Tandil – Välkänt rally och väldigt slättland

”Det ska bli 37 grader varmt idag” sa vår värd Ricardo. Vi hade lite svår att tro honom. Det skulle också visa sig att han hade helt fel. Det blev 41.

Efter ett trevligt nyårsfirande med mäkta imponerande fyrverkerier och mängder av människor på Valparaísos gator tog vi en nattbuss till Argentina. Klockan fem på morgonen rullade bussen in i den kända vinstaden Mendoza, ett naturligt stopp för många backpackers. Vi hade dock siktet inställt på annan ort. En timme efter ankomst i Mendoza satt vi på en ny buss på väg till den betydligt mindre kända staden San Rafael.

San Rafael har nästan 200 000 invånare men utstrålar ändå en verklig småstadskänsla. Den ligger i provinsen Mendoza och precis som många andra städer i provinsen producerar man även här vin.

Slitna efter nattens bussresa kånkade vi in våra väskor på det första morgonöppna caféet vi lyckades hitta i San Rafael. Vi loggade in på Cuchsurfings hemsida och såg till vår stora glädje att vi även i denna stad fått napp. Ricardo öppnade upp sin lilla studentlägenhet för oss.

Det fanns egentligen bara en anledning till att vi valde att åka till just San Rafael. Anledningen var att världens kanske mest kända, och förmodligen farligaste motorsportstävling passerade staden.

Dakarrallyt gick av stapeln första gången 1978. Ursprungligen kördes rally mellan Paris och Senegals huvudstad Dakar. Efter ett par år av incidenter och hot om terroristattacker ställdes tävlingarna in 2008 och 2009 flyttades Dakarrallyt till Sydamerika där det anordnats vart år sedan dess.

Tävlingssträckorna går till mycket liten del på belagda vägar utan istället över sanddynor och liknande. Rallyt är extremt krävande och handlar inte bara om snabbhet utan även om navigering och skicklighet gällande val av rutt. Bara att komma i mål är en prestation. Man tävlar i fyra olika fordonsklasser; bilar, motorcyklar, fyrhjulingar och till och med lastbilar. Sedan starten 1978 har ett sextiotal personer omkommit i rallyt vilket gör Dakarrallyt till en av världens farligaste tävlingar. Redan första dagen av årets upplaga avled en argentinsk motorcyklist efter en olycka.

Målet för andra ettappen i år var staden San Rafael. Att se något av själva tävlingen visade sig vara väldigt svårt. Närmsta plats för åskådare låg nämligen nästan åtta mil utanför staden. Vi viste däremot att förarna efter dagens etapp skulle köra genom staden till den plats där de skulle spendera natten. Efter att vår värd tagit oss på rundtur på en av stadens mest kända vingårdar åkte vi ut till förarnas lägerplats i hopp om att komma in. Det visade sig dock omöjligt. Vi fick nöja oss med att stå längs vägen och kolla på motorcyklarna, bilarna och det enorma antalet följebilar som passerade. Det var i och för sig en upplevelse bara det.

Den, av vår värd förutspådda, 37-gradiga värmen visade sig istället bli 41. Gassande solsken från en klarblå himmel och näst intill ingen vind gjorde inte saken bättre. Vattnet i flaskorna vi hade med oss erbjöd heller ingen svalka utan påminde mer om te. Människor längs grusvägen där vi stod sökte istället svalka i den kanal som förser de kringliggande fälten med vatten. Jag har nog aldrig upplevt en mer intensiv värme.

Den extrema värmen vållade också problem för de två svenska förarna som i år ställer upp i Dakarrallyt; både tekniska, fysiska och psykiska problem.

”Det är lite varmt här nu. Jag lider lite av det. Jag är bränd, röd och lite skärrad av värmen men man vänjer sig säkert.” sade den svenska i bilföraren Thomas Berglund i en tidningsartikel. ”Här ute är det 50 grader varmt. Sitter man i sanden och vilar så blir man ju grillad. Det är ju ännu varmare.” yttrade sig motorcyklisten Ronnie Bodinger i samma artikel.

Efter att ha sett Dakarfordonen rulla förbi tog vi ett svalkande dopp i reservoaren till ett vattenkraftverk utanför stan.

Vi spenderade två nätter hos Ricardo och fick uppleva en sällan skådad gästfrihet vilken inkluderade att Ricardo sov på luftmadrass för att jag och Matilda skulle få hans säng, bjöd oss på kostnaden för turen på vingården, körde runt oss i bil, bjöd på öl och glass och till och med betalade vår taxi till bussterminalen när vi skulle åka. Tilläggas bör att vi flera gånger protesterade men att Ricardo insisterade på alla dessa saker och avfärdade våra protester med ”det är normalt i Argentina”.

Just nu bor vi i hos ytterligare en couchsurfare vid namn Leo i staden Tandil. Även Tandil är en stad utanför turiststråket. Anledningen till detta besök beror till stor del på min fascination för poeten, författaren, konstnären och artisten Evert Taube och ett försök att resa i hans fotspår. Tandil är bara en mellanlandning i ett försök att ta oss till en liten, liten by vid namn Cerro de la Gloria. En by som väldigt många svenskar känner till om än inte vid namn. Belägen i viken Samborombón friade här Fritiof Andersson en afton i April till Carmensita i visan Fritiof och Carmencita. Att ta sig dit verkar dock inte helt enkelt. Vi får se hur det går.

Helt utan upplevelser i Taubes fotspår är vi dock inte. För att ta sig till Tandil tog vi ännu en nattbuss och resan gick rakt igenom Pampas. Ett 750000 kvadratkilometer stort bördigt slättland i centrala Argentina; älskat och omsjunget av Taube. Sittande på en buss genom detta slättland var det inte utan att man förstod varför Taube var så förtjust i det. Det är en mycket speciell syn. Likt en gigantisk öken, om än grön och buskbeklädd, sträcker sig landskapet så långt man kan se i alla riktningar med endast horisonten som gräns. Här och var syns vinddrivna vattenpumpar som de i västernfilmerna och på den till synes oändliga landsväg vi färdades skymtades ingen bil så långt ögat kunde nå. Taube lär ha sagt ”På Pampas behöver man inte vara en Evert Taube för att bli poet”, något jag kan skriva under på. Med Taube sjungande Fritiof och Carmencita i öronen och Pampas passerande utanför bussens fönster var det inga problem att somna in till en god natts sömn.

Även om Tandil i sig inte var ett mål har besöket här varit intressant. Över hela Argentina är det känt att den bästa Picadan äts i just Tandil. Picada äts oftast som en förrätt och är egentligen bara plockmat bestående av i huvudsak ost och salami. Tandil har en stor produktion av de båda. Igår avnjöt vi ett god Picada i vår värds hus tillsammans med ett vin från Mendozaregionen. Idag väntar ännu en klassisk Argentinsk anrättning. I skrivande stund är huset nämligen fullt av Leos vänner och värden själv är i full färd med att tillreda en Asado, det argentinska sättet att grilla.

Innan jag går för att sluta upp med de andra ute vid grillen vill jag bara tipsa om en låt. Under resan i Sydamerika har jag inte bara lyssnar på Evert Taube utan även den kubanske sångaren Silvio Rodríguez har till viss del präglat resan. En favorit är hans låt El Dia Feliz Que Esta Llegando. Känd hos många svenskar genom versionen tolkad och framförd av Björn Afzelius men då under namnet Sång till friheten. Lyssna gärna på originalet här.

På återseende

/Robin