La Paz – Intressant bok och isla del sol

I januari 2002 försökte Jonas Andersson från Kungälv smuggla nästan tre kilo kokain från Bolivias huvudstad La Paz till Sverige. Tullarna på flygplatsen i El Alto utanför La Paz var mutade att släppa igenom svensken så uppdraget var i princip riskfritt. Jonas skulle bara behöva bära väskorna på planet, flyga till Sverige och leverera dem till rätt person. För besväret skulle han få 150 000 kronor; pengar Jonas behövde för att betala av sina skulder. Men något gick fel. Jonas blev ertappad på flygplatsen i el Alto med sin olagliga last. Han blev förd till ett häkte där han fick tillbringa tre dagar inlåst i en stinkande cell tillsammans med tre andra fångar. I rätten blev Jonas dömd att spendera åtta år i Bolivias mest ökända fängelse San Pedro.

San Pedro är så långt ifrån ett svenskt fängelse man kan komma. Här tvingas fångarna betala för sin mat och köpa sina egna celler. Är du rik kan du få en trevåningscell på 150 kvadratmeter med kabel-tv, kök och badrum med jacuzzi. Är du fattig får du sova på betonggolvet i en trång cell tillsammans med andra fångar.

Innanför murarna råder djungelns lag. Dit vågar sig inte ens vakterna. De flesta fångar är nämligen beväpnade och på grund av avsaknaden av vakter flödar knark och alkohol fritt. I denna miljö lever hundratals barn och fruar tillsammans med sina inlåsta män. Detta på grund av att de inte har råd med egna lägenheter.

I denna miljö levde också svensken Jonas Andersson i tre och ett halvt år innan han år 2005 flydde till Sverige. Under tiden i fängelset hade han hunnit gifta sig med en bolivianska och få en dotter. År 2007 gav författaren och journalisten Markus Lutteman ut biografin ”El Choco” – ”Den blonde” som handlar om just Jonas Anderssons tid på San Pedro.

Under den senaste veckan har jag lyssnat på ljudboken ”El Choco”. Boken är späckad av otroliga anekdoter och ger också en djupare insyn i Bolivias rättsväsende, ekonomi och politik. Men framförallt berättar den historien om ett mycket märkligt människoöde och om ett fängelse få ens kan föreställa sig.

I skrivande stund sitter jag och Matilda på ett hotellrum ett halvt kvarter ifrån torget San Pedro i La Paz. Lutar man sig tillräckligt långt ut genom hotellrummets fönster kan man se fängelsets gråa betongmurar. Det är en mycket märklig känsla att beskåda detta ökända fängelse på riktigt samtidigt som man håller på att läsa boken. För den som är intresserad av hur någon kan få för sig att smuggla knark eller hur Bolivias samhälle fungerar kan jag verkligen rekommendera ”El Choco”.

Vi kom hit till La Paz i eftermiddags. Staden är i praktiken Bolivias huvudstad då regeringen finns här, även om den faktiska huvudstaden är Sucre. La Paz är beläget i en djup dalgång och sträcker sig från 3000 meter över havet upp till 4100 meter över havet. Detta gör La Paz till världens högsta regeringssäte.

Innan vi lämnade Copacabana tog vi en tur till Isla del sol om ligger en och en halv timmes båtresa från Copacabana. Vi tillbringade en natt på öns norra del och vandrade sedan till den södra delen där vi tog en båt tillbaka till fastlandet. Naturen på ön var väldigt speciell men vacker.

I Copacabana fick vi också uppleva något mycket märkligt. Varje lördag och söndag fylls nämligen torget framför kyrkan av blomsterbeklädda bilar. Bilarna står i långa rader och väntar på att bli välsignade av en präst. Prästen välsignar varje bil och går därefter ett varv runt bilen och skvätter vigvatten. En mycket märklig syn.

Nu ska jag krypa till sängs och lyssna på slutet av ”El Choco”.

God natt!

/Robin