Buenos Aires – Ouppnådda förväntningar och osäkra gator

Buenos Aires är en fantastisk stad! Ni kommer verkligen gilla den! Det blev vi tillsagda innan vi åkte dit. När vi väl lämnade staden kunde vi konstatera att vi inte var så imponerade. Vi bjöd upp till dans men Buenos Aires nobbade oss.

Buenos Aires har inget Eiffeltorn, ingen frihetsgudinna eller Golden Gate-bro. Det är en stad som saknar ett riktigt världskänt landmärke. Visst finns det några kändisar men ingen riktigt superstar. Istället lockar Buenos Aires med en känsla. Buenos Aires är staden där man flanerar längs de stora avenyerna och undrar om man kommit till Paris, det är staden där man tar en paus på något av de många caféerna men kanske framför allt är det staden där man svänger de lurviga i en Tango. Trots att vi försökte hittade vi dock aldrig den där känslan.

Redan innan vi åkte till Buenos Aires läste vi att det kunde bli väldigt varmt på sommaren. Redan första dagen kunde vi konstatera att det inte var någon underdrift. 41 grader på termometern och ordentligt med fukt i luften gjorde de första dagarna svåra att uthärda. Värmen låg som ett stort lock över hela staden och förvandlade all vilja att upptäcka staden till att istället leta efter närmsta luftkonditionerade butik för att söka svalka. Efter tre dagar med klimat likt det i en bastu slog vädret om och istället för att söka luftkonditionering fick man skynda hem för att värma sig efter att solen gått ner.

På sommaren flyr många värmen i Buenos Aires och vissa av stadens sevärdheter bommar igen helt under de värsta sommarmånaderna i januari och februari. Detta är ännu en anledning att vi kom på kant med staden. Buenos Aires kommer i mitt minne alltid förbli den stängda staden. Till stor del rörde det sig bara om otur men plats efter plats vi besökte visade sig antingen ha stängt för dagen, inte vara öppet på tisdagar eller stängt för bekämpning av skadedjur.

Det vore dock inte riktigt rättvist att bara avvisa Buenos Aires totalt. Visst har staden sina ljuspunkter. Speciellt som svensk finns det en hel del intressanta platser att besöka där landsmän lämnat avtryck. I det gamla hamnområdet Puerto Madero, numera ett väldigt fashionabelt område, ligger de gamla hamnlagrena i långa rader längs gator lagda med gatsten från Bohuslän. I en av de gamla hamndockorna ligger en båt med anknytning till Sverige.

År 1901 gav sig svensken Otto Nordenskjöld ut på expedition mot Antarktis. På grund av svårigheter med finanserna tvingades Nordenskjöld göra resan med en mindre lämpad valfångarskuta vid namn Antarctica. Båten körde fast i isen, blev stående en längre tid och sjönk sedan. Efter 18 månader på Antarktis blev expeditionen räddad av det Argentinska fartyget Uruguay. När besättningen återvände till Buenos Aires möttes de av jublande folkmassor och Sverige blev ett land välkänt hos Argentinarna.

Idag ligger räddningsfartyget Uruguay i hamnen Puerto Madero där det tjänar som museum.

Även vad gäller arkitekturen i Buenos Aries har svenskar satt sina fotspår. En inte allt för lång promenad från hamnen ligger Plaza de Mayo och vid detta torg ligger regeringspalatset Casa Rosada, vilket fått sitt namn efter husets rosa färg. Regeringspalatset bestod ursprungligen av två separata byggnader. Det ena hyste postverket medan det andra redan då tjänade som regeringspalats. Båda delar ritades 1873 av två svenska arkitekter. Även ihopbyggnationen av de två var en av de svenska arkitekternas idé. Den genomfördes dock av en italiensk arkitekt som idag oftast tillskrivs hela byggnaden.

I de gamla slitna hamnkvarteren i stadsdelen La Boca ligger en fotbollsstadion kapabel att husera 49 000 åskådare. Stadion tillhör ett av Argentinas populäraste fotbolslag Boca Juniors även känt eftersom Diego Maradona spelat där. När man ser den enorma stadion sticka upp över den i övrigt låga bebyggelsen slås man, som svensk, inte främst av storleken utan av färgen. Stadion är nämligen målad i blått och gult och kunde lika gärna varit Sveriges nationalarena. Mindre förvirrande blir det inte när man ser lagets spelardräkter, även de i blått och gult.

När Boca juniors grundades 1905 spelade de i svart och vitt. Det gjorde även ett annat av stadens lag. Man spelade då en match för att avgöra vilket lag som skulle få behålla sina färger. Boca förlorade. Att komma överrens om vilka nya färger man skulle använda visade sig inte helt enkelt. Eftersom man var på väg in i det professionella fotbollsförbundet var det bråttom att skaffa sig officiella färger. Problemet löste man genom att gå ner till hamnen och ställa sig på en bro. Man kom överens om att färgen på flaggan på det första skepp som passerade bron skulle bli lagets nya färger. Det första skepp som passerade var ett svenskt skepp från Johnsonlinjen. Så kom det sig att man på Buenos Aires gator idag kan se fotbollsfans till synes väldigt intresserade av svenska landslaget iklädda fotbollströjor i gult och blått.

Att Buenos Aires är en stor hamnstad är svårt att undgå. Genom åren har mängder av svenska sjömän gått i hamn i staden. Det märks inte minst av den sjömanskyrka byggd 1944 som ännu finns att besöka. Det märks också i olika visor skrivna av Evert Taube. Fortfarande finns platser att besöka, omsjungna av Taube. Väldigt centralt i stan kan man flanera längs den stora vägen Paseo de Colon där Fritiof Anderson hamnar i bråk efter en kväll på stan i låten som bär hans namn. Även i stadsdelen La Boca finns spår av Taube. Bara några kvarter bort från Boca Juniors stadion låg krogen Ultramar där Evert i en visa träffar Ernst Georg Johansson från Uddevalla.

Att vandra på Paseo de Colon var inga svårigheter. Att besöka platsen där krogen Ultramar låg förr visade sig bli mer av en utmaning. I La Boca ligger gatan Caminita, en av Buenos Aires största turistattraktioner. På grund av den väldigt höga polisnärvaron på denna gata är den säker för turister. Bara några kvarter bort är läget ett helt annat. Det viste vi dock inte innan vårt besök i stadsdelen. Både jag och Matilda är överrens om att apostlahästarna är det bästa transportmedlet när man vill lära känna en stad. Därför valde vi att promenera till Caminita och tänkte ta en omväg till Ultramar. Ju närmre krogen vi kom desto mer nedgångna blev husen. En ryggmärgskänsla sa mig att det inte riktigt var läge att ta upp kameran för att föreviga husen. Bara ett kvarter från platsen där Ultramar låg blev vi hejdade av två Poliser som vänligt men bestämt avrådde oss från att gå längre på gatan och visade oss istället en annan väg.  Vi kom fram till den uppstädade och välbevakade gatan Caminita utan några missöden. Att gå längs de mindre säkra gatorna i La Boca var däremot en mycket större upplevelse, även om vi aldrig gått där om vi vetat hur osäkert det var. På dessa gator hade tiden stått stilla. Husen hade förmodligen inte fått någon tillsyns sedan de byggdes kring förra sekelskiftet och här kunde man få en insikt i hur hamnkvarteren såg ut på tiden när Taube och de andra sjömännen var i hamn för att roa sig.

Buenos Aires är en stad med väldigt mycket att erbjuda. Här finns intressanta museer i mängder, ett överflöd av fantastiska små caféer, god mat, shopping, fantastisk arkitektur och oändliga möjligheter att roa sig. Trots att Buenos Aires aldrig riktigt klickade med oss fanns det stunder när staden riktigt glänste: när man satt på det lilla anrika caféet, när man åt den fantastiska steken, när man vandrade i La Boca. Även om Buenos Aires inte riktigt ville dansa med oss denna gång tror jag det är väl värt att komma tillbaka och bjuda upp igen.

Sov gott!

/Robin

Tandil – Välkänt rally och väldigt slättland

”Det ska bli 37 grader varmt idag” sa vår värd Ricardo. Vi hade lite svår att tro honom. Det skulle också visa sig att han hade helt fel. Det blev 41.

Efter ett trevligt nyårsfirande med mäkta imponerande fyrverkerier och mängder av människor på Valparaísos gator tog vi en nattbuss till Argentina. Klockan fem på morgonen rullade bussen in i den kända vinstaden Mendoza, ett naturligt stopp för många backpackers. Vi hade dock siktet inställt på annan ort. En timme efter ankomst i Mendoza satt vi på en ny buss på väg till den betydligt mindre kända staden San Rafael.

San Rafael har nästan 200 000 invånare men utstrålar ändå en verklig småstadskänsla. Den ligger i provinsen Mendoza och precis som många andra städer i provinsen producerar man även här vin.

Slitna efter nattens bussresa kånkade vi in våra väskor på det första morgonöppna caféet vi lyckades hitta i San Rafael. Vi loggade in på Cuchsurfings hemsida och såg till vår stora glädje att vi även i denna stad fått napp. Ricardo öppnade upp sin lilla studentlägenhet för oss.

Det fanns egentligen bara en anledning till att vi valde att åka till just San Rafael. Anledningen var att världens kanske mest kända, och förmodligen farligaste motorsportstävling passerade staden.

Dakarrallyt gick av stapeln första gången 1978. Ursprungligen kördes rally mellan Paris och Senegals huvudstad Dakar. Efter ett par år av incidenter och hot om terroristattacker ställdes tävlingarna in 2008 och 2009 flyttades Dakarrallyt till Sydamerika där det anordnats vart år sedan dess.

Tävlingssträckorna går till mycket liten del på belagda vägar utan istället över sanddynor och liknande. Rallyt är extremt krävande och handlar inte bara om snabbhet utan även om navigering och skicklighet gällande val av rutt. Bara att komma i mål är en prestation. Man tävlar i fyra olika fordonsklasser; bilar, motorcyklar, fyrhjulingar och till och med lastbilar. Sedan starten 1978 har ett sextiotal personer omkommit i rallyt vilket gör Dakarrallyt till en av världens farligaste tävlingar. Redan första dagen av årets upplaga avled en argentinsk motorcyklist efter en olycka.

Målet för andra ettappen i år var staden San Rafael. Att se något av själva tävlingen visade sig vara väldigt svårt. Närmsta plats för åskådare låg nämligen nästan åtta mil utanför staden. Vi viste däremot att förarna efter dagens etapp skulle köra genom staden till den plats där de skulle spendera natten. Efter att vår värd tagit oss på rundtur på en av stadens mest kända vingårdar åkte vi ut till förarnas lägerplats i hopp om att komma in. Det visade sig dock omöjligt. Vi fick nöja oss med att stå längs vägen och kolla på motorcyklarna, bilarna och det enorma antalet följebilar som passerade. Det var i och för sig en upplevelse bara det.

Den, av vår värd förutspådda, 37-gradiga värmen visade sig istället bli 41. Gassande solsken från en klarblå himmel och näst intill ingen vind gjorde inte saken bättre. Vattnet i flaskorna vi hade med oss erbjöd heller ingen svalka utan påminde mer om te. Människor längs grusvägen där vi stod sökte istället svalka i den kanal som förser de kringliggande fälten med vatten. Jag har nog aldrig upplevt en mer intensiv värme.

Den extrema värmen vållade också problem för de två svenska förarna som i år ställer upp i Dakarrallyt; både tekniska, fysiska och psykiska problem.

”Det är lite varmt här nu. Jag lider lite av det. Jag är bränd, röd och lite skärrad av värmen men man vänjer sig säkert.” sade den svenska i bilföraren Thomas Berglund i en tidningsartikel. ”Här ute är det 50 grader varmt. Sitter man i sanden och vilar så blir man ju grillad. Det är ju ännu varmare.” yttrade sig motorcyklisten Ronnie Bodinger i samma artikel.

Efter att ha sett Dakarfordonen rulla förbi tog vi ett svalkande dopp i reservoaren till ett vattenkraftverk utanför stan.

Vi spenderade två nätter hos Ricardo och fick uppleva en sällan skådad gästfrihet vilken inkluderade att Ricardo sov på luftmadrass för att jag och Matilda skulle få hans säng, bjöd oss på kostnaden för turen på vingården, körde runt oss i bil, bjöd på öl och glass och till och med betalade vår taxi till bussterminalen när vi skulle åka. Tilläggas bör att vi flera gånger protesterade men att Ricardo insisterade på alla dessa saker och avfärdade våra protester med ”det är normalt i Argentina”.

Just nu bor vi i hos ytterligare en couchsurfare vid namn Leo i staden Tandil. Även Tandil är en stad utanför turiststråket. Anledningen till detta besök beror till stor del på min fascination för poeten, författaren, konstnären och artisten Evert Taube och ett försök att resa i hans fotspår. Tandil är bara en mellanlandning i ett försök att ta oss till en liten, liten by vid namn Cerro de la Gloria. En by som väldigt många svenskar känner till om än inte vid namn. Belägen i viken Samborombón friade här Fritiof Andersson en afton i April till Carmensita i visan Fritiof och Carmencita. Att ta sig dit verkar dock inte helt enkelt. Vi får se hur det går.

Helt utan upplevelser i Taubes fotspår är vi dock inte. För att ta sig till Tandil tog vi ännu en nattbuss och resan gick rakt igenom Pampas. Ett 750000 kvadratkilometer stort bördigt slättland i centrala Argentina; älskat och omsjunget av Taube. Sittande på en buss genom detta slättland var det inte utan att man förstod varför Taube var så förtjust i det. Det är en mycket speciell syn. Likt en gigantisk öken, om än grön och buskbeklädd, sträcker sig landskapet så långt man kan se i alla riktningar med endast horisonten som gräns. Här och var syns vinddrivna vattenpumpar som de i västernfilmerna och på den till synes oändliga landsväg vi färdades skymtades ingen bil så långt ögat kunde nå. Taube lär ha sagt ”På Pampas behöver man inte vara en Evert Taube för att bli poet”, något jag kan skriva under på. Med Taube sjungande Fritiof och Carmencita i öronen och Pampas passerande utanför bussens fönster var det inga problem att somna in till en god natts sömn.

Även om Tandil i sig inte var ett mål har besöket här varit intressant. Över hela Argentina är det känt att den bästa Picadan äts i just Tandil. Picada äts oftast som en förrätt och är egentligen bara plockmat bestående av i huvudsak ost och salami. Tandil har en stor produktion av de båda. Igår avnjöt vi ett god Picada i vår värds hus tillsammans med ett vin från Mendozaregionen. Idag väntar ännu en klassisk Argentinsk anrättning. I skrivande stund är huset nämligen fullt av Leos vänner och värden själv är i full färd med att tillreda en Asado, det argentinska sättet att grilla.

Innan jag går för att sluta upp med de andra ute vid grillen vill jag bara tipsa om en låt. Under resan i Sydamerika har jag inte bara lyssnar på Evert Taube utan även den kubanske sångaren Silvio Rodríguez har till viss del präglat resan. En favorit är hans låt El Dia Feliz Que Esta Llegando. Känd hos många svenskar genom versionen tolkad och framförd av Björn Afzelius men då under namnet Sång till friheten. Lyssna gärna på originalet här.

På återseende

/Robin