Nu är julafton snart över hemma i Sverige. Här i Santiago har den knappt börjat, och det kommer den förmodligen inte att göra heller. Vi har gjort vårt bästa för att skapa julstämning, något som inte är en helt enkelt uppgift i 30-gradig värme och när solen går ner först efter nio på kvällen. Efter att häromdagen ha spenderat timmar med att springa runt i ett av stadens stora varuhus tillsammans med tre anställda lyckade vi hitta både kardemumma, pomeransskal, saffran och de andra sakerna vi behövde. Lussekatterna blev goda, den hemmagjorda glöggen betydligt över förväntan och ris a la Maltan står i kylen, men det spelar ingen roll. Jul blir det inte ändå. Jag ser inte 2011 som första året jag firade jul utan familjen. Jag ser det som första året jag inte firade jul över huvud taget. Julen handlar nämligen inte om ett visst datum utan om traditioner och gemenskapen med familjen och vänner. Utan familj, vänner och julbord är det ingen jul. Vi får ta igen det nästa år helt enkelt. Nu ska jag dock sluta klaga och önskar istället er som firar en god jul.
Vi bor fortfarande kvar hos familjen i Santiago. Ju mer vi utövar couch surfing ju mer övertygad blir jag om att det är det bästa sättet att bo när man är ute och reser. Det beror självklart på vad avsikten med resan är men för oss, som vill uppleva snarare än bara koppla av, är det perfekt. Man får nämligen se en massa saker man aldrig skulle sett annars som turist.
I tisdags kväll fann jag mig själv stående iförd en av de lokala fotbollsklubbarnas röda tröjor i en liten ganska sunkig innefotbollsplan i en av Santiagos förorter. Stålbalkarna som höll upp taket av korrugerad plåt var inte målade igår direkt och golvet var mer likt ett halt parkettgolv än de man brukar se i svenska idrottshallar. Vår värd Pablo, hans bror och deras kompisar spelade fotboll mot ett annat lag och jag var inbjuden att delta. ”Är inte Chilenare väldigt bra på fotboll?” tänkte jag. ”Detta kommer ju aldrig sluta väl”.
Att jag inte tränat på fyra månader märktes tydligt. Efter tio minuter var jag så trött att jag hade hjärtat i halsgropen och blodsmak i munnen. Man får ändå säga att det gick hyfsat. Att det inte slutade i katastrof får jag nog tacka mina gamla fotbollstränare Mats och Kent för.
Förutom att umgås med Pablo och hans familj har jag och Matilda också varit på upptäcktsfärd på egen hand runt i Santiago. I måndags besökte vi den anrika Club Hípico, en av två galoppbanor i Santiago. Vi måste sett väldigt förvirrade ut när vi äntrade hallen där man spelar för innan vi visste ordet av kom det fram en man och sa till oss på bruten svenska: ”Satsa på nummer fem. Det är min häst”. Mannen var chilenare men bodde i Lund. Trots stalltipset blev det dock ingen vinst.
I onsdags tog vi en tur till vingården Cousiño Macul. Rundvandringen vi fick var intressant även om vinerna inte riktigt föll mig i smaken.
Redan när vi passerade gränsen från Bolivia in i Chile kändes det som att vi kommit till en helt annan värld. Vägarna var jämna, poliserna omutbara (inte för att vi testade utan för att vi fick det förklarat för oss) och bilarna nya. Bara att man kan dricka vattnet i kranen är en helt ny upplevelse för oss under vår resa i Sydamerika. Att komma till Chile känns med andra ord lite som att komma hem till Europa. Åtminstone södra Europa med tanke på klimatet.
Men hur mycket Europakänsla det än finns i Chile hjälps det inte för att ta hit julen.
Vi saknar den. Hoppas ni gläds åt den där hemma.
God jul
/Robin