Hanoi – Hektiskt och helt nytt

Sitter i den lilla trånga lobbyn på vårt hotell. Utanför dörren på den lilla gatan har mörkret börjat lägga sig och röken från de små matstånden som kantar husväggarna stiger i ljuset från de nakna glödlamporna. Den vietnamesiska receptionisten spelar julmusik i upptempo med på tok för hög volym. Om bara en liten stund ska vi bli upphämtade och ta bussen vidare till Laos.

Att landa i Hanoi var som att börja om på nytt. Efter fem månader på resande fot hade vi börjat känna oss ganska säkra på det här med hur man tar sig runt i okända länder. Nu stod vi på flygplatsen som två stora frågetecken. Nytt land, ny kontinent och totalt nytt språk. Bara att ta sig från flygplatsen var en prövning.

Efter att hittat rätt minibuss och spenderat en timme på samma säte som en högljutt harklande man och en tant med en orkidé i famnen blev vi avsläppta i Hanois gamla kvarter. De gamla kvarteren i Hanoi är verkligen en stereotyp av Asien. Intrycken för en ovan är överväldigande. Trafiken, ljuden och myllret av människor är svårt att ta in. Kvinnor med rishattar leder cyklar överbelamrade med blommor eller frukter som de försöker sälja. De delar de smala gatorna med bilar, gående, cykeltaxis och mopeder, mängder med mopeder. Alla tutar de för att proklamera ”här är jag, jag vill komma fram”. Att ta sig fram i detta kaos verkar till synes omöjligt.

För 13 dollar per natt hittade vi ett dubbelrum med tv, privat badrum och AC. Inte för att AC:n behövdes över huvud taget. Om det var något som inte stämde in i min bild av Vietnam så var det vädret. Hanoi var kallt och fuktigt. Med en temperatur på ca 15 grader kändes helt enkelt ACn mer än överflödig. Även om vädret inte var det vi väntat behövde vi inte tveka om vilket världsdel vi kommit till. Vårt rum hade nämligen ett fönster som vätte mot hotellets närmsta granne, ett buddhisttempel. Faktum var att man inte ens behövde se ut genom fönstret för att inse det. Musiken, sångerna och ljudet från templets gång-gång som strömmade in i vårt rum gjorde oss mer än övertygade.

Innan läggdags gick vi ut för att äta. Kniv eller gaffel syntes inte till så långt ögat kunde nå. Här äter man med pinnar eller så svälter man. Vårrullarna och nudlarna var de godaste vi någonsin ätit och när vi lämnade restaurangen längtade vi redan till nästa måltid.

Nästa morgon vaknade vi med ljudet från gång-gången utanför. Vi konsulterade de, av fukten i rummet, kryllade sidorna i guideboken innan vi gav oss ut för att upptäcka Hanoi.

Vi har varit på platser i Sydamerika som vi har tyckt varit turistiska. Det krävdes dock inte lång tid i de gamla kvarteren i Hanoi innan vi märkte att de turistiska områdena i Sydamerika inte spelar i samma liga som här. Över allt syns turister eller hotell, affärer och gatuförsäljare som enbart livnärar sig på dem. Efter bara några dagar i Vietnam hade vi träffat fler svenskar än vi gjorde under fyra månader i Sydamerika.

Ett ställe där turister flockas är den populära vatten-dockteatern i Hanoi. Vatten-dockteater är en månghundraårig vietnamesisk tradition som började praktiseras ute på översvämmade risfält. Sedan ett par årtionden är denna tradition tillbaka, till största del som en turistattraktion. Nu visas stycken på teaterar ackompanjerad av klassisk vietnamesisk musik och sång. Konsten i sig är ganska imponerande även om det känns som att vinstmaximering prioriterats framför ett gott helhetintryck. Biljetterna är dyra, stolsraderna trånga och det kändes mest som att de som uppträdde ville få det hela överstökat. Men vem kan klandra dem? Jag hade nog också varit lite ofokuserad om jag uppträtt med samma föreställning fem gånger om dagen.

Under de första dagarna i Hanoi han vi besöka ett par olika tempel, se fängelset Hoa Lo, äta mycket god mat samt hälsa på Ho Chi Minh.

Ho Chi Minh är Vietnams landsfader. Oavsett vilken vietnamesisk sedel du tittar på så tittar Ho Chi Minh tillbaka. Han är mannen som förde framgångsrika krig, först mot fransmänen, och sedan mot Sydvietnam och USA då han lyckades ena Vietnam under kommunistiskt styre. 1969 dog han och balsamerades mot sin vilja. Idag kan man besöka honom mellan 8 och 11 på förmiddagen i det mausoleum som byggdes i Hanoi. Tre månader om året sickas han dock till Ryssland för ompyssling. Elaka röster hävdar att Madame Tussaud’s har kontraktet för dessa månader.

Det är minst sagt en märklig upplevelse att besöka mausoleet. För att ens få komma in på området måste man lämna in sin kamera och gå genom en säkerhetskontroll. Efter att ha köat en stund får man gå på led in i ett dunkelt rum där vakter i paraduniform står runt en glasmonter. I glasmontern ligger den lilla, tunna Ho Chi Minh uppklädd i uniform.

Efter fyra dagar i Vietnams hetsiga huvudstad tog vi en tripp till det som utsetts till ett av världens sju nya naturliga underverk, Ha Long-bukten. Ha Long-bukten består av 1969 kalkstensöar, många av dem ihåliga med stora grottor. Det är också en av inspelningsplatserna till James Bond-filmen Tomorrow never dies från 1997.

Precis som mängder av andra turister tog vi en båttur ut i bukten. Vi fick också möjlighet att utforska några av öarna lite närmre på egen hand. Efter noggranna säkerhetsinstruktioner: ”Stå inte i kajaken. Blir ni av men en paddel får ni betala 40 dollar.” Fick vi paddla runt en stund bland öarna. Första natten sov vi på båten och andra natten på ön Cat Ba. Även om naturen i bukten är imponerande var turen lite av en besvikelse.

Precis som dockteatern kändes det mest som att man var en vandrande pengapåse. Vi blev runtfösta i tre dagar av fyra olika guider som inte gjorde mycket väsen av sig. När en i vår grupp klagade på servicen fick han till svar ”Du skulle valt en dyrare tur. Vissa är fattiga. Andra är rika. De rika får bättre bemötande.”

Dålig service och ibland rent otrevligt bemötande har vi redan stött på många gånger hos Vietnameser i turistbranschen. Det verkar som att ju längre bort från turistströmmarna man kommer desto trevligare är folket.

Efter att kommit tillbaka till Hanoi har vi de sista dagarna försökt dra lärdom av lokalbefolkningen. Även om Hanoi med all sin trafik verkar vara en väldigt stressig stad är det många som spenderar mycket tid på caféer. På låga plaststolar på trottoaren sitter man och avnjuter världens förmodligen billigaste öl, fatölen Bia Hoi (ett glas kostar 1,60 kr), eller kanske sippar man på ett glas citronte, äter solrosfrön och socialiserar med sina vänner.

Trots en del dåliga upplevelser i mötet med lokalbefolkningen och trots att man känner sig som på charterresa när man för fjärdegången på två timmar hör någon som pratar svenska så tycker jag bra om Hanoi. Man kan inte gå många meter utan att överrumplas av alla intryck och det råder inget som helst tvivel om att man kommit till Asien.

Nu tar vi en avstickare till Laos men tanken är att komma tillbaka till Vietnam så småningom. Jag ser faktiskt fram emot det redan.

Nu väntar 24 timmar på buss innan vi anländer till Vientiane.

Vi hörs!

/Robin