Copacabana – Flytande öar och fyndpriser

Jag sträcker mig ner mot vattnet. Bara lite längre. Till guiden sa jag att jag bara skulle känna hur varmt det var.  Nu känner jag med fingertopparna. Det är varmare än jag trott men ännu är inte uppdraget slutfört. Jag sätter mig upp i båten, tar ett stadigt tag i relingen och lutar mig ännu längre ut. På tredje försöket lyckas jag. Jag sänker ner hela handen. Guiden tittar undrande på mig. Jag känner mig nödgad att åtminstone ge någon form av förklaring till mitt beteende.

Den uppmärksamme bloggläsaren har kanske sett att jag har ett vitt flätat tygarmband runt min högra handled. Det är ett klassiskt sjömansarmband som följt med ända sedan Cape Cod där jag och min bror köpte vars ett. Armbandet saknar uppknäppning. När man väl tagit på det och doppat det i vatten för att krypa det går det inte längre att ta av. Denna krympning gjorde jag på en av Cape Cods södra stränder. Någon gång under resan fick jag för mig att jag skulle doppa det i så många olika hav, sjöar och vattendrag som möjligt. I skrivande stund har armbandet tagit sig ett dopp i Atlanten både vid Cape Cod och Miami, en flod i Amazonas, stillahavet vid Peru, ett par olika heta källor och nu också i Titicacasjön, världens högsta sjö med reguljär båttrafik. Detta försökte jag, som förklaring till min konstiga manöver i båten, förklara för vår guide. Om det gick fram eller ej vet jag inte riktigt.

Anledningen till att vi befann oss i en båt ute på Titicacasjön var att vi tagit en tur för att se de flytande öarna, los Uros. Även om turen dit var minst sagt turistisk var den ändå intressant. En halvtimmes båtresa från hamnen i Punofinns 65 stycken flytande öar som huserar inte mindre än 2200 personer.

En gång i tiden fanns en grupp människor i Puno som kallades för Uros. Denna grupp var hårt utsatta av andra grupper från både norr och söder som försökte erövra dem. För att söka skydd flydde de ut i sjön och gömde sig i vassen. Med tiden utvecklades deras boende till vassbåtar som tillslut utvecklades till hela öar. Ännu idag bebos Titicacasjön av människor på dessa flytande öar.

Öarna byggs av en speciell sorts vass vars rotsystem är flytande. Dessa rotsystem skördas och sammanbinds till stora öar. Öarnas yta täcks sedan av avhuggen vass. Även husen på dessa öar byggs av samma material. Det tar ungefär ett år att bygga en ö och de håller ungefär 25 år innan en ny ö måste byggas. Lagret med vass ovanpå ön måste dock förnyas var eller varannan månad och under regnperioden flera gången per månad annars sjunker ön.Idag försörjer sig invånarna på öarna av jakt, fiske och turism.

Trots att dettill stor del saknades genuinitet (för fem soles fick man provåka en vassbåt och innan avfärd sjöng öns kvinnor ett potpurri av sånger som avslutades med ”Vamos a la playa”) var besöket väldigt intressant. Det var dels intressant att se de flytande öarna i sig men även hur invånarna där anpassat sig till modern tid.

I skrivande stund befinner vi oss inte längre i Peru utan vi har nu korsat gränsen till Bolivia. Vi är dock fortfarande kvar vid Titicacasjön men nu vid en ort som heter Copacabana. Ett klassiskt stopp längs det som lite nedsättande kallas ”the gringo trail” – turistleden. För er som råkar tycka att Copacabana snarare är en strand i Rio än en by i Bolivia kan jag informera att stranden fått sitt namn efter just denna by.

Slutligen kan tilläggas att vi redanmärkt att Bolivia är ett betydligt billigare land än övriga hittills besökta länder. Stället vi bor på nu är långt ifrån ett lyxhotell men kostar och andra sidan inte mer än 15 bolivianos per person, knappt 15 svenska kronor.

Nu ska vi ut på stan och försöka hitta något att äta.

God kväll från Bolivia!

/Robin