Puno – Skraltig buss och säreget lugn

De peruanska bussarna är i allmänhet väldigt fina. Det fick jag höra redan innan vi åkte hit. Men precis som med allting annat här i livet finns det undantag.

Igår tog vi oss till busstationen i Cusco för att köpa oss en biljett till Puno. För alla er som händelsevis inte sett en peruansk busstation kan jag berätta att det på något vis påminner lite om kiviks marknad. När man kommer in i väntsalen möts man av alla de olika bussbolagens små bås där man kan köpa just deras biljetter. En station kan med lätthet ha 20-30 olika sådna bås. Alla bås har en stor färgglad skylt med bussbolagets namn samt en mängd olika ortsnamn. Ortsnamnen måste ju vara bussbolagets destinationer tänker man kanske logiskt. Så är dock inte fallet. Vad de ska vara bra för har vi faktiskt inte listat ut ännu. De flesta bolag har åtminstone inte turer till alla de namn som står på just deras skylt. Istället får man lyssna på vilka destinationer de som står i båsen skriker ut. Efter lite förvirring brukar det dock lösa sig. Denna gång fick vi en biljett med företaget Libertad. Bussen skulle gå 13:45 och ta sex timmar. Förövrigt märker man att man inte är i Sverige när Matilda, om just denna sextimmarsresa, säger ”skönt att det bara är en kortare resa” och jag håller med.

En halvtimme försenad börjar bussen röra på sig. Men inte går det fort. Bussen är förmodligen från -83 och det låter som dess sista stund är kommer, för tio år sedan. Utanför fönstret blir det mörkare och mörkare. Klockan blir mer och mer utan att vi kommer fram och inne i bussen blir det kallare och kallare. Folk runt omkring sitter i dunjackor. Själv har jag bara T-shirt. Efter åtta timmars resa kommer vi fram till en stor terminal där vi tvingas byta till en om möjligt ännu mer nedgången buss. Tre timmar försenade kommer vi till slut fram till Puno. ”Libertad – När resan är målet”.

Puno i sig är en ganska intetsägande stad. De flesta hus ser ut att vara knappt halvfärdiga och den coloniala charmen som genomsyrar många peruanska städer är svår att hitta. Vad som gör Puno speciellt är dess läge. Den är nämligen en av de större städerna runt den kända Titicacasjön och därmed utgångspunkten för många båtturer. Titicacasjön är med sina 3812 meter över havet världens högsta sjö med reguljär båttrafik. Sjön är också känd för sina flytande öar. Öar av vass byggda och bebodda av människor.

Jag trodde, innan vi åkte hit, att Puno, liksom Cusco, skulle vara invaderat av turister. Redan på bussen märkte jag hur fel jag hade. Vi var nämligen de enda turisterna där. Det var samma visa på vårt hostel när vi äntligen kom fram; inte en själ. Inte heller dagens tur på stan resulterade i många iakttagelser av turister.

Om just denna avsaknad av turister är anledningen eller ej vet jag inte men Puno har ett väldigt säreget lugn. Trots sin storlek på 120 000 invånare vilar en märkligt frid över staden. Tjejen i glasskiosken skopar glasskulorna i ultrarapid. Taxichaufförerna kör sällan över 30 kilometer i timmen. Människor går långsamt. Det är märkligt, men väldigt skönt. Trots att Puno, som tidigare sagt, på ett sett inte har mycket att komma med så har den något mycket speciellt på ett annat.

God natt från ett ödsligt Puno.

/Robin