Lexington – Lamahattar och ”Low Fat Green Tea”

Vissa morgnar känner man bara att idag är det dags!

Just en sådan morgon var det idag. Jag puffade lite på Robin och försökte få även honom att inse hur underbart det hade varit med en joggingtur i skogen. Han muttrade något om att han är förkyld och absolut inte borde riskera sin hälsa i ett sådant här läge, så jag fick ge mig ut själv bland alla höga tallar som omger familjen Creech’s hus.

Nu tror du kanske att det ska komma någon fantastiskt, spännande historia om hur jag sprang vilse i de oändliga skogarna eller stötte på en av alla de blodtörstiga prärievargar som härjar i trakten… Men nej, det hände faktiskt ingenting speciellt. Inte heller har jag tid att komma på någon rolig påhittad version av det hela för vi måste upp tidigt imorgon. Då bär det nämligen av till Cape Cod. Men mer om det imorgon.

För att dra en snabbversion av dagen har vi idag besökt ett stort köpcentrum (jag köpte en tunn vit kofta även om jag inte borde köpa grejer, då min ryggsäck är helt fullproppad redan), legat och stekt vid en stor swimmingpool som ägs gemensamt av husägarna i området, träffat Alexandras vänner över en mycket trevlig middag och blivit tilldelade underbara lamahattar i olika färger. Två av Alexandras vänner är nämligen nyss hemkomna från Peru varifrån de inskaffat dessa underbara hattar. Jag antar att vi kommer stöta på både lamor och liknande hattar när vi kommer dit. Kan man annat än längta…?

God natt!

/Matilda, med Robin sovandes vid min sida (Sooo cute!)

Ps. Måste bara klämma in att vi faktiskt såg ”low fat green tea” idag. För dem som inte har märkt det försöker vi nämligen (av någon anledning?) få första bokstäverna i rubrikerna att matcha. Vi får se hur länge det håller. Ds.

Boston – ”Duck Tour” och dunderhummer

Ännu en dag i Boston. Ännu en dag att upptäcka nya kulturella skillnader. Att vi befinner oss i USA och inte i Sverige blev mer än uppenbart när vi bordade en av 28 amfibiebussar som, fyllda av turister, trafikerar Bostons gator och floden Charles river. Fenomenet kallas ”Duck tours” (eftersom fordonen tidigare användes inom militären och då kallades för DUKW) och går ut på att man åker runt staden i en buss med en chaufför som är hälften stand-up komiker och hälften stadsguide. Det är med andra ord lika delar ploj och kunskapsinlärning. I plojdelen ingår dock att alla i bussen med jämna mellanrum, på en given signal, i kör högt skriker ”Quack, quack!!” mot folk man passerar på gatan. Något som folk gladeligen deltar i (vilket jag har svårt att se skulle fungera i Sverige – TÄNK VAD PINSAMT!). Tilläggas bör att även vi ”quackade” efter bästa förmåga. I Bostons mest fashonabla områden hade dock folk klagat så dessa var ”Quackfree areas”.

Ett annat märkligt fenomen är restaurangkedjan ”Dick’s last resort” vars trademark är att personalen är riktigt otrevlig mot besökarna. De är gärna roliga på besökarnas bekostnad och passar du dig inte kan du bli utrustad med en dumstrut på huvudet. Är det kanske så att amerikaner inte tar sig själva på lika stort allvar som många svenskar?

Även om det hade varit intressant att besöka ”Dick’s last resort” avnjöts middagen hemma istället. Det ska också sägas att det inte var vilken middag som helst utan purfärsk nykokt hummer var det om stod på menyn. Inte dumt alls faktiskt.

Nu väntar sängen.

”Quack quack!”

/Robin

Boston – Brunch, barbeque and a bloody mary

Finns det något bättre sätt att börja dagen än med en Bloody Mary..?

Förmodligen finns det nog det, men både jag och Robin fick ett mycket gott första intryck av denna kryddiga drink i morse. Det är inte konstigt att man rynkar lite på näsan när man hör om dess ingredienser, såsom tomatsås och tabasco, men nu i efterhand förstår jag att alla dessa år av näsrynkande har varit helt i onödan.

Men det var inte bara en stor iskall Bloody Mary vi fick smaka denna varma solskensmorgon utan även en riktig amerikansk brunch! Alexandra, Robins brors flickvän, hade nämligen tagit med mig, Robin och Martin till Bostons bästa brunchställe, ”The Friendly Toast”. Efter att ha tryckt i oss högar med pannakor fyllda med choklad, banan och jordnötskräm, samt njutit av de nygjorda sanwichmackorna med pickels, tomat och majonäs m.m. (allt dessutom med tillbehör såsom lökringar, stekt potatis och bacon) kunde vi till sist halvt rulla ut från detta brunchens förlovade himmelrike. Vist jag svajade de första hundra meterna och mådde lite illa när jag titta på mat de nästkommande fyra timmarna, men det var sååå värt det! Mhmhm!!

Resten av dagen har vi vandrat runt i Boston med Alexandra som vägvisare. Hon började starkt med att leda oss runt i en cirkel tillbaka till samma metrouppgång vi kom ifrån, men efter denna lilla omväg rullade allt på enligt planen. Vi besökte bland annat Chales street, en av Bostons äldsta shoppinggator där man kan se hur staden såg ut förr i tiden. Vi var även nere vid segelbåtshamnen och kollade på alla lyxjakter samt i de Italienska kvarteren där Alexandra visade oss de restauranger där stadens, en gång mäktiga maffia, haft sitt tillhåll Sista stoppet för dagen blev Bostons legendariska baseballarena Fenway Park där Boston Red Sox idag mötte New York Yankeeys (Red Sox vann 🙂 ). Man kan inte annat än känna sig djupt tacksam över en sådan fantastik rundvandring. Ett stort tack till dig Alexandra!

Så till nästa fråga?

Finns det något bättre sätt att avsluta dagen än med en riktig amerikansk barbeque..?

Eftersom jag ännu inte riktigt kommit in i mitt nya liv som köttätare låter jag denna fråga vara obesvarad, men gott var det! Framåt ni tiden anlände Robins föräldrar och därmed är nu hela sällskapet samlat och familjen Creechs hus fullt.

Stay tuned!

Lexington – Privatchaufför och pilgrimsmusslor

America – the land of the free and the home of the brave.

Det ar fantastiskt att uppleva och se nya saker som man aldrig upplevt eller sett pa riktigt forut. Hosten 2009 var vi i Indien. Jag minns fortfarande kanslan nar vi lamnade flygplatsen i Visakhapatnam och med buss susade fram pa stadens gator. Med ogon stora som tefat betraktade vi korna som vandrade pa gatorna, mopederna som tutade och forsaljarna i gathornen. Vi befann oss mitt i ”Slumdog millionaire” och man kunde inte riktigt forsta att det man sag utanfor fonsterrutorna var pa riktigt. Samma overvaldigande kansla var det igar natt nar Bob (min brors flickvans pappa) hamtade oss pa flygplatsen i Boston. Efter nastan 24 timmar pa resande fot satte vi oss i hans stora pick-up och paborjade en fard genom kullisserna till alla hollywoodfilmer jag nagonsin sett. Det kandes nastan overkligt. Jag har fortfarande svart att forsta. Nar man aker runt i bil kanns det fortfarande som att man pa nagot mystiskt sett hamnat mitt i GTA (ett storsaljande TV-spel som utspelar sig i USA). For er som undrar kan jag nu bekrafta foljande saker:

  • De dar pengarna som vaskorna innehaller nar man i filmer ska betala losensumman for nagon som kidnappats kallas dollar och de finns pa riktigt.
  • Brevladarna ser faktiskt ut som i alla filmer och har en sandar liten rod vimpel som falls upp nar posten kommit.
  • Alla skolbussar ar gula och ser precis lika dana ut som den bussen Forrest Gump hoppar pa forsta skoldagen.
  • Dorrhandtagen ar runda och man vrider pa dem for att oppna dorrarna.
  • Det finns folk som spelar banjo.
  • Husen ar stora som slott och ser faktiskt ut som i filmen ”Ensam hemma”.
  • … inte bara husen forresten, allt ar storre.

Det forsta dygnet i USA har med andra ord varit fullt av intryck. Bob har varit sa vanlig och skjutsat runt oss hela dagen pa olika arenden. Da marktes det tydligt att USA ar ett land med stora klyftor. Pa vag till kopcentrat dar vi skulle fixa telefonkort korde vi forst forbi 2 miljoner-dollars-villorna pa 500 kvadratmeter, men aven kvinnan i 25-ars aldern staende pa refugen med ett plakat med texten: ”Working mom, having hard time with the bills. Needs extra job.”.

Forutom en tur till kopcentrat hann vi aven med en cykeltur har i Lexington. Bilen ma vara ett poppulart transportmedel men det var overraskande manga cyklister i rorelse pa cykelvagen mellan Bedford och Lexington. Aven om myten om amerikanernas totala hangivelse till bilen grusades en aning var det dock andra som besannades. Under cykelturen sag vi namligen bade ungdomar som tranade baseball samt en man som stod pa sin veranda och spelade banjo. Val tillbaka i huset bjods det pa pilgrimsmusslor med tillbehor, vilket smakade fantastiskt.

For ovrigt har vadret varit kanon hela dagen med temperaturer en bra bit over 20 grader och stralande solsken.

Imorgon bar det formodligen av in till Boston. Med andra ord ”we’ll be shipping up to Boston”.

Over and out.

/Robin, med Matilda vid min sida