Nu är julafton snart över hemma i Sverige. Här i Santiago har den knappt börjat, och det kommer den förmodligen inte att göra heller. Vi har gjort vårt bästa för att skapa julstämning, något som inte är en helt enkelt uppgift i 30-gradig värme och när solen går ner först efter nio på kvällen. Efter att häromdagen ha spenderat timmar med att springa runt i ett av stadens stora varuhus tillsammans med tre anställda lyckade vi hitta både kardemumma, pomeransskal, saffran och de andra sakerna vi behövde. Lussekatterna blev goda, den hemmagjorda glöggen betydligt över förväntan och ris a la Maltan står i kylen, men det spelar ingen roll. Jul blir det inte ändå. Jag ser inte 2011 som första året jag firade jul utan familjen. Jag ser det som första året jag inte firade jul över huvud taget. Julen handlar nämligen inte om ett visst datum utan om traditioner och gemenskapen med familjen och vänner. Utan familj, vänner och julbord är det ingen jul. Vi får ta igen det nästa år helt enkelt. Nu ska jag dock sluta klaga och önskar istället er som firar en god jul.

Vi bor fortfarande kvar hos familjen i Santiago. Ju mer vi utövar couch surfing ju mer övertygad blir jag om att det är det bästa sättet att bo när man är ute och reser. Det beror självklart på vad avsikten med resan är men för oss, som vill uppleva snarare än bara koppla av, är det perfekt. Man får nämligen se en massa saker man aldrig skulle sett annars som turist.

I tisdags kväll fann jag mig själv stående iförd en av de lokala fotbollsklubbarnas röda tröjor i en liten ganska sunkig innefotbollsplan i en av Santiagos förorter. Stålbalkarna som höll upp taket av korrugerad plåt var inte målade igår direkt och golvet var mer likt ett halt parkettgolv än de man brukar se i svenska idrottshallar. Vår värd Pablo, hans bror och deras kompisar spelade fotboll mot ett annat lag och jag var inbjuden att delta. ”Är inte Chilenare väldigt bra på fotboll?” tänkte jag. ”Detta kommer ju aldrig sluta väl”.

Att jag inte tränat på fyra månader märktes tydligt. Efter tio minuter var jag så trött att jag hade hjärtat i halsgropen och blodsmak i munnen. Man får ändå säga att det gick hyfsat. Att det inte slutade i katastrof får jag nog tacka mina gamla fotbollstränare Mats och Kent för.

Förutom att umgås med Pablo och hans familj har jag och Matilda också varit på upptäcktsfärd på egen hand runt i Santiago. I måndags besökte vi den anrika Club Hípico, en av två galoppbanor i Santiago. Vi måste sett väldigt förvirrade ut när vi äntrade hallen där man spelar för innan vi visste ordet av kom det fram en man och sa till oss på bruten svenska: ”Satsa på nummer fem. Det är min häst”. Mannen var chilenare men bodde i Lund. Trots stalltipset blev det dock ingen vinst.

I onsdags tog vi en tur till vingården Cousiño Macul. Rundvandringen vi fick var intressant även om vinerna inte riktigt föll mig i smaken.

Redan när vi passerade gränsen från Bolivia in i Chile kändes det som att vi kommit till en helt annan värld. Vägarna var jämna, poliserna omutbara (inte för att vi testade utan för att vi fick det förklarat för oss) och bilarna nya. Bara att man kan dricka vattnet i kranen är en helt ny upplevelse för oss under vår resa i Sydamerika. Att komma till Chile känns med andra ord lite som att komma hem till Europa. Åtminstone södra Europa med tanke på klimatet.

Men hur mycket Europakänsla det än finns i Chile hjälps det inte för att ta hit julen.

Vi saknar den. Hoppas ni gläds åt den där hemma.

God jul

/Robin

Pause Play Play Prev | Next

Strandsatta mitt ute i en Boliviansk öken. Bilen har gåttsönder igen för femte gången på en timme. Så långt man kan se finns bara sand. Hoppas José och Nicholas får igång den igen.

I den torraste delen av Bolivia ligger staden Uyuni. En stad utan några särskilda sevärdheter. Staden är helt platt och har breda gator och en liten befolkning. När man går på gatorna känner man sig i form av turist, till skillnad mot många andra platser i Bolivia, inte alls unik. När man ser sig omkring ser man faktiskt fler turister med färgglada ryggsäckar än vad man ser Bolivianer. Anledning till det är att Uyuni är utgångspunkt för Bolivias mest populära, och, enligt vissa, Sydamerikas mest imponerande, turistattraktion, saltöknen.

För 40000 år sedan var saltfältet en del av en förhistorisk sjö men bildade när denna torkade istället världens största saltbädd. Med sina 12000 kvadratkilometer är saltöknen i Uyuni större än Skåne. Idag inbringar området inkomster från utvinning av salt, litium och genom turism.

När man som turist vill ta en tur ut på saltöknen står man inför några val. Först måste man välja om man vill ta en en-, två- eller tredagarstur. Därefter ska man välja vilken av en uppsjö arrangörer man vill åka med. Gemensamt för alla är att turerna är i stort sett exakt likadana. Vi valde att åka en tredagarstur vilket inkluderar mer än bara saltöknen.

När hela vår grupp samlats första dagen delades vi upp i två olika Toyota Landcruiser. I vår bil färdades förutom oss ett schweiziskt och ett holländskt par samt vår mustaschprydde chaufför José. Första stoppet var tågkyrkogården. Tågkyrkogården är en plats utanför Uyuni med en mängd övergivna lok och vagnar från tidigt 1900-tal som använts för att frakta mineral från de bolivianska gruvorna till kusten men som lämnats åt sitt öde när de blev värdelösa. Nu står de sönderrostade och nedklottrade och verkar som turistattraktion istället. En surrealistiskt syn och en plats väl värd ett besök.

Därefter satte vi av mot saltöknen. Arko, holländaren i framsätet, lånade min Ipod och lyckades koppla in den i bilens stereo. Snart strömmade ”Kom igen Lena” av Håkan Hellström ur högtalarna. Något som schweizarna och holländarna så väl som José diggade med till.

Efter ett snabbt stopp för att se hur lokalbefolkningen processar saltet för att användas till matlagning kom vi ut på saltöknen.  Bländande vit sträckte den ut sig. Snart försvann sista skymten av hus i horisonten och nu sågs bara vitt salt och blå himmel så långt ögat kunde nå. Lunch serverades vid en saltrestaurang. Ett hus byggt av block av salt med bord och stolar i samma material.

Turerna på saltöknen och dess omgivningar är kända för att ta hårt på bilarna som trafikerar dem. I guideböckerna varnade de för att mekaniska fel kunde vara ett stort problem. Hur stort kunde vi inte ana. Redan första dagen hade vår bil problem även om det var snabbt löst. Efter många timmars körande över det kritvita saltet spenderades första natten på ett hotell, även det gjort av salt.

Det mest imponerande med saltöknen tyckte jag helt enkelt var dess storlek. Att se saltet breda ut sig så långt man kan se i alla fyra väderstreck får en att känna sig liten.

Nästa dag lämnade vi saltet bakom. På agendan stod laguner, laguner och laguner. Röda, vita och gröna, med eller utan flamingos. Upplevelsen fick sig dock en törn när vår bil började krångla. Att vi blivit utrustade med den sämsta bilen och den ballaste chauffören var det inget tvivel om. Fönsterrutorna gick inte att veva ner och dörrarna gick inte att öppna inifrån. Gång på gång på gång stannade bilen. José och schweizaren Nicholaos tvingades fixa den lika många gånger. Hade det inte varit för Josés glada, skämtsamma och positiva humör hade det varit en ganska misslyckad dag.

Tredje och sista dagen började tidigt. Solen var under horisonten, temperaturen under minus och klockan innan fyra. Med frost på insidan av fönsterrutern klättrade vår uttjänta landcruiser upp till över 5000 meters höjd. I kratern av en vulkan fick vi beskåda röken som steg upp under den tunna jordskorpan samtidigt som solen steg upp över bergen. Innan frukost blev det ett dopp i en varm källa och sedan besök vid en grön lagun. I och med det var turen över och vi passerade gränsen in i Chile. Turen i sig var en besvikelse eftersom vi knappt sett röken av vår guide efter att vi fick problem med bilen. Han färdades nämligen i den andra bilen och inte väntade de på oss. Naturen var och andra sidan väldigt imponerande.

Nu befinner vi oss i Chiles huvudstad Santiago. Första natten i Chile tillbringades i staden San Pedro i norr, mitt i Atacamaöknen, världens torraste öken. På grund av busstrul tvingades vi också spendera en natt i staden Calama innan vi kund åka de 22 timmarna i buss genom öknen till Santiago.

Nu couchsurfar vi och bor hos en familj utanför staden. Mer om Chile och Santiago får ni veta i nästa inlägg.

Vi hörs!

/Robin

Pause Play Play Prev | Next