Quito – Tunn luft och trevligt folk

Substantiv som slutar på o är maskulina medan de som slutar på a är feminina. Den bestämda artikeln för maskulina substantiv är el och den för feminina är la. Detta är några av de saker jag fått lära mig idag. Idag hade nämligen Matilda och jag vår första spansklektion. Vi har fyra timmar undervisning per dag med vars en lärare. Vi kommer åtminstone ta lektioner denna vecka ut men kanske blir det mer än så.

Att ta spanskkurser i Quito gör oss på intet sätt unika. Ecuador i allmänhet och Quito i synnerhet är nämligen lite av språkskolornas Mekka. Det stora antalet gringos (det sydamerikanerna kallar utlänningar) gör att det finns bra underlag för att driva skolor här. Det ska tydligen finnas bort åt tre hundra bara i Quito, de flesta väldigt små men åtminstone 80 stora.

Att börja plugga spanska var med andra ord bara ett steg i ledet mot att bli en helt ordinär backpacker. Ytterligare ett steg tog vi igår natt när vi lämnade vårt privatrum och flyttade in i ett rum med två andra. Ett betydligt viktigare steg tog vi dock redan för ett par dagar sedan. En stor del i att backpacka är onekligen, förutom att uppleva kulturen på den plats man befinner sig, även att socialisera med andra backpackers från olika delar av världen.

I förgår vid frukosten blev vi tillfrågade om vi ville följa med till en marknad i en stad en bit bort. Vi hade aldrig pratat med de som frågade oss men hakade på ändå. Paret vi åkte med bestod av mexikanska Gerardo och hans tyska flickvän Judith. Marknaden i Otavalo var hyfsad men inte mer än så. Resan till och från marknaden var nästan mer intressant. Både på grund av utsikten från bussen men även på grund av diskussionerna med våra nyfunna vänner. Gerardo och Judith är båda rutinerade resenärer och de delade gärna med sig av råd och erfarenheter till oss.

Även i går umgicks vi med våra nyfunna vänner då vi åkte linbana upp på den närbelägna vulkanen Pinchincha. 4100 meter över havet hade man en ganska hyfsad utsikt över Quito. Höjden märktes dock av på andra sätt än själva utsikten. Den tunna luften 4000 meter över havet får en nämligen att flämta ganska ordentligt vid minsta ansträngning.

Nu väntar sängen.

/Robin

Quito – Hejdå USA, hejsan Ecuador

I Skrivande stund befinner vi oss 11300 meter över havet strax utanför Ecuadors kust. Vi har precis påbörjat inflygningen mot Quito och beräknas landa om 31 minuter. Bakom oss lämnar vi soliga Miami och USA, första landet på vår resa.

Jag är för det mesta väldigt kritisk vad det gäller städer. Det är inte det att jag inte gillar städer men jag är ganska svårflörtad. Ännu så länge har mina första intryck av alla de städer vi besökt varit ganska neutrala. Jag har dock märkt att det tar ett par dagar innan man får en känsla för en stad så att man kan uppskatta den. Man kan helt enkelt inte alltid lite på sitt första intryck. Så var det med New York och så var det även med Miami (Washington har jag fortfarande inte riktigt förstått mig på).

Många städer inger som sagt en känsla; Prag är mysigt, Köpenhamn är genuint och New York kan faktiskt vara både genuint, mysigt och imponerande på samma gång. Denna känsla tar helt enkelt ett par dagar innan man känner. Miami är dock svårare att beskriva än de andra städerna. Det är en stad till stor del präglad av turism och invandring men den verkar vara väldigt segregerad och visar sig därför från väldigt olika sidor beroende på var man är.

Turisterna håller till på South beach och vågar sig oftast inte längre bort än så (så länge de inte sitter innanför de skyddande väggarna av en sightseeingbuss). Därför kan man, trots de många turisterna, ibland befinna sig på platser de flesta turister aldrig får se. Så var det när jag och Matilda gick runt i stekande solsken med svetten lackande i stadsdelen Little Havanna (hur de kunde döpa den till ”little” är för mig ett mysterium. Den är gigantisk) i jakt på en bra kubansk restaurang jag läst om. Inte en turist syntes till någon stans. Lika dant var det när vi, trots vaktande poliser, kom in på ön ”Star Island” där kändisar som Madonna, Will Smith och Sylvester Stalone bor, eller har bott. Inte för att vi fick se några kändisar men där fans åtminstone inga andra turister.

Miami är sol och bad, glitter och glamour och som turist är det svårt att, utan lite extra ansträngning, få se mer än så. Då inte sagt att det inte är en korrekt bild men det är inte den enda. Samtidigt som Miami bebos av många extremt rika och, enligt en undersökning jag läst, är världens femte mest köpstarka stad, samtidigt som 30% av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Det är helt enkelt en stad med flera ansikten. Eftersom vi bodde på South Beach är det nog ändå det glamorösa Miami jag kommer att minnas mest.

Nu är det strax dags för touch down Quito. Piloten meddelade nyss att det är 14 grader och det är dags att stänga av datorn. Jag får fortsätta utläggningen när vi kommit fram.

Klockan är nu 22:34 lokal tid och Matilda och jag har varit drygt ett dygn i Ecuadors huvudstad. Landningen gick bra, men det var inte helt utan lite extra anspänning. Quitos flygplats är nämligen, på grund av sin korta landningsbana och de höga berg som omger staden, ganska olycksdrabbad. För inte mer än en månad sedan var det ett plan som gled av landningsbanan. Vi klarade oss dock finfint.

Med sina 2800 meter över havet är Qutio världens näst högsta huvudstad, efter La Paz. Många får problem med höjden men jag klarade mig undan med lite huvudverk igår kväll.

Vi bor på ett vandrarhem i den nya delen av staden. Stället är fint med trevliga gäster och vi har ett privat rum. Området vi bor i, La Mascal, är väldigt turistiskt. Det märks inte minst på priserna. En middag på en restaurang i området kan man få för 10 dollar men det kan även bli betydligt dyrare än så med priser upp mot 25 dollar per person. Går man en bit bort kommer man undan betydligt billigare. Idag åt vi lunch på ett riktigt lokalt ställe. För soppa, varmrätt och dricka fick vi betala tre dollar. Men det priset inkluderade både Matildas och min lunch.

Vi har också hunnit med att anmäla oss på en av de många språkskolor som finns här. På måndag ska därför både jag och Matilda börja plugga spanska. Som total nybörjare har jag förmodligen ganska mycket arbete framför mig men det ska bli kul. Jag har redan fått en rejäl övningsbok att börja ta mig an innan måndag.

Jag får nog gå till sängs nu om jag ska orka ta tag i uppgifterna imorgon.

Buenos noches!

/Robin

 

Key West – Hyrbil och häftiga broar

Robin har ett nöjt leende på läpparna där han sitter vid ratten med armen i en 90 graders vinkel ut genom fönstret och handen på biltaket, medsjungandes  ”Hocked on a feeling” som just spelas på radion. Vi är på väg till Key West, USA:s sydligaste punkt, och vår hyrbil passerar just en av alla de 37 broar som leder oss över Karibiens blåa hav, som just nu breder ut sig åt alla håll. Mellan broarna finns små gröna och till stor del palmbekledda, öar. Luften utanför bilen har uppnått stekande 91 Farenhight (ca 33 C), men vi har självklart luftkonditioneringen på, så att inga onödiga svettdroppar ska spillas.

Två jaktplan susar förbi ovanför våra huvuden. Vi befinner oss för tillfället ca 14 mil från Kuba och strategiskt nog har amerikanarna placerat en militärbas just här. Det lite komiska är dock  att det inte finns något sätt att som turist ta sig härifrån över till denna cigarrernas paradisö. Det kan man inte heller göra från någon annan del av USA:s fastland. Nej, då får man först ta ett plan till Mexiko eller Bahamas och sedan byta där.

Under våra tre veckor i USA har vi försökt förstå oss på landets trafikregler. Det verkar helt enkelt som att amerikanerna har färre regler och de som väl finns tar man inte särskilt hårt på. Hastighetsbegränsningarna följs väldigt godtyckligt., högerregeln existerar inte, man får köra om på vilken sida man vill, Man behöver inte ha någon hjälm när man åker motorcykel och man får sväng höger trots att trafikljuset visar rött. Jag tycker mig dock märka att det är ett system som bygger mer på samarbete än det svenska. Dessutom får man känslan av att stämningen är god trafikanterna emellan.

Enligt GPS:en, som hjälpt oss att hitta hela vägen från Miami Beach, är det nu 1 §timme och 28 minuter kvar innan vi når den kända bojen som markerar ”the southern most point”. Även om den kan ses som något slags mål, så är ändå den största anledningen till att vi gör dagens utflykt, resan i sig. Lite klyschigt skulle man kunna säga att ”Det är resan som är målet”. Dock ska det tydligen finnas en hel del annat att fästa blicken på när vi väl är framme på Key West. President Trumans sommarhus och även Hemingways hem är två exempel. För er som nu inte riktigt minns vad det nu var Hemingway blev känd för, så kan jag meddela att han bland annat fått Nobellpriset i litteratur, skrivit boken ”Den gamle och havet” samt skjutit sig själv.

Innan vi lämnar Key West kommer vi förmodligen även att ha provat på den, enligt Robin, mycket kända rätten Sloppy Joe’s. Det går ut på att man tar den nedersta skivan av ett hamburgerbröd och kleggar på massor med köttfärssås. Sist men inte minst lägger man på den andra brödskivan. Ahhh, amerikansk matkultur när den är som bäst… Men men, nu ska jag avrunda detta inlägg för jag måste återgå till att njuta av det fantastiska landskap av vatten och öar som når ända bort till horisonten. Imorgon tar vi flyget till Ekvatorn och det lilla landet Ecuador.

Hasta luego!

/Matilda

Miami – Mångkultur och maffiga burgare

Luften är fuktig och vattnet är varmt. Det är 32 grader i luften och 28 i vattnet. Aftonbladets topprubrik är ”Hela Sverige dränks i regn”. Tittar man ut genom fönstret märks det att man är en bra bit hemifrån.

Igår kom vi till Miami. Vi bor på ett hotell på South Beach bara ett stenkast från legendariska Ocean drive i det så kallade Art Deco-området. Ännu har vi inte lyckats se så mycket av staden utan mest utforskat stranden. Det märks dock tydligt att Miami är en stad med många invandrade latinamerikaner. Igår kväll när vi skulle äta middag gick vi in på ett litet hak några kvarter bort. Servitrisen kunde inte många engelska ord så Matildas spanska kom väl till pass. I vissa områden känns det faktiskt som man befinner sig någon helt annan stans än i USA. Det är kanske inte så konstigt när 59% av stadens invånare är födda utanför landet och 74% inte pratar engelska som förstaspråk. Detta borgar för en mycket intressant kulturmix.

Besöket på det lilla latinamerikanska matstället igår vägde vi upp att besöka det betydligt mer amerikanska alternativet, ”Five guys”, på andra sidan gatan. En hamburgerkedja som serverar handgjorda burgare och pommes. Årdningen återställd.

God natt från Miami ”The Magic City”.

/Robin

Washington D.C – Pampigt men platt

Washingtion DC, staden som alltid sover…

Okej, nu var jag kanske lite väl elak i mitt uttalande, men det är svårt att tycka annorlunda när man nyligen har lämnat New York bakom sig. New York var nämligen precis lika underbart som jag i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig. Tar du bara ett steg ut på gatan så händer det tusen saker och ser du dig omkring så når husen faktiskt nästan ända upp till molnen. Om du tittar upp längs fasaden på en byggnad, och du nästan tappar balansen innan du nått toppen av den med blicken, då mina kära vänner, då vet man att det är en hög byggnad!

Även om Washington DC har en otrolig samling med stora pampiga marmorbyggnader är staden enligt mig ganska platt, och det i flera bemärkelser. Byggnaderna är inte särskilt höga förutom jätte-obelisk-pinnen på 170 meter som står i mitten av ett stort grönområde som kallas ”The National Mall”. Dessutom är mitt intryck av staden i sig ganska platt och livlöst.

Vi har nu spenderat två heldagar i Washington och verkligen kämpat för att klämma in allt! Jag trodde att jag var duktig när det gällde att försöka se så många sevärdheter som möjligt, men jag får helt enkelt se mig besegrad av min kära pojkvän som lagt det mesta av schemat för dessa två dagar. Vi har besökt:

  • Vita huset
  • Vita husets tillhörande museum
  • Jätteobelisken på 170 meter
  • Lincon Memorial och tusen andra minnesmärken från kända gubbar och krig som USA utkämpat.
  • The National Air and Space Museum
  • Bens’ Chili bowl
  • Guidad tur på Capitolium (där senaten och representanthuset finns)
  • Guidad tur på ”Bureau of Engraving and Printing” (där alla dollar-sedlar trycks)
  • Dupont Circel
  • Arlington Cemetery (en gigantiskt kyrkogård för amerikanska soldater)
  • J. f. Kennedys grav
  • Pentagon

Jag blir andfådd bra av att tänka på det, men det är kul att ha fått se alla de kända platserna och byggnaderna i verkligheten. Robin var dock lite besviken att vi inte hann med att se ”the declaration of independence” också.

Bäst av allt var enligt mig ”The National Air and Space Museum” och det tyckte nog Robin också. Det var gigantiskt och beskrev hela flygandets och rymdfarandets historia. Om det är något som amerikanerna kan så är det att göra ”spacade” museum. Det fantastiska var att alla de kända farkosterna som det skrivits som i historieböckerna fanns där på plats.  Exempel på detta är bland annat:

  • Bröderna Wrights plan (historiens första flygmaskin)
  • Spirit of sant Luis (flögs av svensken C. Linberg som var den första att korsa Atlanten ensam i ett flygplan)
  • Messerschmitt-plan och Spitfire-plan från andra världeskriget
  • Apollo 11 (första bemannade turen till månen 1969)
  • En av de tre första ”Drönarna” i Afghanistan

Jag skrev i början av detta inlägg att jag tycker att Washington är en platt och livlös stad, och kanske är det inte så konstigt att jag har fått denna bild. Tänk er att en ung nation bestämmer sig för att klumpat ihop alla landets viktigast styrande enheter och museum mitt i en öde sumpmark. Runt denna kärna får sedan stadens folk börja bosätta sig och själva klumpen i mitten med alla pampiga, marmorbeklädda byggnader förblir orörd och livlös. Lite så ser jag på Washington DC och kanske hade vi fått se en annan sida av staden om vi haft tid att röra oss i andra områden.

Våra två dagar i Washington är dock slut nu. Imorgon drar vi till Miami!

/Matilda

P.S. Glöm inte kolla bildspelet här under.

 

 

Washigton D.C – Intressant möte och inbjudande boende

Igår lämnade vi New York. På bussterminalen i väntan på bussen till Washington kom en yngre man fram till kön där vi väntade. Han var tre timmars resa hemifrån men behövde ytterligare 34 dollar för att kunna ta sig hem och han frågade om någon kunde hjälpa honom att få ihop de pengar han behövde. Alla i kön ignorerade honom. Till slut lämnade han med en djup suck ”This sucks!”. En annan man som stod bakom oss i kön och väntade på samma buss sa att vi hade gjort rätt som nonchalerat honom och förklarade att det var ett vanligt sätt att försöka lura folk på pengar. Sedan berättade han en historia om första gången han hade träffat på denna typ av tiggeri. Jag la märke till att mannen vi pratade med hade på sig en annorlunda väst. Vi gick sedan på bussen. Drygt fyra timmar senare var vi framme i Washington D.C. Inne på bussterminalens herrtoalett fick jag syn på mannen i väst igen. Jag frågade om han hade haft en behaglig resa, vilket han sa att han hade. Nu såg jag att västen han hade var av märket Domke. Ett företag som tillverkar väskor för fotoutrustning. Jag frågade vad han jobbade med och han svarade att han var fotograf. Fotointresserad som jag är frågade jag vad för typ av fotograf han var. Han förklarade att han var reportagefotograf och att han bodde i New York och arbetade för FN. Mäkta imponerad av denna man hade vi följe hela vägen till tunnelbanan. Han berättade om resor han gjort och både jag och Matilda lyssnade intresserat. Innan vi skiljdes åt fick vi hans visitkort. Om man googlar hans namn är en av de första bildträffarna ett foto på honom tillsammans med George W Bush. Sökningen visade också att han är en välkänd fotograf som arbetat för tidningar som t.ex. New York Times. Dagens lärdom är att man alltid ska vara öppen och prata med folk man möter om man får tillfälle. Många bär på spännande historier.

Som tidigare nämnt lämnade vi New York igår. I tisdags (vår sista heldag i New York) besökte vi ett par intressanta platser jag hittat på bloggen http://ettannatnewyork.blogspot.com/. Det första stället var en secondhandaffär i Brooklyn som säljer rekvisita från olika filminspelningar. Därefter drog vi vidare till Tonnie’s Minis i Harlem. Ett konditori välkänt för sina cupcakes. Man väljer själv vilken botten, glasyr och topping man vill ha. Ett riktigt trevligt ställe.  På kvällen besökte vi också ”The High Line”, ett gammalt järnvägsspår tio meter över marken som byggts till en riktigt trevlig park.

Jag måste säga att jag tycker mycket bra om New York. Det är en, på många ställen skitig och nedgången stad, med råttor springande på gatorna o.sv. Detta tycker jag dock bara förhöjer upplevelsen på något vis. Jag ser fram emot att få komma tillbaka. Faktum är att jag till och med kan rekommendera stället vi bodde på (The White House Hotel). Är man bara medveten om, och kan stå ut med, att rummen är små, toaletterna och duscharna äckliga och rumsgrannarna högljudda så är det kanon.

Nu befinner vi oss dock i Washington som sagt. Stället vi bor på nu minst sagt något helt annat än vad vi bodde på i New York. Vi bor i ett rum i ett hus på T Street. Kvarteret är till största del bebott av advokater, läkare och andra välbärgade. Huset är tre våningar högt och har trägolv beklädda med äkta mattor i hela huset. Ikväll har vi ätit middag på det legendariska Ben’s Chili Bowl som ligger bara ett kvarter bort. Det är ett snabbmatsställe välbesökt av kändisar, inte minst president Barack Obama. Nu kan jag inte skriva mer för vår Ben & Jerry’s (Chubby Hubby med ”Fudge coverd peanut butter filled pretzels in vanilla malt ice cream with fudge & Peanut buttery swirls”)  håller på att smälta bort. Mer om vad vi gjort i Washington får vi skriva i nästa inlägg.

Ha d!

/Robin

New York – invecklat kaffe och immigrationsmuseum

Det finns folk som påstår att amerikanarna har simpel matkultur. De som påstår det har uppenbarligen aldrig varit på Starbucks. Det som erbjuds där må ligga långt ifrån den ursprungliga italienska kaffekulturen men jag tror att det man gjort på Starbucks är signifikativt för mycket i den amerikanska kulturen, inte bara vad gäller maten. På grund av sin unga ålder som land (de första bosättarna kom inte till Amerika förrän 1620-talet) och att man därigenom inte har någon egen historia och kultur har dessa luckor fått fyllas med kultur från andra länder som de många immigranterna fört med sig. Man har dock inte stulit rakt av utan man har ofta utvecklat det man lånat. Inte alltid till det bättre men nästan alltid till det roligare. Varför nöja sig med an vanlig kaffe latte bestående av espresso och skummad mjölk när man kan utveckla denna dryck? Denna utveckling har medfört att man idag kan gå in på sin närmsta Starbucks och till exempel få en ”Tall Salted caramel mocca extra shot whole milk frappochino with whipped cream” precis som jag gjorde idag. Att det faktiskt är en kopp kaffe man har i handen är svårt att förstå och efter att ha druckit halva mår man ganska risigt och har ett blodsocker 300% över normalvärdet. Som sagt – Inte alltid bättre, men roligare.

En annan rolig matrelaterad företeelse är att de på snabbmatsställena frågar efter ens namn när man beställer. Ofta har de svårt att höra vad man säger, om det beror på risigt uttal eller högljudda restauranggäster ska jag låta vara osagt. Häromdagen var jag och Matilda på ett hamburgerställe i närheten av Central Park. Efter beställningen frågade han:
– What’s your name sir?
– Robin.
– As in Batman?
– Ehh….exactly.

För er som undrar om det enda vi gjort idag är att beställa kaffe på Starbucks kan jag svara, nej. Vi hann faktiskt med en tur till frihetsgudinnan och den intilliggande ön Ellis Island. Ellis Island var platsen dit alla immigranter som kom till New York i båt togs. Från slutet på 1800-talet till 1940-talet passerade över tolv miljoner immigranter ön. Många av dem var svenskar. På ön finns idag ett stort och väldigt bra museum. Personligen tycker jag att immigrationen till Amerika är en väldigt fascinerande del av historien. Jag hade gärna spenderat en hel dag bara på museet.

Klockan tickar, sängen väntar.

God natt

/Robin

 

New York – Tioårsdag och trötta fötter

Hundratals polisbilar, mångdubbelt fler poliser och kilometervis med kravallstaket. Södra Manhattan var en ointaglig fästning.

Idag har varit en lång dag. Trötta fötter och många intryck. Likt riktiga fullblodsturister har vi idag flängt fram och tillbaka, upp och ner längs Manhattan i ett försök att bocka av så många sevärdheter som möjligt. Guggenheimmuseet, Strawberry fields och Dakotabuildning (där John Lennon mördades av Mark David Chapman 1980), Times Square, Grand Central Station, Empire State Building och Flat Iron Building. Kameran har gått varm och jag har fångat fantastiska bilder som säkert bara 30 miljoner andra människor före mig tagit. Det är alltid intressant att se de kända sevärdheterna men även om vi kommer minnas dessa platser lång tid fram över är det förmodligen upplevelserna knutna till dagens datum som kommer hänga med längst.

Klockan väckte oss redan halv åtta i morse (för de som läste förra inlägget kan jag tillägga att vi sov hur bra som helst). Efter att ha ätit frukost började vi gå den ganska långa biten från vårt hotell ner mot Ground Zero. Det kändes som en ganska fridfull söndagsmorgon; trafiken var ganska gles och folk verkade inte ha så bråttom. Ett stort område runt platsen där minnesceremonin hölls var likt en ointaglig fästning. Endast familjemedlemmar till omkomna var inbjudna till själva ceremonin men allmänheten kunde följa den på en storbildsskärm på behörigt avstånd från president Obama och de andra prominenta gästerna. Att ta sig in på området där storbildsskärmen fanns var dock inte det lättaste. Först och främst var det halvt omöjligt att hitta rätt i labyrinterna av kravallstaket och när man väl kommit fram måste alla besökare visiteras innan de blev insläppta. Under ceremonin fick anhöriga läsa upp namnen på alla de nästan tre tusen som omkom under attackerna. Vissa hade väldiga problem att hålla tårarna borta. Jag förvånades faktiskt lite över hur få personer som var närvarande för att se ceremonin. Visst var det ett antal men jag hade väntat mig fler. Kanske var de rädda för nya terrorattacker?

Efter att ha spenderat hela dagen på olika turistattraktioner och som sista attraktion för dagen besökt Empire State Buildning fick vi, förutom synen av alla poliser, ännu en påminnelse om dagens datum. Skymningen över Manhattan lystes nämligen upp av två enorma ljuspelare. Installationen kallas ”Tribute in Light” består av 88 sökarljus som lyser rakt upp mot himlen. De har tänts den 11 september nästan varje år sedan 2002 men tioårsdagen har sagt bli den sista.

Förra inlägget avslutades med en referens till Simon & Garfunkel och jag tänkte inte vara sämre än att göra det samma idag. Dagens återkoppling kommer genom ett gatunamn. Vår närmsta tunnelbanestation ligger nämligen på Bleecker Street och som av en händelse har Simon & Garfunkel gjort en låt med just det namnet.

/Robin och Matilda