Potosí – Underjordiskt äventyr och underbar lamastek

Ibland kan man undra: ”Hur fasen hamnade jag här?”. Här sitter man på huk med fingrarna i öronen djupt under marken i en gruva i Bolivia. Bredvid sitter en smått galen, milt berusad, före detta gruvarbetare och räknar högt ”6…7…8…”. Pulsen ökar. ”Hur fasen hamnade jag här?” ”Hoppas taket håller!”

Vissa dagar är mer händelserika och spännande än andra när man är på resande fot. Idag har varit en sån dag.

Vi viste redan innan vi kom till Potosí att man kunde gå på turer i gruvorna. Guideboken beskrev upplevelsen som ”not for the fainth hearted” – ”Inget för veklingar”. Det låter ju självklart spännande. När Antonio på vårt hostel berättade att han själv jobbat fem år i gruvan och att han nu bedriver, enligt honom, de bästa turerna dit blev vi självklart intresserade. Han förklarade att hans turer inte alls var som de andra. Hos honom var grupperna mindre och upplevelsen mer genuin. Man besöker det gruvkollektiv han tidigare arbetat i och får med andra ord se en fullt fungerande, verksam gruva. De andra turerna är 15 personer i varje grupp och går i gruvor speciellt avsedda för turister. Sånt sysslade inte han med förklarade han. Vi lät oss övertygas och bokade en tur.

I morse när vi skulle åka visade det sig att gruppen bestod av Matilda, jag och ett colombianskt par. Efter att ha blivit klädda i full mundering med skyddskläder, stövlar, hjälm och lampa hoppade vi in i en minibuss och begav oss mot gruvarbetarnas marknad. Antonio förklarade att de olika gruvorna bedrivs av olika kollektiv. Kollektivet betalar för verktygen men inte för sprängämnen. Det måste varje gruvarbetare stå för själv. Därför beger sig de flesta till gruvarbetarnas marknad innan de åker upp till berget för att jobba. Marknaden är den enda plats i världen där sprängämnen säljs helt fritt på gatan och kan köpas av vem som helst. Här säljs även kokablad, sprit och cigaretter. Kokabladen tuggas av i stort sett alla gruvarbetare för att dämpa hunger och trötthetskänslor. Här fick var och en av oss en rejäl näve kokablad att tugga i oss. Antonio visade också hur man genom att stänka den speciella spriten på marken offrar till moder jord, djävulen och berget. En del av den 96% spriten åkte ner i strupen på honom själv. Något även vi fick prova på.

Efter att Matilda och jag köpt två påsar kokablad, sprit och cigaretter, samt ett sprängkit med dynamit, tändhatt och stubin som vi skulle ge till gruvarbetarna åkte vi vidare mot gruvan. Väl uppe vid berget kunde jag inte undgå att slås av vilken stor roll Sverige spelar för gruvarbetarna. Förutom att dynamiten som används är en svensk uppfinning, något både de bolivianska gruvarbetarna och de colombianska turisterna var väl medvetna om, kryllade berget av Volvolastbilar. Volvolastbilar är dock inte unikt för Potosí. Min högst ovetenskapliga undersökning visar att förmodligen 95% av lastbilarna i de sydamerikanska länder vi besökt är just Volvo. En stor de av de övriga är Scania. De flesta av dessa lastbilar har förmodligen mer än trettio år på nacken och en del har säkert tjänstgjort i Sverige innan de kom hit. I bussen till Samaipata körde vi nämligen om en Volvolastbil med texten ”klinker och lättbetong AB” på framdörren; ett inte helt boliviansktklingande företagsnamn.

Redan vid ingången till gruvan insåg colombianskan i gruppen att denna tur inte var något för henne. Hon vände redan innan hon hunnit klättra ner för den rangliga trästegen och så var vi bara tre kvar. Gruvan var trång, beckmörk och dammig. Någon svensk takhöjdsstandard var det inte heller tal om. Trots ett antal ”akta huvudet” från vår guide fick hjälmen sig ett par rejäla smällar. På sina ställen var det så trångt att man fick kräla sig igenom. En bit in i gruvan stötte vi på de första arbetarna. Skitiga och svettiga slet de som djur, antingen med att för hand föra den ett ton tunga vagnen med sten genom de trånga gruvgångarna eller med att skyffla stenen över i en korg för transport till markplan.

Antonio, som själv jobbat fem år i gruvan, berättade att han kom från en riktig gruvarbetarfamilj. Arbetet i gruvorna är varken välavlönande eller riskfritt. Som ny i gruvan tjänar man ungefär 50 kronor för ett arbetspass på mellan sex och åttatimmar. Varje dag hotas man av ras och misstag vid sprängningar. På längre sikt är den rika förekomsten av asbest eller den extremt höga risken för stenlunga stora hot. Redan som 14 åring började Antonio arbeta i gruvorna men hans pappa övertalade honom att söka sig bort därifrån och skaffa sig en utbildning. Själv blev hans pappa bara 45 år gammal innan dammet tog hans liv.

Vi fortsatte längre och längre in i gruvan och vid flera tillfällen stannade vi för att offra kokablad, sprit och cigaretter till djävulen – el tito. Ovanför marken är gruvarbetarna kristna och tror på gud men nere i gruvorna tror de på djävulen. De offrar gåvor till honom i utbyte mot beskydd och tur i jakten på de sinande mineralerna. El tito representeras i gruvorna av olika sten- eller lerfigurer där gåvorna offras. Antonio visade oss flera olika. När vi kom till de äldsta utförde han en längre ceremoni och offrade som vanligt kokablad, cigaretter och sprit. En hel del av den 96% spriten rann ner i honom själv. Han förklarade dock att kokabladen i munnen neutraliserade alkoholen så att man inte blev berusad. Om jag tror på det vet jag inte.

Sittande framför djävulen bad han Matilda ta fram dynamiten vi köpt. Självutnämnd som Bolivias bästa terrorist förklarade han att han skulle visa hur den används. Nynnande på ACDC TNT apterade han dynamitgubben med tändhatten och stubinen. Han mätte stubinen till ungefär fyra minuter. Själv började jag fundera på vad som egentligen höll på att hända. Jag hoppades att han var så nykter som han påstod och att han inte för skojs skull skulle göra smällen större än brukligt. Vi gick över till en anslutande tunnel. Han skalade stubinen och tände på. Den började spraka likt vilken nyårsraket som helst. Vi tre vände oss om för att snabbt ta oss tillbaka till den, enligt Antonio, säkra platsen. Han hejdade oss dock och skrek till oss att ta en bild. När vi vände oss om stod han med den sprakande sprängladdningen mellan tänderna och flinade. Mitt förtroende för hans omdöme fick sig onekligen en liten knäck. Det var dock inte mycket mer att göra än att ta sig till det säkra stället 25 meter bort och hoppas att inte taket rasar in. Han sa åt oss att sitta bredbent och hålla för öronen. Min puls var betydligt över den normala. ”Hur fasen hamnade jag här?”. Antonio började räkna högt ”1…2…3…” ”Hoppas att taket håller!” tänkte jag.  ”7…8…9…”. En dov smäll följdes av en ordentlig tryckvåg men taket höll. Inget rasade. Nöjda över att ha överlevt applåderade vi vår dynamitharry som log nöjt.

Vi gick in i tunneln där sprängladdningen just detonerat. Trots våra lampor på hjälmarna var det svårt att se mer än någon meter framför sig. Det stod dock klart att laddningen haft en rejäl effekt.

Trötta, svettiga och skitiga kom vi efter viss ansträngning ut från gruvan ut i dagsljuset. Vi kunde lägga några spännande, intressanta och bisarra timmar bakom oss.

Dagens upplevelser var dock inte slut i och med gruvturen. Efter tre och en halv månad på resande fot har man inte bara samlat på sig en hel del upplevelser utan även en rejäl kalufs till frisyr på huvudet. Efter en del letande klev vi in i en frisörsalong som hämtad ur en film från 40-talet. 12 kronor senare var jag en massa hår fattigare men en frisyr rikare. Resultatet var inte så dumt det heller. Det märktes att frisören besatt en stor mängd yrkesskicklighet även om saxarna var så slöa att de knappt kunde klippa genom håret. Helt klart en upplevelse det också.

Kvällens sökande efter en middag resulterade i att vi hamnade på en folktom, smakfullt inred restaurang med vita dukar. Personalen var väldigt trevlig, maten kanske den godaste vi ätit i Sydamerika och priset 15 kronor. Nöjda som vi var med den väl tillagade Laman kostade vi på vår budget att dricksa en femma var.

Tillbaka ute på stan hade torget och gatorna förvandlats till en sprakande julljusshow utan dess like. Smakfullt var det inte men desto roligare. Julen verkar vara på väg till Sydamerika också.

Kvällen avslutades med att komponera detta blogginlägg och sippa på den lokala ölen Potosina. Man kan inte säga att det är den godaste jag druckit men eftersom den utger sig för att vara ”La cervesa más alta del mundo” – ”Världens högsta öl” är den lite spännande ändå.

Det är hög tid att avsluta en minst sagt händelserik dag och krypa ner i de fantastiska sängarna de har här där vi bor.

God natt!

/Robin

Potosí – Svårt att andas och svart historia

Man flåsar när man går upp för trappor eller backar och läpparna är torra. Det märks att man kommit upp på högre höjd igen. Belägen ungefär 4100 meter över havet är gruvstaden Potosí världens högsta stad i sin storlek.

Med dess enorma silverfyndigheter var Potosí under hundratals år en enorm inkomstkälla för Spanjorerna som då koloniserade området. Mellan 1556 och 1783 utvann man inte mindre än 41000 ton silver från Cerro Rico som det närbelägna 4800 meter höga berget kallas där man utför gruvbrytningen. Detta gjorde Potosí till en enormt förmögen stad och den var under slutet av 1600-talet en av världens största och rikaste städer. Rikedomen hade dock sitt pris. Det är inte för inte som berget Cerro Rico även kallas ”berget som äter människor”. Vissa beräkningar säger att så många som 8 miljoner människor dött på grund av gruvdriften. De flesta är indianer men även afrikanska slavar arbetade i gruvorna.

I slutet på 1800-talet började silvret ta slut och man inriktade sig istället på tenn. Storhetstiden var över och ekonomin gick utför. Ännu idag är dock gruvindustrin viktig i Potosí. Fortfarande arbetar 10 000 person i berget. Det är idag dock ont om mineral. Arbetet är extremt hårt och dåligt avlönat. De flesta gruvarbetare blir inte äldre än 40 då de dör av sjukdomar de drar på sig under arbetet.

Idag syns det spanska arvet tydligt i Potosí. Staden är väldigt vacker med alla sina kyrkor och vita koloniala hus med stora innergårdar. I ett av alla dessa hus bor vi nu på ett hostel som drivs av en man vid namn Antonio, själv gammal gruvarbetare. Huset luktar starkt av nymålat och byggdamm ligger över allt. Det pågår renovering för fullt. Kanske är det just därför vi är själva här. Redan nu kan man dock skönja hur fint det kommer bli när renoveringen är färdig. Att Antonio har höga ambitioner märks nämligen. Jag fick till exempel en riktig chock när jag öppnade dörren till duschen och möttes av både blandare och löstagbart duschmunstycke; något jag inte sett sedan vi lämnade Sverige.

Från det vi sett av staden är både Matilda och jag överens om att vi tycker om Potosí. Det kan mycket väl bli en av favoriterna i Bolivia. Även Sucre, som vi lämnade tidigare idag, var dock en trevlig stad. Den ligger tre timmar från Potosí och beboddes under spanjorernas tid av överklassen som tjänade pengar på gruvdriften. På grund av des placering på lägre höjd är klimatet trevligare än uppe på 4000 meter i Potosí.

Dagarna i Sucre spenderade vi mest genom att gå runt i staden och att äta desserter på café Joy ride. Sucre kan, förutom sina vackra vita hus, även stoltsera med ett par ganska fula miniatyrer av Eiffeltornet och triumfbågen. Vi provade också på att gå på en danslektion. Det var jäkligt kul även om vi inte riktigt vet vad det var för dans vi dansade. Vi tro att det var Merenge.

Imorgon ska vi flåsande, med en burk hudsalva till läpparna fortsätta utforska Potosí.

God natt från världens högsta stad.

/Robin