Rio de Janeiro – Livliga stränder och Limhamnsjesus

Klockan är halv två på natten. Flygplatsen är nästan öde. De flesta av de få passagerarna på terminal 1 på Rios internationella flygplats denna natt sitter i caféet med panoramafönster mot startbanan. På väggarna hänger foton på gamla stridsflygplan och utanför fönstret syns ljusen från staden och landningsbanan.

Barnfamiljen vid fönstret sitter och äter men barnen verkar vara mer intresserade av att titta på de få flygplan som rör sig utanför än att faktiskt äta. Den ensamma killen med trucker-keps tittar förstrött på filmen som visas på caféets tv. Mannen med den bruna ryggsäcken ser uttråkad ut. Alla är de på väg någon stans, precis som vi. Vårt flyg går inte förrän sju men vi valde att spendera sista natten på flygplatsen för att spara pengar. Rio är nämligen ingen billig stad.

Vi kom till Rio med buss på kvällen för fyra dagar sedan. Utan varesig couchsurfingvärd eller något bokat hostel tog vi lokalbussen till stadsdelen Copacabana. Efter en stunds letande hittade vi hostelet ”Mellow Yellow”, resans ännu så länge sämsta och dyraste hostel. För 160 kronor per person och natt fick vi vars en säng i ett rum med sexton bäddar i detta gigantiska fallfärdiga hostel. Två dagar senare flyttade vi några kvarter bort till det lika dyra men betydligt trevligare hostelet ”Walk on the beach”.

Copacabana är med sina fyra kvadratkilometer inte särskilt stort. Befolkningsmängden på 250 000 personer gör dock stadsdelen till en av de mest tätbefolkade områdena i världen. Copacabana är utan tvekan mest känt för att husera den världsberömda stranden med samma namn som stadsdelen. Strandkulturen på Copacabana är ett intressant skådespel att iaktta men enligt min åsikt mindre kul att praktisera. Stranden är, precis som hela Copacabana, överbefolkad och vattnet är kallt. Att sitta vid någon av alla serveringar längs den vidsträckta strandpromenaden och avnjuta en svalkande kokosnöt eller en vältillredd Caipirinha är däremot ett riktigt nöje. Att samtidigt beundra utsikten mot ett av världens mest fotograferade berg, sockertoppen, samtidigt som man nynnar på låten Copacabana fulländar upplevelsen.

Bara några minuters gångväg från Copacabana ligger en annan omsjungen stadsdel där den långa, unga, vackra och bruna flickan från Ipanema ska ha bott. Även Ipanema har en strand. Även den trång, med lite väl svalkande vatten men bländande vacker.

Rio de Janeiros centrum var inget som imponerade på oss. Däremot finns det andra stadsdelar som gjorde det. Santa Teresa är en stadsdel med stora höjdskillnader. Längs de branta stenlagda gatorna ligger ståndsmässiga överklassvillor med tinnar och torn som med tiden förfallit. Väggar och murar kläs numera av omsorgsfullt målad graffiti. Ett väldigt bohemskt men vackert område.

På en av de många graffitibeklädda murarna möttes vi av en gigantisk målning av den svenska flaggan och en plakett med texten ”Sverige 1958”. Det året besegrade Brasilien Sverige i VM-finalen i Stockholm. Åtta år efter att svenska landslaget tagit brons under Fotbolls-VM i Brasilien och svenska landslagets målvakt Karl-Oskar Svensson blev Rio-Kalle med hela svenska folket. 2014 står brasilien åter igen som värd för fotbolls-vm och två år senare arrangeras sommar OS i staden.

Aldedes i närheten av Santa Teresa ligger området Lapa, känt för sina gatufester. Ett bra sätt att ta sig mellan dessa två områden är genom en promenad upp för de världsberömda trapporna ”Escadaria Selarón”. 1990 började den Chilenska konstnären Jorge Selarón klä in den trappa som går utanför hans hem i färgglada kakelplattor. Med åren blev kakelplattorna fler och fler. Idag är 250 trappsteg beklädda med kakelplattor, vissa handmålade av konstnären själv, andra skänkta från tillresta resenärer från hjordens alla hörn.

Fortsätter man upp för trapporna, genom Santa Teresa och upp för det 700 meter höga berget Corcovado kommer man så småningom fram till Rios mest kända landmärke och turistattraktion. Högst upp på berget, med utsikt över hela staden, står nämligen den nästan 40 meter höga jesusstatyn ”Cristo Redentor”, av svenska sjömän även kallad Limhamnsjesus.

Anledningen till detta smeknamn är att delar av statyns fundament tillverkades av Skånska Betong med cement från Limhamn.

De två vanligaste sätten att ta sig den långa vägen upp till toppen är antingen med buss eller med tåg. Båda kostar dock en förmögenhet om man har en så tight budget som vi. Vi valde därför istället att gå upp till en utkiksplats halva vägen upp. Fantastisk utsikt och näst intill gratis.

Nu börjar klocka bli mycket. Barnfamiljen har för länge sedan ätit upp maten och lämnat sitt bord. Killen med trucker-keps är även han borta och den uttråkade mannen med den bruna ryggsäcken har lagt sig för att sova. Det borde jag också göra. Om en timme börjar incheckningen till vår flight och två timmar efter det lämnar vi fyra upplevelserika månader i Sydamerika bakom oss. Nu väntar nya upplevelser på USAs västkust.

God natt från flygplatscaféet

/Robin

Rio de Janeiro – Djupa djungler och djävulens, vrålande gap

I mitten på den sydamerikanska kontinenten möttes för 200 000 år sedan de två floderna Iguazú och Praná för första gången. Det blev ett möte som innebar födelsen av ett av världens mäktigaste vattenfall. Idag, några hundratusen år senare, kan vi nu häpnas av synen, som i en världsomspännande omröstning 2011, blev valt till ett av världens sju naturunderverk.

Då Förenta Staternas, First Lady, Eleanor Roosevelt först kom till platsen ska hon ha utbrustit ”Poor Niagara!” och jag kan säga att både jag och Robin var förstummade av den syn som mötte oss när vi, efter en kortare vandring genom Argentinas djungler, plötsligt stod på en öppen avsatts. Framför oss såg vi då den långa kant, utför vilken 1500 kubikmeter vatten forsar, varje sekund. Detta forsande vatten kan delas in i 275 olika vattenfall och ”Las Cataratas del Iguazú” trillade, för vår del, snabbt upp på topplistan för resans absoluta höjdpunkter.

Det var en fantastik, solig dag med små vita molntussar på den klarblå himlen. Gräset som varje sekund vattnades med allt detta vatten var det grönaste jag någonsin sett och fallen kunde endast vara hämtade ur en dröm eller saga. Som Robin uttryckte det, ”det är en svår uppgift att ta en dålig bild under dessa omständigheter” och vi hade ett svårt jobb när vi i efterhand skulle rensa bland alla fantastiska ögonblick som fastnat på kamerans minneskort. Aldrig har jag så intensivt önskat att jag vore en vattendroppe!

Den som nu fått intrycket av att vi befann oss på en unik och äventyrlig resa, för att nå en av djungelns mest oåtkomliga skatter, har tyvärr fått det hela om bakfoten. Vi var bara två av alla de tusentals, svettiga turister som dagligen besöker fallen. Det hela är egentligen som ett stort, uppstyrt lekland, med upphöjda metallbroar genom djungeln, fullt anpassade för både rullstolsbundna och blinda. Nedanför metallbroarna är dock marken den samma som den alltid har varit och även om man inte känner sig som en del av naturen, ser man den på väldigt nära håll. Överallt i vattnet, bland buskar och uppe i träden finner man exotiska djur, krälande ödlor, sköldpaddor, jättemyror, fiskar samt ett brett spektra av färgglada fåglar och 500 olika sorters fjärilar.

Att ta sig runt till alla underbara utkiksplatser tog hela dagen och en av höjdpunkterna var att ta båten över till ön San Martín som ligger inringad av vattenfall. Det som dock lockade mest under hela vistelsen var det beryktade Djävulsgaper eller ”La Garganta del Diablo” som det kallas på spanska. Det är det största och högsta av fallen med sina 80 meter. Med åren har bergväggen bakom fallet gröpts ur och idag rinner vattnet ner i vad som ser ut som en gigantisk strupe. Att uppifrån få se hur vattnet med otrolig kraft dundra ner och försvinner i ett stort vitt moln är något som jag förhoppningsvis alltid kommer se klart när jag drömmer tillbaka till detta ögonblick. Bättre avslutning på en fantastisk dag kan man inte få!

Nu har vi tagit bussen till Rio de Janeiro i Brasilien där vi bor på den välkända stranden Copacabana. Men det är en annan saga…

Ta hand om er där hemma!

/Matilda