Santa Cruz – Vägblockader och vänlig värd

Tillbaka i värmen och fukten. Takfläkten går för fullt men luften är ändå tung att andas och svetten klibbar mot huden.

Efter en händelserik tid i La Paz befinner vi oss nu i Bolivias största stad Santa Cruz, belägen drygt 3000 meter lägre än La Paz i den bolivianska djungeln. Trots sina 1.5 miljoner invånare har Santa Cruz en tydlig småstadskänsla. Ännu så länge har jag nog inte sett något hus högre än tre våningar.

På det hostel vi nu bor väntade en intressant överraskning. När tjejen i receptionen skulle visa oss till vårt rum passerade vi den vackra innergården. Matilda pekade mot innergården och sa: ”Titta, en tukan”. ”Han heter Simon” förklarade tjejen. Personligen tycker jag nog att det är en av de häftigaste fåglarna som finns. När man ser en på nära håll, speciellt helt tam som denna, känns de nästan overkliga, nästan 3d animerade. Lilla Simon är väldigt vänlig. Han skuttar fritt omkring på innergården och hoppar gärna upp på handen om man sträcker fram den till honom.

Bussresan hit var, likt de flest bussresor i Sydamerika, intressant. I normalfallet tar resan mellan La Paz och Santa Cruz cirka 16 timmar. Vägblockader tvingade dock bussen att åka längs den gamla vägen viket förlängde restiden med åtta timmar.

Vägblockader är något mycket vanligt i stora delar i Sydamerika men kanske främst i Bolivia. När folk är missnöjda med något blockerar de vägar för att få sin vilja igenom. I vissa fall hjälper det och regimen ger vika för deras krav. Andra gånger har militär sats in mot blockaderna vilket har slutat i blodbad. Faktum är att blockader är så vanliga att man till och med kan skämta om dem. I förra veckan skulle vi gå till en bar tillsammans med några nyfunna vänner. När baren visar sig vara stängd föreslår en av personerna i sällskapet skämtsamt: ”Vi blockerar vägen tills de öppnar!”.

Efter en och en halv timmes försening, på grund av blockader, lämnade vi terminalen i La Paz. Vi åkte hela natten. När jag vaknade befann vi oss på en slingrande grusväg uppe i bergen. En av La Paz störta turistattraktioner är mountainbiketurer ner för den väg som utsetts till världens farligaste. Vägen är på sina ställen bara tre meter bred, saknar skyddsräcken och har lodräta stup på hundratals meter. Både Matilda och jag ville ta en tur men efter mycket velade bestämde vi att det inte var värt pengarna. Vi tyckte det var lite för turistiskt. När jag vaknade i morse på bussen fick jag åtminstone en liten inblick i hur ”Death road” skulle ha sett ut. Vägen må inte ha varit lika smal och stupen lika branta men nog var den gamla vägen till Santa Cruz förhållandevis spännande.

Fram till ett par timmar innan vi skulle vara framme gick resan förhållandevis smidigt, så när som på stoppen då en tung transport kört fast på vägen framför oss och när vi stannade för att hjälpa en annan buss med problem. Men man ska inte ropa hej förrän man kommit över ån. Ett par timmar innan Santa Cruz gick en man och en kvinna på vår buss. De sa att det var en ny vägblockad men för två bolivianos var från varje passagerare skulle de guida oss runt den. Först var vi lite misstänksamma men när de andra passagerarna betalade betalade också vi. Vägen de ledde in bussen på var en smal grusväg. Vi hade inte kommit långt förrän en fastkörd lastbil i motsatt riktning stoppade vår väg. Det var tydligen inte bara vi som valt just denna smala, knappt mötbara, väg. Den lilla grusvägen var full med bilar i båda riktningar. Efter en hel del grävande lyckades de få bort lastbilen och vi kunde långsamt röra oss framåt mot Santa Cruz.

Innan vi tog bussen till Santa Cruz spenderade vi nästan en hel vecka i La Paz. Efter att bott första natten på ett hotell i området San Pedro skulle vi för första gången prova på Couch surfing. Couch surfing är ett världsomspännande nätverk av tusentals människor som helt utan ersättning erbjuder boende hos sig. Vi hade länge varit sugna på att prova men inte riktigt kommit till skott. En vecka innan vi åkte till La Paz skickade vi en förfrågan till en man i staden. Vi fick snabbt svar att vi var välkomna. Mannen vi skulle bo hos bodde i den fashionabla stadsdelen Zona Sur. Vi hade bestämt möte utanför kyrkan i San Miguel. Redan innan hade han skickat vägbeskrivningar och bilder på hans hus. Han bodde ett trevåningshus. Ett sånt där med många lägenheter i, trodde vi. Tre minuter efter utsatt tid möter vi mannen utanför kyrkan. Han är välklädd i rock och stoppar en taxi som vi tar sista biten till hans hus. När vi blir insläppta i det av murar omgärdade trevåningshuset förstår vi att det inte är tal om någon liten lägenhet. Hela huset är hans och han bor där själv. Vi får eget rum och husnyckel och är fria att komma och gå som vi vill.

Redan första kvällen tar han oss med ut till en bar för att träffa hans vänner och fler kvällar skulle det bli. Innan kvällen var över hade vi fått erbjudande att bo hos en iranier och hans norska flickvän om vi skulle vilja stanna längre än vad vår värd skulle kunna husera oss. Jag blev väldigt slagen av den totala gästfriheten både hos vår värd och hos hans vänner. Imponerande!

Bara dagar innan vi flyttade in hos vår värd fick vi ett meddelande att hans kök hade brunnit men att vi var välkomna ändå om vi inte hade något mot doften. Vi sa att det var okej och att vi gärna kom. Doften var inte så farlig men det var en underlig känsla att stå och laga mat i ett halvt utbrunnet kök. Vi lyckades ändå tillaga köttbullar och potatismos som vår värd gladeligen inmundigade. Lite kulturutbyte är ju aldrig fel.

Med tips från vår nye vän navigerade vi oss runt La Paz för att lära känna staden. Vi besökte den vackra kyrkogården, gatumarknader, häxmarknaden och en jättemarknad i den intilliggande staden El Alto.

Kyrkogården är en lummig fridfull plats fullproppad med säregna gravar. Istället för att som i Sverige gräva ner sina döda Staplar man här gravarna ovanpå varandra. Längst ut på graven är det som ett tittskåp man kan dekorera med foton på den döda, blommor eller annat. Dessa gravar är så tätt staplade att det till och med finns trevåningskomplex med dessa gravar.

På häxmarknaden kan man finna allt från örter och rökelse till lyckoamuletter och torkade lamafoster. Denna marknad är en stor turistattraktion så jag frågade vår värd om den bara var till för turisterna. ”Nejdå” svarade han. ”Jag har själv ett lamafoster nedgrävt i varje hörn av huset. Utan de vägar byggarbetarna arbeta.” De torkade lamafostren ger tur lite på samma sätt som hästskor i Sverige.

Även marknaden i El Alto var en upplevelse. Enorm som Kiviks marknad men med ett utbud som vida överstiger Kiviks. Detta är det perfekta stället för den som söker gamla bildelar, tv-spel, mobiltelefoner, den lokala köttfyllda pirogen Saltña eller varför inte använda medicinflaskor, droppslangar eller sprutor. Utsikten över La Paz är också fenomenal där ifrån.

Det enda negativa med att bo hos vår värd i Zona Sur var att området ligger en halvtimmes taxiresa från centrum. Den taxiresan kostar ungefär 25 kronor, väldigt mycket pengar i Bolivia. Därför använde vi oss ofta av de kollektiva transportalternativen. I La Paz finns det i huvudsak tre kollektiva transportmedel. De vanliga delade taxibilarna som kallas trufis, minibussarna som logiskt kallas minis och de stora skolbussliknande riktiga bussarna som mindre logiskt kallas micros.  Det verkar inte finnas någon som helst samordning av kollektivtrafiken utan varje fordon är privatägt. I framrutan står lappar med fordonets destination och det räcker att vifta så stannar de. Busshållplatsen är inte ännu uppfunnen i bolivia vilket är himla smidigt för resenären och mindre smidigt för trafikflytet.

Vår favorit var de snabba och bekväma turfi. Bekväma så länge man slapp sitta fram. De tryckte nämligen in tre personer bak och två personer fram plus föraren. Personen i mitten fram fick således sitta över växelspaken. Dessa bilar är bara något långsammare än vanliga taxi och kostar bara tre kronor för en halvtimmes färd.

Nu har det blivit mörkt. Temperaturen är mycket behagligare nu där jag sitter ute på innergården. Bredvid mig på en plaststol sitter tukanen Simon och sover. Jag är fortfarande lika imponerad över denna fantastiska fågel. Har faktiskt redan kollat upp om man får föra in dem i Sverige och jag tror inte att det är några problem. Ni kan ju förbereda en fågelbur där hemma till jag kommer hem. Gärna två meter hög och två gånger sex meter bred läste jag någon stans. Julklapp kanske?

God natt

/Robin och Simon

 

La Paz – Intressant bok och isla del sol

I januari 2002 försökte Jonas Andersson från Kungälv smuggla nästan tre kilo kokain från Bolivias huvudstad La Paz till Sverige. Tullarna på flygplatsen i El Alto utanför La Paz var mutade att släppa igenom svensken så uppdraget var i princip riskfritt. Jonas skulle bara behöva bära väskorna på planet, flyga till Sverige och leverera dem till rätt person. För besväret skulle han få 150 000 kronor; pengar Jonas behövde för att betala av sina skulder. Men något gick fel. Jonas blev ertappad på flygplatsen i el Alto med sin olagliga last. Han blev förd till ett häkte där han fick tillbringa tre dagar inlåst i en stinkande cell tillsammans med tre andra fångar. I rätten blev Jonas dömd att spendera åtta år i Bolivias mest ökända fängelse San Pedro.

San Pedro är så långt ifrån ett svenskt fängelse man kan komma. Här tvingas fångarna betala för sin mat och köpa sina egna celler. Är du rik kan du få en trevåningscell på 150 kvadratmeter med kabel-tv, kök och badrum med jacuzzi. Är du fattig får du sova på betonggolvet i en trång cell tillsammans med andra fångar.

Innanför murarna råder djungelns lag. Dit vågar sig inte ens vakterna. De flesta fångar är nämligen beväpnade och på grund av avsaknaden av vakter flödar knark och alkohol fritt. I denna miljö lever hundratals barn och fruar tillsammans med sina inlåsta män. Detta på grund av att de inte har råd med egna lägenheter.

I denna miljö levde också svensken Jonas Andersson i tre och ett halvt år innan han år 2005 flydde till Sverige. Under tiden i fängelset hade han hunnit gifta sig med en bolivianska och få en dotter. År 2007 gav författaren och journalisten Markus Lutteman ut biografin ”El Choco” – ”Den blonde” som handlar om just Jonas Anderssons tid på San Pedro.

Under den senaste veckan har jag lyssnat på ljudboken ”El Choco”. Boken är späckad av otroliga anekdoter och ger också en djupare insyn i Bolivias rättsväsende, ekonomi och politik. Men framförallt berättar den historien om ett mycket märkligt människoöde och om ett fängelse få ens kan föreställa sig.

I skrivande stund sitter jag och Matilda på ett hotellrum ett halvt kvarter ifrån torget San Pedro i La Paz. Lutar man sig tillräckligt långt ut genom hotellrummets fönster kan man se fängelsets gråa betongmurar. Det är en mycket märklig känsla att beskåda detta ökända fängelse på riktigt samtidigt som man håller på att läsa boken. För den som är intresserad av hur någon kan få för sig att smuggla knark eller hur Bolivias samhälle fungerar kan jag verkligen rekommendera ”El Choco”.

Vi kom hit till La Paz i eftermiddags. Staden är i praktiken Bolivias huvudstad då regeringen finns här, även om den faktiska huvudstaden är Sucre. La Paz är beläget i en djup dalgång och sträcker sig från 3000 meter över havet upp till 4100 meter över havet. Detta gör La Paz till världens högsta regeringssäte.

Innan vi lämnade Copacabana tog vi en tur till Isla del sol om ligger en och en halv timmes båtresa från Copacabana. Vi tillbringade en natt på öns norra del och vandrade sedan till den södra delen där vi tog en båt tillbaka till fastlandet. Naturen på ön var väldigt speciell men vacker.

I Copacabana fick vi också uppleva något mycket märkligt. Varje lördag och söndag fylls nämligen torget framför kyrkan av blomsterbeklädda bilar. Bilarna står i långa rader och väntar på att bli välsignade av en präst. Prästen välsignar varje bil och går därefter ett varv runt bilen och skvätter vigvatten. En mycket märklig syn.

Nu ska jag krypa till sängs och lyssna på slutet av ”El Choco”.

God natt!

/Robin

Copacabana – Flytande öar och fyndpriser

Jag sträcker mig ner mot vattnet. Bara lite längre. Till guiden sa jag att jag bara skulle känna hur varmt det var.  Nu känner jag med fingertopparna. Det är varmare än jag trott men ännu är inte uppdraget slutfört. Jag sätter mig upp i båten, tar ett stadigt tag i relingen och lutar mig ännu längre ut. På tredje försöket lyckas jag. Jag sänker ner hela handen. Guiden tittar undrande på mig. Jag känner mig nödgad att åtminstone ge någon form av förklaring till mitt beteende.

Den uppmärksamme bloggläsaren har kanske sett att jag har ett vitt flätat tygarmband runt min högra handled. Det är ett klassiskt sjömansarmband som följt med ända sedan Cape Cod där jag och min bror köpte vars ett. Armbandet saknar uppknäppning. När man väl tagit på det och doppat det i vatten för att krypa det går det inte längre att ta av. Denna krympning gjorde jag på en av Cape Cods södra stränder. Någon gång under resan fick jag för mig att jag skulle doppa det i så många olika hav, sjöar och vattendrag som möjligt. I skrivande stund har armbandet tagit sig ett dopp i Atlanten både vid Cape Cod och Miami, en flod i Amazonas, stillahavet vid Peru, ett par olika heta källor och nu också i Titicacasjön, världens högsta sjö med reguljär båttrafik. Detta försökte jag, som förklaring till min konstiga manöver i båten, förklara för vår guide. Om det gick fram eller ej vet jag inte riktigt.

Anledningen till att vi befann oss i en båt ute på Titicacasjön var att vi tagit en tur för att se de flytande öarna, los Uros. Även om turen dit var minst sagt turistisk var den ändå intressant. En halvtimmes båtresa från hamnen i Punofinns 65 stycken flytande öar som huserar inte mindre än 2200 personer.

En gång i tiden fanns en grupp människor i Puno som kallades för Uros. Denna grupp var hårt utsatta av andra grupper från både norr och söder som försökte erövra dem. För att söka skydd flydde de ut i sjön och gömde sig i vassen. Med tiden utvecklades deras boende till vassbåtar som tillslut utvecklades till hela öar. Ännu idag bebos Titicacasjön av människor på dessa flytande öar.

Öarna byggs av en speciell sorts vass vars rotsystem är flytande. Dessa rotsystem skördas och sammanbinds till stora öar. Öarnas yta täcks sedan av avhuggen vass. Även husen på dessa öar byggs av samma material. Det tar ungefär ett år att bygga en ö och de håller ungefär 25 år innan en ny ö måste byggas. Lagret med vass ovanpå ön måste dock förnyas var eller varannan månad och under regnperioden flera gången per månad annars sjunker ön.Idag försörjer sig invånarna på öarna av jakt, fiske och turism.

Trots att dettill stor del saknades genuinitet (för fem soles fick man provåka en vassbåt och innan avfärd sjöng öns kvinnor ett potpurri av sånger som avslutades med ”Vamos a la playa”) var besöket väldigt intressant. Det var dels intressant att se de flytande öarna i sig men även hur invånarna där anpassat sig till modern tid.

I skrivande stund befinner vi oss inte längre i Peru utan vi har nu korsat gränsen till Bolivia. Vi är dock fortfarande kvar vid Titicacasjön men nu vid en ort som heter Copacabana. Ett klassiskt stopp längs det som lite nedsättande kallas ”the gringo trail” – turistleden. För er som råkar tycka att Copacabana snarare är en strand i Rio än en by i Bolivia kan jag informera att stranden fått sitt namn efter just denna by.

Slutligen kan tilläggas att vi redanmärkt att Bolivia är ett betydligt billigare land än övriga hittills besökta länder. Stället vi bor på nu är långt ifrån ett lyxhotell men kostar och andra sidan inte mer än 15 bolivianos per person, knappt 15 svenska kronor.

Nu ska vi ut på stan och försöka hitta något att äta.

God kväll från Bolivia!

/Robin

Puno – Skraltig buss och säreget lugn

De peruanska bussarna är i allmänhet väldigt fina. Det fick jag höra redan innan vi åkte hit. Men precis som med allting annat här i livet finns det undantag.

Igår tog vi oss till busstationen i Cusco för att köpa oss en biljett till Puno. För alla er som händelsevis inte sett en peruansk busstation kan jag berätta att det på något vis påminner lite om kiviks marknad. När man kommer in i väntsalen möts man av alla de olika bussbolagens små bås där man kan köpa just deras biljetter. En station kan med lätthet ha 20-30 olika sådna bås. Alla bås har en stor färgglad skylt med bussbolagets namn samt en mängd olika ortsnamn. Ortsnamnen måste ju vara bussbolagets destinationer tänker man kanske logiskt. Så är dock inte fallet. Vad de ska vara bra för har vi faktiskt inte listat ut ännu. De flesta bolag har åtminstone inte turer till alla de namn som står på just deras skylt. Istället får man lyssna på vilka destinationer de som står i båsen skriker ut. Efter lite förvirring brukar det dock lösa sig. Denna gång fick vi en biljett med företaget Libertad. Bussen skulle gå 13:45 och ta sex timmar. Förövrigt märker man att man inte är i Sverige när Matilda, om just denna sextimmarsresa, säger ”skönt att det bara är en kortare resa” och jag håller med.

En halvtimme försenad börjar bussen röra på sig. Men inte går det fort. Bussen är förmodligen från -83 och det låter som dess sista stund är kommer, för tio år sedan. Utanför fönstret blir det mörkare och mörkare. Klockan blir mer och mer utan att vi kommer fram och inne i bussen blir det kallare och kallare. Folk runt omkring sitter i dunjackor. Själv har jag bara T-shirt. Efter åtta timmars resa kommer vi fram till en stor terminal där vi tvingas byta till en om möjligt ännu mer nedgången buss. Tre timmar försenade kommer vi till slut fram till Puno. ”Libertad – När resan är målet”.

Puno i sig är en ganska intetsägande stad. De flesta hus ser ut att vara knappt halvfärdiga och den coloniala charmen som genomsyrar många peruanska städer är svår att hitta. Vad som gör Puno speciellt är dess läge. Den är nämligen en av de större städerna runt den kända Titicacasjön och därmed utgångspunkten för många båtturer. Titicacasjön är med sina 3812 meter över havet världens högsta sjö med reguljär båttrafik. Sjön är också känd för sina flytande öar. Öar av vass byggda och bebodda av människor.

Jag trodde, innan vi åkte hit, att Puno, liksom Cusco, skulle vara invaderat av turister. Redan på bussen märkte jag hur fel jag hade. Vi var nämligen de enda turisterna där. Det var samma visa på vårt hostel när vi äntligen kom fram; inte en själ. Inte heller dagens tur på stan resulterade i många iakttagelser av turister.

Om just denna avsaknad av turister är anledningen eller ej vet jag inte men Puno har ett väldigt säreget lugn. Trots sin storlek på 120 000 invånare vilar en märkligt frid över staden. Tjejen i glasskiosken skopar glasskulorna i ultrarapid. Taxichaufförerna kör sällan över 30 kilometer i timmen. Människor går långsamt. Det är märkligt, men väldigt skönt. Trots att Puno, som tidigare sagt, på ett sett inte har mycket att komma med så har den något mycket speciellt på ett annat.

God natt från ett ödsligt Puno.

/Robin

Cusco – Machu Picchu och många myggbett

Mobiltelefonens alarm ringer. Klockan är 03:55. Det är fortfarande mörkt när vi dragit på oss kläderna, tagit våra ryggsäckar och gått ut på gatan utanför hotellet. En efter en dyker de upp: australiensaren Bryce, irländaren Allister, britten Collin, fransmannen Joss och så vidare. När alla från gruppen kommit börjar vi gå. Gå mot Machu Picchu.

För exakt 100 år sedan, år 1911, återupptäckte amerikanen och Yalehistorikern Hiram Bingham denna glömda inkastad under en expedition till Peru. Staden tros vara byggd omkring 1440. Byggnationen tog ca 30 år och staden var bebodd fram till spanjorernas erövring av Peru 1532. Staden tros ha fungerat som ett sommarresidens för inkan och hovet och huserade ungefär 750 personer. Spanjorerna hittade aldrig Machu Picchu, kanske på grund av des gömda och svårtillgängliga läge på en 500 meter hög bergstopp med stupande sidor åt nästan alla håll. Idag är Machu Picchu Sydamerikas mest besökta turistattraktion med ca 400 000 besökare årligen.

Det finns en mängd olika sätt att ta sig till Machu Picchu. Det mest kända är förmodligen att vandra dit längs inkaleden. Andra sätt är att åka tåg, bil i kombination med vandring, vandring i kombination med tåg eller till och med helikopter. Turerna sträcker sig från en till fem dagar och säkert mer än det. Vår tanke var från början att ta oss dit på egen hand men vi ändrade oss när vi märkte hur billiga turerna var. Turen vi valde var en fyradagarstur med tre övernattningar.

Första dagen lämnade vi Cusco vid sjutiden på morgonen. När vi öppnade dörren till minibussen vi skulle åka med satt redan två bekanta ansikten där nämligen Bryce och Allisters som vi träffat i Quito. Efter en vacker biltur på ett par timmar nådde vi resans högsta punkt ca 4200 meter över havet. Där hoppade vi av, lastade av cyklar från bussens tak och gav oss av ner för berget. Vägen var kantad av vacker utsikt och små vattenfall. 2000 meter längre ner, en vurpad amerikanska och en fransyska senare var cykelfärden över. Natten spenderade vi i Santa Maria.

Tidigt nästa morgon påbörjade vi vår första vandring. Solen sken över oss där vi vandrade under allehanda fruktträd och genom kokaodlingar. Vi fick prova på både det ena och det andra. Vi fick till exempel smaka kakaofruktens vita söta fruktkött och prova på att tugga kokablad.

Efter att kokabladen skördats torkas de för att frigöra vitaminer och mineraler. Innan man tuggar dem gnider man på aska och rullar ihop dem. Bladen tuggas eftersom de har en uppiggande och hungerdämpande effekt. Förr användes de också som en form av lokalbedövning vid ingrepp i munnen. Det smakar ingen vidare och jag kände mig varken mättare eller piggare efter att ha tuggat en stund. Vad som var mer påtagligt var den bedövande effekten. Efter en stund var nämligen tungan rejält avdomnad.

Dagen innebar också en kortare vandring på en inkaled. Den berömda inkaleden till Machu Picchu är nämligen, till skillnad från vad jag trodde, långt ifrån den enda. Hela det gigantiska inkariket genomkorsades av olika leder som användes för transporter. Man kunde till exempel skicka saker med budbärare från Lima till Cusco på 25 timmar, en resa som idag tar 22 timmar med buss. ”Postsystemet” var uppbyggt av budbärare som sprang med det som skulle skickas och efter två kilometer byttes denna av av en annan löpare som fortsatte i ytterligare två kilometer och så vidare. Just den leden vi gick på löpte högt upp längs ett berg och bjöd på fantastisk utsikt. Onödigheter som plana, ordentliga trappsteg eller skyddsräcke var inget man slösat tid eller pengar på.

Efter åtta timmars vandring, inkluderat att korsa en flod i en lite korg upphängd i en wire, kom vi fram till andra nattens sovplats.

Tredje dagen valde Matilda att tillfälligt kasta in handduken. Insektsbetten hon fått fick hennes fötter att svullna upp så att man inte längre kunde se hennes anklar. Hon åkte därför halva dagsetappen i buss. Själv klarade jag mig, trots 131 bett på mina ben, från allergiska reaktioner och vandrade som planerat med resten av gruppen. Efter lunch vid Hidro Electrica anslöt Matilda igen och var så illa tvungen att vandra med oss. Sista övernattningsplatsen, den lilla byn Aguas Calientes, kan nämligen endast nås till fots eller via tåg. Byn är helt och hållet bygd för turism, anpassad att förse behoven hos alla de turister som vallfärdar till Machu Picchu. Trots den totala avsaknaden av genuinitet finns det ändå en speciell känsla i byn. Den omgivande naturen är dramatisk med de höga bergen och alla besökare är där av samma anledning; att se den historiska plats som röstats fram till ett av världens sju nya underverk.

Sista morgonen väckte mobiltelefonen oss 03:55. Man kan åka buss upp till Machu Picchu, men alla i gruppen var överens att hade vi vandrat så långt skulle vi vandra hela vägen. Matilda hade fått piller mot sina svullna ben och var med på noterna hon också. Gruppen samlades utanför hotellet tjugo över fyra och klockan 04:45 var vi de första att passera grindarna till nationalparken och påbörjade vandringen upp för de 2000 trappstegen upp till Machu Picchu.

En dryg timme senare var den, minst sagt, jobbiga stigningen på 500 meter över och vi kunde äntligen bli insläppta i staden. Det krävdes ytterligare en kortare vandring upp till det som kallas vakthuset innan den världsberömda Inkastaden uppenbarade sig bakom diset. Trots att vi under vår resa fått se kända byggnader som till exempel både frihetsgudinnan och Empirestate buildng var detta något helt annat. Känslan var som att befinna sig i ett foto. Den enda skillnaden är att ett foto inte kan göra platsen rättvisa. Utifrån en bild är det svårt att känna det storslagna i de höga omgivande bergen och de djupa sluttningarna. Detta var något vi kände.

Efter att ha kommit till sans och insett att vi faktiskt var där vi var och inte inuti ett vykort tog vår guide oss på en tur runt staden. Oavsett hur mycket imponerande saker guiden berättade var det häftigaste bara att vara och insupa stämningen. Efter guidningen klättrade vi den milt livsfarliga stigen upp till Huayna Picchu, det höga berget som syns i bakgrunden av alla klassiska bilder på Machu Picchu. Toppen på berget är ca 360 meter över Machu Picchu och dit tillåts endast 400 turister per dag om de har en speciell biljett. Utsikten från toppen är enastående. Innan vi lämnade Machu Picchu tog vi också en snabbtur till den så kallade Inkabron. Bron i sig var inte så imponerande som vandringen som ledde dit. Klockan 15:30, knappt elva timmar efter att vi kom lämnade vi världsarvet för denna gång.

Efter en avslutningsmiddag med vår grupp satte vi oss på tåget tillbaka till Ollantaytambo för att sedan ta bussen till Cusco och så var äventyret slut.

/Robin


Cusco – Krånglande mage och koka-te

Sitter just nu i köket på vårt hostel i Cusco. Bakom mig sitter ägaren, Americo, och lyssnar på Pavarotti, huskatten ligger på soffan, Matilda lagar mat och vår vän islänningen sitter och stickar. Utanför fönstret har mörkret lagt sig och kylan dragit in. Från höjden där vi bor ser man stadens alla ljus.

Vi kom hit till Cusco i torsdags efter en bussresa på 22 timmar. En resa som kan beskrivas som allt annat än komfortabel. På grund av resans längd valde vi att betala extra för att få resa i förstaklass med breda, bekväma fåtöljer. Vi tänkte att det kunde vara skönt med lite god sömn. Tji fick vi, eller speciellt jag. Lima, som vi åkte ifrån, ligger strax över vattennivån medan Cusco befinner sig på 3400 meters höjd. De första tio timmarna tillryggalades på spikrak väg, de nästkommande tio på väg som var allt annat än rak. Som alla vet kan man inte bygga en väg rakt upp för ett berg. Det viste åtminstone mannen som byggde vägen mellan Lima och Cusco. Jag misstänker också att han fick provision efter antalet svängar för krokigare väg har jag aldrig åkt på.

Att försöka sova i en buss som färdas upp för dessa vägar var något som åtminstone inte jag klarade av. Det handlade snarare om en kamp om överlevnad för att inte ramla ur stolen. Mitt i natten kom bussvärdinnan för att städa undan alla passagerarnas grejer som ramlat ut i mittgången. Med sig hade hon plastpåsar att dela ut till de som var vakna. Till min stora förvåning sov de flesta, dock inte jag. Med magont och fruktansvärd åksjuka var det kanske inte så konstigt. Jag blev tilldelad en påse och tänkte att den nog kunde komma till pass. Det gjorde den också men inte på det sättet jag trott. Eftersom Matilda sov och min spanska är, minst sagt bristfällig, förstod jag kanske en tredjedel av vad värdinnan försökte säga till mig. När hon tog fram en bomullstuss indränkt i något, stoppade ner den i påsen och visade att jag skulle andas i den förstod jag vinken. Jag tvekade en stund medan jag vägde risken att inhalera della okända substans mot att behöva fortsätta lidandet av åksjuka. Två djupa andetag och tio sekunder senare var illamåendet som bortblåst. Inte somnade jag för det.

Cusco är en stad med 390 000 invånare. Den var inkarikets viktigaste stad och besitter därför en väldigt rik historia. Mest känd är den nog ändå på grund av sin närhet till Macho Picchu, Sydamerikas mest välbesökta turistattraktion. På många platser vi har besökt under vår resa har vi känt oss ganska unika som turister och man inbillar sig att man sett något var och varannan turist inte fått se. I Cusco får man inga sådana vibbar. Med två miljoner besökande turister per år vore det väl konstigt.

Dagarna i Cusco har inte varit helt roliga för mig. Den första tiden mådde jag kass på grund av resan, sömnbrist och så vidare. När det väl gått över blev magen det stora problemet.  Eftersom vi klarat oss helt utan åkommor under resan fram till nu var det kanske på tiden. Ett bra budgettips till andra resenärer är att dra på sig valfri magåkomma. Aptiten är som bortblåst och matutgifterna sjunker som en sten. Ekvationen höll dock inte riktigt för min del eftersom den lokala kuren, att dricka koka-te, inte hjälpte. Istället tvingades jag gå till doktorn och kom där ifrån med tre mediciner och en räkning på 750 kr, en förmögenhet om man är på resande fot.

Första gången vi såg koka-te, var i en vanlig matvarubutik i Ecuador. Koka-te är, helt enkelt, te som görs på kokabuskens blad. Samma blad som används vid framställning av kokain. I Sverige är inte bara kokain utan även själva bladen förbjudna. I Sydamerika tuggas eller dricks de i te precis som vilket Earl Grey som helst. Det anses bota det mesta och speciellt bra är det mot höjdsjuka.

När vi såg det första gången i den där butiken var det i form av tepåsar. Tjugo påsar kostade fjorton kronor. Varken jag eller Matilda tyckte att teet var någon höjdare. När vi kom till stället vi bor på nu blev vi tillsagda att det var fri tillgång till kaffe och koka-te. Vi tänkte ge teet en ny chans, om inte annat för att kurera den milda höjdsjukan. Vi hittade dock inga tepåsar. Vi frågade var teet fanns och blev visade en stor gul plastkasse som hänge på en spik i köket. Här var det inte snack om några tepåsar. Kassen var nämligen full av blad. Vi blev instruerade att stoppa en näve blad i en kopp, hälla på vatten och låta det dra. Denna gång smakade det mycket bättre och numera böjar vi alltid dagen med vars en kopp.

Nu har islänningen slutat sticka och Americo stängt av musiken. Dags att gå till sängs.

Natti Natti!

/Robin