Chau Doc – Dagens iaktagelse

Antingen har man haft lite problem med översättningen av menyn eller så serverar man några väldigt originella rätter på torget i Chau Doc. Eller vad sägs som följande anrättningar?

– Potentiell ond kyckling i kryddor

– Grishjärna potentiell medicin

– Potentiella droger nära de norra boskapen

Ho Chi Minh City – Vänliga människor och våghalsiga korrespondenter

Minh är 39 år gammal. Han är född och uppvuxen i Ho Chi Minh city och jobbar som säljare på ett säkerhetsföretag. Han sitter på en restaurang längs en av de större gatorna i centrala Ho Chi Minh City tillsammans med två kollegor och äter lunch. Matilda är inne i en affär och jag står utanför och väntar. När Minh får syn på mig viftar han på mig. ”Kom hit. Sätt dig här och ta en öl”. En öl kan väl inte skada, tänker jag, och slår mig ner på en av de låga plaststolarna runt Minhs bord. Vi har redan bestämda planer för dagen men tio minuter kan vi väl avvara. Efter ett tag kommer Matilda också och slår sig ner.

Minh och hans kamrater är nyfikna på vilka vi är. De undrar vad vi ska hitta på i Ho Chi Minh City, hur länge vi varit i Vietnam och vad vi gör hemma i Sverige. De skrattar när de försöker lära oss vietnamesiska. De ställer fram mat och en öl blir två som blir tre. Efter en timme är det hög tid för oss att gå. När jag frågar hur mycket vi ska betala skakar Minh på huvudet, ”jag bjuder”. Vi får hans visitkort och lovar att höra av oss till honom på Facebook. Imponerade av gästfriheten och vänligheten lämnar vi våra tre nyfunna kamrater.

Vi är tillbaka i Vietnam sedan drygt tio dagar nu. Efter besöket vid grottorna i Kong Lor i Laos fortsatte vi söder ut. Vi kom så småningom till staden Phonsavan där vi skulle ta bussen till Vietnam. Vi hade samma morgon, på grund av dålig information, missat turistbussen och hade nu som enda alternativ att ta lokalbussen istället. När bussen vi kulle åka med rullade in på stationen vid halv tio på kvällen fick vi en mindre chock. Hela taket var täckt med fyra lager rissäckar vilket såg allt annat än trafiksäkert ut. Våra stora väskor lyftes in i bussen (bagageutrymmet var också fullt med ris skulle det visa sig) och när vi steg ombord såg vi att man bara kunde sitta på de tre främsta stolsraderna. Bakom dessa rader var bussen nämligen packad från golv till tak med allt möjligt bråte. För första gången under sex månaders resande hade vi alvarliga funderingar på att hoppa av en buss. Vi tyckte helt enkelt att det verkade en aning vansinnigt att åka i en gammal uttjänt buss med förmodligen tiotals tons övervikt. Eftersom klockan började bli mycket och vi inte viste var vi skulle ta vägen beslutade vi oss ändå för att be en stilla bön och åka med. Resan blev spännande på många sätt men visade sig, trots våra farhågor, vara en av de säkraste om än obekvämaste bussresor vi gjort. Busschauffören insåg nog bussens begränsningar för han körde knappt snabbare än 35 kilometer i timmen under hela resan.

Efter bussresan anlände vi till den vackra gamla kejsarstaden Hue. Med hela innerstan bygd innanför murar och vallgravar är Hue väldigt annorlunda. Många av de historiska byggnaderna finns dock inte kvar idag då de förstördes i de hårda strider som ägde rum här under Vietnamkriget.

Efter Hue åkte vi vidare till Hoi An. En vacker stad på UNESCOs kulturarvslista. I Hoi An vimlar det av turister som botaniserar i de hundratals skräddeributiker som staden är känd för. Här kan man inte bara sy upp kläder utan man kan också köpa skräddarsydda skor till priser som väl matchar skodejs reapriser.

Just nu befinner vi oss Saigon eller Ho Chi Minh City som staden döptes om till efter kommunisternas intågande. Saigon är en stad full av liv och rörelse. Befolkningen på drygt sju miljoner människor gör Saigon till den största staden i Vietnam. På grund av att stadens sydliga läge är det också oerhört varmt och fuktigt. De flesta attraktioner och sevärdheter kretsar kring kriget men det finns också ett digert utbud av affärer och marknader för den som vill gå på en shoppingtur. Saigon var, innan kommunistiska Nordvietnam vann kriget, kapitalistiska Sydvietnams huvudstad och känns fortfarande, trots 37 år av kommuniststyre betydligt mer kapitalistiskt än Hanoi i norr.

Den mest besökta attraktionen i Saigon är förmodligen Cu chi tunnlarna som ligger en bit utanför staden. Cu Chi var ett starkt fäste för guerillan som stred mot den sydvietnamesiska regimen under Vietnamkriget. Vad som gjort platsen känd och får turister i hundratals att dagligen strömma hit är de underjordiska tunnlar som Viet Cong byggde under kriget. I ett nätverk av 200 kilometer tunnlar och underjordiska rum sov, åt och levde guerillan. Det fans till och med underjordiska sjukhus. I området bedrevs under långa perioder hårda strider mellan amerikanska trupper och guerillan Viet Cong. Men trots det enorma övertaget i vapenstyrka tycktes amerikanarna alltid ligga steget efter.

En 63-årig man vid namn Binh, eller Mr Bean som han kallar sig själv, var vår guide på turen till Cu chi. Han föddes på Filipinerna men flyttade så småningom till Vietnam. ”Min pappa var filipin och min mamma vietnames. Det är därför jag är så ful” säger han skämtsamt. När Binh bara var ung flyttade hans pappa till USA. Efter ett tag flyttade Binh efter. Under 60-talet kom han tillbaka till Vietnam men då som soldat stridande på den amerikanska sidan. Efter kriget valde han att stanna kvar i Vietnam. ”Jag ville inte bli kallad för en amerikansk docka. Jag älskar mitt land” förklarar han.

Trots att han valde att stanna kvar frivilligt är det med sorg och bitterhet han berättar om sitt liv efter kriget: ”Jag var i himlen. Nu är jag i helvetet”. Efter kriget spenderade Binh fem år i kommunistiskt omskolningsläger med straffarbete och skolning i kommunism. När han kom tillbaka var hans bil och motorcykel konfiskerade av staten och hans syskon försvunna. Likt miljoner andra vietnameser hade de flytt Vietnam med båt. Inte förrän tjugo år senare fick han åter kontakten med sina syskon. Han säger att jobbet som guide egentligen är ganska dåligt men att han gör det för att han tycker det är kul.

”De var väldigt smarta” förklarar Binh och syftade på guerillan och deras konstruktion av tunnlarna i Cu chi. Först och främst är de extremt svåra att upptäcka. Dessutom är tunnlarna alltid byggda i zick-zack för att eventuella inkräktare inte skulle kunna skjuta rakt in i tunneln. Det komplicerade tunnelsystemet i kombination med de många inbyggda fällorna gjorde det väldigt svårt för någon att ta sig in som inte kände till systemet. På sina ställen smalnar tunnlarna av och är inte bredare än 30 gånger 30 centimeter, allt för att de tjocka amerikanerna inte skulle kunna ta sig igenom. Stigande rök sågs av amerikanerna som ett tecken på en tunnel och besköts därför av raketer. Då byggde guerillan röktunnlar från de underjordiska köken och släppte ut röken vid flodstranden istället där raketerna fastnade i leran och kunder samlas in av guerillan och återanvändas till deras vinning. Detta och mängder av andra finnesser visar Binh oss.

Idag är hela området runt tunnlarna som en stor lekplats för turister. Förutom att krypa runt i de, till förmån för turisterna, breddade underjordiska tunnlarna kan man också betala för att få prova olika vapen på en skjutbana. Matilda och jag provade att skjuta med den klassiska ryska AK-47:an.

På väg tillbaka till stan hamnade vi längst bak i den fulla bussen. Binh satte sig på den sista lediga platsen bredvid mig och vi hade ett väldigt intressant samtal på vägen till Saigon om hans liv, hans åsikter om kriget och om de personer han lärt känna.

Den som vill veta mer om kriget kan också, precis som vi, besöka krigsmuseet i Saigon. Bilden av kriget som museet målar upp är långt från opartisk men det är ändå väl värt ett besök om man inte är allt för känslig av sig. Utställningarna är nämligen långt från barnvänliga. På tre våningar ryms mängder av bilder på döda och kroppar svårt sargade av minor. En hel avdelning är tillägnad människor som skadats av Agent Orange, det giftiga avlövningsmedel som sprutades över Vietnam i stora mängder. Denna avdelning visar inte bara bilder på barn födda med missbildningar utan här finns också ett riktigt foster i en glasmonter.

Den del som intresserade mig mest var den utställning på översta våningen fylld av legendariska bilder tagna av alla de krigsfotografer och journalister som stupade i Vietnam. Precis som soldaterna kröp de i leran i risfälten och flög i helikoptrarna för att med kameran som verktyg visa världen vad som hände i Vietnam.

Saigon var utgångspunkt för de flesta korrespondenter från världens alla hörn som under 50-, 60- och 70-talen bevakade Vietnamkriget. Inspirerade av fotoutställningen gick vi efter museet på promenad i centrala Saigon till några av de platser som frekvent besöktes av korrespondenterna.

Granne med rådhuset ligger Rex Hotel som huserade USAs PR-avdelning och varje dag stod värd för presskonferenserna som kom att kallas ”Five O’Clock Follies” – ”klockan fem-dumheterna” där USA gav sin, inte alltid helt sanningsenliga, bild av dagens strider. Ett kvarter bort ligger Hotel Continental där de flesta europeiska korrespondenterna bodde och mitt emot detta ligger The Caravelle vilket huserade majoriteten av korrespondenterna från USA. The Caravelle hade också en bar på översta våningen vilken var ett populärt tillhåll för de amerikanska korrespondenterna där flera Pulitzerprisbelönade artiklar skrevs. Från baren hade man också en bra översikt över stridigheterna när de började närma sig Saigon och journalisterna behövde inte ens lämna baren för att bevaka kriget.

Idag har The Caravelle  byggts ut och är ett femstjärnigt hotell men baren på taket finns kvar. Iförd nyuppsydd skjorta och oxfordskor, båda tillverkade i Hoi An, och Matilda i sin finaste klänning äntrade vi hotellet och åkte upp till den legendariska baren. Till priset av sex billiga luncher ute på gatan beställde jag in en gin och tonic och vi satte oss och blickade ut över stan som så många krigskorrespondenter gjort innan oss. När hungern föll på var det dock slut på tramset. Att beställa något att äta från menyn rymdes inte på långa vägar i vår backpackerbudget. När vi insåg att försäljaren Minh inte var där för att bjuda oss gick vi istället och satte oss tillsammans med lokalbefolkningen vid ett av de många billiga matställena som finns längs Saigons gator. Inte lika flådigt men väldigt gott.

Saigon kan för vissa vara en stökig, hetsig, skitig och opersonlig stad. För mig är det dock en livlig och autentisk stad med spännande människor och platser som bär på en intressant historia som man definitivt inte bör missa. De positiva minnen jag tar med mig här ifrån kan jag till stor del tacka Minh och Binh för.

Det här är Robin Kvist för Bortomlands.se i Saigon.

 

Hanoi – Hektiskt och helt nytt

Sitter i den lilla trånga lobbyn på vårt hotell. Utanför dörren på den lilla gatan har mörkret börjat lägga sig och röken från de små matstånden som kantar husväggarna stiger i ljuset från de nakna glödlamporna. Den vietnamesiska receptionisten spelar julmusik i upptempo med på tok för hög volym. Om bara en liten stund ska vi bli upphämtade och ta bussen vidare till Laos.

Att landa i Hanoi var som att börja om på nytt. Efter fem månader på resande fot hade vi börjat känna oss ganska säkra på det här med hur man tar sig runt i okända länder. Nu stod vi på flygplatsen som två stora frågetecken. Nytt land, ny kontinent och totalt nytt språk. Bara att ta sig från flygplatsen var en prövning.

Efter att hittat rätt minibuss och spenderat en timme på samma säte som en högljutt harklande man och en tant med en orkidé i famnen blev vi avsläppta i Hanois gamla kvarter. De gamla kvarteren i Hanoi är verkligen en stereotyp av Asien. Intrycken för en ovan är överväldigande. Trafiken, ljuden och myllret av människor är svårt att ta in. Kvinnor med rishattar leder cyklar överbelamrade med blommor eller frukter som de försöker sälja. De delar de smala gatorna med bilar, gående, cykeltaxis och mopeder, mängder med mopeder. Alla tutar de för att proklamera ”här är jag, jag vill komma fram”. Att ta sig fram i detta kaos verkar till synes omöjligt.

För 13 dollar per natt hittade vi ett dubbelrum med tv, privat badrum och AC. Inte för att AC:n behövdes över huvud taget. Om det var något som inte stämde in i min bild av Vietnam så var det vädret. Hanoi var kallt och fuktigt. Med en temperatur på ca 15 grader kändes helt enkelt ACn mer än överflödig. Även om vädret inte var det vi väntat behövde vi inte tveka om vilket världsdel vi kommit till. Vårt rum hade nämligen ett fönster som vätte mot hotellets närmsta granne, ett buddhisttempel. Faktum var att man inte ens behövde se ut genom fönstret för att inse det. Musiken, sångerna och ljudet från templets gång-gång som strömmade in i vårt rum gjorde oss mer än övertygade.

Innan läggdags gick vi ut för att äta. Kniv eller gaffel syntes inte till så långt ögat kunde nå. Här äter man med pinnar eller så svälter man. Vårrullarna och nudlarna var de godaste vi någonsin ätit och när vi lämnade restaurangen längtade vi redan till nästa måltid.

Nästa morgon vaknade vi med ljudet från gång-gången utanför. Vi konsulterade de, av fukten i rummet, kryllade sidorna i guideboken innan vi gav oss ut för att upptäcka Hanoi.

Vi har varit på platser i Sydamerika som vi har tyckt varit turistiska. Det krävdes dock inte lång tid i de gamla kvarteren i Hanoi innan vi märkte att de turistiska områdena i Sydamerika inte spelar i samma liga som här. Över allt syns turister eller hotell, affärer och gatuförsäljare som enbart livnärar sig på dem. Efter bara några dagar i Vietnam hade vi träffat fler svenskar än vi gjorde under fyra månader i Sydamerika.

Ett ställe där turister flockas är den populära vatten-dockteatern i Hanoi. Vatten-dockteater är en månghundraårig vietnamesisk tradition som började praktiseras ute på översvämmade risfält. Sedan ett par årtionden är denna tradition tillbaka, till största del som en turistattraktion. Nu visas stycken på teaterar ackompanjerad av klassisk vietnamesisk musik och sång. Konsten i sig är ganska imponerande även om det känns som att vinstmaximering prioriterats framför ett gott helhetintryck. Biljetterna är dyra, stolsraderna trånga och det kändes mest som att de som uppträdde ville få det hela överstökat. Men vem kan klandra dem? Jag hade nog också varit lite ofokuserad om jag uppträtt med samma föreställning fem gånger om dagen.

Under de första dagarna i Hanoi han vi besöka ett par olika tempel, se fängelset Hoa Lo, äta mycket god mat samt hälsa på Ho Chi Minh.

Ho Chi Minh är Vietnams landsfader. Oavsett vilken vietnamesisk sedel du tittar på så tittar Ho Chi Minh tillbaka. Han är mannen som förde framgångsrika krig, först mot fransmänen, och sedan mot Sydvietnam och USA då han lyckades ena Vietnam under kommunistiskt styre. 1969 dog han och balsamerades mot sin vilja. Idag kan man besöka honom mellan 8 och 11 på förmiddagen i det mausoleum som byggdes i Hanoi. Tre månader om året sickas han dock till Ryssland för ompyssling. Elaka röster hävdar att Madame Tussaud’s har kontraktet för dessa månader.

Det är minst sagt en märklig upplevelse att besöka mausoleet. För att ens få komma in på området måste man lämna in sin kamera och gå genom en säkerhetskontroll. Efter att ha köat en stund får man gå på led in i ett dunkelt rum där vakter i paraduniform står runt en glasmonter. I glasmontern ligger den lilla, tunna Ho Chi Minh uppklädd i uniform.

Efter fyra dagar i Vietnams hetsiga huvudstad tog vi en tripp till det som utsetts till ett av världens sju nya naturliga underverk, Ha Long-bukten. Ha Long-bukten består av 1969 kalkstensöar, många av dem ihåliga med stora grottor. Det är också en av inspelningsplatserna till James Bond-filmen Tomorrow never dies från 1997.

Precis som mängder av andra turister tog vi en båttur ut i bukten. Vi fick också möjlighet att utforska några av öarna lite närmre på egen hand. Efter noggranna säkerhetsinstruktioner: ”Stå inte i kajaken. Blir ni av men en paddel får ni betala 40 dollar.” Fick vi paddla runt en stund bland öarna. Första natten sov vi på båten och andra natten på ön Cat Ba. Även om naturen i bukten är imponerande var turen lite av en besvikelse.

Precis som dockteatern kändes det mest som att man var en vandrande pengapåse. Vi blev runtfösta i tre dagar av fyra olika guider som inte gjorde mycket väsen av sig. När en i vår grupp klagade på servicen fick han till svar ”Du skulle valt en dyrare tur. Vissa är fattiga. Andra är rika. De rika får bättre bemötande.”

Dålig service och ibland rent otrevligt bemötande har vi redan stött på många gånger hos Vietnameser i turistbranschen. Det verkar som att ju längre bort från turistströmmarna man kommer desto trevligare är folket.

Efter att kommit tillbaka till Hanoi har vi de sista dagarna försökt dra lärdom av lokalbefolkningen. Även om Hanoi med all sin trafik verkar vara en väldigt stressig stad är det många som spenderar mycket tid på caféer. På låga plaststolar på trottoaren sitter man och avnjuter världens förmodligen billigaste öl, fatölen Bia Hoi (ett glas kostar 1,60 kr), eller kanske sippar man på ett glas citronte, äter solrosfrön och socialiserar med sina vänner.

Trots en del dåliga upplevelser i mötet med lokalbefolkningen och trots att man känner sig som på charterresa när man för fjärdegången på två timmar hör någon som pratar svenska så tycker jag bra om Hanoi. Man kan inte gå många meter utan att överrumplas av alla intryck och det råder inget som helst tvivel om att man kommit till Asien.

Nu tar vi en avstickare till Laos men tanken är att komma tillbaka till Vietnam så småningom. Jag ser faktiskt fram emot det redan.

Nu väntar 24 timmar på buss innan vi anländer till Vientiane.

Vi hörs!

/Robin