New York – invecklat kaffe och immigrationsmuseum

Det finns folk som påstår att amerikanarna har simpel matkultur. De som påstår det har uppenbarligen aldrig varit på Starbucks. Det som erbjuds där må ligga långt ifrån den ursprungliga italienska kaffekulturen men jag tror att det man gjort på Starbucks är signifikativt för mycket i den amerikanska kulturen, inte bara vad gäller maten. På grund av sin unga ålder som land (de första bosättarna kom inte till Amerika förrän 1620-talet) och att man därigenom inte har någon egen historia och kultur har dessa luckor fått fyllas med kultur från andra länder som de många immigranterna fört med sig. Man har dock inte stulit rakt av utan man har ofta utvecklat det man lånat. Inte alltid till det bättre men nästan alltid till det roligare. Varför nöja sig med an vanlig kaffe latte bestående av espresso och skummad mjölk när man kan utveckla denna dryck? Denna utveckling har medfört att man idag kan gå in på sin närmsta Starbucks och till exempel få en ”Tall Salted caramel mocca extra shot whole milk frappochino with whipped cream” precis som jag gjorde idag. Att det faktiskt är en kopp kaffe man har i handen är svårt att förstå och efter att ha druckit halva mår man ganska risigt och har ett blodsocker 300% över normalvärdet. Som sagt – Inte alltid bättre, men roligare.

En annan rolig matrelaterad företeelse är att de på snabbmatsställena frågar efter ens namn när man beställer. Ofta har de svårt att höra vad man säger, om det beror på risigt uttal eller högljudda restauranggäster ska jag låta vara osagt. Häromdagen var jag och Matilda på ett hamburgerställe i närheten av Central Park. Efter beställningen frågade han:
– What’s your name sir?
– Robin.
– As in Batman?
– Ehh….exactly.

För er som undrar om det enda vi gjort idag är att beställa kaffe på Starbucks kan jag svara, nej. Vi hann faktiskt med en tur till frihetsgudinnan och den intilliggande ön Ellis Island. Ellis Island var platsen dit alla immigranter som kom till New York i båt togs. Från slutet på 1800-talet till 1940-talet passerade över tolv miljoner immigranter ön. Många av dem var svenskar. På ön finns idag ett stort och väldigt bra museum. Personligen tycker jag att immigrationen till Amerika är en väldigt fascinerande del av historien. Jag hade gärna spenderat en hel dag bara på museet.

Klockan tickar, sängen väntar.

God natt

/Robin

 

New York – Tioårsdag och trötta fötter

Hundratals polisbilar, mångdubbelt fler poliser och kilometervis med kravallstaket. Södra Manhattan var en ointaglig fästning.

Idag har varit en lång dag. Trötta fötter och många intryck. Likt riktiga fullblodsturister har vi idag flängt fram och tillbaka, upp och ner längs Manhattan i ett försök att bocka av så många sevärdheter som möjligt. Guggenheimmuseet, Strawberry fields och Dakotabuildning (där John Lennon mördades av Mark David Chapman 1980), Times Square, Grand Central Station, Empire State Building och Flat Iron Building. Kameran har gått varm och jag har fångat fantastiska bilder som säkert bara 30 miljoner andra människor före mig tagit. Det är alltid intressant att se de kända sevärdheterna men även om vi kommer minnas dessa platser lång tid fram över är det förmodligen upplevelserna knutna till dagens datum som kommer hänga med längst.

Klockan väckte oss redan halv åtta i morse (för de som läste förra inlägget kan jag tillägga att vi sov hur bra som helst). Efter att ha ätit frukost började vi gå den ganska långa biten från vårt hotell ner mot Ground Zero. Det kändes som en ganska fridfull söndagsmorgon; trafiken var ganska gles och folk verkade inte ha så bråttom. Ett stort område runt platsen där minnesceremonin hölls var likt en ointaglig fästning. Endast familjemedlemmar till omkomna var inbjudna till själva ceremonin men allmänheten kunde följa den på en storbildsskärm på behörigt avstånd från president Obama och de andra prominenta gästerna. Att ta sig in på området där storbildsskärmen fanns var dock inte det lättaste. Först och främst var det halvt omöjligt att hitta rätt i labyrinterna av kravallstaket och när man väl kommit fram måste alla besökare visiteras innan de blev insläppta. Under ceremonin fick anhöriga läsa upp namnen på alla de nästan tre tusen som omkom under attackerna. Vissa hade väldiga problem att hålla tårarna borta. Jag förvånades faktiskt lite över hur få personer som var närvarande för att se ceremonin. Visst var det ett antal men jag hade väntat mig fler. Kanske var de rädda för nya terrorattacker?

Efter att ha spenderat hela dagen på olika turistattraktioner och som sista attraktion för dagen besökt Empire State Buildning fick vi, förutom synen av alla poliser, ännu en påminnelse om dagens datum. Skymningen över Manhattan lystes nämligen upp av två enorma ljuspelare. Installationen kallas ”Tribute in Light” består av 88 sökarljus som lyser rakt upp mot himlen. De har tänts den 11 september nästan varje år sedan 2002 men tioårsdagen har sagt bli den sista.

Förra inlägget avslutades med en referens till Simon & Garfunkel och jag tänkte inte vara sämre än att göra det samma idag. Dagens återkoppling kommer genom ett gatunamn. Vår närmsta tunnelbanestation ligger nämligen på Bleecker Street och som av en händelse har Simon & Garfunkel gjort en låt med just det namnet.

/Robin och Matilda

New York – Trånga rum och terrorskräck

Rummet är trångt, mycket trångt och saknar tak. Grannarna är högljudda och toaletten är delad. Välkommen till New york – nu är sötebrödsdagarna över.

Fram till idag har vi bott hos familjen Creech tillsammans med min familj. I morse satte vi oss dock själva på en buss från Boston South station gate 9 och åkte till New York. Just nu ligger jag i vår säng och skriver detta (men jag kommer inte kunna lägga in detta förrän imorgon, söndag). Sängen upptar 80% av rummets storlek. Rummen som förövrigt saknar tak. Det är faktiskt snarare ett provrum som någon tryckt in en säng i än ett riktigt hotellrum. Faktum är dock att det var precis vad vid väntat oss. Hotellmarknaden i New York är helt skruvad vilket gör att fyra nätter på ett riktigt skabbigt hotell lätt kan kosta 6000 – 7000 kronor. Stället vi bor på är betydligt billigare och har ett fantastiskt läge. Dessutom är det lite av ett kultställe.  Dessa ”hotell” med små hytter var väldigt vanliga under 1900-talets början men är nu nästan helt försvunna så vist är det lite av en kulturskatt. Dessutom försöker jag intala mig att det ger mycket mer ”äkta New York-känsla” att bo här jämfört med något annat ställe. Kan faktiskt, om jag lyssnar riktigt noga, höra både polissirener och tutande bilar utanför. Det är ett plus i min värld. Stället heter The White house Hotel och det finns en intressant dokumentär om det på youtube. Är man i New York för att upptäcka staden hänger man ändå inte på sitt hotellrum och då behöver det inte vara så flådigt.

Förutom att checka in på ”hotellet” han vi också med en tur i Central Park. Det är imponerande på något vis att se en sådan grön oas i en miljonstad som New York. Förhoppningsvis blir det mer tid att spendera där.

Oavsett om man går ute på gatan, åker tunnelbana eller strövar runt i Central Park går det inte att undvika att märka vilket datum det är imorgon. Imorgon är det nämligen den 11 september 2011. Det är på dagen tio år sedan terroristattackerna mot World Trade Center genomfördes och nu verkar det som att staden går på nålar. Folk i allmänhet verkar ta det med ro, i alla fall ser det ut så på utsidan, men myndigheterna har slagit på stort. Man försöker till varje pris se till att inte även den 11 september 2011 ska skrivas in i historieböckerna på samma vis som 2001. Detta yttrar sig i att man ser poliser och polisbilar över allt. På skyltar, informationsblad och i högtalarna i tunnelbanan proklamerar man ”If you see something, say something”.  Vi får innerligt hoppas att myndigheternas åtgärder är tillräckliga.

Nu börjar det bli hög tid för mig att gå till sängs. Matilda sover sedan länge. Imorgon fortsätter utforskningen av det stora äpplet. Ännu är jag inte övertyga om äpplets förträfflighet men vi får väl se imorgon. Kanske blir jag lika förtjust i staden som Art Garfunkel och får samma känslor som de han uttrycker i låten ”A Heart In New York”. En fantastisk låt som självklart gör sig bäst i liveversionen från Central Park. En sak är dock säker. Nu är det slut på uppassningen från vänliga släktingar. Nu är sötebrödsdagarna över. Något säger mig att det kommer att dröja till nästa hummermiddag.

God natt!

/Robin