Cusco – Machu Picchu och många myggbett

Mobiltelefonens alarm ringer. Klockan är 03:55. Det är fortfarande mörkt när vi dragit på oss kläderna, tagit våra ryggsäckar och gått ut på gatan utanför hotellet. En efter en dyker de upp: australiensaren Bryce, irländaren Allister, britten Collin, fransmannen Joss och så vidare. När alla från gruppen kommit börjar vi gå. Gå mot Machu Picchu.

För exakt 100 år sedan, år 1911, återupptäckte amerikanen och Yalehistorikern Hiram Bingham denna glömda inkastad under en expedition till Peru. Staden tros vara byggd omkring 1440. Byggnationen tog ca 30 år och staden var bebodd fram till spanjorernas erövring av Peru 1532. Staden tros ha fungerat som ett sommarresidens för inkan och hovet och huserade ungefär 750 personer. Spanjorerna hittade aldrig Machu Picchu, kanske på grund av des gömda och svårtillgängliga läge på en 500 meter hög bergstopp med stupande sidor åt nästan alla håll. Idag är Machu Picchu Sydamerikas mest besökta turistattraktion med ca 400 000 besökare årligen.

Det finns en mängd olika sätt att ta sig till Machu Picchu. Det mest kända är förmodligen att vandra dit längs inkaleden. Andra sätt är att åka tåg, bil i kombination med vandring, vandring i kombination med tåg eller till och med helikopter. Turerna sträcker sig från en till fem dagar och säkert mer än det. Vår tanke var från början att ta oss dit på egen hand men vi ändrade oss när vi märkte hur billiga turerna var. Turen vi valde var en fyradagarstur med tre övernattningar.

Första dagen lämnade vi Cusco vid sjutiden på morgonen. När vi öppnade dörren till minibussen vi skulle åka med satt redan två bekanta ansikten där nämligen Bryce och Allisters som vi träffat i Quito. Efter en vacker biltur på ett par timmar nådde vi resans högsta punkt ca 4200 meter över havet. Där hoppade vi av, lastade av cyklar från bussens tak och gav oss av ner för berget. Vägen var kantad av vacker utsikt och små vattenfall. 2000 meter längre ner, en vurpad amerikanska och en fransyska senare var cykelfärden över. Natten spenderade vi i Santa Maria.

Tidigt nästa morgon påbörjade vi vår första vandring. Solen sken över oss där vi vandrade under allehanda fruktträd och genom kokaodlingar. Vi fick prova på både det ena och det andra. Vi fick till exempel smaka kakaofruktens vita söta fruktkött och prova på att tugga kokablad.

Efter att kokabladen skördats torkas de för att frigöra vitaminer och mineraler. Innan man tuggar dem gnider man på aska och rullar ihop dem. Bladen tuggas eftersom de har en uppiggande och hungerdämpande effekt. Förr användes de också som en form av lokalbedövning vid ingrepp i munnen. Det smakar ingen vidare och jag kände mig varken mättare eller piggare efter att ha tuggat en stund. Vad som var mer påtagligt var den bedövande effekten. Efter en stund var nämligen tungan rejält avdomnad.

Dagen innebar också en kortare vandring på en inkaled. Den berömda inkaleden till Machu Picchu är nämligen, till skillnad från vad jag trodde, långt ifrån den enda. Hela det gigantiska inkariket genomkorsades av olika leder som användes för transporter. Man kunde till exempel skicka saker med budbärare från Lima till Cusco på 25 timmar, en resa som idag tar 22 timmar med buss. ”Postsystemet” var uppbyggt av budbärare som sprang med det som skulle skickas och efter två kilometer byttes denna av av en annan löpare som fortsatte i ytterligare två kilometer och så vidare. Just den leden vi gick på löpte högt upp längs ett berg och bjöd på fantastisk utsikt. Onödigheter som plana, ordentliga trappsteg eller skyddsräcke var inget man slösat tid eller pengar på.

Efter åtta timmars vandring, inkluderat att korsa en flod i en lite korg upphängd i en wire, kom vi fram till andra nattens sovplats.

Tredje dagen valde Matilda att tillfälligt kasta in handduken. Insektsbetten hon fått fick hennes fötter att svullna upp så att man inte längre kunde se hennes anklar. Hon åkte därför halva dagsetappen i buss. Själv klarade jag mig, trots 131 bett på mina ben, från allergiska reaktioner och vandrade som planerat med resten av gruppen. Efter lunch vid Hidro Electrica anslöt Matilda igen och var så illa tvungen att vandra med oss. Sista övernattningsplatsen, den lilla byn Aguas Calientes, kan nämligen endast nås till fots eller via tåg. Byn är helt och hållet bygd för turism, anpassad att förse behoven hos alla de turister som vallfärdar till Machu Picchu. Trots den totala avsaknaden av genuinitet finns det ändå en speciell känsla i byn. Den omgivande naturen är dramatisk med de höga bergen och alla besökare är där av samma anledning; att se den historiska plats som röstats fram till ett av världens sju nya underverk.

Sista morgonen väckte mobiltelefonen oss 03:55. Man kan åka buss upp till Machu Picchu, men alla i gruppen var överens att hade vi vandrat så långt skulle vi vandra hela vägen. Matilda hade fått piller mot sina svullna ben och var med på noterna hon också. Gruppen samlades utanför hotellet tjugo över fyra och klockan 04:45 var vi de första att passera grindarna till nationalparken och påbörjade vandringen upp för de 2000 trappstegen upp till Machu Picchu.

En dryg timme senare var den, minst sagt, jobbiga stigningen på 500 meter över och vi kunde äntligen bli insläppta i staden. Det krävdes ytterligare en kortare vandring upp till det som kallas vakthuset innan den världsberömda Inkastaden uppenbarade sig bakom diset. Trots att vi under vår resa fått se kända byggnader som till exempel både frihetsgudinnan och Empirestate buildng var detta något helt annat. Känslan var som att befinna sig i ett foto. Den enda skillnaden är att ett foto inte kan göra platsen rättvisa. Utifrån en bild är det svårt att känna det storslagna i de höga omgivande bergen och de djupa sluttningarna. Detta var något vi kände.

Efter att ha kommit till sans och insett att vi faktiskt var där vi var och inte inuti ett vykort tog vår guide oss på en tur runt staden. Oavsett hur mycket imponerande saker guiden berättade var det häftigaste bara att vara och insupa stämningen. Efter guidningen klättrade vi den milt livsfarliga stigen upp till Huayna Picchu, det höga berget som syns i bakgrunden av alla klassiska bilder på Machu Picchu. Toppen på berget är ca 360 meter över Machu Picchu och dit tillåts endast 400 turister per dag om de har en speciell biljett. Utsikten från toppen är enastående. Innan vi lämnade Machu Picchu tog vi också en snabbtur till den så kallade Inkabron. Bron i sig var inte så imponerande som vandringen som ledde dit. Klockan 15:30, knappt elva timmar efter att vi kom lämnade vi världsarvet för denna gång.

Efter en avslutningsmiddag med vår grupp satte vi oss på tåget tillbaka till Ollantaytambo för att sedan ta bussen till Cusco och så var äventyret slut.

/Robin


Cusco – Krånglande mage och koka-te

Sitter just nu i köket på vårt hostel i Cusco. Bakom mig sitter ägaren, Americo, och lyssnar på Pavarotti, huskatten ligger på soffan, Matilda lagar mat och vår vän islänningen sitter och stickar. Utanför fönstret har mörkret lagt sig och kylan dragit in. Från höjden där vi bor ser man stadens alla ljus.

Vi kom hit till Cusco i torsdags efter en bussresa på 22 timmar. En resa som kan beskrivas som allt annat än komfortabel. På grund av resans längd valde vi att betala extra för att få resa i förstaklass med breda, bekväma fåtöljer. Vi tänkte att det kunde vara skönt med lite god sömn. Tji fick vi, eller speciellt jag. Lima, som vi åkte ifrån, ligger strax över vattennivån medan Cusco befinner sig på 3400 meters höjd. De första tio timmarna tillryggalades på spikrak väg, de nästkommande tio på väg som var allt annat än rak. Som alla vet kan man inte bygga en väg rakt upp för ett berg. Det viste åtminstone mannen som byggde vägen mellan Lima och Cusco. Jag misstänker också att han fick provision efter antalet svängar för krokigare väg har jag aldrig åkt på.

Att försöka sova i en buss som färdas upp för dessa vägar var något som åtminstone inte jag klarade av. Det handlade snarare om en kamp om överlevnad för att inte ramla ur stolen. Mitt i natten kom bussvärdinnan för att städa undan alla passagerarnas grejer som ramlat ut i mittgången. Med sig hade hon plastpåsar att dela ut till de som var vakna. Till min stora förvåning sov de flesta, dock inte jag. Med magont och fruktansvärd åksjuka var det kanske inte så konstigt. Jag blev tilldelad en påse och tänkte att den nog kunde komma till pass. Det gjorde den också men inte på det sättet jag trott. Eftersom Matilda sov och min spanska är, minst sagt bristfällig, förstod jag kanske en tredjedel av vad värdinnan försökte säga till mig. När hon tog fram en bomullstuss indränkt i något, stoppade ner den i påsen och visade att jag skulle andas i den förstod jag vinken. Jag tvekade en stund medan jag vägde risken att inhalera della okända substans mot att behöva fortsätta lidandet av åksjuka. Två djupa andetag och tio sekunder senare var illamåendet som bortblåst. Inte somnade jag för det.

Cusco är en stad med 390 000 invånare. Den var inkarikets viktigaste stad och besitter därför en väldigt rik historia. Mest känd är den nog ändå på grund av sin närhet till Macho Picchu, Sydamerikas mest välbesökta turistattraktion. På många platser vi har besökt under vår resa har vi känt oss ganska unika som turister och man inbillar sig att man sett något var och varannan turist inte fått se. I Cusco får man inga sådana vibbar. Med två miljoner besökande turister per år vore det väl konstigt.

Dagarna i Cusco har inte varit helt roliga för mig. Den första tiden mådde jag kass på grund av resan, sömnbrist och så vidare. När det väl gått över blev magen det stora problemet.  Eftersom vi klarat oss helt utan åkommor under resan fram till nu var det kanske på tiden. Ett bra budgettips till andra resenärer är att dra på sig valfri magåkomma. Aptiten är som bortblåst och matutgifterna sjunker som en sten. Ekvationen höll dock inte riktigt för min del eftersom den lokala kuren, att dricka koka-te, inte hjälpte. Istället tvingades jag gå till doktorn och kom där ifrån med tre mediciner och en räkning på 750 kr, en förmögenhet om man är på resande fot.

Första gången vi såg koka-te, var i en vanlig matvarubutik i Ecuador. Koka-te är, helt enkelt, te som görs på kokabuskens blad. Samma blad som används vid framställning av kokain. I Sverige är inte bara kokain utan även själva bladen förbjudna. I Sydamerika tuggas eller dricks de i te precis som vilket Earl Grey som helst. Det anses bota det mesta och speciellt bra är det mot höjdsjuka.

När vi såg det första gången i den där butiken var det i form av tepåsar. Tjugo påsar kostade fjorton kronor. Varken jag eller Matilda tyckte att teet var någon höjdare. När vi kom till stället vi bor på nu blev vi tillsagda att det var fri tillgång till kaffe och koka-te. Vi tänkte ge teet en ny chans, om inte annat för att kurera den milda höjdsjukan. Vi hittade dock inga tepåsar. Vi frågade var teet fanns och blev visade en stor gul plastkasse som hänge på en spik i köket. Här var det inte snack om några tepåsar. Kassen var nämligen full av blad. Vi blev instruerade att stoppa en näve blad i en kopp, hälla på vatten och låta det dra. Denna gång smakade det mycket bättre och numera böjar vi alltid dagen med vars en kopp.

Nu har islänningen slutat sticka och Americo stängt av musiken. Dags att gå till sängs.

Natti Natti!

/Robin