San Francisco – Staternas västkust och skräckfylld incheckning

Johny Cash sjunger ”Going to Jackson” i filmen ”Walk the line” på flygplanets in-flight entertainment system. Vi befinner oss någon stans over Kina. Det har blivit mycket flygnade på sista tiden. För snart en och en halv vecka sedan flög vi från Rio de Janeiro till Los Angeles. Trots mellanlandningar och byte av flyg i både Lima och San Salvador gick resan gick resan helt utan problem. Tyvärr kan man inte säga det samma om resan från San Francisco till Hanoi men den historien kommer vi till så småningom.

När vi Landade på Los Angels International Airport hade mörkret redan lagt sig över USAs näst största stad. Efter att ha blivit utskällda för att inte stå bakom gula linjen och för att ha kört båda våra väskor på samma vagn lyckades vi även denna gång ta oss förbi de skrämmande gränspoliserna från homeland security.
Buss tre tog oss sedan till korsningen Whilshire boulevard och Bundy i utkanten av Santa Monica där vår sprudlande glade värd Ryan mötte upp oss på Literati Café tvärs över gatan från hans lägenhet. Den nästan obefintliga sömnen natten innan, den långa resan och den stora tidsskillnaden gjorde att vi slocknade tidigt den kvällen.

Andra dagen i LA tog Ryan med oss till några av hans favoritmatställen och det blev både utsökta mackor och en fantastiks burito. Rena hälsokosten jämfört med mycket annan amerikansk mat.

En höjdpunkt med att komma till USA tycker jag är att prova så mycket amerikansk skräpmat som möjligt. Uppfinningsrikedomen vet inga gränser när det gäller att hitta på nya sätt att locka folk till intag av enorma mängder fett och socker. Jag kan inte hjälpa att fullständigt fascineras av allt från chees whizz, ost på sprayburk (gärna med baconsmak), mackor med jordnötssmör och sylt, torkat, gärna smaksatt kött, så kallat beef jerky och så vidare. För att inte tala om alla snabbmatskedjor.

Andra dagen begav vi oss ut på egen hand. Dagen började vid piren i Santa Monica vilken även är slutet, eller början om man så vill, på den legendariska route 66. Med en nygräddad Corn Dog, en korv doppad i en smet av majsmjöl, friterad och serverad på en träpinne, vandrade vi sedan längs stranden i Santa Monica. Denna extremt breda och långstreckta strand är inspelningsplatsen till världens genom tiderna mest populära tv-serie; Baywatch.

Vi vandrade sedan vidare längs stranden och kom så småningom fram till strandpromenaden i Venice, en plats full med minst sagt udda figurer. Att stadsdelen heter just Venice, Venedig på engelska, är ingen slump. Några kvarter från stranden ligger nämligen ett helt bostadsområde som genomkorsas av kanaler.

Los Angeles är en stad som är väldigt svår att utforska utan en egen bil. Avstånden är väldigt stora och att åka med lokaltrafiken tar lång tid. Efter en och en halv timme på två olika lokalbussar hade vi förflyttat oss från Venice till Hollywood. Det hade redan hunnit bli mörkt. Vi hade inte rört oss många meter längs den berömda Hollywood walk of fame innan en försäljare med mördande knep lyckats lura på oss en rundtur för att se kändisarnas hus. I en öppen minibuss med leopardmönstad klädsel åkte vi runt i Beverly hills, Bell air, längs sunsetboulevard och de fashionbala affärerna vid Rodeo Drive. Vi fick se huset där Michael Jackson avled, Playboy mansion och mängder av filmstjärnors hus.

Tidigt nästa morgon åkte vi och hämtade vår hyrbil. Vi hade stakat ut den ultimata planen. Vi skulle åka långs den världsberömda kustvägen highway 1 från Los Angeles till San Francisco. Någon stans i mitten skulle vi övernatta vilket skulle ge oss gott om tid att utforska sevärdheterna längs vägen samt den restaurang utandför Big Sur som vi blivit rekommenderade. Vi var båda överens om att detta förmodligen skulle bli en av höjdpunkterna på hela resan. Den planen gick inte riktigt i lås.

Vi packade in väskorna i vår lilla Nissan och satte kurs mot havet. Den första biten på vägen gick igenom det vackra, kändistäta Malibu. Därefter försvann kustvägen bort från kusten in i landet. Inte förrän det började skymma hade vägen hittat tillbaka till den vackra kusten. Efter att ha avnjutit lite Cheese Whizz med baconsmak i solnedgången letade vi upp ett motell i den vintersömniga turistorten Cayucos. Efter en hel dags körning började jag tveka lite om vägen verkligen var så fantastisk som alla vi mött sagt oss att den skulle vara.

Nästa morgon fortsatte vi vår färd mot San Francisco. Nu började vi mer och mer förstå varför denna väg klassas som en av de vackraste i världen. Morgondiset låg över den slingriga vägen och gjorde det svår att urskilja var stilla havet slutade och himlen tog vid. Vi började bli hoppfulla. Efter ett att ha stannat till vid besökscentrat vid Hears Castel, ett enormt slott byggt av tidningsmagnaten William Randolph Hears, krossades vår ultimata plan totalt.

Svenskättlingen vid informationsdisken förklarade att kustvägen nu var avstängd efter ett jordskred en vecka tidigare. Det enda sättet att ta sig till San Francisco var att åka tillbaka samma väg vi kommit ifrån och istället åka den stora motorvägen flera mil inåt landet. Gruvligt besvikna tvingades vi vända om efter att ha besökt den elefantsälskoloni som bosatt sig vid en strand längs kustvägen.

Vi bestämde oss att trots den extrema omvägen åka norr ut längs motorvägen förbi den plats där kustvägen var avstängd och sen vända tillbaka för att ta oss till restaurangen i Big sur. Det var med blandade känslor vi efter drygt tre timmars tråkig körning längs motorvägen äntligen kom ut på kustvägen igen. De många amerikaner vi mött som med extremt stora ord förklarat hur vacker vägen är hade inte överdrivit als. Vägen var just så otroligt vacker. Ändå kunde jag inte riktigt glädjas utav det vi såg utan blev mest besviken när jag tänkte på all vackra platser längs vägen vi redan missat.

Väl framme vid den omtalade restaurangen i Big Sur möttes vi av en skylt som proklamerade: Frukost 8 – 11:30 middag 6 – 9. Klockan var halv fyra.
Istället hamnade vi på en restaurang med en oslagbar vy över havet och fantastiskt saftiga hamburgare med utsökt coleslaw.

Mätta och glada fortsatte vi resan mot San Francisco med hopp om att få se lite mer av den vackra kusten. Solen gick ner. Utan varesig riktig karta eller GPS körde vi vilse i Santa Cruz och när vi väl tagit oss ut till kusten igen hade den kända västkustdimman rullat in med full kraft. Man såg knappt vägen, än mindre utsikten.

Trötta, smått besvikna men ändå ganska nöjda rullade vi in i ett mörkt nästan kusligt tyst och dimmigt San Francisco.

Vistelsen hos vår nya värd visade sig bli en upplevelse. Efter två nätter hos en märklig, men minst sagt intressant man, i en stökig illaluktande lägenhet flyttade vi vidare till nästa värd Chet.

Vi blev mottagna som kungar i Chets lägenhet i vackra Pacific Hights med utsikt mot Alcatraz och Golden Gate-bron. Efter att ha spenderat några dagar på egen hand i San Francisco åkte Chet med oss till Alcatraz, dit han, trots att ha bott i San Francisco i fem år, aldrig tidigare åkt. (Chets videodagbok till sin familj kan ni se här).

Efter ett par välsmakande burgare på västkustkedjan In-n-out burgers åkte vi över Golden Gate-bron till nationalparken Muir Woods, hem till några av världens högsta och äldsta träd, Redwood träden.

Sista dagen i San Francisco ägnades åt en promenad till Golden Gate-bron och förberedelser inför resan till Asien. Som den exceptionellt goda värd Chet var körde han oss, efter ännu ett stop på In-n-out, till flygplatsen. Både Matilda och jag såg fram emot att i lugn och ro borda planet och sedan koppla av under de 14 timmarna det skulle at att åka till Taipei där vi skulle byta flyg till Hanoi. Så blev det inte riktigt.

Vi hade tänkt vara på flygplatsen åtminstone två timmar innan för att ha gott om tid men efter besöket på In-n-out var det nu bara en och en halv timme kvar och kön till incheckningen ringlade sig lång. ”Det ska nog inte vara någon fara ändå” tänkte jag. Fortfarande med gott om tid kvar kom vi fram till incheckningen. Tjejen bakom disken tittade förbryllat i passet. ”Ni har inget visum” sa hon undrande. ”Det behövs inte” svarade jag självsäkert. ”Man får femton dagar i Vietnam utan visum” förklarade jag. Tjejen ropade på sin chef som kom och bekräftade det jag sagt.

Tjejen fortsatte att läsa på sin datorskärm och frågade istället om vi hade någon utresebiljett. ”Nää..” svarade jag, lite mer osäkert denna gång. ”Ni måste ha en utresebiljett ur Vietnam annars kan vi inte släppaombord er på planet”. ”Är inte det vårt problem om vi inte blir insläppta i Vietnam?” försökte jag. ”Ni kan väl bara släppa ombord oss på planet så får vi lösa det när vi kommer fram?” Tjejen försvann bort till sitt kontor och kom snabbt tillbaka igen. ”Ni måste ha ett bevis på att ni ska lämna Vietnam annars kan jag inte checka-in er” förtydligade hon. Blodet i ådrorna frös till is. Med en timme kvar till avgång kändes det som en omöjlighet att få tag på en biljett i tid. Att missa planet hade varit förödande för vår budget. Vi hade aldrig haft råd att lägga pengar på en ny biljett över Stilla havet.

Med total panik i huvudet tog vi vårt pick och pack, slog oss ner på terminalgolvet och drog fram vår bärbara dator. Hur fan löser vi det här? Utan någon som helst planering om var vi ville ta vägen i Asien och med lite drygt en timme till avgång kändes det som en omöjlighet att få tag på en användbar flygbiljett. På rekordtid hade vi hittat och betalat en biljett från Hanoi till Bangkok, en helt vansinnig strecka men vi hade absolut inte tid att leta efter något bättre. Efter några extremt påfrestande minuter framför världens långsammaste dator inne på China Arilines kontor lyckades vi få ett utskrivet bevis på att vi nu även hade en biljett ut ur Vietnam. Våra väskor blev in-checkade och vi kom med planet.

”The captain has turned on the fasten seatbelt sign. Please return to your seat, put your seat in an upright position and fold away the tray tables.” Det är dags för landing i Hanoi. Asien ligger framför oss och det ska bli extremt spännande.

Vi hörs från Asien!

/Robin

Key West – Hyrbil och häftiga broar

Robin har ett nöjt leende på läpparna där han sitter vid ratten med armen i en 90 graders vinkel ut genom fönstret och handen på biltaket, medsjungandes  ”Hocked on a feeling” som just spelas på radion. Vi är på väg till Key West, USA:s sydligaste punkt, och vår hyrbil passerar just en av alla de 37 broar som leder oss över Karibiens blåa hav, som just nu breder ut sig åt alla håll. Mellan broarna finns små gröna och till stor del palmbekledda, öar. Luften utanför bilen har uppnått stekande 91 Farenhight (ca 33 C), men vi har självklart luftkonditioneringen på, så att inga onödiga svettdroppar ska spillas.

Två jaktplan susar förbi ovanför våra huvuden. Vi befinner oss för tillfället ca 14 mil från Kuba och strategiskt nog har amerikanarna placerat en militärbas just här. Det lite komiska är dock  att det inte finns något sätt att som turist ta sig härifrån över till denna cigarrernas paradisö. Det kan man inte heller göra från någon annan del av USA:s fastland. Nej, då får man först ta ett plan till Mexiko eller Bahamas och sedan byta där.

Under våra tre veckor i USA har vi försökt förstå oss på landets trafikregler. Det verkar helt enkelt som att amerikanerna har färre regler och de som väl finns tar man inte särskilt hårt på. Hastighetsbegränsningarna följs väldigt godtyckligt., högerregeln existerar inte, man får köra om på vilken sida man vill, Man behöver inte ha någon hjälm när man åker motorcykel och man får sväng höger trots att trafikljuset visar rött. Jag tycker mig dock märka att det är ett system som bygger mer på samarbete än det svenska. Dessutom får man känslan av att stämningen är god trafikanterna emellan.

Enligt GPS:en, som hjälpt oss att hitta hela vägen från Miami Beach, är det nu 1 §timme och 28 minuter kvar innan vi når den kända bojen som markerar ”the southern most point”. Även om den kan ses som något slags mål, så är ändå den största anledningen till att vi gör dagens utflykt, resan i sig. Lite klyschigt skulle man kunna säga att ”Det är resan som är målet”. Dock ska det tydligen finnas en hel del annat att fästa blicken på när vi väl är framme på Key West. President Trumans sommarhus och även Hemingways hem är två exempel. För er som nu inte riktigt minns vad det nu var Hemingway blev känd för, så kan jag meddela att han bland annat fått Nobellpriset i litteratur, skrivit boken ”Den gamle och havet” samt skjutit sig själv.

Innan vi lämnar Key West kommer vi förmodligen även att ha provat på den, enligt Robin, mycket kända rätten Sloppy Joe’s. Det går ut på att man tar den nedersta skivan av ett hamburgerbröd och kleggar på massor med köttfärssås. Sist men inte minst lägger man på den andra brödskivan. Ahhh, amerikansk matkultur när den är som bäst… Men men, nu ska jag avrunda detta inlägg för jag måste återgå till att njuta av det fantastiska landskap av vatten och öar som når ända bort till horisonten. Imorgon tar vi flyget till Ekvatorn och det lilla landet Ecuador.

Hasta luego!

/Matilda

Miami – Mångkultur och maffiga burgare

Luften är fuktig och vattnet är varmt. Det är 32 grader i luften och 28 i vattnet. Aftonbladets topprubrik är ”Hela Sverige dränks i regn”. Tittar man ut genom fönstret märks det att man är en bra bit hemifrån.

Igår kom vi till Miami. Vi bor på ett hotell på South Beach bara ett stenkast från legendariska Ocean drive i det så kallade Art Deco-området. Ännu har vi inte lyckats se så mycket av staden utan mest utforskat stranden. Det märks dock tydligt att Miami är en stad med många invandrade latinamerikaner. Igår kväll när vi skulle äta middag gick vi in på ett litet hak några kvarter bort. Servitrisen kunde inte många engelska ord så Matildas spanska kom väl till pass. I vissa områden känns det faktiskt som man befinner sig någon helt annan stans än i USA. Det är kanske inte så konstigt när 59% av stadens invånare är födda utanför landet och 74% inte pratar engelska som förstaspråk. Detta borgar för en mycket intressant kulturmix.

Besöket på det lilla latinamerikanska matstället igår vägde vi upp att besöka det betydligt mer amerikanska alternativet, ”Five guys”, på andra sidan gatan. En hamburgerkedja som serverar handgjorda burgare och pommes. Årdningen återställd.

God natt från Miami ”The Magic City”.

/Robin

Washington D.C – Pampigt men platt

Washingtion DC, staden som alltid sover…

Okej, nu var jag kanske lite väl elak i mitt uttalande, men det är svårt att tycka annorlunda när man nyligen har lämnat New York bakom sig. New York var nämligen precis lika underbart som jag i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig. Tar du bara ett steg ut på gatan så händer det tusen saker och ser du dig omkring så når husen faktiskt nästan ända upp till molnen. Om du tittar upp längs fasaden på en byggnad, och du nästan tappar balansen innan du nått toppen av den med blicken, då mina kära vänner, då vet man att det är en hög byggnad!

Även om Washington DC har en otrolig samling med stora pampiga marmorbyggnader är staden enligt mig ganska platt, och det i flera bemärkelser. Byggnaderna är inte särskilt höga förutom jätte-obelisk-pinnen på 170 meter som står i mitten av ett stort grönområde som kallas ”The National Mall”. Dessutom är mitt intryck av staden i sig ganska platt och livlöst.

Vi har nu spenderat två heldagar i Washington och verkligen kämpat för att klämma in allt! Jag trodde att jag var duktig när det gällde att försöka se så många sevärdheter som möjligt, men jag får helt enkelt se mig besegrad av min kära pojkvän som lagt det mesta av schemat för dessa två dagar. Vi har besökt:

  • Vita huset
  • Vita husets tillhörande museum
  • Jätteobelisken på 170 meter
  • Lincon Memorial och tusen andra minnesmärken från kända gubbar och krig som USA utkämpat.
  • The National Air and Space Museum
  • Bens’ Chili bowl
  • Guidad tur på Capitolium (där senaten och representanthuset finns)
  • Guidad tur på ”Bureau of Engraving and Printing” (där alla dollar-sedlar trycks)
  • Dupont Circel
  • Arlington Cemetery (en gigantiskt kyrkogård för amerikanska soldater)
  • J. f. Kennedys grav
  • Pentagon

Jag blir andfådd bra av att tänka på det, men det är kul att ha fått se alla de kända platserna och byggnaderna i verkligheten. Robin var dock lite besviken att vi inte hann med att se ”the declaration of independence” också.

Bäst av allt var enligt mig ”The National Air and Space Museum” och det tyckte nog Robin också. Det var gigantiskt och beskrev hela flygandets och rymdfarandets historia. Om det är något som amerikanerna kan så är det att göra ”spacade” museum. Det fantastiska var att alla de kända farkosterna som det skrivits som i historieböckerna fanns där på plats.  Exempel på detta är bland annat:

  • Bröderna Wrights plan (historiens första flygmaskin)
  • Spirit of sant Luis (flögs av svensken C. Linberg som var den första att korsa Atlanten ensam i ett flygplan)
  • Messerschmitt-plan och Spitfire-plan från andra världeskriget
  • Apollo 11 (första bemannade turen till månen 1969)
  • En av de tre första ”Drönarna” i Afghanistan

Jag skrev i början av detta inlägg att jag tycker att Washington är en platt och livlös stad, och kanske är det inte så konstigt att jag har fått denna bild. Tänk er att en ung nation bestämmer sig för att klumpat ihop alla landets viktigast styrande enheter och museum mitt i en öde sumpmark. Runt denna kärna får sedan stadens folk börja bosätta sig och själva klumpen i mitten med alla pampiga, marmorbeklädda byggnader förblir orörd och livlös. Lite så ser jag på Washington DC och kanske hade vi fått se en annan sida av staden om vi haft tid att röra oss i andra områden.

Våra två dagar i Washington är dock slut nu. Imorgon drar vi till Miami!

/Matilda

P.S. Glöm inte kolla bildspelet här under.

 

 

Washigton D.C – Intressant möte och inbjudande boende

Igår lämnade vi New York. På bussterminalen i väntan på bussen till Washington kom en yngre man fram till kön där vi väntade. Han var tre timmars resa hemifrån men behövde ytterligare 34 dollar för att kunna ta sig hem och han frågade om någon kunde hjälpa honom att få ihop de pengar han behövde. Alla i kön ignorerade honom. Till slut lämnade han med en djup suck ”This sucks!”. En annan man som stod bakom oss i kön och väntade på samma buss sa att vi hade gjort rätt som nonchalerat honom och förklarade att det var ett vanligt sätt att försöka lura folk på pengar. Sedan berättade han en historia om första gången han hade träffat på denna typ av tiggeri. Jag la märke till att mannen vi pratade med hade på sig en annorlunda väst. Vi gick sedan på bussen. Drygt fyra timmar senare var vi framme i Washington D.C. Inne på bussterminalens herrtoalett fick jag syn på mannen i väst igen. Jag frågade om han hade haft en behaglig resa, vilket han sa att han hade. Nu såg jag att västen han hade var av märket Domke. Ett företag som tillverkar väskor för fotoutrustning. Jag frågade vad han jobbade med och han svarade att han var fotograf. Fotointresserad som jag är frågade jag vad för typ av fotograf han var. Han förklarade att han var reportagefotograf och att han bodde i New York och arbetade för FN. Mäkta imponerad av denna man hade vi följe hela vägen till tunnelbanan. Han berättade om resor han gjort och både jag och Matilda lyssnade intresserat. Innan vi skiljdes åt fick vi hans visitkort. Om man googlar hans namn är en av de första bildträffarna ett foto på honom tillsammans med George W Bush. Sökningen visade också att han är en välkänd fotograf som arbetat för tidningar som t.ex. New York Times. Dagens lärdom är att man alltid ska vara öppen och prata med folk man möter om man får tillfälle. Många bär på spännande historier.

Som tidigare nämnt lämnade vi New York igår. I tisdags (vår sista heldag i New York) besökte vi ett par intressanta platser jag hittat på bloggen http://ettannatnewyork.blogspot.com/. Det första stället var en secondhandaffär i Brooklyn som säljer rekvisita från olika filminspelningar. Därefter drog vi vidare till Tonnie’s Minis i Harlem. Ett konditori välkänt för sina cupcakes. Man väljer själv vilken botten, glasyr och topping man vill ha. Ett riktigt trevligt ställe.  På kvällen besökte vi också ”The High Line”, ett gammalt järnvägsspår tio meter över marken som byggts till en riktigt trevlig park.

Jag måste säga att jag tycker mycket bra om New York. Det är en, på många ställen skitig och nedgången stad, med råttor springande på gatorna o.sv. Detta tycker jag dock bara förhöjer upplevelsen på något vis. Jag ser fram emot att få komma tillbaka. Faktum är att jag till och med kan rekommendera stället vi bodde på (The White House Hotel). Är man bara medveten om, och kan stå ut med, att rummen är små, toaletterna och duscharna äckliga och rumsgrannarna högljudda så är det kanon.

Nu befinner vi oss dock i Washington som sagt. Stället vi bor på nu minst sagt något helt annat än vad vi bodde på i New York. Vi bor i ett rum i ett hus på T Street. Kvarteret är till största del bebott av advokater, läkare och andra välbärgade. Huset är tre våningar högt och har trägolv beklädda med äkta mattor i hela huset. Ikväll har vi ätit middag på det legendariska Ben’s Chili Bowl som ligger bara ett kvarter bort. Det är ett snabbmatsställe välbesökt av kändisar, inte minst president Barack Obama. Nu kan jag inte skriva mer för vår Ben & Jerry’s (Chubby Hubby med ”Fudge coverd peanut butter filled pretzels in vanilla malt ice cream with fudge & Peanut buttery swirls”)  håller på att smälta bort. Mer om vad vi gjort i Washington får vi skriva i nästa inlägg.

Ha d!

/Robin

New York – invecklat kaffe och immigrationsmuseum

Det finns folk som påstår att amerikanarna har simpel matkultur. De som påstår det har uppenbarligen aldrig varit på Starbucks. Det som erbjuds där må ligga långt ifrån den ursprungliga italienska kaffekulturen men jag tror att det man gjort på Starbucks är signifikativt för mycket i den amerikanska kulturen, inte bara vad gäller maten. På grund av sin unga ålder som land (de första bosättarna kom inte till Amerika förrän 1620-talet) och att man därigenom inte har någon egen historia och kultur har dessa luckor fått fyllas med kultur från andra länder som de många immigranterna fört med sig. Man har dock inte stulit rakt av utan man har ofta utvecklat det man lånat. Inte alltid till det bättre men nästan alltid till det roligare. Varför nöja sig med an vanlig kaffe latte bestående av espresso och skummad mjölk när man kan utveckla denna dryck? Denna utveckling har medfört att man idag kan gå in på sin närmsta Starbucks och till exempel få en ”Tall Salted caramel mocca extra shot whole milk frappochino with whipped cream” precis som jag gjorde idag. Att det faktiskt är en kopp kaffe man har i handen är svårt att förstå och efter att ha druckit halva mår man ganska risigt och har ett blodsocker 300% över normalvärdet. Som sagt – Inte alltid bättre, men roligare.

En annan rolig matrelaterad företeelse är att de på snabbmatsställena frågar efter ens namn när man beställer. Ofta har de svårt att höra vad man säger, om det beror på risigt uttal eller högljudda restauranggäster ska jag låta vara osagt. Häromdagen var jag och Matilda på ett hamburgerställe i närheten av Central Park. Efter beställningen frågade han:
– What’s your name sir?
– Robin.
– As in Batman?
– Ehh….exactly.

För er som undrar om det enda vi gjort idag är att beställa kaffe på Starbucks kan jag svara, nej. Vi hann faktiskt med en tur till frihetsgudinnan och den intilliggande ön Ellis Island. Ellis Island var platsen dit alla immigranter som kom till New York i båt togs. Från slutet på 1800-talet till 1940-talet passerade över tolv miljoner immigranter ön. Många av dem var svenskar. På ön finns idag ett stort och väldigt bra museum. Personligen tycker jag att immigrationen till Amerika är en väldigt fascinerande del av historien. Jag hade gärna spenderat en hel dag bara på museet.

Klockan tickar, sängen väntar.

God natt

/Robin

 

New York – Tioårsdag och trötta fötter

Hundratals polisbilar, mångdubbelt fler poliser och kilometervis med kravallstaket. Södra Manhattan var en ointaglig fästning.

Idag har varit en lång dag. Trötta fötter och många intryck. Likt riktiga fullblodsturister har vi idag flängt fram och tillbaka, upp och ner längs Manhattan i ett försök att bocka av så många sevärdheter som möjligt. Guggenheimmuseet, Strawberry fields och Dakotabuildning (där John Lennon mördades av Mark David Chapman 1980), Times Square, Grand Central Station, Empire State Building och Flat Iron Building. Kameran har gått varm och jag har fångat fantastiska bilder som säkert bara 30 miljoner andra människor före mig tagit. Det är alltid intressant att se de kända sevärdheterna men även om vi kommer minnas dessa platser lång tid fram över är det förmodligen upplevelserna knutna till dagens datum som kommer hänga med längst.

Klockan väckte oss redan halv åtta i morse (för de som läste förra inlägget kan jag tillägga att vi sov hur bra som helst). Efter att ha ätit frukost började vi gå den ganska långa biten från vårt hotell ner mot Ground Zero. Det kändes som en ganska fridfull söndagsmorgon; trafiken var ganska gles och folk verkade inte ha så bråttom. Ett stort område runt platsen där minnesceremonin hölls var likt en ointaglig fästning. Endast familjemedlemmar till omkomna var inbjudna till själva ceremonin men allmänheten kunde följa den på en storbildsskärm på behörigt avstånd från president Obama och de andra prominenta gästerna. Att ta sig in på området där storbildsskärmen fanns var dock inte det lättaste. Först och främst var det halvt omöjligt att hitta rätt i labyrinterna av kravallstaket och när man väl kommit fram måste alla besökare visiteras innan de blev insläppta. Under ceremonin fick anhöriga läsa upp namnen på alla de nästan tre tusen som omkom under attackerna. Vissa hade väldiga problem att hålla tårarna borta. Jag förvånades faktiskt lite över hur få personer som var närvarande för att se ceremonin. Visst var det ett antal men jag hade väntat mig fler. Kanske var de rädda för nya terrorattacker?

Efter att ha spenderat hela dagen på olika turistattraktioner och som sista attraktion för dagen besökt Empire State Buildning fick vi, förutom synen av alla poliser, ännu en påminnelse om dagens datum. Skymningen över Manhattan lystes nämligen upp av två enorma ljuspelare. Installationen kallas ”Tribute in Light” består av 88 sökarljus som lyser rakt upp mot himlen. De har tänts den 11 september nästan varje år sedan 2002 men tioårsdagen har sagt bli den sista.

Förra inlägget avslutades med en referens till Simon & Garfunkel och jag tänkte inte vara sämre än att göra det samma idag. Dagens återkoppling kommer genom ett gatunamn. Vår närmsta tunnelbanestation ligger nämligen på Bleecker Street och som av en händelse har Simon & Garfunkel gjort en låt med just det namnet.

/Robin och Matilda

New York – Trånga rum och terrorskräck

Rummet är trångt, mycket trångt och saknar tak. Grannarna är högljudda och toaletten är delad. Välkommen till New york – nu är sötebrödsdagarna över.

Fram till idag har vi bott hos familjen Creech tillsammans med min familj. I morse satte vi oss dock själva på en buss från Boston South station gate 9 och åkte till New York. Just nu ligger jag i vår säng och skriver detta (men jag kommer inte kunna lägga in detta förrän imorgon, söndag). Sängen upptar 80% av rummets storlek. Rummen som förövrigt saknar tak. Det är faktiskt snarare ett provrum som någon tryckt in en säng i än ett riktigt hotellrum. Faktum är dock att det var precis vad vid väntat oss. Hotellmarknaden i New York är helt skruvad vilket gör att fyra nätter på ett riktigt skabbigt hotell lätt kan kosta 6000 – 7000 kronor. Stället vi bor på är betydligt billigare och har ett fantastiskt läge. Dessutom är det lite av ett kultställe.  Dessa ”hotell” med små hytter var väldigt vanliga under 1900-talets början men är nu nästan helt försvunna så vist är det lite av en kulturskatt. Dessutom försöker jag intala mig att det ger mycket mer ”äkta New York-känsla” att bo här jämfört med något annat ställe. Kan faktiskt, om jag lyssnar riktigt noga, höra både polissirener och tutande bilar utanför. Det är ett plus i min värld. Stället heter The White house Hotel och det finns en intressant dokumentär om det på youtube. Är man i New York för att upptäcka staden hänger man ändå inte på sitt hotellrum och då behöver det inte vara så flådigt.

Förutom att checka in på ”hotellet” han vi också med en tur i Central Park. Det är imponerande på något vis att se en sådan grön oas i en miljonstad som New York. Förhoppningsvis blir det mer tid att spendera där.

Oavsett om man går ute på gatan, åker tunnelbana eller strövar runt i Central Park går det inte att undvika att märka vilket datum det är imorgon. Imorgon är det nämligen den 11 september 2011. Det är på dagen tio år sedan terroristattackerna mot World Trade Center genomfördes och nu verkar det som att staden går på nålar. Folk i allmänhet verkar ta det med ro, i alla fall ser det ut så på utsidan, men myndigheterna har slagit på stort. Man försöker till varje pris se till att inte även den 11 september 2011 ska skrivas in i historieböckerna på samma vis som 2001. Detta yttrar sig i att man ser poliser och polisbilar över allt. På skyltar, informationsblad och i högtalarna i tunnelbanan proklamerar man ”If you see something, say something”.  Vi får innerligt hoppas att myndigheternas åtgärder är tillräckliga.

Nu börjar det bli hög tid för mig att gå till sängs. Matilda sover sedan länge. Imorgon fortsätter utforskningen av det stora äpplet. Ännu är jag inte övertyga om äpplets förträfflighet men vi får väl se imorgon. Kanske blir jag lika förtjust i staden som Art Garfunkel och får samma känslor som de han uttrycker i låten ”A Heart In New York”. En fantastisk låt som självklart gör sig bäst i liveversionen från Central Park. En sak är dock säker. Nu är det slut på uppassningen från vänliga släktingar. Nu är sötebrödsdagarna över. Något säger mig att det kommer att dröja till nästa hummermiddag.

God natt!

/Robin

Lexington – Gallerier och gästvänlighet

På gräsmattan framför ett stort, grått och väderbitet hus står ett gammalt, rangligt träbord. Någon har lagt mycket möda på att arrangera den mäktiga scen som utspelar sig på dess ställyta. Där kan man beskåda uppblåsbara hajars som äter sig igenom en middag bestående av huvuden avslitna från skyltdockors. Hajarna använder givetvis kniv och gaffel och huvudena ligger i högar på stora tallrikar. Framför bordet står en skyllt med budskapet:

”Tourists are wonderful, make a great meal.
They taste so yummy, better than seal.”

Detta, inte särskilt, välkomnande budskap mötte mig och Robin när vi tog en långpromenad på den halvmåneformade udden, Cape cod, där vi tillbringat den senaste veckan. Vi har diskuterat om det hela handlar om en turisthatande galning eller en seriös konstnär som tog sitt rimmande lite för långt. Eftersom vi ganska snabbt bestämde oss för att skynda oss där ifrån är detta något vi förmodligen aldrig kommer få veta svaret på.

Hur som helst… det var, tråkigt nog, nästan en vecka sedan jag hjälpte till att uppdaterade bloggen, men till mitt försvar så har vi faktiskt inte haft tillgång till internet. Nu är vi tillbaka i familjen Creeche’s hus i Lexington och klockan har slagit elva. Enligt mig har det varit en underbar vecka.  Jolanda, Alexandras mamma, var dock inte helt nöjd. Enligt henne är nämligen den enda, riktiga ekvationen: Semester = Stranden!

Vädret visade sin soliga sida i början av veckan men de senaste dagarna har vi inte fått se många strålar. Det har dock inte stoppat oss från att besöka uddens godbitar. Till exempel har vi besökt massor av vackra gallerier och ätit på många fantastiska restauranger. Sällskapet bestående av nio underbara personer har dessutom fyllt varje sekund av skratt och intressanta diskussioner.

I måndags, när solen fortfarande log mot oss, tog jag, Robin, Martin, Alexandra och Lionel (Alexandras bror) en tripp till Martha’s Vinyard. Om vi tyckte att husen på ”The Cape” var stora så var husen på denna ö ännu större och ännu finare. Jag förstår inte riktigt grejen med att sätta torn på husen så att de liknar slott, men förmodligen vet amerikanerna något som inte jag vet.

Eftersom vi var hungriga efter färjeturen över till ön sökte vi snabbt upp en restaurang. Där beställde vi in två olika sorters ostron och efter det varsin hamburgare. Ostron + Hamburgare = Gott! Sedan hyrde vi tre mopeder att susa runt ön på = Kul!

Nu, känner jag att detta blogginlägg börjar utvecklas till en uppsats, så jag tror att jag ska be Robin fortsätta på berättandet om veckan imorgon.  Dock hade jag, tro det eller ej, tänkt ha med en röd tråd i detta inlägg. I början berättade jag om den makabra scen som utspelade sig på ett bord i en amerikansk trädgård. Det konstiga med denna upplevelse är att det är det enda ogästvänliga tillfälle i varit med om. Alla människor verkar så glada och trevlig. Man hälsar på varandra och stannar gärna för en liten pratstund med en främling i affären. Inte minst har familjen Creech tagit emot oss med öppna armar och bjudit på allt de kunnat komma på. Man kan inte annat än känna sig tacksam!

Och så var även detta blogginlägg intrasslad i någon slags röd tråd och det börjar bli dags att tänka på tandborstandet.

God bless alla ni som orkade hänga med i texten hela vägen ner hit <3

 

/Matilda