Potosí – Underjordiskt äventyr och underbar lamastek

Ibland kan man undra: ”Hur fasen hamnade jag här?”. Här sitter man på huk med fingrarna i öronen djupt under marken i en gruva i Bolivia. Bredvid sitter en smått galen, milt berusad, före detta gruvarbetare och räknar högt ”6…7…8…”. Pulsen ökar. ”Hur fasen hamnade jag här?” ”Hoppas taket håller!”

Vissa dagar är mer händelserika och spännande än andra när man är på resande fot. Idag har varit en sån dag.

Vi viste redan innan vi kom till Potosí att man kunde gå på turer i gruvorna. Guideboken beskrev upplevelsen som ”not for the fainth hearted” – ”Inget för veklingar”. Det låter ju självklart spännande. När Antonio på vårt hostel berättade att han själv jobbat fem år i gruvan och att han nu bedriver, enligt honom, de bästa turerna dit blev vi självklart intresserade. Han förklarade att hans turer inte alls var som de andra. Hos honom var grupperna mindre och upplevelsen mer genuin. Man besöker det gruvkollektiv han tidigare arbetat i och får med andra ord se en fullt fungerande, verksam gruva. De andra turerna är 15 personer i varje grupp och går i gruvor speciellt avsedda för turister. Sånt sysslade inte han med förklarade han. Vi lät oss övertygas och bokade en tur.

I morse när vi skulle åka visade det sig att gruppen bestod av Matilda, jag och ett colombianskt par. Efter att ha blivit klädda i full mundering med skyddskläder, stövlar, hjälm och lampa hoppade vi in i en minibuss och begav oss mot gruvarbetarnas marknad. Antonio förklarade att de olika gruvorna bedrivs av olika kollektiv. Kollektivet betalar för verktygen men inte för sprängämnen. Det måste varje gruvarbetare stå för själv. Därför beger sig de flesta till gruvarbetarnas marknad innan de åker upp till berget för att jobba. Marknaden är den enda plats i världen där sprängämnen säljs helt fritt på gatan och kan köpas av vem som helst. Här säljs även kokablad, sprit och cigaretter. Kokabladen tuggas av i stort sett alla gruvarbetare för att dämpa hunger och trötthetskänslor. Här fick var och en av oss en rejäl näve kokablad att tugga i oss. Antonio visade också hur man genom att stänka den speciella spriten på marken offrar till moder jord, djävulen och berget. En del av den 96% spriten åkte ner i strupen på honom själv. Något även vi fick prova på.

Efter att Matilda och jag köpt två påsar kokablad, sprit och cigaretter, samt ett sprängkit med dynamit, tändhatt och stubin som vi skulle ge till gruvarbetarna åkte vi vidare mot gruvan. Väl uppe vid berget kunde jag inte undgå att slås av vilken stor roll Sverige spelar för gruvarbetarna. Förutom att dynamiten som används är en svensk uppfinning, något både de bolivianska gruvarbetarna och de colombianska turisterna var väl medvetna om, kryllade berget av Volvolastbilar. Volvolastbilar är dock inte unikt för Potosí. Min högst ovetenskapliga undersökning visar att förmodligen 95% av lastbilarna i de sydamerikanska länder vi besökt är just Volvo. En stor de av de övriga är Scania. De flesta av dessa lastbilar har förmodligen mer än trettio år på nacken och en del har säkert tjänstgjort i Sverige innan de kom hit. I bussen till Samaipata körde vi nämligen om en Volvolastbil med texten ”klinker och lättbetong AB” på framdörren; ett inte helt boliviansktklingande företagsnamn.

Redan vid ingången till gruvan insåg colombianskan i gruppen att denna tur inte var något för henne. Hon vände redan innan hon hunnit klättra ner för den rangliga trästegen och så var vi bara tre kvar. Gruvan var trång, beckmörk och dammig. Någon svensk takhöjdsstandard var det inte heller tal om. Trots ett antal ”akta huvudet” från vår guide fick hjälmen sig ett par rejäla smällar. På sina ställen var det så trångt att man fick kräla sig igenom. En bit in i gruvan stötte vi på de första arbetarna. Skitiga och svettiga slet de som djur, antingen med att för hand föra den ett ton tunga vagnen med sten genom de trånga gruvgångarna eller med att skyffla stenen över i en korg för transport till markplan.

Antonio, som själv jobbat fem år i gruvan, berättade att han kom från en riktig gruvarbetarfamilj. Arbetet i gruvorna är varken välavlönande eller riskfritt. Som ny i gruvan tjänar man ungefär 50 kronor för ett arbetspass på mellan sex och åttatimmar. Varje dag hotas man av ras och misstag vid sprängningar. På längre sikt är den rika förekomsten av asbest eller den extremt höga risken för stenlunga stora hot. Redan som 14 åring började Antonio arbeta i gruvorna men hans pappa övertalade honom att söka sig bort därifrån och skaffa sig en utbildning. Själv blev hans pappa bara 45 år gammal innan dammet tog hans liv.

Vi fortsatte längre och längre in i gruvan och vid flera tillfällen stannade vi för att offra kokablad, sprit och cigaretter till djävulen – el tito. Ovanför marken är gruvarbetarna kristna och tror på gud men nere i gruvorna tror de på djävulen. De offrar gåvor till honom i utbyte mot beskydd och tur i jakten på de sinande mineralerna. El tito representeras i gruvorna av olika sten- eller lerfigurer där gåvorna offras. Antonio visade oss flera olika. När vi kom till de äldsta utförde han en längre ceremoni och offrade som vanligt kokablad, cigaretter och sprit. En hel del av den 96% spriten rann ner i honom själv. Han förklarade dock att kokabladen i munnen neutraliserade alkoholen så att man inte blev berusad. Om jag tror på det vet jag inte.

Sittande framför djävulen bad han Matilda ta fram dynamiten vi köpt. Självutnämnd som Bolivias bästa terrorist förklarade han att han skulle visa hur den används. Nynnande på ACDC TNT apterade han dynamitgubben med tändhatten och stubinen. Han mätte stubinen till ungefär fyra minuter. Själv började jag fundera på vad som egentligen höll på att hända. Jag hoppades att han var så nykter som han påstod och att han inte för skojs skull skulle göra smällen större än brukligt. Vi gick över till en anslutande tunnel. Han skalade stubinen och tände på. Den började spraka likt vilken nyårsraket som helst. Vi tre vände oss om för att snabbt ta oss tillbaka till den, enligt Antonio, säkra platsen. Han hejdade oss dock och skrek till oss att ta en bild. När vi vände oss om stod han med den sprakande sprängladdningen mellan tänderna och flinade. Mitt förtroende för hans omdöme fick sig onekligen en liten knäck. Det var dock inte mycket mer att göra än att ta sig till det säkra stället 25 meter bort och hoppas att inte taket rasar in. Han sa åt oss att sitta bredbent och hålla för öronen. Min puls var betydligt över den normala. ”Hur fasen hamnade jag här?”. Antonio började räkna högt ”1…2…3…” ”Hoppas att taket håller!” tänkte jag.  ”7…8…9…”. En dov smäll följdes av en ordentlig tryckvåg men taket höll. Inget rasade. Nöjda över att ha överlevt applåderade vi vår dynamitharry som log nöjt.

Vi gick in i tunneln där sprängladdningen just detonerat. Trots våra lampor på hjälmarna var det svårt att se mer än någon meter framför sig. Det stod dock klart att laddningen haft en rejäl effekt.

Trötta, svettiga och skitiga kom vi efter viss ansträngning ut från gruvan ut i dagsljuset. Vi kunde lägga några spännande, intressanta och bisarra timmar bakom oss.

Dagens upplevelser var dock inte slut i och med gruvturen. Efter tre och en halv månad på resande fot har man inte bara samlat på sig en hel del upplevelser utan även en rejäl kalufs till frisyr på huvudet. Efter en del letande klev vi in i en frisörsalong som hämtad ur en film från 40-talet. 12 kronor senare var jag en massa hår fattigare men en frisyr rikare. Resultatet var inte så dumt det heller. Det märktes att frisören besatt en stor mängd yrkesskicklighet även om saxarna var så slöa att de knappt kunde klippa genom håret. Helt klart en upplevelse det också.

Kvällens sökande efter en middag resulterade i att vi hamnade på en folktom, smakfullt inred restaurang med vita dukar. Personalen var väldigt trevlig, maten kanske den godaste vi ätit i Sydamerika och priset 15 kronor. Nöjda som vi var med den väl tillagade Laman kostade vi på vår budget att dricksa en femma var.

Tillbaka ute på stan hade torget och gatorna förvandlats till en sprakande julljusshow utan dess like. Smakfullt var det inte men desto roligare. Julen verkar vara på väg till Sydamerika också.

Kvällen avslutades med att komponera detta blogginlägg och sippa på den lokala ölen Potosina. Man kan inte säga att det är den godaste jag druckit men eftersom den utger sig för att vara ”La cervesa más alta del mundo” – ”Världens högsta öl” är den lite spännande ändå.

Det är hög tid att avsluta en minst sagt händelserik dag och krypa ner i de fantastiska sängarna de har här där vi bor.

God natt!

/Robin

Potosí – Svårt att andas och svart historia

Man flåsar när man går upp för trappor eller backar och läpparna är torra. Det märks att man kommit upp på högre höjd igen. Belägen ungefär 4100 meter över havet är gruvstaden Potosí världens högsta stad i sin storlek.

Med dess enorma silverfyndigheter var Potosí under hundratals år en enorm inkomstkälla för Spanjorerna som då koloniserade området. Mellan 1556 och 1783 utvann man inte mindre än 41000 ton silver från Cerro Rico som det närbelägna 4800 meter höga berget kallas där man utför gruvbrytningen. Detta gjorde Potosí till en enormt förmögen stad och den var under slutet av 1600-talet en av världens största och rikaste städer. Rikedomen hade dock sitt pris. Det är inte för inte som berget Cerro Rico även kallas ”berget som äter människor”. Vissa beräkningar säger att så många som 8 miljoner människor dött på grund av gruvdriften. De flesta är indianer men även afrikanska slavar arbetade i gruvorna.

I slutet på 1800-talet började silvret ta slut och man inriktade sig istället på tenn. Storhetstiden var över och ekonomin gick utför. Ännu idag är dock gruvindustrin viktig i Potosí. Fortfarande arbetar 10 000 person i berget. Det är idag dock ont om mineral. Arbetet är extremt hårt och dåligt avlönat. De flesta gruvarbetare blir inte äldre än 40 då de dör av sjukdomar de drar på sig under arbetet.

Idag syns det spanska arvet tydligt i Potosí. Staden är väldigt vacker med alla sina kyrkor och vita koloniala hus med stora innergårdar. I ett av alla dessa hus bor vi nu på ett hostel som drivs av en man vid namn Antonio, själv gammal gruvarbetare. Huset luktar starkt av nymålat och byggdamm ligger över allt. Det pågår renovering för fullt. Kanske är det just därför vi är själva här. Redan nu kan man dock skönja hur fint det kommer bli när renoveringen är färdig. Att Antonio har höga ambitioner märks nämligen. Jag fick till exempel en riktig chock när jag öppnade dörren till duschen och möttes av både blandare och löstagbart duschmunstycke; något jag inte sett sedan vi lämnade Sverige.

Från det vi sett av staden är både Matilda och jag överens om att vi tycker om Potosí. Det kan mycket väl bli en av favoriterna i Bolivia. Även Sucre, som vi lämnade tidigare idag, var dock en trevlig stad. Den ligger tre timmar från Potosí och beboddes under spanjorernas tid av överklassen som tjänade pengar på gruvdriften. På grund av des placering på lägre höjd är klimatet trevligare än uppe på 4000 meter i Potosí.

Dagarna i Sucre spenderade vi mest genom att gå runt i staden och att äta desserter på café Joy ride. Sucre kan, förutom sina vackra vita hus, även stoltsera med ett par ganska fula miniatyrer av Eiffeltornet och triumfbågen. Vi provade också på att gå på en danslektion. Det var jäkligt kul även om vi inte riktigt vet vad det var för dans vi dansade. Vi tro att det var Merenge.

Imorgon ska vi flåsande, med en burk hudsalva till läpparna fortsätta utforska Potosí.

God natt från världens högsta stad.

/Robin

 

Sucre – Revolutionsledare och rysare till bussresa

Utanför restaurang ”El Nuevo Turista”, i den lilla byn Samaipata, sitter jag och Robin i ett par röda plaststolar. Maten är för länge sedan uppäten och vi väntar på att en buss från ”flottan” Unificado ska rulla in på parkeringen. Halv åtta står det på biljetten, men när fordonet som ska frakta oss genom den bolivianska natten väl kommer, har klockan redan hunnit bli halv nio.

Det var i La Paz vi först fick höra om Samaipata. En iransk kille, som vi lärt känna under en utekväll, pratade om den lilla byn, med sina 3000 invånare, som om den vore paradiset på jorden. Därför bestämde vi oss till sist för att åka dit. Av olika anledningar blev inte vistelsen i Samaipata riktig vad vi hade tänkt oss och denna söndag hade vi, efter mycket möda, lyckats få vad som verkade vara de allra sista platserna på en av de bussarna som stannar i Samaipata på sin väg mellan Santa Cruz och Sucre. Av olika anledningar hade vi dessutom inte kommit med några som helst riktlinjer mer är ett stressat ”Por favor, finns det några biljetter kvar till Sucre idag!?” till den restaurangägare som var vår sista utväg för att få tag i biljetter.

I vanliga fall när vi ska välja buss kollar vi gärna upp vad det finns för olika alternativ gällande kvalitét och bolag, vilka prisklasserna är, huruvida det går att pruta, samt vad böcker, internet eller personer från trakten rekommenderar. Inget av dessa knep praktiserade vi inför denna bussresa. När vi nu stiger ombord på bussen, ser vi ett myller av människor. Alla platser är fulla och längs hela mittengången står och ligger det personer i olika ställningar. Ingen annan turist har valt att sätta sig på denna buss och man får känslan av att alla våra stirrande medpassagerare tycks tänka samma tanke, ”Vad fan gör dem två här? Vi tittar på biljetterna. Nummer 47 och 48. De sista biljetterna som fanns kvar är självklart belägna allra längt bak i bussen. Till en början får vi alltså gräva oss igenom havet av människor och väcka dem som ligger i vägen på golvet. Den överbelastade bussen (bagageutrymmet har fyllts ut med stora, tunga säckar med okänt material) kränger och skumpar, och när vi till sist kommer fram till bakre änden märker vi att våra platser redan är belägrade. Med ganska dåligt samvete bestämmer vi oss för att köra bort mamman och hennes magra, lilla son. Tur att det bara är en 12 timmars resa.

Jag har under resans gång haft den stora turen att inte ha varit sjuk en enda gång… fram tills jag kom till Bolivia. Det är känt inom backpackerkretsar att man, på grund av den dåliga hygienen hos restaurangerna, blir sjuk när man kommer till detta land. För mig var detta alltså inget undantag. Samaipata är ett lugnt ställe där meningen är att man ska ta dagsvandringar upp i bergen och beskåda djurliv, natur, vattenfall och ruiner från folk som levde i trakterna långt före spanjorernas invasion. Eftersom jag antingen var sängliggande eller inte orkade gå mer än några hundra meter från vårt hostel, blev kontentan av våra fyra dagar i byn, total uttråkning. Vi ville bara komma bort från stället.

Det har gått en timme sedan vi hoppade på bussen och vi har lyckats komma på många bra anledningar till att platserna längt bak i en buss blir kvar till sist. Sätena går inte att fälla bak, man sitter mer än två i bredd, den sämsta luften samlas där, man sitter bakom bakhjulen så det blir extra skumpigt samt att det är väldigt svårt att ta sig ut. Plötsligt svänger bussen till vänster ner från den asfaltsbelagda vägen till en riktigt ojämn och sandig väg. Alla stänger sina fönster för dammet virvlar och bortom dammet set jag att det öde sandlandskapet är fyllt med stora kaktusar. Detta är vägen vi ska färdas på de kommande 11 timmarna. Jag ber en liten bön om att vägen ska få fortsätta vara torr istället för geggig samt att min mage ska hålla sig på plats. På denna buss är det nämligen inte tal om någon toalett.

Skump, skump, skump. Bussen gnäller och knakar jag förstår att jag aldrig kommer kunna sova under dessa omständigheter. Robin påminner mig om att vi just nu befinner oss i närheten av det ställe Che Guevara tillbringade sin sista tid i livet innan han blev mördad 1967 av den Bolivianska regeringen, med stort stöd från USA. När Robin blir intresserad av något gör han gärna en liten research. Han har läst boken av Che, läst alla internetsidor han hittat, sett filmen om Che och faktiskt köpt en T-shirt med Che på (dock iförd lamahatt). Jag vet att han är ledsen för att vi inte kunde komma iväg på turen för att följa i Ches fotspår som han tog de sista dagarna av sitt liv. Vi fick inte heller se det legendariska tvättställ där bilderna av hans döda kropp togs.

Robin försöker fokusera tankarna på något gladare och sätter igång P3-dokumentär. Vi lyssnar på program om 70-talets åsiktsregistrering i rädslan för kommunismen och värdetransportrånen under 90- och början av 2000-talet. Klockan ett på natten ger vi upp och Robin lyckas somna. Själv sitter jag och tittar ut genom fönstret och blir inte uttråkad trots att timmarna går. Landskapet är upplyst av den kanske starkaste fullmåne jag någonsin upplevt under mina 20 år. Nedanför sluttningen som oftast bara verkar vara ungefär en meter från bussens hjul finns fortfarande kaktusar men också många till synes livlösa träd och buskar. Bakom bergen i fjärran ser jag hur stora blixtar hela tiden fortsätter att lysa upp himmelen ytterligare. Ja, det blixtrade och var fullmåne samtidigt. Det är en magisk och samtidigt lite läskig syn. Tiden går och ibland när det kommer något extra ojämt lyfter man några sentimeter från stolen. Månen bestämmer sig till sist för att gå ner bakom bergen och det blir mörkt. Nacken och rumpan ömmar och jag försöker sova utan större framgång…

Till slut blev hur som helst natt till dag och vi kom fram helskinnade till Sucre. Vi hittade det fina hostel som vi blivit rekommenderade och vi har strosat runder lite på stadens gator. Sucre har givit oss bra vibbar och mer om detta blir det förmodligen i nästa inlägg.

För er som vill ha ett förtydligande av inläggets tes så kommer det här: Var noga med valet av buss när du ska ta dig genom Bolivia.

/Matilda

Santa Cruz – Vägblockader och vänlig värd

Tillbaka i värmen och fukten. Takfläkten går för fullt men luften är ändå tung att andas och svetten klibbar mot huden.

Efter en händelserik tid i La Paz befinner vi oss nu i Bolivias största stad Santa Cruz, belägen drygt 3000 meter lägre än La Paz i den bolivianska djungeln. Trots sina 1.5 miljoner invånare har Santa Cruz en tydlig småstadskänsla. Ännu så länge har jag nog inte sett något hus högre än tre våningar.

På det hostel vi nu bor väntade en intressant överraskning. När tjejen i receptionen skulle visa oss till vårt rum passerade vi den vackra innergården. Matilda pekade mot innergården och sa: ”Titta, en tukan”. ”Han heter Simon” förklarade tjejen. Personligen tycker jag nog att det är en av de häftigaste fåglarna som finns. När man ser en på nära håll, speciellt helt tam som denna, känns de nästan overkliga, nästan 3d animerade. Lilla Simon är väldigt vänlig. Han skuttar fritt omkring på innergården och hoppar gärna upp på handen om man sträcker fram den till honom.

Bussresan hit var, likt de flest bussresor i Sydamerika, intressant. I normalfallet tar resan mellan La Paz och Santa Cruz cirka 16 timmar. Vägblockader tvingade dock bussen att åka längs den gamla vägen viket förlängde restiden med åtta timmar.

Vägblockader är något mycket vanligt i stora delar i Sydamerika men kanske främst i Bolivia. När folk är missnöjda med något blockerar de vägar för att få sin vilja igenom. I vissa fall hjälper det och regimen ger vika för deras krav. Andra gånger har militär sats in mot blockaderna vilket har slutat i blodbad. Faktum är att blockader är så vanliga att man till och med kan skämta om dem. I förra veckan skulle vi gå till en bar tillsammans med några nyfunna vänner. När baren visar sig vara stängd föreslår en av personerna i sällskapet skämtsamt: ”Vi blockerar vägen tills de öppnar!”.

Efter en och en halv timmes försening, på grund av blockader, lämnade vi terminalen i La Paz. Vi åkte hela natten. När jag vaknade befann vi oss på en slingrande grusväg uppe i bergen. En av La Paz störta turistattraktioner är mountainbiketurer ner för den väg som utsetts till världens farligaste. Vägen är på sina ställen bara tre meter bred, saknar skyddsräcken och har lodräta stup på hundratals meter. Både Matilda och jag ville ta en tur men efter mycket velade bestämde vi att det inte var värt pengarna. Vi tyckte det var lite för turistiskt. När jag vaknade i morse på bussen fick jag åtminstone en liten inblick i hur ”Death road” skulle ha sett ut. Vägen må inte ha varit lika smal och stupen lika branta men nog var den gamla vägen till Santa Cruz förhållandevis spännande.

Fram till ett par timmar innan vi skulle vara framme gick resan förhållandevis smidigt, så när som på stoppen då en tung transport kört fast på vägen framför oss och när vi stannade för att hjälpa en annan buss med problem. Men man ska inte ropa hej förrän man kommit över ån. Ett par timmar innan Santa Cruz gick en man och en kvinna på vår buss. De sa att det var en ny vägblockad men för två bolivianos var från varje passagerare skulle de guida oss runt den. Först var vi lite misstänksamma men när de andra passagerarna betalade betalade också vi. Vägen de ledde in bussen på var en smal grusväg. Vi hade inte kommit långt förrän en fastkörd lastbil i motsatt riktning stoppade vår väg. Det var tydligen inte bara vi som valt just denna smala, knappt mötbara, väg. Den lilla grusvägen var full med bilar i båda riktningar. Efter en hel del grävande lyckades de få bort lastbilen och vi kunde långsamt röra oss framåt mot Santa Cruz.

Innan vi tog bussen till Santa Cruz spenderade vi nästan en hel vecka i La Paz. Efter att bott första natten på ett hotell i området San Pedro skulle vi för första gången prova på Couch surfing. Couch surfing är ett världsomspännande nätverk av tusentals människor som helt utan ersättning erbjuder boende hos sig. Vi hade länge varit sugna på att prova men inte riktigt kommit till skott. En vecka innan vi åkte till La Paz skickade vi en förfrågan till en man i staden. Vi fick snabbt svar att vi var välkomna. Mannen vi skulle bo hos bodde i den fashionabla stadsdelen Zona Sur. Vi hade bestämt möte utanför kyrkan i San Miguel. Redan innan hade han skickat vägbeskrivningar och bilder på hans hus. Han bodde ett trevåningshus. Ett sånt där med många lägenheter i, trodde vi. Tre minuter efter utsatt tid möter vi mannen utanför kyrkan. Han är välklädd i rock och stoppar en taxi som vi tar sista biten till hans hus. När vi blir insläppta i det av murar omgärdade trevåningshuset förstår vi att det inte är tal om någon liten lägenhet. Hela huset är hans och han bor där själv. Vi får eget rum och husnyckel och är fria att komma och gå som vi vill.

Redan första kvällen tar han oss med ut till en bar för att träffa hans vänner och fler kvällar skulle det bli. Innan kvällen var över hade vi fått erbjudande att bo hos en iranier och hans norska flickvän om vi skulle vilja stanna längre än vad vår värd skulle kunna husera oss. Jag blev väldigt slagen av den totala gästfriheten både hos vår värd och hos hans vänner. Imponerande!

Bara dagar innan vi flyttade in hos vår värd fick vi ett meddelande att hans kök hade brunnit men att vi var välkomna ändå om vi inte hade något mot doften. Vi sa att det var okej och att vi gärna kom. Doften var inte så farlig men det var en underlig känsla att stå och laga mat i ett halvt utbrunnet kök. Vi lyckades ändå tillaga köttbullar och potatismos som vår värd gladeligen inmundigade. Lite kulturutbyte är ju aldrig fel.

Med tips från vår nye vän navigerade vi oss runt La Paz för att lära känna staden. Vi besökte den vackra kyrkogården, gatumarknader, häxmarknaden och en jättemarknad i den intilliggande staden El Alto.

Kyrkogården är en lummig fridfull plats fullproppad med säregna gravar. Istället för att som i Sverige gräva ner sina döda Staplar man här gravarna ovanpå varandra. Längst ut på graven är det som ett tittskåp man kan dekorera med foton på den döda, blommor eller annat. Dessa gravar är så tätt staplade att det till och med finns trevåningskomplex med dessa gravar.

På häxmarknaden kan man finna allt från örter och rökelse till lyckoamuletter och torkade lamafoster. Denna marknad är en stor turistattraktion så jag frågade vår värd om den bara var till för turisterna. ”Nejdå” svarade han. ”Jag har själv ett lamafoster nedgrävt i varje hörn av huset. Utan de vägar byggarbetarna arbeta.” De torkade lamafostren ger tur lite på samma sätt som hästskor i Sverige.

Även marknaden i El Alto var en upplevelse. Enorm som Kiviks marknad men med ett utbud som vida överstiger Kiviks. Detta är det perfekta stället för den som söker gamla bildelar, tv-spel, mobiltelefoner, den lokala köttfyllda pirogen Saltña eller varför inte använda medicinflaskor, droppslangar eller sprutor. Utsikten över La Paz är också fenomenal där ifrån.

Det enda negativa med att bo hos vår värd i Zona Sur var att området ligger en halvtimmes taxiresa från centrum. Den taxiresan kostar ungefär 25 kronor, väldigt mycket pengar i Bolivia. Därför använde vi oss ofta av de kollektiva transportalternativen. I La Paz finns det i huvudsak tre kollektiva transportmedel. De vanliga delade taxibilarna som kallas trufis, minibussarna som logiskt kallas minis och de stora skolbussliknande riktiga bussarna som mindre logiskt kallas micros.  Det verkar inte finnas någon som helst samordning av kollektivtrafiken utan varje fordon är privatägt. I framrutan står lappar med fordonets destination och det räcker att vifta så stannar de. Busshållplatsen är inte ännu uppfunnen i bolivia vilket är himla smidigt för resenären och mindre smidigt för trafikflytet.

Vår favorit var de snabba och bekväma turfi. Bekväma så länge man slapp sitta fram. De tryckte nämligen in tre personer bak och två personer fram plus föraren. Personen i mitten fram fick således sitta över växelspaken. Dessa bilar är bara något långsammare än vanliga taxi och kostar bara tre kronor för en halvtimmes färd.

Nu har det blivit mörkt. Temperaturen är mycket behagligare nu där jag sitter ute på innergården. Bredvid mig på en plaststol sitter tukanen Simon och sover. Jag är fortfarande lika imponerad över denna fantastiska fågel. Har faktiskt redan kollat upp om man får föra in dem i Sverige och jag tror inte att det är några problem. Ni kan ju förbereda en fågelbur där hemma till jag kommer hem. Gärna två meter hög och två gånger sex meter bred läste jag någon stans. Julklapp kanske?

God natt

/Robin och Simon

 

La Paz – Intressant bok och isla del sol

I januari 2002 försökte Jonas Andersson från Kungälv smuggla nästan tre kilo kokain från Bolivias huvudstad La Paz till Sverige. Tullarna på flygplatsen i El Alto utanför La Paz var mutade att släppa igenom svensken så uppdraget var i princip riskfritt. Jonas skulle bara behöva bära väskorna på planet, flyga till Sverige och leverera dem till rätt person. För besväret skulle han få 150 000 kronor; pengar Jonas behövde för att betala av sina skulder. Men något gick fel. Jonas blev ertappad på flygplatsen i el Alto med sin olagliga last. Han blev förd till ett häkte där han fick tillbringa tre dagar inlåst i en stinkande cell tillsammans med tre andra fångar. I rätten blev Jonas dömd att spendera åtta år i Bolivias mest ökända fängelse San Pedro.

San Pedro är så långt ifrån ett svenskt fängelse man kan komma. Här tvingas fångarna betala för sin mat och köpa sina egna celler. Är du rik kan du få en trevåningscell på 150 kvadratmeter med kabel-tv, kök och badrum med jacuzzi. Är du fattig får du sova på betonggolvet i en trång cell tillsammans med andra fångar.

Innanför murarna råder djungelns lag. Dit vågar sig inte ens vakterna. De flesta fångar är nämligen beväpnade och på grund av avsaknaden av vakter flödar knark och alkohol fritt. I denna miljö lever hundratals barn och fruar tillsammans med sina inlåsta män. Detta på grund av att de inte har råd med egna lägenheter.

I denna miljö levde också svensken Jonas Andersson i tre och ett halvt år innan han år 2005 flydde till Sverige. Under tiden i fängelset hade han hunnit gifta sig med en bolivianska och få en dotter. År 2007 gav författaren och journalisten Markus Lutteman ut biografin ”El Choco” – ”Den blonde” som handlar om just Jonas Anderssons tid på San Pedro.

Under den senaste veckan har jag lyssnat på ljudboken ”El Choco”. Boken är späckad av otroliga anekdoter och ger också en djupare insyn i Bolivias rättsväsende, ekonomi och politik. Men framförallt berättar den historien om ett mycket märkligt människoöde och om ett fängelse få ens kan föreställa sig.

I skrivande stund sitter jag och Matilda på ett hotellrum ett halvt kvarter ifrån torget San Pedro i La Paz. Lutar man sig tillräckligt långt ut genom hotellrummets fönster kan man se fängelsets gråa betongmurar. Det är en mycket märklig känsla att beskåda detta ökända fängelse på riktigt samtidigt som man håller på att läsa boken. För den som är intresserad av hur någon kan få för sig att smuggla knark eller hur Bolivias samhälle fungerar kan jag verkligen rekommendera ”El Choco”.

Vi kom hit till La Paz i eftermiddags. Staden är i praktiken Bolivias huvudstad då regeringen finns här, även om den faktiska huvudstaden är Sucre. La Paz är beläget i en djup dalgång och sträcker sig från 3000 meter över havet upp till 4100 meter över havet. Detta gör La Paz till världens högsta regeringssäte.

Innan vi lämnade Copacabana tog vi en tur till Isla del sol om ligger en och en halv timmes båtresa från Copacabana. Vi tillbringade en natt på öns norra del och vandrade sedan till den södra delen där vi tog en båt tillbaka till fastlandet. Naturen på ön var väldigt speciell men vacker.

I Copacabana fick vi också uppleva något mycket märkligt. Varje lördag och söndag fylls nämligen torget framför kyrkan av blomsterbeklädda bilar. Bilarna står i långa rader och väntar på att bli välsignade av en präst. Prästen välsignar varje bil och går därefter ett varv runt bilen och skvätter vigvatten. En mycket märklig syn.

Nu ska jag krypa till sängs och lyssna på slutet av ”El Choco”.

God natt!

/Robin

Copacabana – Flytande öar och fyndpriser

Jag sträcker mig ner mot vattnet. Bara lite längre. Till guiden sa jag att jag bara skulle känna hur varmt det var.  Nu känner jag med fingertopparna. Det är varmare än jag trott men ännu är inte uppdraget slutfört. Jag sätter mig upp i båten, tar ett stadigt tag i relingen och lutar mig ännu längre ut. På tredje försöket lyckas jag. Jag sänker ner hela handen. Guiden tittar undrande på mig. Jag känner mig nödgad att åtminstone ge någon form av förklaring till mitt beteende.

Den uppmärksamme bloggläsaren har kanske sett att jag har ett vitt flätat tygarmband runt min högra handled. Det är ett klassiskt sjömansarmband som följt med ända sedan Cape Cod där jag och min bror köpte vars ett. Armbandet saknar uppknäppning. När man väl tagit på det och doppat det i vatten för att krypa det går det inte längre att ta av. Denna krympning gjorde jag på en av Cape Cods södra stränder. Någon gång under resan fick jag för mig att jag skulle doppa det i så många olika hav, sjöar och vattendrag som möjligt. I skrivande stund har armbandet tagit sig ett dopp i Atlanten både vid Cape Cod och Miami, en flod i Amazonas, stillahavet vid Peru, ett par olika heta källor och nu också i Titicacasjön, världens högsta sjö med reguljär båttrafik. Detta försökte jag, som förklaring till min konstiga manöver i båten, förklara för vår guide. Om det gick fram eller ej vet jag inte riktigt.

Anledningen till att vi befann oss i en båt ute på Titicacasjön var att vi tagit en tur för att se de flytande öarna, los Uros. Även om turen dit var minst sagt turistisk var den ändå intressant. En halvtimmes båtresa från hamnen i Punofinns 65 stycken flytande öar som huserar inte mindre än 2200 personer.

En gång i tiden fanns en grupp människor i Puno som kallades för Uros. Denna grupp var hårt utsatta av andra grupper från både norr och söder som försökte erövra dem. För att söka skydd flydde de ut i sjön och gömde sig i vassen. Med tiden utvecklades deras boende till vassbåtar som tillslut utvecklades till hela öar. Ännu idag bebos Titicacasjön av människor på dessa flytande öar.

Öarna byggs av en speciell sorts vass vars rotsystem är flytande. Dessa rotsystem skördas och sammanbinds till stora öar. Öarnas yta täcks sedan av avhuggen vass. Även husen på dessa öar byggs av samma material. Det tar ungefär ett år att bygga en ö och de håller ungefär 25 år innan en ny ö måste byggas. Lagret med vass ovanpå ön måste dock förnyas var eller varannan månad och under regnperioden flera gången per månad annars sjunker ön.Idag försörjer sig invånarna på öarna av jakt, fiske och turism.

Trots att dettill stor del saknades genuinitet (för fem soles fick man provåka en vassbåt och innan avfärd sjöng öns kvinnor ett potpurri av sånger som avslutades med ”Vamos a la playa”) var besöket väldigt intressant. Det var dels intressant att se de flytande öarna i sig men även hur invånarna där anpassat sig till modern tid.

I skrivande stund befinner vi oss inte längre i Peru utan vi har nu korsat gränsen till Bolivia. Vi är dock fortfarande kvar vid Titicacasjön men nu vid en ort som heter Copacabana. Ett klassiskt stopp längs det som lite nedsättande kallas ”the gringo trail” – turistleden. För er som råkar tycka att Copacabana snarare är en strand i Rio än en by i Bolivia kan jag informera att stranden fått sitt namn efter just denna by.

Slutligen kan tilläggas att vi redanmärkt att Bolivia är ett betydligt billigare land än övriga hittills besökta länder. Stället vi bor på nu är långt ifrån ett lyxhotell men kostar och andra sidan inte mer än 15 bolivianos per person, knappt 15 svenska kronor.

Nu ska vi ut på stan och försöka hitta något att äta.

God kväll från Bolivia!

/Robin