San Francisco – Staternas västkust och skräckfylld incheckning

Johny Cash sjunger ”Going to Jackson” i filmen ”Walk the line” på flygplanets in-flight entertainment system. Vi befinner oss någon stans over Kina. Det har blivit mycket flygnade på sista tiden. För snart en och en halv vecka sedan flög vi från Rio de Janeiro till Los Angeles. Trots mellanlandningar och byte av flyg i både Lima och San Salvador gick resan gick resan helt utan problem. Tyvärr kan man inte säga det samma om resan från San Francisco till Hanoi men den historien kommer vi till så småningom.

När vi Landade på Los Angels International Airport hade mörkret redan lagt sig över USAs näst största stad. Efter att ha blivit utskällda för att inte stå bakom gula linjen och för att ha kört båda våra väskor på samma vagn lyckades vi även denna gång ta oss förbi de skrämmande gränspoliserna från homeland security.
Buss tre tog oss sedan till korsningen Whilshire boulevard och Bundy i utkanten av Santa Monica där vår sprudlande glade värd Ryan mötte upp oss på Literati Café tvärs över gatan från hans lägenhet. Den nästan obefintliga sömnen natten innan, den långa resan och den stora tidsskillnaden gjorde att vi slocknade tidigt den kvällen.

Andra dagen i LA tog Ryan med oss till några av hans favoritmatställen och det blev både utsökta mackor och en fantastiks burito. Rena hälsokosten jämfört med mycket annan amerikansk mat.

En höjdpunkt med att komma till USA tycker jag är att prova så mycket amerikansk skräpmat som möjligt. Uppfinningsrikedomen vet inga gränser när det gäller att hitta på nya sätt att locka folk till intag av enorma mängder fett och socker. Jag kan inte hjälpa att fullständigt fascineras av allt från chees whizz, ost på sprayburk (gärna med baconsmak), mackor med jordnötssmör och sylt, torkat, gärna smaksatt kött, så kallat beef jerky och så vidare. För att inte tala om alla snabbmatskedjor.

Andra dagen begav vi oss ut på egen hand. Dagen började vid piren i Santa Monica vilken även är slutet, eller början om man så vill, på den legendariska route 66. Med en nygräddad Corn Dog, en korv doppad i en smet av majsmjöl, friterad och serverad på en träpinne, vandrade vi sedan längs stranden i Santa Monica. Denna extremt breda och långstreckta strand är inspelningsplatsen till världens genom tiderna mest populära tv-serie; Baywatch.

Vi vandrade sedan vidare längs stranden och kom så småningom fram till strandpromenaden i Venice, en plats full med minst sagt udda figurer. Att stadsdelen heter just Venice, Venedig på engelska, är ingen slump. Några kvarter från stranden ligger nämligen ett helt bostadsområde som genomkorsas av kanaler.

Los Angeles är en stad som är väldigt svår att utforska utan en egen bil. Avstånden är väldigt stora och att åka med lokaltrafiken tar lång tid. Efter en och en halv timme på två olika lokalbussar hade vi förflyttat oss från Venice till Hollywood. Det hade redan hunnit bli mörkt. Vi hade inte rört oss många meter längs den berömda Hollywood walk of fame innan en försäljare med mördande knep lyckats lura på oss en rundtur för att se kändisarnas hus. I en öppen minibuss med leopardmönstad klädsel åkte vi runt i Beverly hills, Bell air, längs sunsetboulevard och de fashionbala affärerna vid Rodeo Drive. Vi fick se huset där Michael Jackson avled, Playboy mansion och mängder av filmstjärnors hus.

Tidigt nästa morgon åkte vi och hämtade vår hyrbil. Vi hade stakat ut den ultimata planen. Vi skulle åka långs den världsberömda kustvägen highway 1 från Los Angeles till San Francisco. Någon stans i mitten skulle vi övernatta vilket skulle ge oss gott om tid att utforska sevärdheterna längs vägen samt den restaurang utandför Big Sur som vi blivit rekommenderade. Vi var båda överens om att detta förmodligen skulle bli en av höjdpunkterna på hela resan. Den planen gick inte riktigt i lås.

Vi packade in väskorna i vår lilla Nissan och satte kurs mot havet. Den första biten på vägen gick igenom det vackra, kändistäta Malibu. Därefter försvann kustvägen bort från kusten in i landet. Inte förrän det började skymma hade vägen hittat tillbaka till den vackra kusten. Efter att ha avnjutit lite Cheese Whizz med baconsmak i solnedgången letade vi upp ett motell i den vintersömniga turistorten Cayucos. Efter en hel dags körning började jag tveka lite om vägen verkligen var så fantastisk som alla vi mött sagt oss att den skulle vara.

Nästa morgon fortsatte vi vår färd mot San Francisco. Nu började vi mer och mer förstå varför denna väg klassas som en av de vackraste i världen. Morgondiset låg över den slingriga vägen och gjorde det svår att urskilja var stilla havet slutade och himlen tog vid. Vi började bli hoppfulla. Efter ett att ha stannat till vid besökscentrat vid Hears Castel, ett enormt slott byggt av tidningsmagnaten William Randolph Hears, krossades vår ultimata plan totalt.

Svenskättlingen vid informationsdisken förklarade att kustvägen nu var avstängd efter ett jordskred en vecka tidigare. Det enda sättet att ta sig till San Francisco var att åka tillbaka samma väg vi kommit ifrån och istället åka den stora motorvägen flera mil inåt landet. Gruvligt besvikna tvingades vi vända om efter att ha besökt den elefantsälskoloni som bosatt sig vid en strand längs kustvägen.

Vi bestämde oss att trots den extrema omvägen åka norr ut längs motorvägen förbi den plats där kustvägen var avstängd och sen vända tillbaka för att ta oss till restaurangen i Big sur. Det var med blandade känslor vi efter drygt tre timmars tråkig körning längs motorvägen äntligen kom ut på kustvägen igen. De många amerikaner vi mött som med extremt stora ord förklarat hur vacker vägen är hade inte överdrivit als. Vägen var just så otroligt vacker. Ändå kunde jag inte riktigt glädjas utav det vi såg utan blev mest besviken när jag tänkte på all vackra platser längs vägen vi redan missat.

Väl framme vid den omtalade restaurangen i Big Sur möttes vi av en skylt som proklamerade: Frukost 8 – 11:30 middag 6 – 9. Klockan var halv fyra.
Istället hamnade vi på en restaurang med en oslagbar vy över havet och fantastiskt saftiga hamburgare med utsökt coleslaw.

Mätta och glada fortsatte vi resan mot San Francisco med hopp om att få se lite mer av den vackra kusten. Solen gick ner. Utan varesig riktig karta eller GPS körde vi vilse i Santa Cruz och när vi väl tagit oss ut till kusten igen hade den kända västkustdimman rullat in med full kraft. Man såg knappt vägen, än mindre utsikten.

Trötta, smått besvikna men ändå ganska nöjda rullade vi in i ett mörkt nästan kusligt tyst och dimmigt San Francisco.

Vistelsen hos vår nya värd visade sig bli en upplevelse. Efter två nätter hos en märklig, men minst sagt intressant man, i en stökig illaluktande lägenhet flyttade vi vidare till nästa värd Chet.

Vi blev mottagna som kungar i Chets lägenhet i vackra Pacific Hights med utsikt mot Alcatraz och Golden Gate-bron. Efter att ha spenderat några dagar på egen hand i San Francisco åkte Chet med oss till Alcatraz, dit han, trots att ha bott i San Francisco i fem år, aldrig tidigare åkt. (Chets videodagbok till sin familj kan ni se här).

Efter ett par välsmakande burgare på västkustkedjan In-n-out burgers åkte vi över Golden Gate-bron till nationalparken Muir Woods, hem till några av världens högsta och äldsta träd, Redwood träden.

Sista dagen i San Francisco ägnades åt en promenad till Golden Gate-bron och förberedelser inför resan till Asien. Som den exceptionellt goda värd Chet var körde han oss, efter ännu ett stop på In-n-out, till flygplatsen. Både Matilda och jag såg fram emot att i lugn och ro borda planet och sedan koppla av under de 14 timmarna det skulle at att åka till Taipei där vi skulle byta flyg till Hanoi. Så blev det inte riktigt.

Vi hade tänkt vara på flygplatsen åtminstone två timmar innan för att ha gott om tid men efter besöket på In-n-out var det nu bara en och en halv timme kvar och kön till incheckningen ringlade sig lång. ”Det ska nog inte vara någon fara ändå” tänkte jag. Fortfarande med gott om tid kvar kom vi fram till incheckningen. Tjejen bakom disken tittade förbryllat i passet. ”Ni har inget visum” sa hon undrande. ”Det behövs inte” svarade jag självsäkert. ”Man får femton dagar i Vietnam utan visum” förklarade jag. Tjejen ropade på sin chef som kom och bekräftade det jag sagt.

Tjejen fortsatte att läsa på sin datorskärm och frågade istället om vi hade någon utresebiljett. ”Nää..” svarade jag, lite mer osäkert denna gång. ”Ni måste ha en utresebiljett ur Vietnam annars kan vi inte släppaombord er på planet”. ”Är inte det vårt problem om vi inte blir insläppta i Vietnam?” försökte jag. ”Ni kan väl bara släppa ombord oss på planet så får vi lösa det när vi kommer fram?” Tjejen försvann bort till sitt kontor och kom snabbt tillbaka igen. ”Ni måste ha ett bevis på att ni ska lämna Vietnam annars kan jag inte checka-in er” förtydligade hon. Blodet i ådrorna frös till is. Med en timme kvar till avgång kändes det som en omöjlighet att få tag på en biljett i tid. Att missa planet hade varit förödande för vår budget. Vi hade aldrig haft råd att lägga pengar på en ny biljett över Stilla havet.

Med total panik i huvudet tog vi vårt pick och pack, slog oss ner på terminalgolvet och drog fram vår bärbara dator. Hur fan löser vi det här? Utan någon som helst planering om var vi ville ta vägen i Asien och med lite drygt en timme till avgång kändes det som en omöjlighet att få tag på en användbar flygbiljett. På rekordtid hade vi hittat och betalat en biljett från Hanoi till Bangkok, en helt vansinnig strecka men vi hade absolut inte tid att leta efter något bättre. Efter några extremt påfrestande minuter framför världens långsammaste dator inne på China Arilines kontor lyckades vi få ett utskrivet bevis på att vi nu även hade en biljett ut ur Vietnam. Våra väskor blev in-checkade och vi kom med planet.

”The captain has turned on the fasten seatbelt sign. Please return to your seat, put your seat in an upright position and fold away the tray tables.” Det är dags för landing i Hanoi. Asien ligger framför oss och det ska bli extremt spännande.

Vi hörs från Asien!

/Robin