Chiclayo – Bra sevärdhet och bekväm buss

Matilda – ”Kan du inte kolla i guideboken en gång till. Vad hette det där stället? Vi får fråga någon.”

Matilda tyckte egentligen att det var ganska onödigt att gå dit över huvud taget men nu när vi kommit så här långt kunde vi bara inte ge upp. En kvart tidigare hade jag påbörjat sökandet genom att peka i guideboken och på perfekt spanska frågat en vakt ”Dónde está?” – ”var är…”. Nu hade vi dock kommit till vägbeskrivningens slut utan att hitta själva stället. Stället vi letade efter var en riktig tiopoängare på min lista över sevärda sevärdheter. Fullt i stil med till exempel Sveriges lägsta punkt. Jag öppnade guideboken och läste högt:

Jag – ”Casa del la Montjoy”
Okänd peruansk man i fyrtioårs-åldern som precis gick förbi oss och hörde vad jag sa – ”Montjoy? Ett kvarter längre fram på höger sida.” (Fast på spanska)

Han frågade var vi kom ifrån (på spanska). När vi berättade att vi var svenskar sa han genast ”Aha, Sverige. Abba, Viggen!”. Detta gjorde mig förvånad av flera olika anledningar. Dels för att han sa ”Aha, Sverige”, 95% av alla som frågar var vi kommer från svarar ”Aha, Schweiz” när vi säger att vi kommer från Sverige (hur fasen kan detta lilla ost- och klockproducerande land vara så känt?). Men jag blev även förvånad av att de två första sakerna denna peruanska man kommer att tänka på när han hör ”Sverige” är ABBA och det, numera pensionerade, svenska flygplanet viggen. Förklaring kom när han berättade att han tyckte om att spela flygsimulatorspel (om han lyssnar på Waterloo samtidigt förtäljer inte historien).

Efter att ha sagt adjö till mannen och gått ett kvarter längs gatan kom vi fram till det vi letat efter. Framför oss såg vi, enligt guideboken, Latinamerikas kanske (japp, det var så det stod) längsta balkong. Ni må kanske inte ha samma intressen som jag men jag tyckte åtminstone att det var ganska intressant att se en 64 meter lång balkong. En annan fördel med denna sevärdhet var att den var vad man brukar kalla ”off the beaten track”, det vill säga något som inte alla andra turister åker och tittar på. Jag vet att ni känner er avundsjuka att inte ni också har en riktig turistbild på er själva framför Latinamerikas längsta balkong.

Den egentliga anledningen till att vi var i staden med den långa balkongen var att vi besökt ett museum med arkeologiska fynd från utgrävningar av tre pyramider. Museet hade mängder av imponerande guldföremål och var, om sanningen ska fram, minst lika spännande som balkongen.

Just nu sitter vi dock på en buss mellan Chiclayo och Lima. Bussresan är beräknad att ta mellan tolv och tretton timmar och om det stämmer kommer vi att vara framme i Lima vid niotiden imorgon bitti. Nu kanske ni känner lite medlidande med oss som tvingas sitta tretton timmar på en buss genom Peru? Om ni nu gör det kan jag berätta att det är helt i onödan. Bussen vi åker med är nämligen, utan tvekan, den mest bekväma och finaste bussen jag någonsin åkt med. I ett land där järnvägsnätet är näst intill obefintligt har man valt att satsa på bussar istället. Det finns en uppsjö olika företag att välja mellan (säkert fem – sex stycken olika bara på denna strecka) och alla har fina, nästan nya bussar.

Bussen vi åker är en dubbeldeckad nästan ny Scaniabuss (svensk!) med stolar som går att fälla lång bak, fotpallar till alla, luftkonditionering och fyra tv-apparater bara på ovanvåningen (Undra om de kommer visa filmen ”Speed”?). Vi har två chaufförer (som kallas för piloter) och två värdinnor som serverar mat och passar upp. Dessutom finns det hos det företaget vi åker med ytterligare en lyxigare klass de kallar för ”Exclusiva”. Där har man skinnfåtöljer som går att göra om till sängar (i stil med de lyxigaste förstaklassavdelningarna hos vissa flygbolag), egen tv-skärm och trådlöst internet.

Nu kanske ni tror att vi åker någon hutlöst dyr turistbuss bara gjord för att suga ut pengar från rika västerlänningar. Då kan jag berätta att bussen är full och att vi är de enda turisterna, dessutom är en vuxenbiljett med tåg från Kristianstad till Malmö tur och retur dyrare än de biljetter vi har (även om man har jojo-kort). Det säger kanske mer om Skånetrafikens prissättning i och för sig.

I morgon blir det Lima.

/Robin

Chiclayo – Tusen försäljare och två turister

Turistbyråer världen över har en benägenhet att göra sevärdheter av ingenting. Kristianstads kommun stoltserar till exempel med den något krystade attraktionen Sveriges lägsta punkt, som för övrig blivit utsedd till en av de tråkigaste sevärdheterna i Sverige.  I Chiclayo däremot, där vi är för tillfället, försöker man inte frisera sanningen. Vi gick nämligen till just en turistbyrå där kvinnan bakom disken förklarade att det fanns er rad olika utflykter man kunde göra till olika kringliggande museer. På frågan vad som finnsatt se i staden svarade hon: ”Här? Nej, här finns inget att se!”.

Kanske är det därför Chiclayo verkar vara i princip fritt från turister. Vi är faktiskt så unika att var och varannan människa vi möter hälsar eller vinkar. För att försöka undvika att blir rånad eller utsatt för andra otrevligheter har vi under hela resan försökt att klä oss och uppföra oss så otur

istigt som möjligt. Det är därför lika nedslående varje gång någon kommer fram och vill ta i hand, när någon ropar ”hello my friend” eller tutar och vinkar.

Oavsett vad damen på turistbyrån sa har faktiskt Chiclayo åtminstone en bra marknad att stoltsera med. Mercado Modelo är nämligen en av de större marknaderna i norra Peru. När vi besökte den idag var bara en bråkdel av de små garageliknande butikerna öppna och ändå var det ett oöverblickbart antal. För den som är på jakt efter vindruvor, klockkopior, levande fiskar med mera är Mercado Modelo det rätta stället att gå till.

Nu ska vi snart gå ut och käka.

/Robin