Viña del Mar – Vals i Valparaíso och väntan på det nya året

Hav! Under bugande palmer jag så
Hur våg på våg i svallande tåg
Emot Chiles klippiga stränder
Kom rullande in
O, detta brus när ett skimrande svall
Fann mig och tog mig i famnen!
O, när delfinerna dök bland korall
Och en vinröd klänning blev min!

Då sjöngs där i Valparaiso et söt liten sång:
Rosita! Chilenita!
I havet, i stilla havet, står hajen på språng
Rosita! Chilenita!
Kondoren på Condiljären är bister -Jaha!-
Och ormarna börjar skallra i Tarapaca
Och sju glada sjömän rundade Hornat idag –
Och Rosita vill alla ha!

Vals i Valparaiso, författad av Evert Taube och här framförd av Cornelis Vreeswijk.

En och en halv timmes bussresa väster om Santiago ligger hamnstaden Valparaíso. Staden har en befolkning på knappt 300 000 och är byggd på 42 kullar, alla med olika namn. Under mitten på 1800-talet upplevde Valparaíso sin glanstid. Staden var vid tiden Chiles viktigaste hamn och alla båtar som skulle färdas från USAs östkust till dess västkust var tvungna att passera Chiles södra spets, det bland sjömän ökända Kap Horn. Valparaíso blev ett naturligt stopp på resan vidare mot västkusten. När Panamakanalen invigdes 1914 behövde fartygen inte längre passera Chile och Valparaísos hamn blev mindre viktigt. Glansdagarna var över.

Idag är Valparaíso Chiles kulturhuvudstad och huserar även landets nationalkongress. Många betydelsefulla personer kommer från staden så som ex-presidenten Salvador Allende, militärkuppledaren och diktatorn Augusto Pinochet och litteraturnobelpristagaren Pablo Neruda.

Efter att ha lämnat vår värd i Santiago tog vi bussen till just Valparaíso där vi flyttade in hos vår nya värd Nacho. När man reser runt och ”couchrurfar” vet man aldrig riktigt vad som väntar. Denna gång väntade en väldigt trevlig ung man och en lägenhet med eget rum och badrum till oss och en fantastisk vy över staden.

Vi spenderade tre dagar hos Nacho och fick uppleva Valparaíso på nära håll. Både jag och Matilda är överens om att denna hamnstad har något mycket speciellt. Staden är skitig men arkitekturen är fantastisk; märklig men fantastisk. På stadens kullar trängs välputsade, välrenoverade hus med fallfärdiga skjul i alla världens färger. Inkilade emellan finns också, de för staden så typiska, ascensores, hissar, ungefär som bergbanor, som för ett par kronor transporterar dig upp på stadens olika kullar. Mer sjömansromantik är förmodligen svårt att hitta på ett och samma ställe. Att Taube skrivit en låt om staden känns helt naturligt.

Förutom att flanera de pittoreska gatorna i hamnkvarteren och de bohemiska områdena på Cerro Alegre och Cerro Concepcion, ett par av de äldsta kullarna, besökte vi också Nobelpristagaren Pablo Nerudas hus.

”Det får inte ligga för högt eller för lågt. Det ska vara avskilt men inte överdrivet. Med förhoppningsvis osynliga grannar. Dem får inte ses eller höras. Originellt men inte obekvämt. Med många flyglar men starkt. Inte för stort men inte för litet. Långt från allt men nära till transporter. Självständigt men nära affärerna. Förutom det måste det vara väldigt billigt.”

Detta var kraven Neruda hade när han bad sina vänner hitta honom ett hur i Valparaíso. Den 18 september installerade han sig i huset han kallade ”La Sebastiana”; beläget på Valparaísos högsta kulle, fem våningar högt men säkert inte större än 100 kvadratmeter. Under besöket hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte var mest imponerade, inredningen eller utsikten. Från alla husets rum har man en fantastisk utsikt över hela Valparaíso samt hamnen och stilla havet bort till horisonten. Inredningen i huset tillhör de mer kreativa jag har sett. Inrett med en uppstoppad, exotisk, rosa fågel, en trähäst från en karusell tillverkad i Frankrike och en, av Neruda, egendesignad rund öppen spis är bara några av de detaljer som gör huset lekfullt och väldigt intressant. Med andra ord är huset väl värt ett besök.

Imponerande av staden och gästfriheten hos vår värd tog vi våra ryggsäckar, satte oss på bussen och åkte tio minuter till den intilliggande staden Viña del mar där vi bor nu. Just nu sitter jag på en balkong på 15:e våningen hemma som vår nya värd Yerko. Utsikten här uppifrån är långt från dålig. Vi är dock inte ensamma utan lägenheten besöks också av ett Holländskt par. Av den anledning får vi sov på en luftmadrass och i en soffa. Det är faktiskt första gången vi, namnet till trots, sovit på en soffa när vi couchsurfat.

Att vi inte fick en säng är dock inget som stör. Vi får se oss som väldigt lyckligt lottade som hittade en couchsurf värd över huvud taget vid den här tiden på året. Kuststäderna vid Valparaíso sägs nämligen vara Chiles, och enligt vissa en av världens, bästa platser att fira nyår på. Varje år får Valparaísos befolkning på 300 000 ett tillskott på en miljon besökare som kommer hit för att uppleva nyårsafton och det väldiga fyrverkeriet som avfyras här. 25 ton fyrverkerier avfyras från 19 olika flottar ute längs kusten. Ett skådespel som pågår konstant i 25 minuter. Något vi självklart ser fram emot.

Avslutningsvis vill vi bara önska er där hemma ett riktigt gott nytt år!

/Robin

Santiago – Osvensk jul och omtänksam värdfamilj

Nu är julafton snart över hemma i Sverige. Här i Santiago har den knappt börjat, och det kommer den förmodligen inte att göra heller. Vi har gjort vårt bästa för att skapa julstämning, något som inte är en helt enkelt uppgift i 30-gradig värme och när solen går ner först efter nio på kvällen. Efter att häromdagen ha spenderat timmar med att springa runt i ett av stadens stora varuhus tillsammans med tre anställda lyckade vi hitta både kardemumma, pomeransskal, saffran och de andra sakerna vi behövde. Lussekatterna blev goda, den hemmagjorda glöggen betydligt över förväntan och ris a la Maltan står i kylen, men det spelar ingen roll. Jul blir det inte ändå. Jag ser inte 2011 som första året jag firade jul utan familjen. Jag ser det som första året jag inte firade jul över huvud taget. Julen handlar nämligen inte om ett visst datum utan om traditioner och gemenskapen med familjen och vänner. Utan familj, vänner och julbord är det ingen jul. Vi får ta igen det nästa år helt enkelt. Nu ska jag dock sluta klaga och önskar istället er som firar en god jul.

Vi bor fortfarande kvar hos familjen i Santiago. Ju mer vi utövar couch surfing ju mer övertygad blir jag om att det är det bästa sättet att bo när man är ute och reser. Det beror självklart på vad avsikten med resan är men för oss, som vill uppleva snarare än bara koppla av, är det perfekt. Man får nämligen se en massa saker man aldrig skulle sett annars som turist.

I tisdags kväll fann jag mig själv stående iförd en av de lokala fotbollsklubbarnas röda tröjor i en liten ganska sunkig innefotbollsplan i en av Santiagos förorter. Stålbalkarna som höll upp taket av korrugerad plåt var inte målade igår direkt och golvet var mer likt ett halt parkettgolv än de man brukar se i svenska idrottshallar. Vår värd Pablo, hans bror och deras kompisar spelade fotboll mot ett annat lag och jag var inbjuden att delta. ”Är inte Chilenare väldigt bra på fotboll?” tänkte jag. ”Detta kommer ju aldrig sluta väl”.

Att jag inte tränat på fyra månader märktes tydligt. Efter tio minuter var jag så trött att jag hade hjärtat i halsgropen och blodsmak i munnen. Man får ändå säga att det gick hyfsat. Att det inte slutade i katastrof får jag nog tacka mina gamla fotbollstränare Mats och Kent för.

Förutom att umgås med Pablo och hans familj har jag och Matilda också varit på upptäcktsfärd på egen hand runt i Santiago. I måndags besökte vi den anrika Club Hípico, en av två galoppbanor i Santiago. Vi måste sett väldigt förvirrade ut när vi äntrade hallen där man spelar för innan vi visste ordet av kom det fram en man och sa till oss på bruten svenska: ”Satsa på nummer fem. Det är min häst”. Mannen var chilenare men bodde i Lund. Trots stalltipset blev det dock ingen vinst.

I onsdags tog vi en tur till vingården Cousiño Macul. Rundvandringen vi fick var intressant även om vinerna inte riktigt föll mig i smaken.

Redan när vi passerade gränsen från Bolivia in i Chile kändes det som att vi kommit till en helt annan värld. Vägarna var jämna, poliserna omutbara (inte för att vi testade utan för att vi fick det förklarat för oss) och bilarna nya. Bara att man kan dricka vattnet i kranen är en helt ny upplevelse för oss under vår resa i Sydamerika. Att komma till Chile känns med andra ord lite som att komma hem till Europa. Åtminstone södra Europa med tanke på klimatet.

Men hur mycket Europakänsla det än finns i Chile hjälps det inte för att ta hit julen.

Vi saknar den. Hoppas ni gläds åt den där hemma.

God jul

/Robin

Santiago – Sand och Salt

Strandsatta mitt ute i en Boliviansk öken. Bilen har gåttsönder igen för femte gången på en timme. Så långt man kan se finns bara sand. Hoppas José och Nicholas får igång den igen.

I den torraste delen av Bolivia ligger staden Uyuni. En stad utan några särskilda sevärdheter. Staden är helt platt och har breda gator och en liten befolkning. När man går på gatorna känner man sig i form av turist, till skillnad mot många andra platser i Bolivia, inte alls unik. När man ser sig omkring ser man faktiskt fler turister med färgglada ryggsäckar än vad man ser Bolivianer. Anledning till det är att Uyuni är utgångspunkt för Bolivias mest populära, och, enligt vissa, Sydamerikas mest imponerande, turistattraktion, saltöknen.

För 40000 år sedan var saltfältet en del av en förhistorisk sjö men bildade när denna torkade istället världens största saltbädd. Med sina 12000 kvadratkilometer är saltöknen i Uyuni större än Skåne. Idag inbringar området inkomster från utvinning av salt, litium och genom turism.

När man som turist vill ta en tur ut på saltöknen står man inför några val. Först måste man välja om man vill ta en en-, två- eller tredagarstur. Därefter ska man välja vilken av en uppsjö arrangörer man vill åka med. Gemensamt för alla är att turerna är i stort sett exakt likadana. Vi valde att åka en tredagarstur vilket inkluderar mer än bara saltöknen.

När hela vår grupp samlats första dagen delades vi upp i två olika Toyota Landcruiser. I vår bil färdades förutom oss ett schweiziskt och ett holländskt par samt vår mustaschprydde chaufför José. Första stoppet var tågkyrkogården. Tågkyrkogården är en plats utanför Uyuni med en mängd övergivna lok och vagnar från tidigt 1900-tal som använts för att frakta mineral från de bolivianska gruvorna till kusten men som lämnats åt sitt öde när de blev värdelösa. Nu står de sönderrostade och nedklottrade och verkar som turistattraktion istället. En surrealistiskt syn och en plats väl värd ett besök.

Därefter satte vi av mot saltöknen. Arko, holländaren i framsätet, lånade min Ipod och lyckades koppla in den i bilens stereo. Snart strömmade ”Kom igen Lena” av Håkan Hellström ur högtalarna. Något som schweizarna och holländarna så väl som José diggade med till.

Efter ett snabbt stopp för att se hur lokalbefolkningen processar saltet för att användas till matlagning kom vi ut på saltöknen.  Bländande vit sträckte den ut sig. Snart försvann sista skymten av hus i horisonten och nu sågs bara vitt salt och blå himmel så långt ögat kunde nå. Lunch serverades vid en saltrestaurang. Ett hus byggt av block av salt med bord och stolar i samma material.

Turerna på saltöknen och dess omgivningar är kända för att ta hårt på bilarna som trafikerar dem. I guideböckerna varnade de för att mekaniska fel kunde vara ett stort problem. Hur stort kunde vi inte ana. Redan första dagen hade vår bil problem även om det var snabbt löst. Efter många timmars körande över det kritvita saltet spenderades första natten på ett hotell, även det gjort av salt.

Det mest imponerande med saltöknen tyckte jag helt enkelt var dess storlek. Att se saltet breda ut sig så långt man kan se i alla fyra väderstreck får en att känna sig liten.

Nästa dag lämnade vi saltet bakom. På agendan stod laguner, laguner och laguner. Röda, vita och gröna, med eller utan flamingos. Upplevelsen fick sig dock en törn när vår bil började krångla. Att vi blivit utrustade med den sämsta bilen och den ballaste chauffören var det inget tvivel om. Fönsterrutorna gick inte att veva ner och dörrarna gick inte att öppna inifrån. Gång på gång på gång stannade bilen. José och schweizaren Nicholaos tvingades fixa den lika många gånger. Hade det inte varit för Josés glada, skämtsamma och positiva humör hade det varit en ganska misslyckad dag.

Tredje och sista dagen började tidigt. Solen var under horisonten, temperaturen under minus och klockan innan fyra. Med frost på insidan av fönsterrutern klättrade vår uttjänta landcruiser upp till över 5000 meters höjd. I kratern av en vulkan fick vi beskåda röken som steg upp under den tunna jordskorpan samtidigt som solen steg upp över bergen. Innan frukost blev det ett dopp i en varm källa och sedan besök vid en grön lagun. I och med det var turen över och vi passerade gränsen in i Chile. Turen i sig var en besvikelse eftersom vi knappt sett röken av vår guide efter att vi fick problem med bilen. Han färdades nämligen i den andra bilen och inte väntade de på oss. Naturen var och andra sidan väldigt imponerande.

Nu befinner vi oss i Chiles huvudstad Santiago. Första natten i Chile tillbringades i staden San Pedro i norr, mitt i Atacamaöknen, världens torraste öken. På grund av busstrul tvingades vi också spendera en natt i staden Calama innan vi kund åka de 22 timmarna i buss genom öknen till Santiago.

Nu couchsurfar vi och bor hos en familj utanför staden. Mer om Chile och Santiago får ni veta i nästa inlägg.

Vi hörs!

/Robin

Potosí – Underjordiskt äventyr och underbar lamastek

Ibland kan man undra: ”Hur fasen hamnade jag här?”. Här sitter man på huk med fingrarna i öronen djupt under marken i en gruva i Bolivia. Bredvid sitter en smått galen, milt berusad, före detta gruvarbetare och räknar högt ”6…7…8…”. Pulsen ökar. ”Hur fasen hamnade jag här?” ”Hoppas taket håller!”

Vissa dagar är mer händelserika och spännande än andra när man är på resande fot. Idag har varit en sån dag.

Vi viste redan innan vi kom till Potosí att man kunde gå på turer i gruvorna. Guideboken beskrev upplevelsen som ”not for the fainth hearted” – ”Inget för veklingar”. Det låter ju självklart spännande. När Antonio på vårt hostel berättade att han själv jobbat fem år i gruvan och att han nu bedriver, enligt honom, de bästa turerna dit blev vi självklart intresserade. Han förklarade att hans turer inte alls var som de andra. Hos honom var grupperna mindre och upplevelsen mer genuin. Man besöker det gruvkollektiv han tidigare arbetat i och får med andra ord se en fullt fungerande, verksam gruva. De andra turerna är 15 personer i varje grupp och går i gruvor speciellt avsedda för turister. Sånt sysslade inte han med förklarade han. Vi lät oss övertygas och bokade en tur.

I morse när vi skulle åka visade det sig att gruppen bestod av Matilda, jag och ett colombianskt par. Efter att ha blivit klädda i full mundering med skyddskläder, stövlar, hjälm och lampa hoppade vi in i en minibuss och begav oss mot gruvarbetarnas marknad. Antonio förklarade att de olika gruvorna bedrivs av olika kollektiv. Kollektivet betalar för verktygen men inte för sprängämnen. Det måste varje gruvarbetare stå för själv. Därför beger sig de flesta till gruvarbetarnas marknad innan de åker upp till berget för att jobba. Marknaden är den enda plats i världen där sprängämnen säljs helt fritt på gatan och kan köpas av vem som helst. Här säljs även kokablad, sprit och cigaretter. Kokabladen tuggas av i stort sett alla gruvarbetare för att dämpa hunger och trötthetskänslor. Här fick var och en av oss en rejäl näve kokablad att tugga i oss. Antonio visade också hur man genom att stänka den speciella spriten på marken offrar till moder jord, djävulen och berget. En del av den 96% spriten åkte ner i strupen på honom själv. Något även vi fick prova på.

Efter att Matilda och jag köpt två påsar kokablad, sprit och cigaretter, samt ett sprängkit med dynamit, tändhatt och stubin som vi skulle ge till gruvarbetarna åkte vi vidare mot gruvan. Väl uppe vid berget kunde jag inte undgå att slås av vilken stor roll Sverige spelar för gruvarbetarna. Förutom att dynamiten som används är en svensk uppfinning, något både de bolivianska gruvarbetarna och de colombianska turisterna var väl medvetna om, kryllade berget av Volvolastbilar. Volvolastbilar är dock inte unikt för Potosí. Min högst ovetenskapliga undersökning visar att förmodligen 95% av lastbilarna i de sydamerikanska länder vi besökt är just Volvo. En stor de av de övriga är Scania. De flesta av dessa lastbilar har förmodligen mer än trettio år på nacken och en del har säkert tjänstgjort i Sverige innan de kom hit. I bussen till Samaipata körde vi nämligen om en Volvolastbil med texten ”klinker och lättbetong AB” på framdörren; ett inte helt boliviansktklingande företagsnamn.

Redan vid ingången till gruvan insåg colombianskan i gruppen att denna tur inte var något för henne. Hon vände redan innan hon hunnit klättra ner för den rangliga trästegen och så var vi bara tre kvar. Gruvan var trång, beckmörk och dammig. Någon svensk takhöjdsstandard var det inte heller tal om. Trots ett antal ”akta huvudet” från vår guide fick hjälmen sig ett par rejäla smällar. På sina ställen var det så trångt att man fick kräla sig igenom. En bit in i gruvan stötte vi på de första arbetarna. Skitiga och svettiga slet de som djur, antingen med att för hand föra den ett ton tunga vagnen med sten genom de trånga gruvgångarna eller med att skyffla stenen över i en korg för transport till markplan.

Antonio, som själv jobbat fem år i gruvan, berättade att han kom från en riktig gruvarbetarfamilj. Arbetet i gruvorna är varken välavlönande eller riskfritt. Som ny i gruvan tjänar man ungefär 50 kronor för ett arbetspass på mellan sex och åttatimmar. Varje dag hotas man av ras och misstag vid sprängningar. På längre sikt är den rika förekomsten av asbest eller den extremt höga risken för stenlunga stora hot. Redan som 14 åring började Antonio arbeta i gruvorna men hans pappa övertalade honom att söka sig bort därifrån och skaffa sig en utbildning. Själv blev hans pappa bara 45 år gammal innan dammet tog hans liv.

Vi fortsatte längre och längre in i gruvan och vid flera tillfällen stannade vi för att offra kokablad, sprit och cigaretter till djävulen – el tito. Ovanför marken är gruvarbetarna kristna och tror på gud men nere i gruvorna tror de på djävulen. De offrar gåvor till honom i utbyte mot beskydd och tur i jakten på de sinande mineralerna. El tito representeras i gruvorna av olika sten- eller lerfigurer där gåvorna offras. Antonio visade oss flera olika. När vi kom till de äldsta utförde han en längre ceremoni och offrade som vanligt kokablad, cigaretter och sprit. En hel del av den 96% spriten rann ner i honom själv. Han förklarade dock att kokabladen i munnen neutraliserade alkoholen så att man inte blev berusad. Om jag tror på det vet jag inte.

Sittande framför djävulen bad han Matilda ta fram dynamiten vi köpt. Självutnämnd som Bolivias bästa terrorist förklarade han att han skulle visa hur den används. Nynnande på ACDC TNT apterade han dynamitgubben med tändhatten och stubinen. Han mätte stubinen till ungefär fyra minuter. Själv började jag fundera på vad som egentligen höll på att hända. Jag hoppades att han var så nykter som han påstod och att han inte för skojs skull skulle göra smällen större än brukligt. Vi gick över till en anslutande tunnel. Han skalade stubinen och tände på. Den började spraka likt vilken nyårsraket som helst. Vi tre vände oss om för att snabbt ta oss tillbaka till den, enligt Antonio, säkra platsen. Han hejdade oss dock och skrek till oss att ta en bild. När vi vände oss om stod han med den sprakande sprängladdningen mellan tänderna och flinade. Mitt förtroende för hans omdöme fick sig onekligen en liten knäck. Det var dock inte mycket mer att göra än att ta sig till det säkra stället 25 meter bort och hoppas att inte taket rasar in. Han sa åt oss att sitta bredbent och hålla för öronen. Min puls var betydligt över den normala. ”Hur fasen hamnade jag här?”. Antonio började räkna högt ”1…2…3…” ”Hoppas att taket håller!” tänkte jag.  ”7…8…9…”. En dov smäll följdes av en ordentlig tryckvåg men taket höll. Inget rasade. Nöjda över att ha överlevt applåderade vi vår dynamitharry som log nöjt.

Vi gick in i tunneln där sprängladdningen just detonerat. Trots våra lampor på hjälmarna var det svårt att se mer än någon meter framför sig. Det stod dock klart att laddningen haft en rejäl effekt.

Trötta, svettiga och skitiga kom vi efter viss ansträngning ut från gruvan ut i dagsljuset. Vi kunde lägga några spännande, intressanta och bisarra timmar bakom oss.

Dagens upplevelser var dock inte slut i och med gruvturen. Efter tre och en halv månad på resande fot har man inte bara samlat på sig en hel del upplevelser utan även en rejäl kalufs till frisyr på huvudet. Efter en del letande klev vi in i en frisörsalong som hämtad ur en film från 40-talet. 12 kronor senare var jag en massa hår fattigare men en frisyr rikare. Resultatet var inte så dumt det heller. Det märktes att frisören besatt en stor mängd yrkesskicklighet även om saxarna var så slöa att de knappt kunde klippa genom håret. Helt klart en upplevelse det också.

Kvällens sökande efter en middag resulterade i att vi hamnade på en folktom, smakfullt inred restaurang med vita dukar. Personalen var väldigt trevlig, maten kanske den godaste vi ätit i Sydamerika och priset 15 kronor. Nöjda som vi var med den väl tillagade Laman kostade vi på vår budget att dricksa en femma var.

Tillbaka ute på stan hade torget och gatorna förvandlats till en sprakande julljusshow utan dess like. Smakfullt var det inte men desto roligare. Julen verkar vara på väg till Sydamerika också.

Kvällen avslutades med att komponera detta blogginlägg och sippa på den lokala ölen Potosina. Man kan inte säga att det är den godaste jag druckit men eftersom den utger sig för att vara ”La cervesa más alta del mundo” – ”Världens högsta öl” är den lite spännande ändå.

Det är hög tid att avsluta en minst sagt händelserik dag och krypa ner i de fantastiska sängarna de har här där vi bor.

God natt!

/Robin

Potosí – Svårt att andas och svart historia

Man flåsar när man går upp för trappor eller backar och läpparna är torra. Det märks att man kommit upp på högre höjd igen. Belägen ungefär 4100 meter över havet är gruvstaden Potosí världens högsta stad i sin storlek.

Med dess enorma silverfyndigheter var Potosí under hundratals år en enorm inkomstkälla för Spanjorerna som då koloniserade området. Mellan 1556 och 1783 utvann man inte mindre än 41000 ton silver från Cerro Rico som det närbelägna 4800 meter höga berget kallas där man utför gruvbrytningen. Detta gjorde Potosí till en enormt förmögen stad och den var under slutet av 1600-talet en av världens största och rikaste städer. Rikedomen hade dock sitt pris. Det är inte för inte som berget Cerro Rico även kallas ”berget som äter människor”. Vissa beräkningar säger att så många som 8 miljoner människor dött på grund av gruvdriften. De flesta är indianer men även afrikanska slavar arbetade i gruvorna.

I slutet på 1800-talet började silvret ta slut och man inriktade sig istället på tenn. Storhetstiden var över och ekonomin gick utför. Ännu idag är dock gruvindustrin viktig i Potosí. Fortfarande arbetar 10 000 person i berget. Det är idag dock ont om mineral. Arbetet är extremt hårt och dåligt avlönat. De flesta gruvarbetare blir inte äldre än 40 då de dör av sjukdomar de drar på sig under arbetet.

Idag syns det spanska arvet tydligt i Potosí. Staden är väldigt vacker med alla sina kyrkor och vita koloniala hus med stora innergårdar. I ett av alla dessa hus bor vi nu på ett hostel som drivs av en man vid namn Antonio, själv gammal gruvarbetare. Huset luktar starkt av nymålat och byggdamm ligger över allt. Det pågår renovering för fullt. Kanske är det just därför vi är själva här. Redan nu kan man dock skönja hur fint det kommer bli när renoveringen är färdig. Att Antonio har höga ambitioner märks nämligen. Jag fick till exempel en riktig chock när jag öppnade dörren till duschen och möttes av både blandare och löstagbart duschmunstycke; något jag inte sett sedan vi lämnade Sverige.

Från det vi sett av staden är både Matilda och jag överens om att vi tycker om Potosí. Det kan mycket väl bli en av favoriterna i Bolivia. Även Sucre, som vi lämnade tidigare idag, var dock en trevlig stad. Den ligger tre timmar från Potosí och beboddes under spanjorernas tid av överklassen som tjänade pengar på gruvdriften. På grund av des placering på lägre höjd är klimatet trevligare än uppe på 4000 meter i Potosí.

Dagarna i Sucre spenderade vi mest genom att gå runt i staden och att äta desserter på café Joy ride. Sucre kan, förutom sina vackra vita hus, även stoltsera med ett par ganska fula miniatyrer av Eiffeltornet och triumfbågen. Vi provade också på att gå på en danslektion. Det var jäkligt kul även om vi inte riktigt vet vad det var för dans vi dansade. Vi tro att det var Merenge.

Imorgon ska vi flåsande, med en burk hudsalva till läpparna fortsätta utforska Potosí.

God natt från världens högsta stad.

/Robin

 

Sucre – Revolutionsledare och rysare till bussresa

Utanför restaurang ”El Nuevo Turista”, i den lilla byn Samaipata, sitter jag och Robin i ett par röda plaststolar. Maten är för länge sedan uppäten och vi väntar på att en buss från ”flottan” Unificado ska rulla in på parkeringen. Halv åtta står det på biljetten, men när fordonet som ska frakta oss genom den bolivianska natten väl kommer, har klockan redan hunnit bli halv nio.

Det var i La Paz vi först fick höra om Samaipata. En iransk kille, som vi lärt känna under en utekväll, pratade om den lilla byn, med sina 3000 invånare, som om den vore paradiset på jorden. Därför bestämde vi oss till sist för att åka dit. Av olika anledningar blev inte vistelsen i Samaipata riktig vad vi hade tänkt oss och denna söndag hade vi, efter mycket möda, lyckats få vad som verkade vara de allra sista platserna på en av de bussarna som stannar i Samaipata på sin väg mellan Santa Cruz och Sucre. Av olika anledningar hade vi dessutom inte kommit med några som helst riktlinjer mer är ett stressat ”Por favor, finns det några biljetter kvar till Sucre idag!?” till den restaurangägare som var vår sista utväg för att få tag i biljetter.

I vanliga fall när vi ska välja buss kollar vi gärna upp vad det finns för olika alternativ gällande kvalitét och bolag, vilka prisklasserna är, huruvida det går att pruta, samt vad böcker, internet eller personer från trakten rekommenderar. Inget av dessa knep praktiserade vi inför denna bussresa. När vi nu stiger ombord på bussen, ser vi ett myller av människor. Alla platser är fulla och längs hela mittengången står och ligger det personer i olika ställningar. Ingen annan turist har valt att sätta sig på denna buss och man får känslan av att alla våra stirrande medpassagerare tycks tänka samma tanke, ”Vad fan gör dem två här? Vi tittar på biljetterna. Nummer 47 och 48. De sista biljetterna som fanns kvar är självklart belägna allra längt bak i bussen. Till en början får vi alltså gräva oss igenom havet av människor och väcka dem som ligger i vägen på golvet. Den överbelastade bussen (bagageutrymmet har fyllts ut med stora, tunga säckar med okänt material) kränger och skumpar, och när vi till sist kommer fram till bakre änden märker vi att våra platser redan är belägrade. Med ganska dåligt samvete bestämmer vi oss för att köra bort mamman och hennes magra, lilla son. Tur att det bara är en 12 timmars resa.

Jag har under resans gång haft den stora turen att inte ha varit sjuk en enda gång… fram tills jag kom till Bolivia. Det är känt inom backpackerkretsar att man, på grund av den dåliga hygienen hos restaurangerna, blir sjuk när man kommer till detta land. För mig var detta alltså inget undantag. Samaipata är ett lugnt ställe där meningen är att man ska ta dagsvandringar upp i bergen och beskåda djurliv, natur, vattenfall och ruiner från folk som levde i trakterna långt före spanjorernas invasion. Eftersom jag antingen var sängliggande eller inte orkade gå mer än några hundra meter från vårt hostel, blev kontentan av våra fyra dagar i byn, total uttråkning. Vi ville bara komma bort från stället.

Det har gått en timme sedan vi hoppade på bussen och vi har lyckats komma på många bra anledningar till att platserna längt bak i en buss blir kvar till sist. Sätena går inte att fälla bak, man sitter mer än två i bredd, den sämsta luften samlas där, man sitter bakom bakhjulen så det blir extra skumpigt samt att det är väldigt svårt att ta sig ut. Plötsligt svänger bussen till vänster ner från den asfaltsbelagda vägen till en riktigt ojämn och sandig väg. Alla stänger sina fönster för dammet virvlar och bortom dammet set jag att det öde sandlandskapet är fyllt med stora kaktusar. Detta är vägen vi ska färdas på de kommande 11 timmarna. Jag ber en liten bön om att vägen ska få fortsätta vara torr istället för geggig samt att min mage ska hålla sig på plats. På denna buss är det nämligen inte tal om någon toalett.

Skump, skump, skump. Bussen gnäller och knakar jag förstår att jag aldrig kommer kunna sova under dessa omständigheter. Robin påminner mig om att vi just nu befinner oss i närheten av det ställe Che Guevara tillbringade sin sista tid i livet innan han blev mördad 1967 av den Bolivianska regeringen, med stort stöd från USA. När Robin blir intresserad av något gör han gärna en liten research. Han har läst boken av Che, läst alla internetsidor han hittat, sett filmen om Che och faktiskt köpt en T-shirt med Che på (dock iförd lamahatt). Jag vet att han är ledsen för att vi inte kunde komma iväg på turen för att följa i Ches fotspår som han tog de sista dagarna av sitt liv. Vi fick inte heller se det legendariska tvättställ där bilderna av hans döda kropp togs.

Robin försöker fokusera tankarna på något gladare och sätter igång P3-dokumentär. Vi lyssnar på program om 70-talets åsiktsregistrering i rädslan för kommunismen och värdetransportrånen under 90- och början av 2000-talet. Klockan ett på natten ger vi upp och Robin lyckas somna. Själv sitter jag och tittar ut genom fönstret och blir inte uttråkad trots att timmarna går. Landskapet är upplyst av den kanske starkaste fullmåne jag någonsin upplevt under mina 20 år. Nedanför sluttningen som oftast bara verkar vara ungefär en meter från bussens hjul finns fortfarande kaktusar men också många till synes livlösa träd och buskar. Bakom bergen i fjärran ser jag hur stora blixtar hela tiden fortsätter att lysa upp himmelen ytterligare. Ja, det blixtrade och var fullmåne samtidigt. Det är en magisk och samtidigt lite läskig syn. Tiden går och ibland när det kommer något extra ojämt lyfter man några sentimeter från stolen. Månen bestämmer sig till sist för att gå ner bakom bergen och det blir mörkt. Nacken och rumpan ömmar och jag försöker sova utan större framgång…

Till slut blev hur som helst natt till dag och vi kom fram helskinnade till Sucre. Vi hittade det fina hostel som vi blivit rekommenderade och vi har strosat runder lite på stadens gator. Sucre har givit oss bra vibbar och mer om detta blir det förmodligen i nästa inlägg.

För er som vill ha ett förtydligande av inläggets tes så kommer det här: Var noga med valet av buss när du ska ta dig genom Bolivia.

/Matilda