Kong Lor – Underground river and unexpected hospitality

Denna gång har jag (Matilda) valt att skriva inlägget på engelska till förmån för våra engelsktalande bekanta och de ny vänner vi träffat under resan. Nästa inlägg blir på svenska igen.

“Imagine floating through a 7.5 km underworld in a rickety longtail boat, wrapped in darkness but for the torchlight of your boatman. Welcome to Kong Lo cave, an Indiana Jones experience.”

This is the beginning of what our Lonely Planet guide book told us about the place and since Robin and I are of such an adventures nature, of course, we had to go there. First we had to find the way tough, and since we at the moment found our self in Paksan, one of the most non-touristy places in Lao, Lonely Planet would not be giving us many answers this time.

“Go to the main road and take a bus” was the advice that we got from the owner of the Guest House were we stayed. He made it sound so simple, but when I thought about it I realized that it probably wouldn’t be too easy.

After some walking we finally dropped the heavy bags by the side of the dusty main road in front of a small coffee shop, in the middle of a hot and sunny day. In front of us, a maybe two or three year old boy with dirty clothes seemed to be making some kind of performance. He was throwing small pieces of toilet paper up in the air, destroying his mother’s sunglasses, laughing unrestrainedly and peeing every now and then while looking down with amazement in his eyes.  At the same time we tried to work out a plan how to get a non-english-speaking driver to understand where we wanted to go and if he could tell us where to change buses. I must admit that I felt kind of scared that we would end up in the middle of nowhere.

Finally, we managed to stop a “sawngthaew”, a small open truck that has been converted into transporting people. After saying good day “sabadee” to the diver, we started pointing at a map in the guyed book and saying “Ban Na Hin” which is a bigger village close to Konglor. We got onto the bus and after a few seconds all the passengers were trying to help us to get where we wanted.

We had a really good time on the bus and even though we could not communicate much by using languages we could smile and laugh together. As we stopped by the side of the road, some of the women bought fruits that we had never seen before. They gave us some to try and it was very pleasant eating these fruits with a taste of pear and having the amazing scenery of Lao passing through in the background. Unbelievably, five hours later, we arrived at the village Ban Nah Hin.

The next day we took another “sawngthaew-truck” to Kong Lor and by the entrance of the cave area we found a little sign saying “Homestay 50.000 kip”. That is about 7 dollar and it also included dinner and breakfast. Since we thought it would be interesting to see how the people in a small Lao village lives, we thought this sounded like a splendid idea.

In the far end of the little village of Kong Lor you find a paved road on which motor vehicles can make their way to the nowadays well known place. By the side of this road you can find some newly built guest houses and restaurants for the tourists. As we passed these things and got deeper into the village we got a whole different view of what the place looked like. Suddenly there were no more roads and touristy buildings. Just the typical houses built up on poles, lodes of animals such as dogs and hens, a lot of smiling children and women weaving fabric. In the river that now appeared in front of us, children were playing and women were washing clothes.

In the evening many people gathered in the nicest house of the village where we were going to spend the night. We saw how they carried in one of the ducks for preparation and soon an aroma of spices and dinner started to spread through the house. In the big open room that took most of the square meters of the house, people started to lay out rugs to sit on and small, low tables. The tables started to fill up with different tasty looking dishes and we were invited to sit down on the floor among the others.

They showed us to take the “sticky rice”, a specialty for the country, and dip it into the different sauces and dishes. No plates or silverware needed. Every now and then someone tried to pose some kind of question but it usually ended up with confused expression and a lot of laughing. Finally I remembered the photo album that I brought for the trip and everyone wanted to see pictures of the house in Lärkesholm covered with snow and of family and friends.

The next day we woke up early and after breakfast we headed towards the caves. We inhaled the fresh, morning air as we walked by the side of the green tobacco fields towards the breathtaking limestone mountains.

As we reached the caves we got head torches and life vests and our captain led us to the private boat that would take us through the 7.5 km long limestone tunnel formed by the Hinboun River. When I saw the gigantic opening in the limestone mountain I had a hard time believing that the soft, totally transparent water floating through it, had also been the creator of it.

The engine of the long boat was started and of we went into the dark. In the front of the boat sat another guy helping to navigate the boat. The lights of the torches gave us a pretty good view of what the cave looked like and in some places the main cavern actually reaches up 80 meters high and 90 meters wide. Except for us there was sometimes another boat with visitors, going in the same direction, but we were surprised not to see any other tourists during the whole ride through the cave. At one place we stopped to look at the limestone formations and the stalactites of the cave and at many places we had to step into the water and help dragging the boat over the shallow parts that appear during the dry season. It was a thrilling experience and I shorely had the feeling of being in an Indiana Jones move while floating on this remarkable underground river.

When back in the village we thanked our homestay hosts that had shown us such a great hospitality. Everywhere men, women and children were recognizing us from the day before and in this short time we had already started to feel at home. Two days earlier I was standing by the side of the road feeling a bit scared because this time my English or Spanish skills could not help me to find the way. Had I then been aware of the kindness of the people of Lao and the power of smiling I would not have had to worry even for a second.

/Matilda

Paksan – Krukor och krigsspår

PANG! En rejäl explosion hörs och den skraltiga, gamla bussen börjar kränga fram och tillbaka. Vi förstår direkt att det är ett däck som exploderat. Tusen tankar far genom huvudet på bråkdelen av en sekund: Hur nära är vi stupet? Vad händer om bussen kör ner i diket? Lika plötsligt som explosionen inträffade, lika plötsligt är dramat över. Den till åren komne Chauffören får stopp på bussen intill vägkanten utan några problem. Passagerarna lämnar bussen och sätter sig på grässlänten i väntan på att däcket ska bytas.

I guideboken står det att enda sättet att ta sig söder ut från Phonsavan är att åka tillbaka till Vientiane och där byta till en södergående buss, en rejäl omväg med andra ord. På nätet läste vi däremot att det gick att åka en lokal buss rakt söder ut till staden Paksan men att man fick vara beredd på ett äventyr. Vi bestämde oss för det senare alternativet och vist blev det ett äventyr.

Stora delar av resan gick rakt igenom vägarbeten och den största delen av vägen var grusväg som ibland zick-zackade sig fram längs stupande bergssidor. Vi passerade över halvfärdiga broar och vid två tillfällen passerade vi floder utan broar över huvud taget utan körde rakt ut i vattnet helt enkelt. Däcksexplosionen till trots, kom vi så småningom fram till den sömniga staden Paksan, med en huvudgata, ett hotell och en restaurang. Desto mer hade vår avreseort, Phonsavan, att bjuda på.

Phonsavan i sig vinner inga skönhetstävlingar med sina tråkiga själlösa hus längs den breda huvudgatan, som hämtad ur en västernfilm. Vad är det då som lockar turister till denna plats? I huvudsak är det för att besöka det som på svenska kallas krukslätten. På flera platser runt Phonsavan finns fält med enorma krukor gjorda i kalksten. Vad de använts till vet ingen men forskare är förhållandevis överens om att de har mellan 2000 och 2500 år på nacken. Kanske begravde man människor i dem. Att de användes för att förvara risvin i är en annan teori.

Phonsavan har även spelat roll i betydligt modernare historia.

Den första november 1955 inleddes Vietnamkriget mellan det kommunistiska Nordvietnam och det marknadsstyrda Sydvietnam. Att Vietnam blev hårt drabbat av kriget är något som de flesta känner till. Faktum är att många förmodligen förknippar Vietnam med ett krig snarare än ett land. Vad som är mindre känt är dock att även den mindre grannen Laos blev hårt drabbad.

Mellan åren 1953 och 1975 rådde inbördeskrig i Laos mellan den kungliga regimen och den kommunistiska rörelsen Phatet Lao. Men dessa två aktörer var långt ifrån de enda i detta krig.

Redan 1954 bestämdes vid Genevékonferensen att Laos skulle vara neutralt vilket innebär att inga andra krigsförande trupper tillåts beträda landet. Detta var något man från nordvietnams sida fullständigt struntade i genom att man frekvent använde sig av vägar i Laos, den så kallade Ho Chi Minh–leden, för att transportera krigsmaterial till fronten i Sydvietnam. Nordvietnam stöttade också den kommunistiska guerillan med vapen och trupper.

Vad som är mindre känt är att även USA var inblandade i konflikten i Laos. Man förde, från USAs sida, ett hemligt krig i Laos för att hindra det kommunistiska Phatet Laos och Vietnamesernas framfart. Detta gjorde man genom att CIA flögs in för att träna guerillakrigare från den laotsiska folkgruppen Hmong som sedan kämpade på regimens sida mot Phatet Lao och Vietnameserna.

USA-operationen fick stöd från luften genom att man flög in vapen och annan utrustning till topphemliga flygfält runt om i Laos. För att finansiera operationen fylldes vändande plan med opium och heroin som CIA sålde. En stor del av drogerna hamnade hos de egna soldaterna som stred för Sydvietnam.

Man använde sig dock inte bara av guerillakrigsföring. För att hjälpa sina guerillakrigare i Laos och för att försöka få stopp på de, för den nordvietnamesiska armen, livsviktiga transporterna längs Ho Chi Minh-leden började man släppa bomber över Laos. Enorma mängder bomber. Mellan åren 1964 och 1973 beräknas USA ha släppt ca 2 miljoner ton bomber över Laos. Det är mer bomber än vad som släpptes under hela andra världskriget och motsvarar en last bomber från ett b52-bombplan var nionde minut i nio år. Detta gör Laos till världens mest bombade land per capita med 0,8 ton bomber per laotisk invånare vid den tiden.

Tusentals personer dödades och ännu idag utgör bombningarna under 60- och 70-talen enorma problem för Laos. Man beräknar att 30% av alla bomber som släpptes inte detonerade utan ännu idag ligger kvar i naturen och utgör livsfara. Stora landområden har gjorts obrukbara då inga bönder vågar sätta plogen i marken i rädsla för att köra på en odetonerad bomb. Hela tiden hittas nya bomber på skolgårdar, i risfält eller ute i skogen.

För att göra saker och ting ännu värre lockar det höga metallskrotvärdet barn att gå ut i skogen för att leta och gräva upp skrot från bomber eller hela bomber som de säljer till illegala skrotuppköpare. Allt för ofta slutar detta skrotletande i tragedier.

Eftersom just krukslätten var ett område med många Phatet Lao-soldater tillhör området runt Phonsavan ett av de mest bombade i Laos. På många platser syns spår efter bombningarna i form av gigantiska kratrar men också där befolkningen tagit till vara på skrotet för att bygga hus eller plantera blommor i.

Allt är dock inte nattsvart i denna historia. Inne i centrala Phonsavan ligger ett av organisationen MAGs besökscentra. Dit kan man gå för att lära sig mer om hur de bit för bit, långsamt, långsamt arbetar för att röja Laos från oexploderade bomber och göra landet säkrare dag för dag. Ett hedersvärt men till synes ändlöst arbete.

Vi får vara glada att den enda explosion vi hört kom från höger framdäck på en gammal buss och inte från en oexploderad bomb under våra fötter.

Över och ut

/Robin

Luang Prabang – Totalt lugn och tidiga mornar

Klockan är 05:45 när alarmet ringer. Yrvaket hittar handen fram till snooz-knappen. Fem minuter senare ringer det igen. Vid tredje ringningen släpar jag mig upp ur sängen oförstående hur vi tänkte när vi kvällen innan frivilligt valde att ställa alarmet så okristligt tidigt.

När vi tio minuter senare öppnar dörren till vårt rum möts vi av en sprudlande glad hotellägarinna som håller på att sopa golvet i entrén. Det är fortfarande bäckmörkt ute. ”Hur kan hon vara så pigg?” frågar jag mig själv. Med ett överdrivet men ändå naturligt leende hälsar hon oss god morgon och frågar på knagglig engelska ”Going to the monks?”, ”Ska ni gå till munkarna?”, och pekar på ett foto som hänger på vägen för att förtydliga vad hon menar. På fotot syns en mängd orangeklädda munkar som tar emot gåvor under den traditionella utdelningen av allmosor. Vist har hon rätt. Vi har inte ställt klockan på kvart i sex i något försök till självplågan. Vi ska se munkarna.

Det är snart en vecka sedan vi lämnade Vietnam och Hanoi. Efter 24 timmars bussresa anlände vi till första destinationen i Laos, huvudstaden Vientiane, belägen invid den ringlande Mekongfloden bara ett halvkast stenkast från Thailand.

Kontrasten mellan Hanoi och Vientiane är gigantisk. Från den hektiska tillvaron i storstaden Hanoimed 2,4 miljoner invånare, mängder av trafik och ett sorl som aldrig tystnar kom vi till Vientiane med drygt en halv miljon invånare men med ett tempo mer likt en liten by på landet. Både människorna och den glesa trafiken rör sig betydligt långsammare än i Hanoi. Redan när vi satt på flaket till den transport som körde oss från busstationen in till stan blev jag fylld av ett fullkomligt lugn. Den var som att luften fullständigt gick ur mig, fast på ett bra sätt.

Under tre dagar i Vientiane gick vi runt och söp in lugnet men han ändå med att se en hel del saker. Som den huvudstad Vientiane ändå är har den tilldelats några sevärdheter som bör beskådas när man kommer till staden. Förutom, det för svenskar, obligatoriska besöket på det svenskägda caféet ”Scandinavian Bakery” är en av de viktigare sevärdheterna den så kallade Buddhaträdgården som ligger två och en halv mil utanför centrum. Lite för långt för att gå tyckte vi.

Kvällen innan vi tänkte besöka trädgården sprang vi på en motorcykeluthyrare. Ett bra alternativ till att chartra en taxi och dessutom betydligt billigare. ”Om du bara känner dig säker på det här gör jag det gärna” resonerade Matilda. ”Självklart! Det är lugnt. Jag har ju kört moped.” Svarade jag och besteg snart därpå vårt nyligen hyrda 110 kubikcentimetersmonster. ”Var sitter kopplingshantaget?” undrade jag. Efter en vinglig provtur runt kvarteret kunde jag konstatera att det inte riktigt var om att köra moped. Nålen på hastighetsmätaren stannade ju inte direkt vi 45 om jag säger så. Jag blev dock snabbt varm i kläderna och vi överlevde hela dagen utan några direkt livshotande incidenter.

Vi besökte inte bara Buddhaträdgården med dess imponerande statyer av Buddha och olika hinduistiska gudar utan vi han även med en tur till templet PhaThatLuang, Laos viktigaste nationalmonument, och triumfbågen. Triumfbågen byggdes 1969 av betong som skänkts av USA för att bygga en ny flygplats. Monumentet kallas därför ibland den vertikala landningsbanan.

Efter Vientiane åkte vi vidare med buss norr ut längs Mekongfloden. 38 mil och 10 timmar från Vientiane ligger Laos gamla huvudstad LuangPrabang, en stad upptagen på UNESCOs världsarvslista. Vi anlände efter mörkrets inbrott till denna turistbelägrade stad och lyckades efter lite letande hitta ett litet hotell med lediga rum och hyffsat pris precis invid floden.

LuangPrabang anses vara en av Sydostasiens mest romantiska städer. Arkitekturen är gammal och staden präglas av en stor mängd Buddhistiska tempel och sedan ett antal år tillbaka också ett stort antal hotell. Trots det nästan överväldigande antalet turister är staden till och med ännu lugnare och mer avkopplande än Vientiane, nästan på ett magiskt vis.

Det, i min mening, bästa sättet att uppleva LuangPrabang är förmodligen att strosa runt på gatorna i stadens gamla delar, besöka matmarknaden på de trånga bakgatorna, spendera tid på något av stadens många caféer, se solnedgången över Mekong med en Beer Lao vid någon av serveringarna längs floden samt att botanisera blad souvenirer längs den oändligt långa raden av marknadsstånd på stadens nattmarknad.

På grund av de många tempel som finns här finns det också många munkar i staden. Över allt ser man dem. Till en början känns de väldigt exotiska och spännande när de vandrar förbi insvepta i sina typiska orangea tygstycken och med rakade huvuden. Ganska snabbt smälter de dock in i stadsbilden och man lägger knappt märke till dem längre. Faktum är ändå att en av stadens största turistattraktioner utgörs av munkarna, eller närmare bestämt den ceremoni de genomgår varje morgon.

Varje morgon runt klockan sex beger sig hundratals munkar ut på gatorna för att ta emot gåvor, allmosor, från befolkningen. En ceremoni som bevittnas av mängder morgonpigga, eller åtminstone väldigt beslutsamma, turister. Den vanligaste gåvan är ris och över allt finns försäljare som försöker få turister att köpa ris för att själv kunna delta i ceremonin. På anslag på flera platser i staden avråds man dock från detta eftersom man inte vet kvalitén på det man köper och munkar har till och med blivit sjuka efter att ha ätit gåvor från turister.

Med sömndruckna ögon var även vi en morgon uppe för att se ceremonin. Vi avstod från att delta och stod på behörigt avstånd för att inte störa allt för mycket. Tyvärr hade inte alla denna morgon samma inställning utan mängder av turister stod på bara en meters avstånd och fotograferade med blixt. Ett tråkigt exempel på hur lite respekt vissa turister visar.

När vi yrvakna lämnade hotellrummet tidigare samma morgon möttes vi av en pigg och sprudlande glad hotellägarinna. Jag förundrades av hennes energi eftersom klockan knappt passerat sex. En del i anledningen till det skulle visa sig hänga ihop med ett annat märkligt faktum; att alla barer stänger redan halv tolv. Jag fick nämligen veta att det råder generellt utegångsförbud efter klockan tolv varje natt i LuangPrabang. För att gäster och anställda på barerna ska hinna hem måste de enligt lag stänga redan 23:30. De flesta går dock och lägger sig redan vi tio på kvällen.

Ytterligare en sak som förvånade mig redan när vi kom till Laos var prisläget. Eftersom Laos är ett av världens fattigaste länder var jag beredd på att allt skulle vara billigt. Så visade sig inte vara fallet. Många produkter visade sig till och med vara betydligt dyrare än hemma i Sverige. En chokladkaka kostar tillexempel 45 kronor. Förklaringen jag fick är att Laos inte bara är ett av världens fattigaste länder, det är också ett av världens mest svårtillgängliga länder och den inhemska produktionen är i stort sett obefintlig. Allting, förutom de mest grundläggande basvarorna så som spannmål, måste därför importeras. Priset blir därav väldigt högt.

Trots den dyra chokladen tycker jag ännu så länge väldigt bra om Laos. Tempot är väldigt avkopplande och människor är väldigt varma och trevliga alltid utrustade med ett leende på läpparna.

Imorgon åker vi vidare och även om vi inte behöver ställa klockan på kvart i sex måste vi gå upp ganska tidigt. Det är med andra ord hög tid att knyta sig.

God natt från Laos.

/Robin