Santa Cruz – Vägblockader och vänlig värd

Tillbaka i värmen och fukten. Takfläkten går för fullt men luften är ändå tung att andas och svetten klibbar mot huden.

Efter en händelserik tid i La Paz befinner vi oss nu i Bolivias största stad Santa Cruz, belägen drygt 3000 meter lägre än La Paz i den bolivianska djungeln. Trots sina 1.5 miljoner invånare har Santa Cruz en tydlig småstadskänsla. Ännu så länge har jag nog inte sett något hus högre än tre våningar.

På det hostel vi nu bor väntade en intressant överraskning. När tjejen i receptionen skulle visa oss till vårt rum passerade vi den vackra innergården. Matilda pekade mot innergården och sa: ”Titta, en tukan”. ”Han heter Simon” förklarade tjejen. Personligen tycker jag nog att det är en av de häftigaste fåglarna som finns. När man ser en på nära håll, speciellt helt tam som denna, känns de nästan overkliga, nästan 3d animerade. Lilla Simon är väldigt vänlig. Han skuttar fritt omkring på innergården och hoppar gärna upp på handen om man sträcker fram den till honom.

Bussresan hit var, likt de flest bussresor i Sydamerika, intressant. I normalfallet tar resan mellan La Paz och Santa Cruz cirka 16 timmar. Vägblockader tvingade dock bussen att åka längs den gamla vägen viket förlängde restiden med åtta timmar.

Vägblockader är något mycket vanligt i stora delar i Sydamerika men kanske främst i Bolivia. När folk är missnöjda med något blockerar de vägar för att få sin vilja igenom. I vissa fall hjälper det och regimen ger vika för deras krav. Andra gånger har militär sats in mot blockaderna vilket har slutat i blodbad. Faktum är att blockader är så vanliga att man till och med kan skämta om dem. I förra veckan skulle vi gå till en bar tillsammans med några nyfunna vänner. När baren visar sig vara stängd föreslår en av personerna i sällskapet skämtsamt: ”Vi blockerar vägen tills de öppnar!”.

Efter en och en halv timmes försening, på grund av blockader, lämnade vi terminalen i La Paz. Vi åkte hela natten. När jag vaknade befann vi oss på en slingrande grusväg uppe i bergen. En av La Paz störta turistattraktioner är mountainbiketurer ner för den väg som utsetts till världens farligaste. Vägen är på sina ställen bara tre meter bred, saknar skyddsräcken och har lodräta stup på hundratals meter. Både Matilda och jag ville ta en tur men efter mycket velade bestämde vi att det inte var värt pengarna. Vi tyckte det var lite för turistiskt. När jag vaknade i morse på bussen fick jag åtminstone en liten inblick i hur ”Death road” skulle ha sett ut. Vägen må inte ha varit lika smal och stupen lika branta men nog var den gamla vägen till Santa Cruz förhållandevis spännande.

Fram till ett par timmar innan vi skulle vara framme gick resan förhållandevis smidigt, så när som på stoppen då en tung transport kört fast på vägen framför oss och när vi stannade för att hjälpa en annan buss med problem. Men man ska inte ropa hej förrän man kommit över ån. Ett par timmar innan Santa Cruz gick en man och en kvinna på vår buss. De sa att det var en ny vägblockad men för två bolivianos var från varje passagerare skulle de guida oss runt den. Först var vi lite misstänksamma men när de andra passagerarna betalade betalade också vi. Vägen de ledde in bussen på var en smal grusväg. Vi hade inte kommit långt förrän en fastkörd lastbil i motsatt riktning stoppade vår väg. Det var tydligen inte bara vi som valt just denna smala, knappt mötbara, väg. Den lilla grusvägen var full med bilar i båda riktningar. Efter en hel del grävande lyckades de få bort lastbilen och vi kunde långsamt röra oss framåt mot Santa Cruz.

Innan vi tog bussen till Santa Cruz spenderade vi nästan en hel vecka i La Paz. Efter att bott första natten på ett hotell i området San Pedro skulle vi för första gången prova på Couch surfing. Couch surfing är ett världsomspännande nätverk av tusentals människor som helt utan ersättning erbjuder boende hos sig. Vi hade länge varit sugna på att prova men inte riktigt kommit till skott. En vecka innan vi åkte till La Paz skickade vi en förfrågan till en man i staden. Vi fick snabbt svar att vi var välkomna. Mannen vi skulle bo hos bodde i den fashionabla stadsdelen Zona Sur. Vi hade bestämt möte utanför kyrkan i San Miguel. Redan innan hade han skickat vägbeskrivningar och bilder på hans hus. Han bodde ett trevåningshus. Ett sånt där med många lägenheter i, trodde vi. Tre minuter efter utsatt tid möter vi mannen utanför kyrkan. Han är välklädd i rock och stoppar en taxi som vi tar sista biten till hans hus. När vi blir insläppta i det av murar omgärdade trevåningshuset förstår vi att det inte är tal om någon liten lägenhet. Hela huset är hans och han bor där själv. Vi får eget rum och husnyckel och är fria att komma och gå som vi vill.

Redan första kvällen tar han oss med ut till en bar för att träffa hans vänner och fler kvällar skulle det bli. Innan kvällen var över hade vi fått erbjudande att bo hos en iranier och hans norska flickvän om vi skulle vilja stanna längre än vad vår värd skulle kunna husera oss. Jag blev väldigt slagen av den totala gästfriheten både hos vår värd och hos hans vänner. Imponerande!

Bara dagar innan vi flyttade in hos vår värd fick vi ett meddelande att hans kök hade brunnit men att vi var välkomna ändå om vi inte hade något mot doften. Vi sa att det var okej och att vi gärna kom. Doften var inte så farlig men det var en underlig känsla att stå och laga mat i ett halvt utbrunnet kök. Vi lyckades ändå tillaga köttbullar och potatismos som vår värd gladeligen inmundigade. Lite kulturutbyte är ju aldrig fel.

Med tips från vår nye vän navigerade vi oss runt La Paz för att lära känna staden. Vi besökte den vackra kyrkogården, gatumarknader, häxmarknaden och en jättemarknad i den intilliggande staden El Alto.

Kyrkogården är en lummig fridfull plats fullproppad med säregna gravar. Istället för att som i Sverige gräva ner sina döda Staplar man här gravarna ovanpå varandra. Längst ut på graven är det som ett tittskåp man kan dekorera med foton på den döda, blommor eller annat. Dessa gravar är så tätt staplade att det till och med finns trevåningskomplex med dessa gravar.

På häxmarknaden kan man finna allt från örter och rökelse till lyckoamuletter och torkade lamafoster. Denna marknad är en stor turistattraktion så jag frågade vår värd om den bara var till för turisterna. ”Nejdå” svarade han. ”Jag har själv ett lamafoster nedgrävt i varje hörn av huset. Utan de vägar byggarbetarna arbeta.” De torkade lamafostren ger tur lite på samma sätt som hästskor i Sverige.

Även marknaden i El Alto var en upplevelse. Enorm som Kiviks marknad men med ett utbud som vida överstiger Kiviks. Detta är det perfekta stället för den som söker gamla bildelar, tv-spel, mobiltelefoner, den lokala köttfyllda pirogen Saltña eller varför inte använda medicinflaskor, droppslangar eller sprutor. Utsikten över La Paz är också fenomenal där ifrån.

Det enda negativa med att bo hos vår värd i Zona Sur var att området ligger en halvtimmes taxiresa från centrum. Den taxiresan kostar ungefär 25 kronor, väldigt mycket pengar i Bolivia. Därför använde vi oss ofta av de kollektiva transportalternativen. I La Paz finns det i huvudsak tre kollektiva transportmedel. De vanliga delade taxibilarna som kallas trufis, minibussarna som logiskt kallas minis och de stora skolbussliknande riktiga bussarna som mindre logiskt kallas micros.  Det verkar inte finnas någon som helst samordning av kollektivtrafiken utan varje fordon är privatägt. I framrutan står lappar med fordonets destination och det räcker att vifta så stannar de. Busshållplatsen är inte ännu uppfunnen i bolivia vilket är himla smidigt för resenären och mindre smidigt för trafikflytet.

Vår favorit var de snabba och bekväma turfi. Bekväma så länge man slapp sitta fram. De tryckte nämligen in tre personer bak och två personer fram plus föraren. Personen i mitten fram fick således sitta över växelspaken. Dessa bilar är bara något långsammare än vanliga taxi och kostar bara tre kronor för en halvtimmes färd.

Nu har det blivit mörkt. Temperaturen är mycket behagligare nu där jag sitter ute på innergården. Bredvid mig på en plaststol sitter tukanen Simon och sover. Jag är fortfarande lika imponerad över denna fantastiska fågel. Har faktiskt redan kollat upp om man får föra in dem i Sverige och jag tror inte att det är några problem. Ni kan ju förbereda en fågelbur där hemma till jag kommer hem. Gärna två meter hög och två gånger sex meter bred läste jag någon stans. Julklapp kanske?

God natt

/Robin och Simon