Viña del Mar – Vals i Valparaíso och väntan på det nya året

Hav! Under bugande palmer jag så
Hur våg på våg i svallande tåg
Emot Chiles klippiga stränder
Kom rullande in
O, detta brus när ett skimrande svall
Fann mig och tog mig i famnen!
O, när delfinerna dök bland korall
Och en vinröd klänning blev min!

Då sjöngs där i Valparaiso et söt liten sång:
Rosita! Chilenita!
I havet, i stilla havet, står hajen på språng
Rosita! Chilenita!
Kondoren på Condiljären är bister -Jaha!-
Och ormarna börjar skallra i Tarapaca
Och sju glada sjömän rundade Hornat idag –
Och Rosita vill alla ha!

Vals i Valparaiso, författad av Evert Taube och här framförd av Cornelis Vreeswijk.

En och en halv timmes bussresa väster om Santiago ligger hamnstaden Valparaíso. Staden har en befolkning på knappt 300 000 och är byggd på 42 kullar, alla med olika namn. Under mitten på 1800-talet upplevde Valparaíso sin glanstid. Staden var vid tiden Chiles viktigaste hamn och alla båtar som skulle färdas från USAs östkust till dess västkust var tvungna att passera Chiles södra spets, det bland sjömän ökända Kap Horn. Valparaíso blev ett naturligt stopp på resan vidare mot västkusten. När Panamakanalen invigdes 1914 behövde fartygen inte längre passera Chile och Valparaísos hamn blev mindre viktigt. Glansdagarna var över.

Idag är Valparaíso Chiles kulturhuvudstad och huserar även landets nationalkongress. Många betydelsefulla personer kommer från staden så som ex-presidenten Salvador Allende, militärkuppledaren och diktatorn Augusto Pinochet och litteraturnobelpristagaren Pablo Neruda.

Efter att ha lämnat vår värd i Santiago tog vi bussen till just Valparaíso där vi flyttade in hos vår nya värd Nacho. När man reser runt och ”couchrurfar” vet man aldrig riktigt vad som väntar. Denna gång väntade en väldigt trevlig ung man och en lägenhet med eget rum och badrum till oss och en fantastisk vy över staden.

Vi spenderade tre dagar hos Nacho och fick uppleva Valparaíso på nära håll. Både jag och Matilda är överens om att denna hamnstad har något mycket speciellt. Staden är skitig men arkitekturen är fantastisk; märklig men fantastisk. På stadens kullar trängs välputsade, välrenoverade hus med fallfärdiga skjul i alla världens färger. Inkilade emellan finns också, de för staden så typiska, ascensores, hissar, ungefär som bergbanor, som för ett par kronor transporterar dig upp på stadens olika kullar. Mer sjömansromantik är förmodligen svårt att hitta på ett och samma ställe. Att Taube skrivit en låt om staden känns helt naturligt.

Förutom att flanera de pittoreska gatorna i hamnkvarteren och de bohemiska områdena på Cerro Alegre och Cerro Concepcion, ett par av de äldsta kullarna, besökte vi också Nobelpristagaren Pablo Nerudas hus.

”Det får inte ligga för högt eller för lågt. Det ska vara avskilt men inte överdrivet. Med förhoppningsvis osynliga grannar. Dem får inte ses eller höras. Originellt men inte obekvämt. Med många flyglar men starkt. Inte för stort men inte för litet. Långt från allt men nära till transporter. Självständigt men nära affärerna. Förutom det måste det vara väldigt billigt.”

Detta var kraven Neruda hade när han bad sina vänner hitta honom ett hur i Valparaíso. Den 18 september installerade han sig i huset han kallade ”La Sebastiana”; beläget på Valparaísos högsta kulle, fem våningar högt men säkert inte större än 100 kvadratmeter. Under besöket hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte var mest imponerade, inredningen eller utsikten. Från alla husets rum har man en fantastisk utsikt över hela Valparaíso samt hamnen och stilla havet bort till horisonten. Inredningen i huset tillhör de mer kreativa jag har sett. Inrett med en uppstoppad, exotisk, rosa fågel, en trähäst från en karusell tillverkad i Frankrike och en, av Neruda, egendesignad rund öppen spis är bara några av de detaljer som gör huset lekfullt och väldigt intressant. Med andra ord är huset väl värt ett besök.

Imponerande av staden och gästfriheten hos vår värd tog vi våra ryggsäckar, satte oss på bussen och åkte tio minuter till den intilliggande staden Viña del mar där vi bor nu. Just nu sitter jag på en balkong på 15:e våningen hemma som vår nya värd Yerko. Utsikten här uppifrån är långt från dålig. Vi är dock inte ensamma utan lägenheten besöks också av ett Holländskt par. Av den anledning får vi sov på en luftmadrass och i en soffa. Det är faktiskt första gången vi, namnet till trots, sovit på en soffa när vi couchsurfat.

Att vi inte fick en säng är dock inget som stör. Vi får se oss som väldigt lyckligt lottade som hittade en couchsurf värd över huvud taget vid den här tiden på året. Kuststäderna vid Valparaíso sägs nämligen vara Chiles, och enligt vissa en av världens, bästa platser att fira nyår på. Varje år får Valparaísos befolkning på 300 000 ett tillskott på en miljon besökare som kommer hit för att uppleva nyårsafton och det väldiga fyrverkeriet som avfyras här. 25 ton fyrverkerier avfyras från 19 olika flottar ute längs kusten. Ett skådespel som pågår konstant i 25 minuter. Något vi självklart ser fram emot.

Avslutningsvis vill vi bara önska er där hemma ett riktigt gott nytt år!

/Robin

Santiago – Osvensk jul och omtänksam värdfamilj

Nu är julafton snart över hemma i Sverige. Här i Santiago har den knappt börjat, och det kommer den förmodligen inte att göra heller. Vi har gjort vårt bästa för att skapa julstämning, något som inte är en helt enkelt uppgift i 30-gradig värme och när solen går ner först efter nio på kvällen. Efter att häromdagen ha spenderat timmar med att springa runt i ett av stadens stora varuhus tillsammans med tre anställda lyckade vi hitta både kardemumma, pomeransskal, saffran och de andra sakerna vi behövde. Lussekatterna blev goda, den hemmagjorda glöggen betydligt över förväntan och ris a la Maltan står i kylen, men det spelar ingen roll. Jul blir det inte ändå. Jag ser inte 2011 som första året jag firade jul utan familjen. Jag ser det som första året jag inte firade jul över huvud taget. Julen handlar nämligen inte om ett visst datum utan om traditioner och gemenskapen med familjen och vänner. Utan familj, vänner och julbord är det ingen jul. Vi får ta igen det nästa år helt enkelt. Nu ska jag dock sluta klaga och önskar istället er som firar en god jul.

Vi bor fortfarande kvar hos familjen i Santiago. Ju mer vi utövar couch surfing ju mer övertygad blir jag om att det är det bästa sättet att bo när man är ute och reser. Det beror självklart på vad avsikten med resan är men för oss, som vill uppleva snarare än bara koppla av, är det perfekt. Man får nämligen se en massa saker man aldrig skulle sett annars som turist.

I tisdags kväll fann jag mig själv stående iförd en av de lokala fotbollsklubbarnas röda tröjor i en liten ganska sunkig innefotbollsplan i en av Santiagos förorter. Stålbalkarna som höll upp taket av korrugerad plåt var inte målade igår direkt och golvet var mer likt ett halt parkettgolv än de man brukar se i svenska idrottshallar. Vår värd Pablo, hans bror och deras kompisar spelade fotboll mot ett annat lag och jag var inbjuden att delta. ”Är inte Chilenare väldigt bra på fotboll?” tänkte jag. ”Detta kommer ju aldrig sluta väl”.

Att jag inte tränat på fyra månader märktes tydligt. Efter tio minuter var jag så trött att jag hade hjärtat i halsgropen och blodsmak i munnen. Man får ändå säga att det gick hyfsat. Att det inte slutade i katastrof får jag nog tacka mina gamla fotbollstränare Mats och Kent för.

Förutom att umgås med Pablo och hans familj har jag och Matilda också varit på upptäcktsfärd på egen hand runt i Santiago. I måndags besökte vi den anrika Club Hípico, en av två galoppbanor i Santiago. Vi måste sett väldigt förvirrade ut när vi äntrade hallen där man spelar för innan vi visste ordet av kom det fram en man och sa till oss på bruten svenska: ”Satsa på nummer fem. Det är min häst”. Mannen var chilenare men bodde i Lund. Trots stalltipset blev det dock ingen vinst.

I onsdags tog vi en tur till vingården Cousiño Macul. Rundvandringen vi fick var intressant även om vinerna inte riktigt föll mig i smaken.

Redan när vi passerade gränsen från Bolivia in i Chile kändes det som att vi kommit till en helt annan värld. Vägarna var jämna, poliserna omutbara (inte för att vi testade utan för att vi fick det förklarat för oss) och bilarna nya. Bara att man kan dricka vattnet i kranen är en helt ny upplevelse för oss under vår resa i Sydamerika. Att komma till Chile känns med andra ord lite som att komma hem till Europa. Åtminstone södra Europa med tanke på klimatet.

Men hur mycket Europakänsla det än finns i Chile hjälps det inte för att ta hit julen.

Vi saknar den. Hoppas ni gläds åt den där hemma.

God jul

/Robin

Santiago – Sand och Salt

Strandsatta mitt ute i en Boliviansk öken. Bilen har gåttsönder igen för femte gången på en timme. Så långt man kan se finns bara sand. Hoppas José och Nicholas får igång den igen.

I den torraste delen av Bolivia ligger staden Uyuni. En stad utan några särskilda sevärdheter. Staden är helt platt och har breda gator och en liten befolkning. När man går på gatorna känner man sig i form av turist, till skillnad mot många andra platser i Bolivia, inte alls unik. När man ser sig omkring ser man faktiskt fler turister med färgglada ryggsäckar än vad man ser Bolivianer. Anledning till det är att Uyuni är utgångspunkt för Bolivias mest populära, och, enligt vissa, Sydamerikas mest imponerande, turistattraktion, saltöknen.

För 40000 år sedan var saltfältet en del av en förhistorisk sjö men bildade när denna torkade istället världens största saltbädd. Med sina 12000 kvadratkilometer är saltöknen i Uyuni större än Skåne. Idag inbringar området inkomster från utvinning av salt, litium och genom turism.

När man som turist vill ta en tur ut på saltöknen står man inför några val. Först måste man välja om man vill ta en en-, två- eller tredagarstur. Därefter ska man välja vilken av en uppsjö arrangörer man vill åka med. Gemensamt för alla är att turerna är i stort sett exakt likadana. Vi valde att åka en tredagarstur vilket inkluderar mer än bara saltöknen.

När hela vår grupp samlats första dagen delades vi upp i två olika Toyota Landcruiser. I vår bil färdades förutom oss ett schweiziskt och ett holländskt par samt vår mustaschprydde chaufför José. Första stoppet var tågkyrkogården. Tågkyrkogården är en plats utanför Uyuni med en mängd övergivna lok och vagnar från tidigt 1900-tal som använts för att frakta mineral från de bolivianska gruvorna till kusten men som lämnats åt sitt öde när de blev värdelösa. Nu står de sönderrostade och nedklottrade och verkar som turistattraktion istället. En surrealistiskt syn och en plats väl värd ett besök.

Därefter satte vi av mot saltöknen. Arko, holländaren i framsätet, lånade min Ipod och lyckades koppla in den i bilens stereo. Snart strömmade ”Kom igen Lena” av Håkan Hellström ur högtalarna. Något som schweizarna och holländarna så väl som José diggade med till.

Efter ett snabbt stopp för att se hur lokalbefolkningen processar saltet för att användas till matlagning kom vi ut på saltöknen.  Bländande vit sträckte den ut sig. Snart försvann sista skymten av hus i horisonten och nu sågs bara vitt salt och blå himmel så långt ögat kunde nå. Lunch serverades vid en saltrestaurang. Ett hus byggt av block av salt med bord och stolar i samma material.

Turerna på saltöknen och dess omgivningar är kända för att ta hårt på bilarna som trafikerar dem. I guideböckerna varnade de för att mekaniska fel kunde vara ett stort problem. Hur stort kunde vi inte ana. Redan första dagen hade vår bil problem även om det var snabbt löst. Efter många timmars körande över det kritvita saltet spenderades första natten på ett hotell, även det gjort av salt.

Det mest imponerande med saltöknen tyckte jag helt enkelt var dess storlek. Att se saltet breda ut sig så långt man kan se i alla fyra väderstreck får en att känna sig liten.

Nästa dag lämnade vi saltet bakom. På agendan stod laguner, laguner och laguner. Röda, vita och gröna, med eller utan flamingos. Upplevelsen fick sig dock en törn när vår bil började krångla. Att vi blivit utrustade med den sämsta bilen och den ballaste chauffören var det inget tvivel om. Fönsterrutorna gick inte att veva ner och dörrarna gick inte att öppna inifrån. Gång på gång på gång stannade bilen. José och schweizaren Nicholaos tvingades fixa den lika många gånger. Hade det inte varit för Josés glada, skämtsamma och positiva humör hade det varit en ganska misslyckad dag.

Tredje och sista dagen började tidigt. Solen var under horisonten, temperaturen under minus och klockan innan fyra. Med frost på insidan av fönsterrutern klättrade vår uttjänta landcruiser upp till över 5000 meters höjd. I kratern av en vulkan fick vi beskåda röken som steg upp under den tunna jordskorpan samtidigt som solen steg upp över bergen. Innan frukost blev det ett dopp i en varm källa och sedan besök vid en grön lagun. I och med det var turen över och vi passerade gränsen in i Chile. Turen i sig var en besvikelse eftersom vi knappt sett röken av vår guide efter att vi fick problem med bilen. Han färdades nämligen i den andra bilen och inte väntade de på oss. Naturen var och andra sidan väldigt imponerande.

Nu befinner vi oss i Chiles huvudstad Santiago. Första natten i Chile tillbringades i staden San Pedro i norr, mitt i Atacamaöknen, världens torraste öken. På grund av busstrul tvingades vi också spendera en natt i staden Calama innan vi kund åka de 22 timmarna i buss genom öknen till Santiago.

Nu couchsurfar vi och bor hos en familj utanför staden. Mer om Chile och Santiago får ni veta i nästa inlägg.

Vi hörs!

/Robin