Sucre – Revolutionsledare och rysare till bussresa

Utanför restaurang ”El Nuevo Turista”, i den lilla byn Samaipata, sitter jag och Robin i ett par röda plaststolar. Maten är för länge sedan uppäten och vi väntar på att en buss från ”flottan” Unificado ska rulla in på parkeringen. Halv åtta står det på biljetten, men när fordonet som ska frakta oss genom den bolivianska natten väl kommer, har klockan redan hunnit bli halv nio.

Det var i La Paz vi först fick höra om Samaipata. En iransk kille, som vi lärt känna under en utekväll, pratade om den lilla byn, med sina 3000 invånare, som om den vore paradiset på jorden. Därför bestämde vi oss till sist för att åka dit. Av olika anledningar blev inte vistelsen i Samaipata riktig vad vi hade tänkt oss och denna söndag hade vi, efter mycket möda, lyckats få vad som verkade vara de allra sista platserna på en av de bussarna som stannar i Samaipata på sin väg mellan Santa Cruz och Sucre. Av olika anledningar hade vi dessutom inte kommit med några som helst riktlinjer mer är ett stressat ”Por favor, finns det några biljetter kvar till Sucre idag!?” till den restaurangägare som var vår sista utväg för att få tag i biljetter.

I vanliga fall när vi ska välja buss kollar vi gärna upp vad det finns för olika alternativ gällande kvalitét och bolag, vilka prisklasserna är, huruvida det går att pruta, samt vad böcker, internet eller personer från trakten rekommenderar. Inget av dessa knep praktiserade vi inför denna bussresa. När vi nu stiger ombord på bussen, ser vi ett myller av människor. Alla platser är fulla och längs hela mittengången står och ligger det personer i olika ställningar. Ingen annan turist har valt att sätta sig på denna buss och man får känslan av att alla våra stirrande medpassagerare tycks tänka samma tanke, ”Vad fan gör dem två här? Vi tittar på biljetterna. Nummer 47 och 48. De sista biljetterna som fanns kvar är självklart belägna allra längt bak i bussen. Till en början får vi alltså gräva oss igenom havet av människor och väcka dem som ligger i vägen på golvet. Den överbelastade bussen (bagageutrymmet har fyllts ut med stora, tunga säckar med okänt material) kränger och skumpar, och när vi till sist kommer fram till bakre änden märker vi att våra platser redan är belägrade. Med ganska dåligt samvete bestämmer vi oss för att köra bort mamman och hennes magra, lilla son. Tur att det bara är en 12 timmars resa.

Jag har under resans gång haft den stora turen att inte ha varit sjuk en enda gång… fram tills jag kom till Bolivia. Det är känt inom backpackerkretsar att man, på grund av den dåliga hygienen hos restaurangerna, blir sjuk när man kommer till detta land. För mig var detta alltså inget undantag. Samaipata är ett lugnt ställe där meningen är att man ska ta dagsvandringar upp i bergen och beskåda djurliv, natur, vattenfall och ruiner från folk som levde i trakterna långt före spanjorernas invasion. Eftersom jag antingen var sängliggande eller inte orkade gå mer än några hundra meter från vårt hostel, blev kontentan av våra fyra dagar i byn, total uttråkning. Vi ville bara komma bort från stället.

Det har gått en timme sedan vi hoppade på bussen och vi har lyckats komma på många bra anledningar till att platserna längt bak i en buss blir kvar till sist. Sätena går inte att fälla bak, man sitter mer än två i bredd, den sämsta luften samlas där, man sitter bakom bakhjulen så det blir extra skumpigt samt att det är väldigt svårt att ta sig ut. Plötsligt svänger bussen till vänster ner från den asfaltsbelagda vägen till en riktigt ojämn och sandig väg. Alla stänger sina fönster för dammet virvlar och bortom dammet set jag att det öde sandlandskapet är fyllt med stora kaktusar. Detta är vägen vi ska färdas på de kommande 11 timmarna. Jag ber en liten bön om att vägen ska få fortsätta vara torr istället för geggig samt att min mage ska hålla sig på plats. På denna buss är det nämligen inte tal om någon toalett.

Skump, skump, skump. Bussen gnäller och knakar jag förstår att jag aldrig kommer kunna sova under dessa omständigheter. Robin påminner mig om att vi just nu befinner oss i närheten av det ställe Che Guevara tillbringade sin sista tid i livet innan han blev mördad 1967 av den Bolivianska regeringen, med stort stöd från USA. När Robin blir intresserad av något gör han gärna en liten research. Han har läst boken av Che, läst alla internetsidor han hittat, sett filmen om Che och faktiskt köpt en T-shirt med Che på (dock iförd lamahatt). Jag vet att han är ledsen för att vi inte kunde komma iväg på turen för att följa i Ches fotspår som han tog de sista dagarna av sitt liv. Vi fick inte heller se det legendariska tvättställ där bilderna av hans döda kropp togs.

Robin försöker fokusera tankarna på något gladare och sätter igång P3-dokumentär. Vi lyssnar på program om 70-talets åsiktsregistrering i rädslan för kommunismen och värdetransportrånen under 90- och början av 2000-talet. Klockan ett på natten ger vi upp och Robin lyckas somna. Själv sitter jag och tittar ut genom fönstret och blir inte uttråkad trots att timmarna går. Landskapet är upplyst av den kanske starkaste fullmåne jag någonsin upplevt under mina 20 år. Nedanför sluttningen som oftast bara verkar vara ungefär en meter från bussens hjul finns fortfarande kaktusar men också många till synes livlösa träd och buskar. Bakom bergen i fjärran ser jag hur stora blixtar hela tiden fortsätter att lysa upp himmelen ytterligare. Ja, det blixtrade och var fullmåne samtidigt. Det är en magisk och samtidigt lite läskig syn. Tiden går och ibland när det kommer något extra ojämt lyfter man några sentimeter från stolen. Månen bestämmer sig till sist för att gå ner bakom bergen och det blir mörkt. Nacken och rumpan ömmar och jag försöker sova utan större framgång…

Till slut blev hur som helst natt till dag och vi kom fram helskinnade till Sucre. Vi hittade det fina hostel som vi blivit rekommenderade och vi har strosat runder lite på stadens gator. Sucre har givit oss bra vibbar och mer om detta blir det förmodligen i nästa inlägg.

För er som vill ha ett förtydligande av inläggets tes så kommer det här: Var noga med valet av buss när du ska ta dig genom Bolivia.

/Matilda