Lima – Modern storstad och magnifika fontäner

När jag tänker på Lima, Perus huvudstad, är det två parallella tankar som slår mig. Det känns som en plats belägen otroligt, långt bort, samtidigt som jag inser att det är just här jag befinner mig.

Jo, Lima har alltid fått mina tankar att fara bortomlands, mot en stad i fjärran, som inte liknar något jag tidigare upplevt. Kanske är det just därför jag har så svårt att acceptera att jag är här. Vi har nu tillbringar två dagar i Limas populäraste område Miraflores, samt gjort en dagsutflykt till stadens historiska centrum och min slutsats är att det egentligen kunde ha handlat om vilken modern storstad som helst. Inte en enda gång sedan ankomsten till Sydamerika har shoppingen varit så bra, fasaderna varit så välputsade, skylinen varit så häftig, och maten varit så dyr. Från den centrala parken i Miraflores kan man skåda restauranger som MC Donalds, Burger King, Starbucks och Dunkin Donuts, för att inte tala som den kända ”Pizzagatan” som likt en degig arm sträcker sig ut från parkens norra ände. Det är lite som att vara tillbaka i USA.

Självklart förstår jag dock att en sydamerikansk stad med närmare 9 miljoner invånare har många ansikten. I stadens ändar skymtar man berg beklädda av slumområden, som ser färgglada ut på långt håll. Närmare än så kommer vi dock inte. Den omhändertagande hostelvärdinnan på ”Casa del Mochilero” var nämligen mycket noga med att kryssa för allting som fanns på andra sidan floden på kartan som hon gav oss. Ordet ”PELIGROSO!”, (som betyder farligt) upprepade hon flera gånger. Därför har vi mycket lydigt hållit oss innanför de få pixlar på kartan över Lima, som är någorlunda säkert för turister.

Kanske låter det som att jag är lite missnöjd med vad Lima har att erbjuda och att staden helt saknar karaktär, men så är det inte. Längs med kusten finner man branta sluttningar och ovan dessa slingrar sig en fantastisk strandpromenad med vackra parker. Nedanför sluttningarna finns stränder med stora vågor som tusen och åter tusen surfare gör sitt bästa för att bemästra. I tomma luften utanför sluttningarna dinglar olika hang gliding liknande farkoster endast drivan av vindar och deras våghalsiga förare. När vi igår följde denna svindlande strandpromenad hade vi nöjet att få se ett bröllop äga rum på en av sluttningarna. Något förvånade såg vi sedan det färdigvigda paret dingla från vars en av dessa farkoster, som jag precis talat om.

En sak man inte får missa när man besöker Lima är den kvällsunderhållning som dagligen äger rum i en park kallad, Parque de la Reserva. Där har jag och Robin, ikväll, upplevt det vackraste fontänspel vi någonsin skådat. Där kan man bland annat få se en stor vattenpyramid, gå genom vattentunnlar, se fontäner i regnbågens alla färger samt shower projicerade på det vattenmoln som bildas när vattenstrålar rör sig i takt med musik. Som om inte detta räckte så häpnades vi över att en av fontänerna kunde spruta stråle 80 meter upp i luften. Våra förväntningar grusades dock när vi fick reda på att detta vattentorn oturligt nog blivit inställt för kvällen. På Wikipedia kunde vi senare på kvällen konstatera att Dubai, hur som helst, har en vattenstråle på 312 meter och att 80 meter i detta sammanhang ändå inte är så häftigt.

Tack vare ett lokalt event var flera av stadens gator, denna söndag, avstängda och fyllda med olika gatumusikanter och dansare som ville trollbinda vartenda öga. Det var lätt att känna gemenskapen bland alla människor och efter denna dag har helt klart börjat tycka mycket bra om staden Lima. Jag börjar även känna känslan av att jag är här och inte långt, långt borta.

Chiclayo – Bra sevärdhet och bekväm buss

Matilda – ”Kan du inte kolla i guideboken en gång till. Vad hette det där stället? Vi får fråga någon.”

Matilda tyckte egentligen att det var ganska onödigt att gå dit över huvud taget men nu när vi kommit så här långt kunde vi bara inte ge upp. En kvart tidigare hade jag påbörjat sökandet genom att peka i guideboken och på perfekt spanska frågat en vakt ”Dónde está?” – ”var är…”. Nu hade vi dock kommit till vägbeskrivningens slut utan att hitta själva stället. Stället vi letade efter var en riktig tiopoängare på min lista över sevärda sevärdheter. Fullt i stil med till exempel Sveriges lägsta punkt. Jag öppnade guideboken och läste högt:

Jag – ”Casa del la Montjoy”
Okänd peruansk man i fyrtioårs-åldern som precis gick förbi oss och hörde vad jag sa – ”Montjoy? Ett kvarter längre fram på höger sida.” (Fast på spanska)

Han frågade var vi kom ifrån (på spanska). När vi berättade att vi var svenskar sa han genast ”Aha, Sverige. Abba, Viggen!”. Detta gjorde mig förvånad av flera olika anledningar. Dels för att han sa ”Aha, Sverige”, 95% av alla som frågar var vi kommer från svarar ”Aha, Schweiz” när vi säger att vi kommer från Sverige (hur fasen kan detta lilla ost- och klockproducerande land vara så känt?). Men jag blev även förvånad av att de två första sakerna denna peruanska man kommer att tänka på när han hör ”Sverige” är ABBA och det, numera pensionerade, svenska flygplanet viggen. Förklaring kom när han berättade att han tyckte om att spela flygsimulatorspel (om han lyssnar på Waterloo samtidigt förtäljer inte historien).

Efter att ha sagt adjö till mannen och gått ett kvarter längs gatan kom vi fram till det vi letat efter. Framför oss såg vi, enligt guideboken, Latinamerikas kanske (japp, det var så det stod) längsta balkong. Ni må kanske inte ha samma intressen som jag men jag tyckte åtminstone att det var ganska intressant att se en 64 meter lång balkong. En annan fördel med denna sevärdhet var att den var vad man brukar kalla ”off the beaten track”, det vill säga något som inte alla andra turister åker och tittar på. Jag vet att ni känner er avundsjuka att inte ni också har en riktig turistbild på er själva framför Latinamerikas längsta balkong.

Den egentliga anledningen till att vi var i staden med den långa balkongen var att vi besökt ett museum med arkeologiska fynd från utgrävningar av tre pyramider. Museet hade mängder av imponerande guldföremål och var, om sanningen ska fram, minst lika spännande som balkongen.

Just nu sitter vi dock på en buss mellan Chiclayo och Lima. Bussresan är beräknad att ta mellan tolv och tretton timmar och om det stämmer kommer vi att vara framme i Lima vid niotiden imorgon bitti. Nu kanske ni känner lite medlidande med oss som tvingas sitta tretton timmar på en buss genom Peru? Om ni nu gör det kan jag berätta att det är helt i onödan. Bussen vi åker med är nämligen, utan tvekan, den mest bekväma och finaste bussen jag någonsin åkt med. I ett land där järnvägsnätet är näst intill obefintligt har man valt att satsa på bussar istället. Det finns en uppsjö olika företag att välja mellan (säkert fem – sex stycken olika bara på denna strecka) och alla har fina, nästan nya bussar.

Bussen vi åker är en dubbeldeckad nästan ny Scaniabuss (svensk!) med stolar som går att fälla lång bak, fotpallar till alla, luftkonditionering och fyra tv-apparater bara på ovanvåningen (Undra om de kommer visa filmen ”Speed”?). Vi har två chaufförer (som kallas för piloter) och två värdinnor som serverar mat och passar upp. Dessutom finns det hos det företaget vi åker med ytterligare en lyxigare klass de kallar för ”Exclusiva”. Där har man skinnfåtöljer som går att göra om till sängar (i stil med de lyxigaste förstaklassavdelningarna hos vissa flygbolag), egen tv-skärm och trådlöst internet.

Nu kanske ni tror att vi åker någon hutlöst dyr turistbuss bara gjord för att suga ut pengar från rika västerlänningar. Då kan jag berätta att bussen är full och att vi är de enda turisterna, dessutom är en vuxenbiljett med tåg från Kristianstad till Malmö tur och retur dyrare än de biljetter vi har (även om man har jojo-kort). Det säger kanske mer om Skånetrafikens prissättning i och för sig.

I morgon blir det Lima.

/Robin

Chiclayo – Tusen försäljare och två turister

Turistbyråer världen över har en benägenhet att göra sevärdheter av ingenting. Kristianstads kommun stoltserar till exempel med den något krystade attraktionen Sveriges lägsta punkt, som för övrig blivit utsedd till en av de tråkigaste sevärdheterna i Sverige.  I Chiclayo däremot, där vi är för tillfället, försöker man inte frisera sanningen. Vi gick nämligen till just en turistbyrå där kvinnan bakom disken förklarade att det fanns er rad olika utflykter man kunde göra till olika kringliggande museer. På frågan vad som finnsatt se i staden svarade hon: ”Här? Nej, här finns inget att se!”.

Kanske är det därför Chiclayo verkar vara i princip fritt från turister. Vi är faktiskt så unika att var och varannan människa vi möter hälsar eller vinkar. För att försöka undvika att blir rånad eller utsatt för andra otrevligheter har vi under hela resan försökt att klä oss och uppföra oss så otur

istigt som möjligt. Det är därför lika nedslående varje gång någon kommer fram och vill ta i hand, när någon ropar ”hello my friend” eller tutar och vinkar.

Oavsett vad damen på turistbyrån sa har faktiskt Chiclayo åtminstone en bra marknad att stoltsera med. Mercado Modelo är nämligen en av de större marknaderna i norra Peru. När vi besökte den idag var bara en bråkdel av de små garageliknande butikerna öppna och ändå var det ett oöverblickbart antal. För den som är på jakt efter vindruvor, klockkopior, levande fiskar med mera är Mercado Modelo det rätta stället att gå till.

Nu ska vi snart gå ut och käka.

/Robin

Máncora – Snabb bussresa och stora kontraster

I guideboken står det att bussresan mellan Cuenca och Loja ska ta fem timmar. På nätet hävdar folk att det är ren lögn och att sanningen ligger närmre sju timmar. Vi gjorde resan på fyra.

Att åka ner för Andernas förmodligen slingrigaste väg med en busschaufför som tror att han är Mikael Schumacher, i en buss vars hjulupphängning borde bytts ut för ungefär en miljon mil sedan, är en upplevelse. Att, till råga på allt, under dessa förhållanden, stående, försöka begagna bussens faciliteter kräver sin man.

Efter denna ansträngande bussresa hamnade vi i Loja, en stad, enligt guideboken, mest känd för sina rena parker och sin prisbelönta sophantering. Bara en timmes bussresa bort ligger det vackra Vilcabamba. Vilcabamba är en by populär hos backpackers och sägs ha världens äldsta befolkning. Vissa hävdas vara så gamla som 130 år. Om byn besitter ungdomens källa eller bara en kass folkbokföring vet vi inte. Hur som helst valde Matilda och jag att stanna i Loja. Vi har nämligen vett att uppskatta rena rekreationsområden och bra källsortering.

Vi stannade två nätter i Loja, mest för att återhämta oss från bussfärden. Sista kvällen tog vi en taxi till restaurang Lolita där man serverar Ecuadorianska rätter, där ibland Cuy. Ända sedan vi kom till Ecuador har vi varit på jakt efter att bra ställe att prova denna delikatess. Om man översätter Cuy till svenska blir det ganska exakt marsvin och det var just vad vi åt. Helstekt med huvud och klor inkluderat. Förutom att det var lite märkligt att veta att det en gång varit en gullig liten gnagare man satte tänderna i så var det väldigt gott. Smaken gick i vissa delar åt lamm och i andra delar åt något jag aldrig smakat förut.

Efter Loja fortsatte vi med buss söder ut över gränsen in i Peru. Efter en del stämplar i passet och en bunt ifyllda blanketter hade vi tagit oss in i resans tredje land. Förutom att Peru är betydligt varmare än de delar av Ecuador vi besökt är det också påtagligt fattigare. Åtminstone utifrån vad vi sett ännu så länge. Här är husen snedare och gatorna håligare. I Ecuador fanns det mängder med taxibilar över allt, här är de utbytta mot trehjuliga motorcykelkärror.

Vi befinner oss nu i den turistiska kuststaden Máncara. När vi kom i går kväll hade vi inte på förhand hitta något boende utan fick skjuts av en trehjulig motorcykel till ett av de många hotellen som finns här. Det visade sig vara resans, ännu så länge, sämsta boende. Vi blev nämligen inkvarterade i ett privat rum utan ordentligt golv, med en yttervägg som höll på och ramla varje gång man försökte öppna dörren och med kackerlackor som både syntes och hördes.

För att kompensera flyttade vi idag till resans i särklass finaste boende. Just nu sitter jag på vår balkong och tittar ut över den upplysta polen. I bakgrunden hörs vågorna som rullar in över stranden bara femtio meter bort. Hotellet är litet, bara åtta rum. Designen är djungelinspirerad med vasstak, balkongräcke i bambu och rummen har käckt utplacerade snäckskal över allt.

Under den korta tid vi spenderat i Peru har vi redan hunnit prova en rad olika peruanska specialiteter. I dryckesväg har vi dels hunnit provat den speciella, gula, läsken Inca Cola, numera ägd av Coca-cola, men även drinken Pisco sour som är ungefär som en Whiskey sour men görs på den peruanska Piscon vilken har många likheter med Brandy.

I matväg har vi provat, hur dumdristigt det än må låta, den mycket vanligt förekommande rätten Ceviche. Ceviche är en typisk peruansk rätt gjord på rå vit fisk marinerad i citron serverad med lök och majs. Det är väldigt gott som en förrätt men lite väl mastigt att äta som huvudrätt vilket vi gjorde ikväll. Jag åt rätten även igår och blev inte sjuk då så nu håller vi tummarna att det ska gå bra denna gång också.

Imorgon väntar ännu en dag med sol, bad och avslappning eller en dag på toaletten (jag hoppas på de förstnämnda).

Sov gott Peru, god morgon Sverige!

/Robin

Cuenca – Hattfnatt och historiskt centrum

Och frågan på tio miljoner kronor lyder: Från vilket land kommer Panamahatten?

Det självklara svaret är så klart Ecuador.

Japp, det stämmer faktiskt. Man lär sig något nytt varje dag. Panamahatten har fått sitt namn av en rad olika anledningar men ingen av dem har med hattens ursprung att göra. Den primära anledningen till hattens namn är att Panama var det land varifrån hattarna skeppades ut till USA, Asien och Europa. Att hatten var vanligt förekommande hos arbetarna under byggnationen av Panamakanalen har också hjälpt till att befästa dess namn.

Hattarna har historiskt sett alltid tillverkats i Ecuador och det är fortfarande hemlandet för en äkta Panama. Hattarna finns i en mängd olika kvalliter och former men kan främst delas upp i modellerna Montecristi och Cuenca, döpta efter de två främsta hattproducerande städerna i Ecuador. Cuenca är den lite enklare, billigare varianten med glesare väv medan Montecristi är betydligt dyrare och har en tätare väv.

Alla hattar vävs fortfarande för hand, ofta av kvinnor som har hattvävandet som en bisyssla bredvid jordbruket. En enklare variant tar ett par dagar att väva och kostar från 20 dollar medan den finaste Montecristi tar sex månader att väva och kan kosta bort åt 2000 dollar. Fördelen med en Panama är att de, på grund av sitt material, är otroligt lätta och flexibla. De kan därför rullas ihop för att lättare kunna transporteras. En hatt av riktigt fin kvalité ska vara så fint vävd att den är vattentät samtidigt som den ska kunna rullas ihop och träs genom en förlovningsring.

Eftersom Matilda och jag för tillfället råkar befinna oss just i Ecuadors tredje största stad, Cuenca, har de senaste dagarna till stor del ägnats åt att besöka olika hattmakare. Ännu så länge har vi inte slagit till på någon hatt men det hade onekligen varit roligt att få en med sig.

Cuenca har dock mer att erbjuda än bara hattar. Det är också en stad med vacker arkitektur. Den centrala koloniala delen, med dess smala, stenlagda gator, är uppsatt på UNESCOS världsarvslista och inbjuder till att beundras till fots. De har också en botanisk trädgård, om än inte jätteimponerande åtminstone tio gånger bättre än den i Quito. I parken finns också en del fåglar. Min favorit var Tukanen men Matilda föll för någon örn av något slag.

Imorgon bär det nog av på ytterligare hattjakt.

/Robin

Riobamba – Djup djungel och dramatisk jakt

Det är väl märkligt. Man åker till ekvatorns land men ändå tvingas man sitta med tjocka tröjan på och småfrysa. Det kan i och för sig ha att göra med att vi är i bergen och att klockan är halv tio på kvällen.

I går kom vi tillbaka till Baños efter att ha spenderat tre dagar djungeln, närmare bestämt Amazonas. Ecuador är nämligen ett av nio länder som kan stoltsera med att besitta en del av denna välkända regnskog.

Eftersom vi redan spenderat allt för lång tid i Baños valde vi att åka vidare söderut och tog därför bussen till Riobamba, där vi nu befinner oss. Riobamba är med sina 160 000 invånare en av de största städerna i de centrala bergsregionerna. Det är också en viktig knutpunkt för lokala transporter eftersom staden ligger längs med den Panamerikanska landsvägen; ett 4800 mil lång nätverk av vägar som knyter samman norra Alaska med södra Argentina. Staden i sig verkar inte vara allt för spännande utan tanken är att så snart som möjligt åka vidare söder ut.

Desto mer spännande var då de tre dagarna vi spenderade i regnskogen. I Baños finns det en hel uppsjö företag som anordnar längre och kortare turer ut i djungeln. Vissa långturer går djupt in i djungeln medan andra, betydligt billigare, kortare och mer turistiska turer går till det närbelägna området ”Puyopungo”. Efter att ha velat både länge och väl och vägt fördelar mot nackdelar bestämde vi oss för att ta en av de korta och billigare turerna. Vi hade egentligen velat åka längre in i regnskogen för att uppleva något genuint men beslutade oss för att det fick räcka med den enklare turen och vi förberedde oss således på att åka runt i en grupp med massa andra turister i ett område som förmodligen mer liknade en äventyrspark än en riktig djungel. Att uppleva något genuint räknade vi inte direkt med. Det skulle visa sig att vi hade lite fel på den punkten.

Till vår förvåning visade sig att den stora turistgrupp vi skulle åka med bara bestod av Matilda och mig. Första intrycket av guiden stämde dock betydligt bättre överens med mina farhågor. Efter en och en halv timmes bilresa från Baños till Puyo (staden vi försökte att cykla till i söndags) möttes vi av guiden; en ganska kortväxt man i färgglada badbyxor och sportiga solglasögon (jag har i allmänhet svårt för människor i sportiga solglasögon). ”Inte någon äkta indian i alla fall” tänkte jag. Hans namn mins jag inte. Det är inte det att jag har dåligt minne eller bara är nonchalant utan anledningen är att hans namn varken är Börje, Stig eller något annat namn jag tidigare hört utan något i stil med ”Tsalilla”. Dagens första lärdom blev således att även indianer kan ha solglasögon och färgglada badbyxor. Inte nog med att han var indian i grunden, det visade sig nämligen också att han bodde ute i regnskogen. Jag var helt enkelt tvungen att ändra min uppfattning även vad det gällde guiden. Än mer gillade jag honom när han kunde presentera en hygglig anledning till att bära dessa solglasögon. Hans högra öga hade nämligen blivit svårt skadat efter att han fått en stor trädgren i huvudet från ett träd som träffats av en granat när han krigade för Ecuador mot Peru. Lägg där till att hans packning för tre dagar i stor sett bestod i ett par gummistövlar och en machete så förstår ni att han var ganska macho.

Första stoppet blev på ett ställe där man tog hand om skadade apor. Vi fick vandra omkring i en trädgård full med fritt strövande apor av olika slag. Det var imponerande att se dem på så nära håll. Lite för nära håll ibland då vissa av dem tyckte det var kul att klättra på en och gärna försöka ta det man hade i fickorna. Vi fick träffa både herr Nilsson och den där knarklangande apan i ”The hangover 2” (åtminstone samma sorter).

Efter att ha installerat oss i byn där vi skulle tillbringa första natten gick vi på en tur ut i skogen tillsammans med vår guide. Han visade och berättade om olika växter och djur. Det mäktigaste tyckte jag dock var att bara stanna upp och höja blicken för att betrakta skogen. Regnskogen är nämligen väldigt imponerande i sig.

Efter ett kortare stopp i en närbelägen by fortsatte vi djupare in i skogen för att ta oss till ett vattenfall. Vi han dock inte många meter innan guiden snabbt ryggar tillbaka samtidigt som han skriker ”serpiente!”. För er som inte är så bevandrade inom spanskan kan jag förklara att just det ordet betyder orm. Mycket riktigt låg det en lång, grönskimrande orm framför oss. Guiden förklarade att den förmodligen var farlig och väldigt snabb och att vi skulle stå stilla. Så småningom började ormen bege sig in i skogen bort från stigen och upp i ett träd. Skönt tänkte jag. Spännande tänkte guiden. Han sprang tillbaka till byn och hämtade två andra killar för att försöka fånga in ormen. Snart stod hela byn och tittade på när de tre gick lös på vegetationen med sina machetes i jakt på ormen. Efter en lång kamp fick de så småningom tag på ormen och vi fortsatte mot vattenfallet. Med oss följde också Mario; en av de killar boende i byn som varit med och fångat ormen. Han var sedan med oss under hela resten av resan. Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Men som vår guide förklarade ”i djungeln kan vad som helst hända”.

På väg till vattenfallet han jag tänka att här går vi ute i djungeln tillsammans med en enögd indian invirad i en orm vi just fångat tillsammans med hans kompis Mario. Detta kan helt enkelt inte vara vilken turisttur om helst.

Själva vattenfallet gick inte heller av för hackor. Som hämtat ur en film faktiskt. Efter en liten simtur under fallet återvände vi tillbaka för en natts vila.

Nästa dag innefattade besök i en grannby, en tur på en gummiring ner för den forsande floden utanför byn där vi bodde, kanotåkning, förflyttning till guidens egen by (där hans pappa var hövding) och kvällspromenad i djungeln för att leta kajmaner och självlysande svampar.

En stor del av spänningen med vår tripp i djungeln var att allt vi gjorde kändes lite, lite livsfarligt. Oavsett om det gällde att åka på mage på en gummiring ner för den steniga forsen eller att med släckta lampor jaga kajmaner runt en sjö i djungeln i totalt mörker kändes det som att det nog var bäst att låta bli att tänka för mycket på huruvida det man gjorde var farligt eller ej. Tänka på vad som skulle hända om man inte lyckades väja för den där stora stenen mitt i forsen eller om ormen vi fångat dagen innan till äventyrs skulle råka ha en brorsa liggande i gräset som man kanske skulle råka trampa på under djungelturen eftersom guiden envisades med att skrika ”no light, no light” så fort man tände sin ficklampa.

Vi överlevde hur som helst och hade jäkligt kul på kuppen. Sista dagen gick vi till en utsiktsplats för att prova att skjuta med blåsrör, gunga i ett rep tjugo meter över marken och titta på boaormar. Till min lättnad var ormarna i bur denna gång.

Jag måste erkänna att även om turen i sig var ganska turistig så var den väldigt oturistigt på samma gång och vi fick tre kanondagar i djungeln. Att vi träffade två trevliga britter som bjöd in oss till London var ju inte fel det heller.

Nu har jag dock spenderat tillräckligt med tid ute i kylan och de har till och med stängt av panflöjtsmusiken i den lilla asiatiskinspererade trädgården utanför vårt rum. Dags att knyta sig.

Dröm sött!

/Robin

Baños – ”Casa del arbol” och cykelstrapats

6.1 mil på cykel är långt!

Det sa Robin redan innan vi började cykla igår. Jag lyssnade men tänkte för mig själv, äsch, så förbaskat långt är det väl ändå inte. Tanken var att vi skulle ta oss från Baños till Puyo, två byar någonstans i mitten av landet Ecuador.

Baños är en vacker by, beläget i en dalgång mellan två, nästintill vertikala, lummiga bergsväggar. Det är svårt att stå nedanför dessa fantastiskt skapelser utan att känna suget efter att ta sig upp. Vet man dessutom att det finns en levande vulkan på 5000 meter någonstans där bakom blir frestelsen ännu svårare att motstå. Det tog nästan tre timmar och jag kunde i efterhand konstatera att min svarta sportbh hade blivit beklädd med vita vågformade saltränder. Den bästa vulkanutsiktsplatsen finner man vid ett litet café, högt uppe bland bergen, vid namn ”Casa del Arbol” eller ”Trädhuset” om man översätter till svenska. Där tog vi vars en öl och en majskolv medan vi väntade och hoppades att molnen som omringade vulkanen denna eftermiddag skulle lätta. Så skedde till sist och vi kunde nöjt ta några festliga foton från en gunga som sats upp precis vid sidan av en brant. Jag kan avslöja att det killar lite extra i magen när man befinner sig ca 15 meter över marken och inte med säkerhet vet om grenen kommer hålla.

Vandringen upp till ”Casa del arbol” gjorde vi för några dagar sedan och det var en ganska kämpig färd om jag ska vara ärlig. Dock är det ingenting jämfört med gårdagens cykelstrapats. Om någon, av någon anledning, har funderat på att cykla hela vägen från Baños till Puyo, så kan jag faktiskt direkt ge rekommendationen, gör inte det! Stanna efter vattenfallen och ta bussen tillbaka som alla andra. Vägen går konstant upp och ner, upp och ner, längs kanten på en av de mäktiga floder som sedan ansluter sig till Amazonfloden. Det är en mäktig syn men det räcker med den första biten. Tilläggas bör att jag dessutom inte var särskilt god vän med växelsystemet på cykeln. Jag vet inte hur många gånger kedjan fastnade eller hoppade av. Vi trampade på från klockan 10.30 tills dess att det började skymma. Vi frågade många gånger längs vägen hur långt tid det var kvar. Gemensamt för alla tillfällen var att det inte skulle dröja mer än en timme till Puyo. Nu frågade vi några poliser i en vägspärr och herrarna berättade att det var lite mer än en mil kvar. Då, bestämde vi att det fick vara nog! Genomsura av svett tog vi bussen tillbaka. Nu vet jag i alla fall precis hur otroligt långt 5 mil är och då mina kära vänner ska ni veta att 6,1 mil är ännu längre…

Mörkret har lagt sig över Baños och nu är det nog inte många fler än jag, den tokiga tuppen och alla dem som inte kan sova för att tuppen galer hela nätterna, som är vakna. Min sportbh är ivägskickad för tvättning, mina ben har fått ett betydande antal fler muskler och på torsdag ska vi förmodligen ut på en tripp i Amazonas djungler. Om man räknar bort det faktum att mina sittmuskler fortfarande ömmar lite efter cykelfärden, så känns allting faktiskt jäkligt bra för tillfället.

God natt!

Baños – Vattenfall och vulkaner

Kvällen är ljum och de röda skinnfåtöljerna är bekväma. Vi sitter utomhus vid vårt hostel och delar på en ”Pilsener”; ett av de två stora ecuadorianska ölfabrikaten. 60 centiliter kostar 1 dollar. Från vänster hörs sorlet från de andra gästerna i uppehållsrummet och bredvid oss sitter en medelålders man med rakat huvud och röker en pipa.

Igår lämnade vi Quito. Fyra timmars bussresa senare var vi framme på den lilla orten Baños. Inkilad mellan tornande berg ligger denna ort med endast tio tusen invånare men välkänd hos ryggsäcksresenärer. Här kan man vandra i bergen, cykla, hoppa bungyjump, åka forsränning och bada i varma källor. Matilda läste någon stans att 80% av stadens invånare försörjer sig på turism. Trots detta faktum känns byn förhållandevis genuin och man möter inte allt för många turister.

Vi bor i ett privat dubbelrum  med egen dusch, toalett och nytvättade handdukar, på ett hostel i utkanten av byn (det vill säga, på grund av byns storlek, ungefär tre kvarter från centrum) för sju dollar per person och natt. Från fönstret har vi utsikt över ett vattenfall namngivet efter stadens skyddshelgon ”Augua Santa” och i den lokala kyrkan kan man betrakta målningar föreställande olika situationer där just detta helgon gripit in och räddat stadens invånare från olika faror.

En av dessa målningar föreställer ett av den närbelägna vulkanen Tungurahuas utbrott 1773 och hur staden då räddades av helgonet. Efter 80 års tystnad fick vulkanen 1999 ett nytt utbrott och den har varit aktiv sedan dess. I december 2010 tvingade hela byn evakueras och så sent som i april i år hade vulkanen ytterligare ett utbrott.

Efter drygt två veckor i Ecuador kan vi konstatera att landet inte riktigt är vad vi hade trott. I mångt och mycket stämmer landet in i den bild vi hade innan vi åkte. Här finns lösspringande hundar på varenda gata, farliga områden man absolut ska hålla sig borta från, flagnande färg på husen och gamla bilar som likt landets vulkaner sprider svarta illaluktande moln, vilka sedan lägger sig som en filt över gatorna.

Men det finns också andra sidor av detta land som förvånar. Säkert 90% av alla lampor man ser är lågenergilampor. Varenda offentlig affär, restaurang eller kaffe, oavsett om det är en matsal för 100 personer eller en liten ihopsnickrad hydda för tio personer, har upplysta utrymningsskyltar, nödbelysning och plakat som anger hur många som får vistas i lokalen. Om de serverar mat har de också hälsotillståndet uppsatt på vägen, till och med i gatuköken. Detta ställs i skarp kontrast när man i samma lokal, klockan tio på kvällen, kan se en sjuåring gå runt med en låda på magen och sälja cigaretter. Var är logiken i det?

I bildspelet under lägger vi in lite gamla bilder från Quito.

God kväll från Baños.

/Robin och Matilda

Quito – Ekvator och enkelriktade gator

Är Sverige världens bästa land?

Den frågan vill jag låta vara obesvarad men jag har med en dryg månads resande i bagaget en liten reflektion. Man försöker nu internationellt profilera Sverige som ”matlandet sverige”. Det är absolut inget fel på den svenska maten men det finns många andra länder med rik matkultur. Vad vi däremot är bättre än många andra på är att bygga duschar. ”Duschlandet Sverige”? Inte illa!

Vi har ännu bara besökt två länder men vi kan åtminstone slå fasts att de svenska duscharna slår både de amerikanska och de ecuadorianska med hästlängder. I Sverige har de flesta duschar som bekant ett reglage för värmen och ett för vattentrycket. Amerikanarna har valt att rationalisera bort det ena reglaget. Det vill säga att de har ett reglage för både värme och vattentryck. Ju varmare vatten man vill ha desto högre blir trycket. Det går alltså inte att ha lågt tryck och varmt vatten. Ecuadorianerna däremot håller sig till medeltidsvarianten med ett reglage för varmvatten och ett för kallvatten. Det tar en kvart att få lagom temperatur och varje gång man stänger av vattnet får man börja om igen.

Till råga på allt har både amerikanarna och ecuadorianerna duschmunstycket fastmonterat på väggen. Det så praktiska löstagbara duschhandtaget med slang har ännu inte kommit till denna sida atlanten. Här är det inte mer än rätt att duschstormakten Sverige styr upp lite riktlinjer för övriga världen i äkta duschimperialistisk anda.

Från det ena till det andra. Efter tio nätter hos Santiago på hostel ”Vibes” har vi nu flyttat. Språkskolan vi går på erbjuder nämligen boende i familj. Nu bor vi i en lägenhet på andra sidan staden hos en dam som säljer kokböcker. Lägenheten har en fantastisk utsikt mot bergen på ena sidan och över staden på den andra. Damen är väldigt omhändertagande. Hon lagar ecuadoriansk mat, tvättar våra kläder och bäddar vår säng. Vi är dock inte de enda gästerna utan lägenheten huserar också en kinesisk kille hittvingad av sin pappa för att lära sig spanska.

Förutom att flytta har vi även hunnit med att besöka ekvatorn sedan vi skrev senast. I lördags besökte vi ”Mitad del mundo” som är en stad dit fransmännen reste på 1700-talet för att forska om jordens form och för att försöka hitta ekvatorn. Det lyckades man också med och byggde därför ett stort monument där ekvatorn går. Inne på området runt monumentet finns idag en rad olika små museum och utställningar. Bland annat finns en 10 kvadratmeter stor modell av gamla Quito byggd i kartong vilken tog sju år att färdigställa. Den var ganska fin men så länge personen som byggde den inte tog ett fem års uppehåll mitt i byggandet är det för mig ett mysterium hur det kunde ta sju år.

Vad som var mer intressant var insektsutställningen. Jag har sett konstiga insekter på bild men vad vi fick se på museet fick en nästan att vilja ta första bästa flyg tillbaka till de svenska nyckelpigorna. De visade uppstoppade gräshoppor och trollsländor långa som handflatan men vad värre var var de levande skalbaggarna. I små burar hade de en mängd olika monster i miniformat med horn och utan horn varav de minsta var 6-7 cm långa. För två dollar hängde de fast skalbaggarna på ens kläder och i håret medan de tog en festlig bild. Jag hade inte gjort det så om jag hade fått betalt. I övrigt var det fotoförbud. Däremot stötte vi på ett monster i mindre format på gatan just utanför som var helt gratis att fotografera.

Vi har också hunnit med ett besök i gamla Quito. Vi har hört både positivt och negativt om det området men vi var båda överens om att vi tyckte om det. Trånga, kuperade gator, vackra hus och små torg är helt enkelt väldigt fint.

Nu ska jag fortsätta plugga lite oregelbundna spanska verb.

Tills vi hörs igen.

/Robin