Máncora – Snabb bussresa och stora kontraster

I guideboken står det att bussresan mellan Cuenca och Loja ska ta fem timmar. På nätet hävdar folk att det är ren lögn och att sanningen ligger närmre sju timmar. Vi gjorde resan på fyra.

Att åka ner för Andernas förmodligen slingrigaste väg med en busschaufför som tror att han är Mikael Schumacher, i en buss vars hjulupphängning borde bytts ut för ungefär en miljon mil sedan, är en upplevelse. Att, till råga på allt, under dessa förhållanden, stående, försöka begagna bussens faciliteter kräver sin man.

Efter denna ansträngande bussresa hamnade vi i Loja, en stad, enligt guideboken, mest känd för sina rena parker och sin prisbelönta sophantering. Bara en timmes bussresa bort ligger det vackra Vilcabamba. Vilcabamba är en by populär hos backpackers och sägs ha världens äldsta befolkning. Vissa hävdas vara så gamla som 130 år. Om byn besitter ungdomens källa eller bara en kass folkbokföring vet vi inte. Hur som helst valde Matilda och jag att stanna i Loja. Vi har nämligen vett att uppskatta rena rekreationsområden och bra källsortering.

Vi stannade två nätter i Loja, mest för att återhämta oss från bussfärden. Sista kvällen tog vi en taxi till restaurang Lolita där man serverar Ecuadorianska rätter, där ibland Cuy. Ända sedan vi kom till Ecuador har vi varit på jakt efter att bra ställe att prova denna delikatess. Om man översätter Cuy till svenska blir det ganska exakt marsvin och det var just vad vi åt. Helstekt med huvud och klor inkluderat. Förutom att det var lite märkligt att veta att det en gång varit en gullig liten gnagare man satte tänderna i så var det väldigt gott. Smaken gick i vissa delar åt lamm och i andra delar åt något jag aldrig smakat förut.

Efter Loja fortsatte vi med buss söder ut över gränsen in i Peru. Efter en del stämplar i passet och en bunt ifyllda blanketter hade vi tagit oss in i resans tredje land. Förutom att Peru är betydligt varmare än de delar av Ecuador vi besökt är det också påtagligt fattigare. Åtminstone utifrån vad vi sett ännu så länge. Här är husen snedare och gatorna håligare. I Ecuador fanns det mängder med taxibilar över allt, här är de utbytta mot trehjuliga motorcykelkärror.

Vi befinner oss nu i den turistiska kuststaden Máncara. När vi kom i går kväll hade vi inte på förhand hitta något boende utan fick skjuts av en trehjulig motorcykel till ett av de många hotellen som finns här. Det visade sig vara resans, ännu så länge, sämsta boende. Vi blev nämligen inkvarterade i ett privat rum utan ordentligt golv, med en yttervägg som höll på och ramla varje gång man försökte öppna dörren och med kackerlackor som både syntes och hördes.

För att kompensera flyttade vi idag till resans i särklass finaste boende. Just nu sitter jag på vår balkong och tittar ut över den upplysta polen. I bakgrunden hörs vågorna som rullar in över stranden bara femtio meter bort. Hotellet är litet, bara åtta rum. Designen är djungelinspirerad med vasstak, balkongräcke i bambu och rummen har käckt utplacerade snäckskal över allt.

Under den korta tid vi spenderat i Peru har vi redan hunnit prova en rad olika peruanska specialiteter. I dryckesväg har vi dels hunnit provat den speciella, gula, läsken Inca Cola, numera ägd av Coca-cola, men även drinken Pisco sour som är ungefär som en Whiskey sour men görs på den peruanska Piscon vilken har många likheter med Brandy.

I matväg har vi provat, hur dumdristigt det än må låta, den mycket vanligt förekommande rätten Ceviche. Ceviche är en typisk peruansk rätt gjord på rå vit fisk marinerad i citron serverad med lök och majs. Det är väldigt gott som en förrätt men lite väl mastigt att äta som huvudrätt vilket vi gjorde ikväll. Jag åt rätten även igår och blev inte sjuk då så nu håller vi tummarna att det ska gå bra denna gång också.

Imorgon väntar ännu en dag med sol, bad och avslappning eller en dag på toaletten (jag hoppas på de förstnämnda).

Sov gott Peru, god morgon Sverige!

/Robin