Paksan – Krukor och krigsspår

PANG! En rejäl explosion hörs och den skraltiga, gamla bussen börjar kränga fram och tillbaka. Vi förstår direkt att det är ett däck som exploderat. Tusen tankar far genom huvudet på bråkdelen av en sekund: Hur nära är vi stupet? Vad händer om bussen kör ner i diket? Lika plötsligt som explosionen inträffade, lika plötsligt är dramat över. Den till åren komne Chauffören får stopp på bussen intill vägkanten utan några problem. Passagerarna lämnar bussen och sätter sig på grässlänten i väntan på att däcket ska bytas.

I guideboken står det att enda sättet att ta sig söder ut från Phonsavan är att åka tillbaka till Vientiane och där byta till en södergående buss, en rejäl omväg med andra ord. På nätet läste vi däremot att det gick att åka en lokal buss rakt söder ut till staden Paksan men att man fick vara beredd på ett äventyr. Vi bestämde oss för det senare alternativet och vist blev det ett äventyr.

Stora delar av resan gick rakt igenom vägarbeten och den största delen av vägen var grusväg som ibland zick-zackade sig fram längs stupande bergssidor. Vi passerade över halvfärdiga broar och vid två tillfällen passerade vi floder utan broar över huvud taget utan körde rakt ut i vattnet helt enkelt. Däcksexplosionen till trots, kom vi så småningom fram till den sömniga staden Paksan, med en huvudgata, ett hotell och en restaurang. Desto mer hade vår avreseort, Phonsavan, att bjuda på.

Phonsavan i sig vinner inga skönhetstävlingar med sina tråkiga själlösa hus längs den breda huvudgatan, som hämtad ur en västernfilm. Vad är det då som lockar turister till denna plats? I huvudsak är det för att besöka det som på svenska kallas krukslätten. På flera platser runt Phonsavan finns fält med enorma krukor gjorda i kalksten. Vad de använts till vet ingen men forskare är förhållandevis överens om att de har mellan 2000 och 2500 år på nacken. Kanske begravde man människor i dem. Att de användes för att förvara risvin i är en annan teori.

Phonsavan har även spelat roll i betydligt modernare historia.

Den första november 1955 inleddes Vietnamkriget mellan det kommunistiska Nordvietnam och det marknadsstyrda Sydvietnam. Att Vietnam blev hårt drabbat av kriget är något som de flesta känner till. Faktum är att många förmodligen förknippar Vietnam med ett krig snarare än ett land. Vad som är mindre känt är dock att även den mindre grannen Laos blev hårt drabbad.

Mellan åren 1953 och 1975 rådde inbördeskrig i Laos mellan den kungliga regimen och den kommunistiska rörelsen Phatet Lao. Men dessa två aktörer var långt ifrån de enda i detta krig.

Redan 1954 bestämdes vid Genevékonferensen att Laos skulle vara neutralt vilket innebär att inga andra krigsförande trupper tillåts beträda landet. Detta var något man från nordvietnams sida fullständigt struntade i genom att man frekvent använde sig av vägar i Laos, den så kallade Ho Chi Minh–leden, för att transportera krigsmaterial till fronten i Sydvietnam. Nordvietnam stöttade också den kommunistiska guerillan med vapen och trupper.

Vad som är mindre känt är att även USA var inblandade i konflikten i Laos. Man förde, från USAs sida, ett hemligt krig i Laos för att hindra det kommunistiska Phatet Laos och Vietnamesernas framfart. Detta gjorde man genom att CIA flögs in för att träna guerillakrigare från den laotsiska folkgruppen Hmong som sedan kämpade på regimens sida mot Phatet Lao och Vietnameserna.

USA-operationen fick stöd från luften genom att man flög in vapen och annan utrustning till topphemliga flygfält runt om i Laos. För att finansiera operationen fylldes vändande plan med opium och heroin som CIA sålde. En stor del av drogerna hamnade hos de egna soldaterna som stred för Sydvietnam.

Man använde sig dock inte bara av guerillakrigsföring. För att hjälpa sina guerillakrigare i Laos och för att försöka få stopp på de, för den nordvietnamesiska armen, livsviktiga transporterna längs Ho Chi Minh-leden började man släppa bomber över Laos. Enorma mängder bomber. Mellan åren 1964 och 1973 beräknas USA ha släppt ca 2 miljoner ton bomber över Laos. Det är mer bomber än vad som släpptes under hela andra världskriget och motsvarar en last bomber från ett b52-bombplan var nionde minut i nio år. Detta gör Laos till världens mest bombade land per capita med 0,8 ton bomber per laotisk invånare vid den tiden.

Tusentals personer dödades och ännu idag utgör bombningarna under 60- och 70-talen enorma problem för Laos. Man beräknar att 30% av alla bomber som släpptes inte detonerade utan ännu idag ligger kvar i naturen och utgör livsfara. Stora landområden har gjorts obrukbara då inga bönder vågar sätta plogen i marken i rädsla för att köra på en odetonerad bomb. Hela tiden hittas nya bomber på skolgårdar, i risfält eller ute i skogen.

För att göra saker och ting ännu värre lockar det höga metallskrotvärdet barn att gå ut i skogen för att leta och gräva upp skrot från bomber eller hela bomber som de säljer till illegala skrotuppköpare. Allt för ofta slutar detta skrotletande i tragedier.

Eftersom just krukslätten var ett område med många Phatet Lao-soldater tillhör området runt Phonsavan ett av de mest bombade i Laos. På många platser syns spår efter bombningarna i form av gigantiska kratrar men också där befolkningen tagit till vara på skrotet för att bygga hus eller plantera blommor i.

Allt är dock inte nattsvart i denna historia. Inne i centrala Phonsavan ligger ett av organisationen MAGs besökscentra. Dit kan man gå för att lära sig mer om hur de bit för bit, långsamt, långsamt arbetar för att röja Laos från oexploderade bomber och göra landet säkrare dag för dag. Ett hedersvärt men till synes ändlöst arbete.

Vi får vara glada att den enda explosion vi hört kom från höger framdäck på en gammal buss och inte från en oexploderad bomb under våra fötter.

Över och ut

/Robin