en av de större städerna runt den kända Titicacasjön och därmed utgångspunkten för många båtturer. Titicacasjön är med sina 3812 meter över havet världens högsta sjö med reguljär båttrafik. Sjön är också känd för sina flytande öar. Öar av vass byggda och bebodda av människor.

Jag trodde, innan vi åkte hit, att Puno, liksom Cusco, skulle vara invaderat av turister. Redan på bussen märkte jag hur fel jag hade. Vi var nämligen de enda turisterna där. Det var samma visa på vårt hostel när vi äntligen kom fram; inte en själ. Inte heller dagens tur på stan resulterade i många iakttagelser av turister.

Om just denna avsaknad av turister är anledningen eller ej vet jag inte men Puno har ett väldigt säreget lugn. Trots sin storlek på 120 000 invånare vilar en märkligt frid över staden. Tjejen i glasskiosken skopar glasskulorna i ultrarapid. Taxichaufförerna kör sällan över 30 kilometer i timmen. Människor går långsamt. Det är märkligt, men väldigt skönt. Trots att Puno, som tidigare sagt, på ett sett inte har mycket att komma med så har den något mycket speciellt på ett annat.

God natt från ett ödsligt Puno.

/Robin

Cusco – Machu Picchu och många myggbett

Mobiltelefonens alarm ringer. Klockan är 03:55. Det är fortfarande mörkt när vi dragit på oss kläderna, tagit våra ryggsäckar och gått ut på gatan utanför hotellet. En efter en dyker de upp: australiensaren Bryce, irländaren Allister, britten Collin, fransmannen Joss och så vidare. När alla från gruppen kommit börjar vi gå. Gå mot Machu Picchu.

För exakt 100 år sedan, år 1911, återupptäckte amerikanen och Yalehistorikern Hiram Bingham denna glömda inkastad under en expedition till Peru. Staden tros vara byggd omkring 1440. Byggnationen tog ca 30 år och staden var bebodd fram till spanjorernas erövring av Peru 1532. Staden tros ha fungerat som ett sommarresidens för inkan och hovet och huserade ungefär 750 personer. Spanjorerna hittade aldrig Machu Picchu, kanske på grund av des gömda och svårtillgängliga läge på en 500 meter hög bergstopp med stupande sidor åt nästan alla håll. Idag är Machu Picchu Sydamerikas mest besökta turistattraktion med ca 400 000 besökare årligen.

Det finns en mängd olika sätt att ta sig till Machu Picchu. Det mest kända är förmodligen att vandra dit längs inkaleden. Andra sätt är att åka tåg, bil i kombination med vandring, vandring i kombination med tåg eller till och med helikopter. Turerna sträcker sig från en till fem dagar och säkert mer än det. Vår tanke var från början att ta oss dit på egen hand men vi ändrade oss när vi märkte hur billiga turerna var. Turen vi valde var en fyradagarstur med tre övernattningar.

Första dagen lämnade vi Cusco vid sjutiden på morgonen. När vi öppnade dörren till minibussen vi skulle åka med satt redan två bekanta ansikten där nämligen Bryce och Allisters som vi träffat i Quito. Efter en vacker biltur på ett par timmar nådde vi resans högsta punkt ca 4200 meter över havet. Där hoppade vi av, lastade av cyklar från bussens tak och gav oss av ner för berget. Vägen var kantad av vacker utsikt och små vattenfall. 2000 meter längre ner, en vurpad amerikanska och en fransyska senare var cykelfärden över. Natten spenderade vi i Santa Maria.

Tidigt nästa morgon påbörjade vi vår första vandring. Solen sken över oss där vi vandrade under allehanda fruktträd och genom kokaodlingar. Vi fick prova på både det ena och det andra. Vi fick till exempel smaka kakaofruktens vita söta fruktkött och prova på att tugga kokablad.

Efter att kokabladen skördats torkas de för att frigöra vitaminer och mineraler. Innan man tuggar dem gnider man på aska och rullar ihop dem. Bladen tuggas eftersom de har en uppiggande och hungerdämpande effekt. Förr användes de också som en form av lokalbedövning vid ingrepp i munnen. Det smakar ingen vidare och jag kände mig varken mättare eller piggare efter att ha tuggat en stund. Vad som var mer påtagligt var den bedövande effekten. Efter en stund var nämligen tungan rejält avdomnad.

Dagen innebar också en kortare vandring på en inkaled. Den berömda inkaleden till Machu Picchu är nämligen, till skillnad från vad jag trodde, långt ifrån den enda. Hela det gigantiska inkariket genomkorsades av olika leder som användes för transporter. Man kunde till exempel skicka saker med budbärare från Lima till Cusco på 25 timmar, en resa som idag tar 22 timmar med buss. ”Postsystemet” var uppbyggt av budbärare som sprang med det som skulle skickas och efter två kilometer byttes denna av av en annan löpare som fortsatte i ytterligare två kilometer och så vidare. Just den leden vi gick på löpte högt upp längs ett berg och bjöd på fantastisk utsikt. Onödigheter som plana, ordentliga trappsteg eller skyddsräcke var inget man slösat tid eller pengar på.

Efter åtta timmars vandring, inkluderat att korsa en flod i en lite korg upphängd i en wire, kom vi fram till andra nattens sovplats.

Tredje dagen valde Matilda att tillfälligt kasta in handduken. Insektsbetten hon fått fick hennes fötter att svullna upp så att man inte längre kunde se hennes anklar. Hon åkte därför halva dagsetappen i buss. Själv klarade jag mig, trots 131 bett på mina ben, från allergiska reaktioner och vandrade som planerat med resten av gruppen. Efter lunch vid Hidro Electrica anslöt Matilda igen och var så illa tvungen att vandra med oss. Sista övernattningsplatsen, den lilla byn Aguas Calientes, kan nämligen endast nås till fots eller via tåg. Byn är helt och hållet bygd för turism, anpassad att förse behoven hos alla de turister som vallfärdar till Machu Picchu. Trots den totala avsaknaden av genuinitet finns det ändå en speciell känsla i byn. Den omgivande naturen är dramatisk med de höga bergen och alla besökare är där av samma anledning; att se den historiska plats som röstats fram till ett av världens sju nya underverk.

Sista morgonen väckte mobiltelefonen oss 03:55. Man kan åka buss upp till Machu Picchu, men alla i gruppen var överens att hade vi vandrat så långt skulle vi vandra hela vägen. Matilda hade fått piller mot sina svullna ben och var med på noterna hon också. Gruppen samlades utanför hotellet tjugo över fyra och klockan 04:45 var vi de första att passera grindarna till nationalparken och påbörjade vandringen upp för de 2000 trappstegen upp till Machu Picchu.

En dryg timme senare var den, minst sagt, jobbiga stigningen på 500 meter över och vi kunde äntligen bli insläppta i staden. Det krävdes ytterligare en kortare vandring upp till det som kallas vakthuset innan den världsberömda Inkastaden uppenbarade sig bakom diset. Trots att vi under vår resa fått se kända byggnader som till exempel både frihetsgudinnan och Empirestate buildng var detta något helt annat. Känslan var som att befinna sig i ett foto. Den enda skillnaden är att ett foto inte kan göra platsen rättvisa. Utifrån en bild är det svårt att känna det storslagna i de höga omgivande bergen och de djupa sluttningarna. Detta var något vi kände.

Efter att ha kommit till sans och insett att vi faktiskt var där vi var och inte inuti ett vykort tog vår guide oss på en tur runt staden. Oavsett hur mycket imponerande saker guiden berättade var det häftigaste bara att vara och insupa stämningen. Efter guidningen klättrade vi den milt livsfarliga stigen upp till Huayna Picchu, det höga berget som syns i bakgrunden av alla klassiska bilder på Machu Picchu. Toppen på berget är ca 360 meter över Machu Picchu och dit tillåts endast 400 turister per dag om de har en speciell biljett. Utsikten från toppen är enastående. Innan vi lämnade Machu Picchu tog vi också en snabbtur till den så kallade Inkabron. Bron i sig var inte så imponerande som vandringen som ledde dit. Klockan 15:30, knappt elva timmar efter att vi kom lämnade vi världsarvet för denna gång.

Efter en avslutningsmiddag med vår grupp satte vi oss på tåget tillbaka till Ollantaytambo för att sedan ta bussen till Cusco och så var äventyret slut.

/Robin


Cusco – Krånglande mage och koka-te

Sitter just nu i köket på vårt hostel i Cusco. Bakom mig sitter ägaren, Americo, och lyssnar på Pavarotti, huskatten ligger på soffan, Matilda lagar mat och vår vän islänningen sitter och stickar. Utanför fönstret har mörkret lagt sig och kylan dragit in. Från höjden där vi bor ser man stadens alla ljus.

Vi kom hit till Cusco i torsdags efter en bussresa på 22 timmar. En resa som kan beskrivas som allt annat än komfortabel. På grund av resans längd valde vi att betala extra för att få resa i förstaklass med breda, bekväma fåtöljer. Vi tänkte att det kunde vara skönt med lite god sömn. Tji fick vi, eller speciellt jag. Lima, som vi åkte ifrån, ligger strax över vattennivån medan Cusco befinner sig på 3400 meters höjd. De första tio timmarna tillryggalades på spikrak väg, de nästkommande tio på väg som var allt annat än rak. Som alla vet kan man inte bygga en väg rakt upp för ett berg. Det viste åtminstone mannen som byggde vägen mellan Lima och Cusco. Jag misstänker också att han fick provision efter antalet svängar för krokigare väg har jag aldrig åkt på.

Att försöka sova i en buss som färdas upp för dessa vägar var något som åtminstone inte jag klarade av. Det handlade snarare om en kamp om överlevnad för att inte ramla ur stolen. Mitt i natten kom bussvärdinnan för att städa undan alla passagerarnas grejer som ramlat ut i mittgången. Med sig hade hon plastpåsar att dela ut till de som var vakna. Till min stora förvåning sov de flesta, dock inte jag. Med magont och fruktansvärd åksjuka var det kanske inte så konstigt. Jag blev tilldelad en påse och tänkte att den nog kunde komma till pass. Det gjorde den också men inte på det sättet jag trott. Eftersom Matilda sov och min spanska är, minst sagt bristfällig, förstod jag kanske en tredjedel av vad värdinnan försökte säga till mig. När hon tog fram en bomullstuss indränkt i något, stoppade ner den i påsen och visade att jag skulle andas i den förstod jag vinken. Jag tvekade en stund medan jag vägde risken att inhalera della okända substans mot att behöva fortsätta lidandet av åksjuka. Två djupa andetag och tio sekunder senare var illamåendet som bortblåst. Inte somnade jag för det.

Cusco är en stad med 390 000 invånare. Den var inkarikets viktigaste stad och besitter därför en väldigt rik historia. Mest känd är den nog ändå på grund av sin närhet till Macho Picchu, Sydamerikas mest välbesökta turistattraktion. På många platser vi har besökt under vår resa har vi känt oss ganska unika som turister och man inbillar sig att man sett något var och varannan turist inte fått se. I Cusco får man inga sådana vibbar. Med två miljoner besökande turister per år vore det väl konstigt.

Dagarna i Cusco har inte varit helt roliga för mig. Den första tiden mådde jag kass på grund av resan, sömnbrist och så vidare. När det väl gått över blev magen det stora problemet.  Eftersom vi klarat oss helt utan åkommor under resan fram till nu var det kanske på tiden. Ett bra budgettips till andra resenärer är att dra på sig valfri magåkomma. Aptiten är som bortblåst och matutgifterna sjunker som en sten. Ekvationen höll dock inte riktigt för min del eftersom den lokala kuren, att dricka koka-te, inte hjälpte. Istället tvingades jag gå till doktorn och kom där ifrån med tre mediciner och en räkning på 750 kr, en förmögenhet om man är på resande fot.

Första gången vi såg koka-te, var i en vanlig matvarubutik i Ecuador. Koka-te är, helt enkelt, te som görs på kokabuskens blad. Samma blad som används vid framställning av kokain. I Sverige är inte bara kokain utan även själva bladen förbjudna. I Sydamerika tuggas eller dricks de i te precis som vilket Earl Grey som helst. Det anses bota det mesta och speciellt bra är det mot höjdsjuka.

När vi såg det första gången i den där butiken var det i form av tepåsar. Tjugo påsar kostade fjorton kronor. Varken jag eller Matilda tyckte att teet var någon höjdare. När vi kom till stället vi bor på nu blev vi tillsagda att det var fri tillgång till kaffe och koka-te. Vi tänkte ge teet en ny chans, om inte annat för att kurera den milda höjdsjukan. Vi hittade dock inga tepåsar. Vi frågade var teet fanns och blev visade en stor gul plastkasse som hänge på en spik i köket. Här var det inte snack om några tepåsar. Kassen var nämligen full av blad. Vi blev instruerade att stoppa en näve blad i en kopp, hälla på vatten och låta det dra. Denna gång smakade det mycket bättre och numera böjar vi alltid dagen med vars en kopp.

Nu har islänningen slutat sticka och Americo stängt av musiken. Dags att gå till sängs.

Natti Natti!

/Robin

Lima – Modern storstad och magnifika fontäner

När jag tänker på Lima, Perus huvudstad, är det två parallella tankar som slår mig. Det känns som en plats belägen otroligt, långt bort, samtidigt som jag inser att det är just här jag befinner mig.

Jo, Lima har alltid fått mina tankar att fara bortomlands, mot en stad i fjärran, som inte liknar något jag tidigare upplevt. Kanske är det just därför jag har så svårt att acceptera att jag är här. Vi har nu tillbringar två dagar i Limas populäraste område Miraflores, samt gjort en dagsutflykt till stadens historiska centrum och min slutsats är att det egentligen kunde ha handlat om vilken modern storstad som helst. Inte en enda gång sedan ankomsten till Sydamerika har shoppingen varit så bra, fasaderna varit så välputsade, skylinen varit så häftig, och maten varit så dyr. Från den centrala parken i Miraflores kan man skåda restauranger som MC Donalds, Burger King, Starbucks och Dunkin Donuts, för att inte tala som den kända ”Pizzagatan” som likt en degig arm sträcker sig ut från parkens norra ände. Det är lite som att vara tillbaka i USA.

Självklart förstår jag dock att en sydamerikansk stad med närmare 9 miljoner invånare har många ansikten. I stadens ändar skymtar man berg beklädda av slumområden, som ser färgglada ut på långt håll. Närmare än så kommer vi dock inte. Den omhändertagande hostelvärdinnan på ”Casa del Mochilero” var nämligen mycket noga med att kryssa för allting som fanns på andra sidan floden på kartan som hon gav oss. Ordet ”PELIGROSO!”, (som betyder farligt) upprepade hon flera gånger. Därför har vi mycket lydigt hållit oss innanför de få pixlar på kartan över Lima, som är någorlunda säkert för turister.

Kanske låter det som att jag är lite missnöjd med vad Lima har att erbjuda och att staden helt saknar karaktär, men så är det inte. Längs med kusten finner man branta sluttningar och ovan dessa slingrar sig en fantastisk strandpromenad med vackra parker. Nedanför sluttningarna finns stränder med stora vågor som tusen och åter tusen surfare gör sitt bästa för att bemästra. I tomma luften utanför sluttningarna dinglar olika hang gliding liknande farkoster endast drivan av vindar och deras våghalsiga förare. När vi igår följde denna svindlande strandpromenad hade vi nöjet att få se ett bröllop äga rum på en av sluttningarna. Något förvånade såg vi sedan det färdigvigda paret dingla från vars en av dessa farkoster, som jag precis talat om.

En sak man inte får missa när man besöker Lima är den kvällsunderhållning som dagligen äger rum i en park kallad, Parque de la Reserva. Där har jag och Robin, ikväll, upplevt det vackraste fontänspel vi någonsin skådat. Där kan man bland annat få se en stor vattenpyramid, gå genom vattentunnlar, se fontäner i regnbågens alla färger samt shower projicerade på det vattenmoln som bildas när vattenstrålar rör sig i takt med musik. Som om inte detta räckte så häpnades vi över att en av fontänerna kunde spruta stråle 80 meter upp i luften. Våra förväntningar grusades dock när vi fick reda på att detta vattentorn oturligt nog blivit inställt för kvällen. På Wikipedia kunde vi senare på kvällen konstatera att Dubai, hur som helst, har en vattenstråle på 312 meter och att 80 meter i detta sammanhang ändå inte är så häftigt.

Tack vare ett lokalt event var flera av stadens gator, denna söndag, avstängda och fyllda med olika gatumusikanter och dansare som ville trollbinda vartenda öga. Det var lätt att känna gemenskapen bland alla människor och efter denna dag har helt klart börjat tycka mycket bra om staden Lima. Jag börjar även känna känslan av att jag är här och inte långt, långt borta.

Chiclayo – Bra sevärdhet och bekväm buss

Matilda – ”Kan du inte kolla i guideboken en gång till. Vad hette det där stället? Vi får fråga någon.”

Matilda tyckte egentligen att det var ganska onödigt att gå dit över huvud taget men nu när vi kommit så här långt kunde vi bara inte ge upp. En kvart tidigare hade jag påbörjat sökandet genom att peka i guideboken och på perfekt spanska frågat en vakt ”Dónde está?” – ”var är…”. Nu hade vi dock kommit till vägbeskrivningens slut utan att hitta själva stället. Stället vi letade efter var en riktig tiopoängare på min lista över sevärda sevärdheter. Fullt i stil med till exempel Sveriges lägsta punkt. Jag öppnade guideboken och läste högt:

Jag – ”Casa del la Montjoy”
Okänd peruansk man i fyrtioårs-åldern som precis gick förbi oss och hörde vad jag sa – ”Montjoy? Ett kvarter längre fram på höger sida.” (Fast på spanska)

Han frågade var vi kom ifrån (på spanska). När vi berättade att vi var svenskar sa han genast ”Aha, Sverige. Abba, Viggen!”. Detta gjorde mig förvånad av flera olika anledningar. Dels för att han sa ”Aha, Sverige”, 95% av alla som frågar var vi kommer från svarar ”Aha, Schweiz” när vi säger att vi kommer från Sverige (hur fasen kan detta lilla ost- och klockproducerande land vara så känt?). Men jag blev även förvånad av att de två första sakerna denna peruanska man kommer att tänka på när han hör ”Sverige” är ABBA och det, numera pensionerade, svenska flygplanet viggen. Förklaring kom när han berättade att han tyckte om att spela flygsimulatorspel (om han lyssnar på Waterloo samtidigt förtäljer inte historien).

Efter att ha sagt adjö till mannen och gått ett kvarter längs gatan kom vi fram till det vi letat efter. Framför oss såg vi, enligt guideboken, Latinamerikas kanske (japp, det var så det stod) längsta balkong. Ni må kanske inte ha samma intressen som jag men jag tyckte åtminstone att det var ganska intressant att se en 64 meter lång balkong. En annan fördel med denna sevärdhet var att den var vad man brukar kalla ”off the beaten track”, det vill säga något som inte alla andra turister åker och tittar på. Jag vet att ni känner er avundsjuka att inte ni också har en riktig turistbild på er själva framför Latinamerikas längsta balkong.

Den egentliga anledningen till att vi var i staden med den långa balkongen var att vi besökt ett museum med arkeologiska fynd från utgrävningar av tre pyramider. Museet hade mängder av imponerande guldföremål och var, om sanningen ska fram, minst lika spännande som balkongen.

Just nu sitter vi dock på en buss mellan Chiclayo och Lima. Bussresan är beräknad att ta mellan tolv och tretton timmar och om det stämmer kommer vi att vara framme i Lima vid niotiden imorgon bitti. Nu kanske ni känner lite medlidande med oss som tvingas sitta tretton timmar på en buss genom Peru? Om ni nu gör det kan jag berätta att det är helt i onödan. Bussen vi åker med är nämligen, utan tvekan, den mest bekväma och finaste bussen jag någonsin åkt med. I ett land där järnvägsnätet är näst intill obefintligt har man valt att satsa på bussar istället. Det finns en uppsjö olika företag att välja mellan (säkert fem – sex stycken olika bara på denna strecka) och alla har fina, nästan nya bussar.

Bussen vi åker är en dubbeldeckad nästan ny Scaniabuss (svensk!) med stolar som går att fälla lång bak, fotpallar till alla, luftkonditionering och fyra tv-apparater bara på ovanvåningen (Undra om de kommer visa filmen ”Speed”?). Vi har två chaufförer (som kallas för piloter) och två värdinnor som serverar mat och passar upp. Dessutom finns det hos det företaget vi åker med ytterligare en lyxigare klass de kallar för ”Exclusiva”. Där har man skinnfåtöljer som går att göra om till sängar (i stil med de lyxigaste förstaklassavdelningarna hos vissa flygbolag), egen tv-skärm och trådlöst internet.

Nu kanske ni tror att vi åker någon hutlöst dyr turistbuss bara gjord för att suga ut pengar från rika västerlänningar. Då kan jag berätta att bussen är full och att vi är de enda turisterna, dessutom är en vuxenbiljett med tåg från Kristianstad till Malmö tur och retur dyrare än de biljetter vi har (även om man har jojo-kort). Det säger kanske mer om Skånetrafikens prissättning i och för sig.

I morgon blir det Lima.

/Robin

Chiclayo – Tusen försäljare och två turister

Turistbyråer världen över har en benägenhet att göra sevärdheter av ingenting. Kristianstads kommun stoltserar till exempel med den något krystade attraktionen Sveriges lägsta punkt, som för övrig blivit utsedd till en av de tråkigaste sevärdheterna i Sverige.  I Chiclayo däremot, där vi är för tillfället, försöker man inte frisera sanningen. Vi gick nämligen till just en turistbyrå där kvinnan bakom disken förklarade att det fanns er rad olika utflykter man kunde göra till olika kringliggande museer. På frågan vad som finnsatt se i staden svarade hon: ”Här? Nej, här finns inget att se!”.

Kanske är det därför Chiclayo verkar vara i princip fritt från turister. Vi är faktiskt så unika att var och varannan människa vi möter hälsar eller vinkar. För att försöka undvika att blir rånad eller utsatt för andra otrevligheter har vi under hela resan försökt att klä oss och uppföra oss så otur

istigt som möjligt. Det är därför lika nedslående varje gång någon kommer fram och vill ta i hand, när någon ropar ”hello my friend” eller tutar och vinkar.

Oavsett vad damen på turistbyrån sa har faktiskt Chiclayo åtminstone en bra marknad att stoltsera med. Mercado Modelo är nämligen en av de större marknaderna i norra Peru. När vi besökte den idag var bara en bråkdel av de små garageliknande butikerna öppna och ändå var det ett oöverblickbart antal. För den som är på jakt efter vindruvor, klockkopior, levande fiskar med mera är Mercado Modelo det rätta stället att gå till.

Nu ska vi snart gå ut och käka.

/Robin

Máncora – Snabb bussresa och stora kontraster

I guideboken står det att bussresan mellan Cuenca och Loja ska ta fem timmar. På nätet hävdar folk att det är ren lögn och att sanningen ligger närmre sju timmar. Vi gjorde resan på fyra.

Att åka ner för Andernas förmodligen slingrigaste väg med en busschaufför som tror att han är Mikael Schumacher, i en buss vars hjulupphängning borde bytts ut för ungefär en miljon mil sedan, är en upplevelse. Att, till råga på allt, under dessa förhållanden, stående, försöka begagna bussens faciliteter kräver sin man.

Efter denna ansträngande bussresa hamnade vi i Loja, en stad, enligt guideboken, mest känd för sina rena parker och sin prisbelönta sophantering. Bara en timmes bussresa bort ligger det vackra Vilcabamba. Vilcabamba är en by populär hos backpackers och sägs ha världens äldsta befolkning. Vissa hävdas vara så gamla som 130 år. Om byn besitter ungdomens källa eller bara en kass folkbokföring vet vi inte. Hur som helst valde Matilda och jag att stanna i Loja. Vi har nämligen vett att uppskatta rena rekreationsområden och bra källsortering.

Vi stannade två nätter i Loja, mest för att återhämta oss från bussfärden. Sista kvällen tog vi en taxi till restaurang Lolita där man serverar Ecuadorianska rätter, där ibland Cuy. Ända sedan vi kom till Ecuador har vi varit på jakt efter att bra ställe att prova denna delikatess. Om man översätter Cuy till svenska blir det ganska exakt marsvin och det var just vad vi åt. Helstekt med huvud och klor inkluderat. Förutom att det var lite märkligt att veta att det en gång varit en gullig liten gnagare man satte tänderna i så var det väldigt gott. Smaken gick i vissa delar åt lamm och i andra delar åt något jag aldrig smakat förut.

Efter Loja fortsatte vi med buss söder ut över gränsen in i Peru. Efter en del stämplar i passet och en bunt ifyllda blanketter hade vi tagit oss in i resans tredje land. Förutom att Peru är betydligt varmare än de delar av Ecuador vi besökt är det också påtagligt fattigare. Åtminstone utifrån vad vi sett ännu så länge. Här är husen snedare och gatorna håligare. I Ecuador fanns det mängder med taxibilar över allt, här är de utbytta mot trehjuliga motorcykelkärror.

Vi befinner oss nu i den turistiska kuststaden Máncara. När vi kom i går kväll hade vi inte på förhand hitta något boende utan fick skjuts av en trehjulig motorcykel till ett av de många hotellen som finns här. Det visade sig vara resans, ännu så länge, sämsta boende. Vi blev nämligen inkvarterade i ett privat rum utan ordentligt golv, med en yttervägg som höll på och ramla varje gång man försökte öppna dörren och med kackerlackor som både syntes och hördes.

För att kompensera flyttade vi idag till resans i särklass finaste boende. Just nu sitter jag på vår balkong och tittar ut över den upplysta polen. I bakgrunden hörs vågorna som rullar in över stranden bara femtio meter bort. Hotellet är litet, bara åtta rum. Designen är djungelinspirerad med vasstak, balkongräcke i bambu och rummen har käckt utplacerade snäckskal över allt.

Under den korta tid vi spenderat i Peru har vi redan hunnit prova en rad olika peruanska specialiteter. I dryckesväg har vi dels hunnit provat den speciella, gula, läsken Inca Cola, numera ägd av Coca-cola, men även drinken Pisco sour som är ungefär som en Whiskey sour men görs på den peruanska Piscon vilken har många likheter med Brandy.

I matväg har vi provat, hur dumdristigt det än må låta, den mycket vanligt förekommande rätten Ceviche. Ceviche är en typisk peruansk rätt gjord på rå vit fisk marinerad i citron serverad med lök och majs. Det är väldigt gott som en förrätt men lite väl mastigt att äta som huvudrätt vilket vi gjorde ikväll. Jag åt rätten även igår och blev inte sjuk då så nu håller vi tummarna att det ska gå bra denna gång också.

Imorgon väntar ännu en dag med sol, bad och avslappning eller en dag på toaletten (jag hoppas på de förstnämnda).

Sov gott Peru, god morgon Sverige!

/Robin