Rio de Janeiro – Livliga stränder och Limhamnsjesus

Klockan är halv två på natten. Flygplatsen är nästan öde. De flesta av de få passagerarna på terminal 1 på Rios internationella flygplats denna natt sitter i caféet med panoramafönster mot startbanan. På väggarna hänger foton på gamla stridsflygplan och utanför fönstret syns ljusen från staden och landningsbanan.

Barnfamiljen vid fönstret sitter och äter men barnen verkar vara mer intresserade av att titta på de få flygplan som rör sig utanför än att faktiskt äta. Den ensamma killen med trucker-keps tittar förstrött på filmen som visas på caféets tv. Mannen med den bruna ryggsäcken ser uttråkad ut. Alla är de på väg någon stans, precis som vi. Vårt flyg går inte förrän sju men vi valde att spendera sista natten på flygplatsen för att spara pengar. Rio är nämligen ingen billig stad.

Vi kom till Rio med buss på kvällen för fyra dagar sedan. Utan varesig couchsurfingvärd eller något bokat hostel tog vi lokalbussen till stadsdelen Copacabana. Efter en stunds letande hittade vi hostelet ”Mellow Yellow”, resans ännu så länge sämsta och dyraste hostel. För 160 kronor per person och natt fick vi vars en säng i ett rum med sexton bäddar i detta gigantiska fallfärdiga hostel. Två dagar senare flyttade vi några kvarter bort till det lika dyra men betydligt trevligare hostelet ”Walk on the beach”.

Copacabana är med sina fyra kvadratkilometer inte särskilt stort. Befolkningsmängden på 250 000 personer gör dock stadsdelen till en av de mest tätbefolkade områdena i världen. Copacabana är utan tvekan mest känt för att husera den världsberömda stranden med samma namn som stadsdelen. Strandkulturen på Copacabana är ett intressant skådespel att iaktta men enligt min åsikt mindre kul att praktisera. Stranden är, precis som hela Copacabana, överbefolkad och vattnet är kallt. Att sitta vid någon av alla serveringar längs den vidsträckta strandpromenaden och avnjuta en svalkande kokosnöt eller en vältillredd Caipirinha är däremot ett riktigt nöje. Att samtidigt beundra utsikten mot ett av världens mest fotograferade berg, sockertoppen, samtidigt som man nynnar på låten Copacabana fulländar upplevelsen.

Bara några minuters gångväg från Copacabana ligger en annan omsjungen stadsdel där den långa, unga, vackra och bruna flickan från Ipanema ska ha bott. Även Ipanema har en strand. Även den trång, med lite väl svalkande vatten men bländande vacker.

Rio de Janeiros centrum var inget som imponerade på oss. Däremot finns det andra stadsdelar som gjorde det. Santa Teresa är en stadsdel med stora höjdskillnader. Längs de branta stenlagda gatorna ligger ståndsmässiga överklassvillor med tinnar och torn som med tiden förfallit. Väggar och murar kläs numera av omsorgsfullt målad graffiti. Ett väldigt bohemskt men vackert område.

På en av de många graffitibeklädda murarna möttes vi av en gigantisk målning av den svenska flaggan och en plakett med texten ”Sverige 1958”. Det året besegrade Brasilien Sverige i VM-finalen i Stockholm. Åtta år efter att svenska landslaget tagit brons under Fotbolls-VM i Brasilien och svenska landslagets målvakt Karl-Oskar Svensson blev Rio-Kalle med hela svenska folket. 2014 står brasilien åter igen som värd för fotbolls-vm och två år senare arrangeras sommar OS i staden.

Aldedes i närheten av Santa Teresa ligger området Lapa, känt för sina gatufester. Ett bra sätt att ta sig mellan dessa två områden är genom en promenad upp för de världsberömda trapporna ”Escadaria Selarón”. 1990 började den Chilenska konstnären Jorge Selarón klä in den trappa som går utanför hans hem i färgglada kakelplattor. Med åren blev kakelplattorna fler och fler. Idag är 250 trappsteg beklädda med kakelplattor, vissa handmålade av konstnären själv, andra skänkta från tillresta resenärer från hjordens alla hörn.

Fortsätter man upp för trapporna, genom Santa Teresa och upp för det 700 meter höga berget Corcovado kommer man så småningom fram till Rios mest kända landmärke och turistattraktion. Högst upp på berget, med utsikt över hela staden, står nämligen den nästan 40 meter höga jesusstatyn ”Cristo Redentor”, av svenska sjömän även kallad Limhamnsjesus.

Anledningen till detta smeknamn är att delar av statyns fundament tillverkades av Skånska Betong med cement från Limhamn.

De två vanligaste sätten att ta sig den långa vägen upp till toppen är antingen med buss eller med tåg. Båda kostar dock en förmögenhet om man har en så tight budget som vi. Vi valde därför istället att gå upp till en utkiksplats halva vägen upp. Fantastisk utsikt och näst intill gratis.

Nu börjar klocka bli mycket. Barnfamiljen har för länge sedan ätit upp maten och lämnat sitt bord. Killen med trucker-keps är även han borta och den uttråkade mannen med den bruna ryggsäcken har lagt sig för att sova. Det borde jag också göra. Om en timme börjar incheckningen till vår flight och två timmar efter det lämnar vi fyra upplevelserika månader i Sydamerika bakom oss. Nu väntar nya upplevelser på USAs västkust.

God natt från flygplatscaféet

/Robin

Rio de Janeiro – Djupa djungler och djävulens, vrålande gap

I mitten på den sydamerikanska kontinenten möttes för 200 000 år sedan de två floderna Iguazú och Praná för första gången. Det blev ett möte som innebar födelsen av ett av världens mäktigaste vattenfall. Idag, några hundratusen år senare, kan vi nu häpnas av synen, som i en världsomspännande omröstning 2011, blev valt till ett av världens sju naturunderverk.

Då Förenta Staternas, First Lady, Eleanor Roosevelt först kom till platsen ska hon ha utbrustit ”Poor Niagara!” och jag kan säga att både jag och Robin var förstummade av den syn som mötte oss när vi, efter en kortare vandring genom Argentinas djungler, plötsligt stod på en öppen avsatts. Framför oss såg vi då den långa kant, utför vilken 1500 kubikmeter vatten forsar, varje sekund. Detta forsande vatten kan delas in i 275 olika vattenfall och ”Las Cataratas del Iguazú” trillade, för vår del, snabbt upp på topplistan för resans absoluta höjdpunkter.

Det var en fantastik, solig dag med små vita molntussar på den klarblå himlen. Gräset som varje sekund vattnades med allt detta vatten var det grönaste jag någonsin sett och fallen kunde endast vara hämtade ur en dröm eller saga. Som Robin uttryckte det, ”det är en svår uppgift att ta en dålig bild under dessa omständigheter” och vi hade ett svårt jobb när vi i efterhand skulle rensa bland alla fantastiska ögonblick som fastnat på kamerans minneskort. Aldrig har jag så intensivt önskat att jag vore en vattendroppe!

Den som nu fått intrycket av att vi befann oss på en unik och äventyrlig resa, för att nå en av djungelns mest oåtkomliga skatter, har tyvärr fått det hela om bakfoten. Vi var bara två av alla de tusentals, svettiga turister som dagligen besöker fallen. Det hela är egentligen som ett stort, uppstyrt lekland, med upphöjda metallbroar genom djungeln, fullt anpassade för både rullstolsbundna och blinda. Nedanför metallbroarna är dock marken den samma som den alltid har varit och även om man inte känner sig som en del av naturen, ser man den på väldigt nära håll. Överallt i vattnet, bland buskar och uppe i träden finner man exotiska djur, krälande ödlor, sköldpaddor, jättemyror, fiskar samt ett brett spektra av färgglada fåglar och 500 olika sorters fjärilar.

Att ta sig runt till alla underbara utkiksplatser tog hela dagen och en av höjdpunkterna var att ta båten över till ön San Martín som ligger inringad av vattenfall. Det som dock lockade mest under hela vistelsen var det beryktade Djävulsgaper eller ”La Garganta del Diablo” som det kallas på spanska. Det är det största och högsta av fallen med sina 80 meter. Med åren har bergväggen bakom fallet gröpts ur och idag rinner vattnet ner i vad som ser ut som en gigantisk strupe. Att uppifrån få se hur vattnet med otrolig kraft dundra ner och försvinner i ett stort vitt moln är något som jag förhoppningsvis alltid kommer se klart när jag drömmer tillbaka till detta ögonblick. Bättre avslutning på en fantastisk dag kan man inte få!

Nu har vi tagit bussen till Rio de Janeiro i Brasilien där vi bor på den välkända stranden Copacabana. Men det är en annan saga…

Ta hand om er där hemma!

/Matilda

Buenos Aires – Ouppnådda förväntningar och osäkra gator

Buenos Aires är en fantastisk stad! Ni kommer verkligen gilla den! Det blev vi tillsagda innan vi åkte dit. När vi väl lämnade staden kunde vi konstatera att vi inte var så imponerade. Vi bjöd upp till dans men Buenos Aires nobbade oss.

Buenos Aires har inget Eiffeltorn, ingen frihetsgudinna eller Golden Gate-bro. Det är en stad som saknar ett riktigt världskänt landmärke. Visst finns det några kändisar men ingen riktigt superstar. Istället lockar Buenos Aires med en känsla. Buenos Aires är staden där man flanerar längs de stora avenyerna och undrar om man kommit till Paris, det är staden där man tar en paus på något av de många caféerna men kanske framför allt är det staden där man svänger de lurviga i en Tango. Trots att vi försökte hittade vi dock aldrig den där känslan.

Redan innan vi åkte till Buenos Aires läste vi att det kunde bli väldigt varmt på sommaren. Redan första dagen kunde vi konstatera att det inte var någon underdrift. 41 grader på termometern och ordentligt med fukt i luften gjorde de första dagarna svåra att uthärda. Värmen låg som ett stort lock över hela staden och förvandlade all vilja att upptäcka staden till att istället leta efter närmsta luftkonditionerade butik för att söka svalka. Efter tre dagar med klimat likt det i en bastu slog vädret om och istället för att söka luftkonditionering fick man skynda hem för att värma sig efter att solen gått ner.

På sommaren flyr många värmen i Buenos Aires och vissa av stadens sevärdheter bommar igen helt under de värsta sommarmånaderna i januari och februari. Detta är ännu en anledning att vi kom på kant med staden. Buenos Aires kommer i mitt minne alltid förbli den stängda staden. Till stor del rörde det sig bara om otur men plats efter plats vi besökte visade sig antingen ha stängt för dagen, inte vara öppet på tisdagar eller stängt för bekämpning av skadedjur.

Det vore dock inte riktigt rättvist att bara avvisa Buenos Aires totalt. Visst har staden sina ljuspunkter. Speciellt som svensk finns det en hel del intressanta platser att besöka där landsmän lämnat avtryck. I det gamla hamnområdet Puerto Madero, numera ett väldigt fashionabelt område, ligger de gamla hamnlagrena i långa rader längs gator lagda med gatsten från Bohuslän. I en av de gamla hamndockorna ligger en båt med anknytning till Sverige.

År 1901 gav sig svensken Otto Nordenskjöld ut på expedition mot Antarktis. På grund av svårigheter med finanserna tvingades Nordenskjöld göra resan med en mindre lämpad valfångarskuta vid namn Antarctica. Båten körde fast i isen, blev stående en längre tid och sjönk sedan. Efter 18 månader på Antarktis blev expeditionen räddad av det Argentinska fartyget Uruguay. När besättningen återvände till Buenos Aires möttes de av jublande folkmassor och Sverige blev ett land välkänt hos Argentinarna.

Idag ligger räddningsfartyget Uruguay i hamnen Puerto Madero där det tjänar som museum.

Även vad gäller arkitekturen i Buenos Aries har svenskar satt sina fotspår. En inte allt för lång promenad från hamnen ligger Plaza de Mayo och vid detta torg ligger regeringspalatset Casa Rosada, vilket fått sitt namn efter husets rosa färg. Regeringspalatset bestod ursprungligen av två separata byggnader. Det ena hyste postverket medan det andra redan då tjänade som regeringspalats. Båda delar ritades 1873 av två svenska arkitekter. Även ihopbyggnationen av de två var en av de svenska arkitekternas idé. Den genomfördes dock av en italiensk arkitekt som idag oftast tillskrivs hela byggnaden.

I de gamla slitna hamnkvarteren i stadsdelen La Boca ligger en fotbollsstadion kapabel att husera 49 000 åskådare. Stadion tillhör ett av Argentinas populäraste fotbolslag Boca Juniors även känt eftersom Diego Maradona spelat där. När man ser den enorma stadion sticka upp över den i övrigt låga bebyggelsen slås man, som svensk, inte främst av storleken utan av färgen. Stadion är nämligen målad i blått och gult och kunde lika gärna varit Sveriges nationalarena. Mindre förvirrande blir det inte när man ser lagets spelardräkter, även de i blått och gult.

När Boca juniors grundades 1905 spelade de i svart och vitt. Det gjorde även ett annat av stadens lag. Man spelade då en match för att avgöra vilket lag som skulle få behålla sina färger. Boca förlorade. Att komma överrens om vilka nya färger man skulle använda visade sig inte helt enkelt. Eftersom man var på väg in i det professionella fotbollsförbundet var det bråttom att skaffa sig officiella färger. Problemet löste man genom att gå ner till hamnen och ställa sig på en bro. Man kom överens om att färgen på flaggan på det första skepp som passerade bron skulle bli lagets nya färger. Det första skepp som passerade var ett svenskt skepp från Johnsonlinjen. Så kom det sig att man på Buenos Aires gator idag kan se fotbollsfans till synes väldigt intresserade av svenska landslaget iklädda fotbollströjor i gult och blått.

Att Buenos Aires är en stor hamnstad är svårt att undgå. Genom åren har mängder av svenska sjömän gått i hamn i staden. Det märks inte minst av den sjömanskyrka byggd 1944 som ännu finns att besöka. Det märks också i olika visor skrivna av Evert Taube. Fortfarande finns platser att besöka, omsjungna av Taube. Väldigt centralt i stan kan man flanera längs den stora vägen Paseo de Colon där Fritiof Anderson hamnar i bråk efter en kväll på stan i låten som bär hans namn. Även i stadsdelen La Boca finns spår av Taube. Bara några kvarter bort från Boca Juniors stadion låg krogen Ultramar där Evert i en visa träffar Ernst Georg Johansson från Uddevalla.

Att vandra på Paseo de Colon var inga svårigheter. Att besöka platsen där krogen Ultramar låg förr visade sig bli mer av en utmaning. I La Boca ligger gatan Caminita, en av Buenos Aires största turistattraktioner. På grund av den väldigt höga polisnärvaron på denna gata är den säker för turister. Bara några kvarter bort är läget ett helt annat. Det viste vi dock inte innan vårt besök i stadsdelen. Både jag och Matilda är överrens om att apostlahästarna är det bästa transportmedlet när man vill lära känna en stad. Därför valde vi att promenera till Caminita och tänkte ta en omväg till Ultramar. Ju närmre krogen vi kom desto mer nedgångna blev husen. En ryggmärgskänsla sa mig att det inte riktigt var läge att ta upp kameran för att föreviga husen. Bara ett kvarter från platsen där Ultramar låg blev vi hejdade av två Poliser som vänligt men bestämt avrådde oss från att gå längre på gatan och visade oss istället en annan väg.  Vi kom fram till den uppstädade och välbevakade gatan Caminita utan några missöden. Att gå längs de mindre säkra gatorna i La Boca var däremot en mycket större upplevelse, även om vi aldrig gått där om vi vetat hur osäkert det var. På dessa gator hade tiden stått stilla. Husen hade förmodligen inte fått någon tillsyns sedan de byggdes kring förra sekelskiftet och här kunde man få en insikt i hur hamnkvarteren såg ut på tiden när Taube och de andra sjömännen var i hamn för att roa sig.

Buenos Aires är en stad med väldigt mycket att erbjuda. Här finns intressanta museer i mängder, ett överflöd av fantastiska små caféer, god mat, shopping, fantastisk arkitektur och oändliga möjligheter att roa sig. Trots att Buenos Aires aldrig riktigt klickade med oss fanns det stunder när staden riktigt glänste: när man satt på det lilla anrika caféet, när man åt den fantastiska steken, när man vandrade i La Boca. Även om Buenos Aires inte riktigt ville dansa med oss denna gång tror jag det är väl värt att komma tillbaka och bjuda upp igen.

Sov gott!

/Robin

Tandil – Välkänt rally och väldigt slättland

”Det ska bli 37 grader varmt idag” sa vår värd Ricardo. Vi hade lite svår att tro honom. Det skulle också visa sig att han hade helt fel. Det blev 41.

Efter ett trevligt nyårsfirande med mäkta imponerande fyrverkerier och mängder av människor på Valparaísos gator tog vi en nattbuss till Argentina. Klockan fem på morgonen rullade bussen in i den kända vinstaden Mendoza, ett naturligt stopp för många backpackers. Vi hade dock siktet inställt på annan ort. En timme efter ankomst i Mendoza satt vi på en ny buss på väg till den betydligt mindre kända staden San Rafael.

San Rafael har nästan 200 000 invånare men utstrålar ändå en verklig småstadskänsla. Den ligger i provinsen Mendoza och precis som många andra städer i provinsen producerar man även här vin.

Slitna efter nattens bussresa kånkade vi in våra väskor på det första morgonöppna caféet vi lyckades hitta i San Rafael. Vi loggade in på Cuchsurfings hemsida och såg till vår stora glädje att vi även i denna stad fått napp. Ricardo öppnade upp sin lilla studentlägenhet för oss.

Det fanns egentligen bara en anledning till att vi valde att åka till just San Rafael. Anledningen var att världens kanske mest kända, och förmodligen farligaste motorsportstävling passerade staden.

Dakarrallyt gick av stapeln första gången 1978. Ursprungligen kördes rally mellan Paris och Senegals huvudstad Dakar. Efter ett par år av incidenter och hot om terroristattacker ställdes tävlingarna in 2008 och 2009 flyttades Dakarrallyt till Sydamerika där det anordnats vart år sedan dess.

Tävlingssträckorna går till mycket liten del på belagda vägar utan istället över sanddynor och liknande. Rallyt är extremt krävande och handlar inte bara om snabbhet utan även om navigering och skicklighet gällande val av rutt. Bara att komma i mål är en prestation. Man tävlar i fyra olika fordonsklasser; bilar, motorcyklar, fyrhjulingar och till och med lastbilar. Sedan starten 1978 har ett sextiotal personer omkommit i rallyt vilket gör Dakarrallyt till en av världens farligaste tävlingar. Redan första dagen av årets upplaga avled en argentinsk motorcyklist efter en olycka.

Målet för andra ettappen i år var staden San Rafael. Att se något av själva tävlingen visade sig vara väldigt svårt. Närmsta plats för åskådare låg nämligen nästan åtta mil utanför staden. Vi viste däremot att förarna efter dagens etapp skulle köra genom staden till den plats där de skulle spendera natten. Efter att vår värd tagit oss på rundtur på en av stadens mest kända vingårdar åkte vi ut till förarnas lägerplats i hopp om att komma in. Det visade sig dock omöjligt. Vi fick nöja oss med att stå längs vägen och kolla på motorcyklarna, bilarna och det enorma antalet följebilar som passerade. Det var i och för sig en upplevelse bara det.

Den, av vår värd förutspådda, 37-gradiga värmen visade sig istället bli 41. Gassande solsken från en klarblå himmel och näst intill ingen vind gjorde inte saken bättre. Vattnet i flaskorna vi hade med oss erbjöd heller ingen svalka utan påminde mer om te. Människor längs grusvägen där vi stod sökte istället svalka i den kanal som förser de kringliggande fälten med vatten. Jag har nog aldrig upplevt en mer intensiv värme.

Den extrema värmen vållade också problem för de två svenska förarna som i år ställer upp i Dakarrallyt; både tekniska, fysiska och psykiska problem.

”Det är lite varmt här nu. Jag lider lite av det. Jag är bränd, röd och lite skärrad av värmen men man vänjer sig säkert.” sade den svenska i bilföraren Thomas Berglund i en tidningsartikel. ”Här ute är det 50 grader varmt. Sitter man i sanden och vilar så blir man ju grillad. Det är ju ännu varmare.” yttrade sig motorcyklisten Ronnie Bodinger i samma artikel.

Efter att ha sett Dakarfordonen rulla förbi tog vi ett svalkande dopp i reservoaren till ett vattenkraftverk utanför stan.

Vi spenderade två nätter hos Ricardo och fick uppleva en sällan skådad gästfrihet vilken inkluderade att Ricardo sov på luftmadrass för att jag och Matilda skulle få hans säng, bjöd oss på kostnaden för turen på vingården, körde runt oss i bil, bjöd på öl och glass och till och med betalade vår taxi till bussterminalen när vi skulle åka. Tilläggas bör att vi flera gånger protesterade men att Ricardo insisterade på alla dessa saker och avfärdade våra protester med ”det är normalt i Argentina”.

Just nu bor vi i hos ytterligare en couchsurfare vid namn Leo i staden Tandil. Även Tandil är en stad utanför turiststråket. Anledningen till detta besök beror till stor del på min fascination för poeten, författaren, konstnären och artisten Evert Taube och ett försök att resa i hans fotspår. Tandil är bara en mellanlandning i ett försök att ta oss till en liten, liten by vid namn Cerro de la Gloria. En by som väldigt många svenskar känner till om än inte vid namn. Belägen i viken Samborombón friade här Fritiof Andersson en afton i April till Carmensita i visan Fritiof och Carmencita. Att ta sig dit verkar dock inte helt enkelt. Vi får se hur det går.

Helt utan upplevelser i Taubes fotspår är vi dock inte. För att ta sig till Tandil tog vi ännu en nattbuss och resan gick rakt igenom Pampas. Ett 750000 kvadratkilometer stort bördigt slättland i centrala Argentina; älskat och omsjunget av Taube. Sittande på en buss genom detta slättland var det inte utan att man förstod varför Taube var så förtjust i det. Det är en mycket speciell syn. Likt en gigantisk öken, om än grön och buskbeklädd, sträcker sig landskapet så långt man kan se i alla riktningar med endast horisonten som gräns. Här och var syns vinddrivna vattenpumpar som de i västernfilmerna och på den till synes oändliga landsväg vi färdades skymtades ingen bil så långt ögat kunde nå. Taube lär ha sagt ”På Pampas behöver man inte vara en Evert Taube för att bli poet”, något jag kan skriva under på. Med Taube sjungande Fritiof och Carmencita i öronen och Pampas passerande utanför bussens fönster var det inga problem att somna in till en god natts sömn.

Även om Tandil i sig inte var ett mål har besöket här varit intressant. Över hela Argentina är det känt att den bästa Picadan äts i just Tandil. Picada äts oftast som en förrätt och är egentligen bara plockmat bestående av i huvudsak ost och salami. Tandil har en stor produktion av de båda. Igår avnjöt vi ett god Picada i vår värds hus tillsammans med ett vin från Mendozaregionen. Idag väntar ännu en klassisk Argentinsk anrättning. I skrivande stund är huset nämligen fullt av Leos vänner och värden själv är i full färd med att tillreda en Asado, det argentinska sättet att grilla.

Innan jag går för att sluta upp med de andra ute vid grillen vill jag bara tipsa om en låt. Under resan i Sydamerika har jag inte bara lyssnar på Evert Taube utan även den kubanske sångaren Silvio Rodríguez har till viss del präglat resan. En favorit är hans låt El Dia Feliz Que Esta Llegando. Känd hos många svenskar genom versionen tolkad och framförd av Björn Afzelius men då under namnet Sång till friheten. Lyssna gärna på originalet här.

På återseende

/Robin