Kong Lor – Underground river and unexpected hospitality

Denna gång har jag (Matilda) valt att skriva inlägget på engelska till förmån för våra engelsktalande bekanta och de ny vänner vi träffat under resan. Nästa inlägg blir på svenska igen.

“Imagine floating through a 7.5 km underworld in a rickety longtail boat, wrapped in darkness but for the torchlight of your boatman. Welcome to Kong Lo cave, an Indiana Jones experience.”

This is the beginning of what our Lonely Planet guide book told us about the place and since Robin and I are of such an adventures nature, of course, we had to go there. First we had to find the way tough, and since we at the moment found our self in Paksan, one of the most non-touristy places in Lao, Lonely Planet would not be giving us many answers this time.

“Go to the main road and take a bus” was the advice that we got from the owner of the Guest House were we stayed. He made it sound so simple, but when I thought about it I realized that it probably wouldn’t be too easy.

After some walking we finally dropped the heavy bags by the side of the dusty main road in front of a small coffee shop, in the middle of a hot and sunny day. In front of us, a maybe two or three year old boy with dirty clothes seemed to be making some kind of performance. He was throwing small pieces of toilet paper up in the air, destroying his mother’s sunglasses, laughing unrestrainedly and peeing every now and then while looking down with amazement in his eyes.  At the same time we tried to work out a plan how to get a non-english-speaking driver to understand where we wanted to go and if he could tell us where to change buses. I must admit that I felt kind of scared that we would end up in the middle of nowhere.

Finally, we managed to stop a “sawngthaew”, a small open truck that has been converted into transporting people. After saying good day “sabadee” to the diver, we started pointing at a map in the guyed book and saying “Ban Na Hin” which is a bigger village close to Konglor. We got onto the bus and after a few seconds all the passengers were trying to help us to get where we wanted.

We had a really good time on the bus and even though we could not communicate much by using languages we could smile and laugh together. As we stopped by the side of the road, some of the women bought fruits that we had never seen before. They gave us some to try and it was very pleasant eating these fruits with a taste of pear and having the amazing scenery of Lao passing through in the background. Unbelievably, five hours later, we arrived at the village Ban Nah Hin.

The next day we took another “sawngthaew-truck” to Kong Lor and by the entrance of the cave area we found a little sign saying “Homestay 50.000 kip”. That is about 7 dollar and it also included dinner and breakfast. Since we thought it would be interesting to see how the people in a small Lao village lives, we thought this sounded like a splendid idea.

In the far end of the little village of Kong Lor you find a paved road on which motor vehicles can make their way to the nowadays well known place. By the side of this road you can find some newly built guest houses and restaurants for the tourists. As we passed these things and got deeper into the village we got a whole different view of what the place looked like. Suddenly there were no more roads and touristy buildings. Just the typical houses built up on poles, lodes of animals such as dogs and hens, a lot of smiling children and women weaving fabric. In the river that now appeared in front of us, children were playing and women were washing clothes.

In the evening many people gathered in the nicest house of the village where we were going to spend the night. We saw how they carried in one of the ducks for preparation and soon an aroma of spices and dinner started to spread through the house. In the big open room that took most of the square meters of the house, people started to lay out rugs to sit on and small, low tables. The tables started to fill up with different tasty looking dishes and we were invited to sit down on the floor among the others.

They showed us to take the “sticky rice”, a specialty for the country, and dip it into the different sauces and dishes. No plates or silverware needed. Every now and then someone tried to pose some kind of question but it usually ended up with confused expression and a lot of laughing. Finally I remembered the photo album that I brought for the trip and everyone wanted to see pictures of the house in Lärkesholm covered with snow and of family and friends.

The next day we woke up early and after breakfast we headed towards the caves. We inhaled the fresh, morning air as we walked by the side of the green tobacco fields towards the breathtaking limestone mountains.

As we reached the caves we got head torches and life vests and our captain led us to the private boat that would take us through the 7.5 km long limestone tunnel formed by the Hinboun River. When I saw the gigantic opening in the limestone mountain I had a hard time believing that the soft, totally transparent water floating through it, had also been the creator of it.

The engine of the long boat was started and of we went into the dark. In the front of the boat sat another guy helping to navigate the boat. The lights of the torches gave us a pretty good view of what the cave looked like and in some places the main cavern actually reaches up 80 meters high and 90 meters wide. Except for us there was sometimes another boat with visitors, going in the same direction, but we were surprised not to see any other tourists during the whole ride through the cave. At one place we stopped to look at the limestone formations and the stalactites of the cave and at many places we had to step into the water and help dragging the boat over the shallow parts that appear during the dry season. It was a thrilling experience and I shorely had the feeling of being in an Indiana Jones move while floating on this remarkable underground river.

When back in the village we thanked our homestay hosts that had shown us such a great hospitality. Everywhere men, women and children were recognizing us from the day before and in this short time we had already started to feel at home. Two days earlier I was standing by the side of the road feeling a bit scared because this time my English or Spanish skills could not help me to find the way. Had I then been aware of the kindness of the people of Lao and the power of smiling I would not have had to worry even for a second.

/Matilda

Paksan – Krukor och krigsspår

PANG! En rejäl explosion hörs och den skraltiga, gamla bussen börjar kränga fram och tillbaka. Vi förstår direkt att det är ett däck som exploderat. Tusen tankar far genom huvudet på bråkdelen av en sekund: Hur nära är vi stupet? Vad händer om bussen kör ner i diket? Lika plötsligt som explosionen inträffade, lika plötsligt är dramat över. Den till åren komne Chauffören får stopp på bussen intill vägkanten utan några problem. Passagerarna lämnar bussen och sätter sig på grässlänten i väntan på att däcket ska bytas.

I guideboken står det att enda sättet att ta sig söder ut från Phonsavan är att åka tillbaka till Vientiane och där byta till en södergående buss, en rejäl omväg med andra ord. På nätet läste vi däremot att det gick att åka en lokal buss rakt söder ut till staden Paksan men att man fick vara beredd på ett äventyr. Vi bestämde oss för det senare alternativet och vist blev det ett äventyr.

Stora delar av resan gick rakt igenom vägarbeten och den största delen av vägen var grusväg som ibland zick-zackade sig fram längs stupande bergssidor. Vi passerade över halvfärdiga broar och vid två tillfällen passerade vi floder utan broar över huvud taget utan körde rakt ut i vattnet helt enkelt. Däcksexplosionen till trots, kom vi så småningom fram till den sömniga staden Paksan, med en huvudgata, ett hotell och en restaurang. Desto mer hade vår avreseort, Phonsavan, att bjuda på.

Phonsavan i sig vinner inga skönhetstävlingar med sina tråkiga själlösa hus längs den breda huvudgatan, som hämtad ur en västernfilm. Vad är det då som lockar turister till denna plats? I huvudsak är det för att besöka det som på svenska kallas krukslätten. På flera platser runt Phonsavan finns fält med enorma krukor gjorda i kalksten. Vad de använts till vet ingen men forskare är förhållandevis överens om att de har mellan 2000 och 2500 år på nacken. Kanske begravde man människor i dem. Att de användes för att förvara risvin i är en annan teori.

Phonsavan har även spelat roll i betydligt modernare historia.

Den första november 1955 inleddes Vietnamkriget mellan det kommunistiska Nordvietnam och det marknadsstyrda Sydvietnam. Att Vietnam blev hårt drabbat av kriget är något som de flesta känner till. Faktum är att många förmodligen förknippar Vietnam med ett krig snarare än ett land. Vad som är mindre känt är dock att även den mindre grannen Laos blev hårt drabbad.

Mellan åren 1953 och 1975 rådde inbördeskrig i Laos mellan den kungliga regimen och den kommunistiska rörelsen Phatet Lao. Men dessa två aktörer var långt ifrån de enda i detta krig.

Redan 1954 bestämdes vid Genevékonferensen att Laos skulle vara neutralt vilket innebär att inga andra krigsförande trupper tillåts beträda landet. Detta var något man från nordvietnams sida fullständigt struntade i genom att man frekvent använde sig av vägar i Laos, den så kallade Ho Chi Minh–leden, för att transportera krigsmaterial till fronten i Sydvietnam. Nordvietnam stöttade också den kommunistiska guerillan med vapen och trupper.

Vad som är mindre känt är att även USA var inblandade i konflikten i Laos. Man förde, från USAs sida, ett hemligt krig i Laos för att hindra det kommunistiska Phatet Laos och Vietnamesernas framfart. Detta gjorde man genom att CIA flögs in för att träna guerillakrigare från den laotsiska folkgruppen Hmong som sedan kämpade på regimens sida mot Phatet Lao och Vietnameserna.

USA-operationen fick stöd från luften genom att man flög in vapen och annan utrustning till topphemliga flygfält runt om i Laos. För att finansiera operationen fylldes vändande plan med opium och heroin som CIA sålde. En stor del av drogerna hamnade hos de egna soldaterna som stred för Sydvietnam.

Man använde sig dock inte bara av guerillakrigsföring. För att hjälpa sina guerillakrigare i Laos och för att försöka få stopp på de, för den nordvietnamesiska armen, livsviktiga transporterna längs Ho Chi Minh-leden började man släppa bomber över Laos. Enorma mängder bomber. Mellan åren 1964 och 1973 beräknas USA ha släppt ca 2 miljoner ton bomber över Laos. Det är mer bomber än vad som släpptes under hela andra världskriget och motsvarar en last bomber från ett b52-bombplan var nionde minut i nio år. Detta gör Laos till världens mest bombade land per capita med 0,8 ton bomber per laotisk invånare vid den tiden.

Tusentals personer dödades och ännu idag utgör bombningarna under 60- och 70-talen enorma problem för Laos. Man beräknar att 30% av alla bomber som släpptes inte detonerade utan ännu idag ligger kvar i naturen och utgör livsfara. Stora landområden har gjorts obrukbara då inga bönder vågar sätta plogen i marken i rädsla för att köra på en odetonerad bomb. Hela tiden hittas nya bomber på skolgårdar, i risfält eller ute i skogen.

För att göra saker och ting ännu värre lockar det höga metallskrotvärdet barn att gå ut i skogen för att leta och gräva upp skrot från bomber eller hela bomber som de säljer till illegala skrotuppköpare. Allt för ofta slutar detta skrotletande i tragedier.

Eftersom just krukslätten var ett område med många Phatet Lao-soldater tillhör området runt Phonsavan ett av de mest bombade i Laos. På många platser syns spår efter bombningarna i form av gigantiska kratrar men också där befolkningen tagit till vara på skrotet för att bygga hus eller plantera blommor i.

Allt är dock inte nattsvart i denna historia. Inne i centrala Phonsavan ligger ett av organisationen MAGs besökscentra. Dit kan man gå för att lära sig mer om hur de bit för bit, långsamt, långsamt arbetar för att röja Laos från oexploderade bomber och göra landet säkrare dag för dag. Ett hedersvärt men till synes ändlöst arbete.

Vi får vara glada att den enda explosion vi hört kom från höger framdäck på en gammal buss och inte från en oexploderad bomb under våra fötter.

Över och ut

/Robin

Luang Prabang – Totalt lugn och tidiga mornar

Klockan är 05:45 när alarmet ringer. Yrvaket hittar handen fram till snooz-knappen. Fem minuter senare ringer det igen. Vid tredje ringningen släpar jag mig upp ur sängen oförstående hur vi tänkte när vi kvällen innan frivilligt valde att ställa alarmet så okristligt tidigt.

När vi tio minuter senare öppnar dörren till vårt rum möts vi av en sprudlande glad hotellägarinna som håller på att sopa golvet i entrén. Det är fortfarande bäckmörkt ute. ”Hur kan hon vara så pigg?” frågar jag mig själv. Med ett överdrivet men ändå naturligt leende hälsar hon oss god morgon och frågar på knagglig engelska ”Going to the monks?”, ”Ska ni gå till munkarna?”, och pekar på ett foto som hänger på vägen för att förtydliga vad hon menar. På fotot syns en mängd orangeklädda munkar som tar emot gåvor under den traditionella utdelningen av allmosor. Vist har hon rätt. Vi har inte ställt klockan på kvart i sex i något försök till självplågan. Vi ska se munkarna.

Det är snart en vecka sedan vi lämnade Vietnam och Hanoi. Efter 24 timmars bussresa anlände vi till första destinationen i Laos, huvudstaden Vientiane, belägen invid den ringlande Mekongfloden bara ett halvkast stenkast från Thailand.

Kontrasten mellan Hanoi och Vientiane är gigantisk. Från den hektiska tillvaron i storstaden Hanoimed 2,4 miljoner invånare, mängder av trafik och ett sorl som aldrig tystnar kom vi till Vientiane med drygt en halv miljon invånare men med ett tempo mer likt en liten by på landet. Både människorna och den glesa trafiken rör sig betydligt långsammare än i Hanoi. Redan när vi satt på flaket till den transport som körde oss från busstationen in till stan blev jag fylld av ett fullkomligt lugn. Den var som att luften fullständigt gick ur mig, fast på ett bra sätt.

Under tre dagar i Vientiane gick vi runt och söp in lugnet men han ändå med att se en hel del saker. Som den huvudstad Vientiane ändå är har den tilldelats några sevärdheter som bör beskådas när man kommer till staden. Förutom, det för svenskar, obligatoriska besöket på det svenskägda caféet ”Scandinavian Bakery” är en av de viktigare sevärdheterna den så kallade Buddhaträdgården som ligger två och en halv mil utanför centrum. Lite för långt för att gå tyckte vi.

Kvällen innan vi tänkte besöka trädgården sprang vi på en motorcykeluthyrare. Ett bra alternativ till att chartra en taxi och dessutom betydligt billigare. ”Om du bara känner dig säker på det här gör jag det gärna” resonerade Matilda. ”Självklart! Det är lugnt. Jag har ju kört moped.” Svarade jag och besteg snart därpå vårt nyligen hyrda 110 kubikcentimetersmonster. ”Var sitter kopplingshantaget?” undrade jag. Efter en vinglig provtur runt kvarteret kunde jag konstatera att det inte riktigt var om att köra moped. Nålen på hastighetsmätaren stannade ju inte direkt vi 45 om jag säger så. Jag blev dock snabbt varm i kläderna och vi överlevde hela dagen utan några direkt livshotande incidenter.

Vi besökte inte bara Buddhaträdgården med dess imponerande statyer av Buddha och olika hinduistiska gudar utan vi han även med en tur till templet PhaThatLuang, Laos viktigaste nationalmonument, och triumfbågen. Triumfbågen byggdes 1969 av betong som skänkts av USA för att bygga en ny flygplats. Monumentet kallas därför ibland den vertikala landningsbanan.

Efter Vientiane åkte vi vidare med buss norr ut längs Mekongfloden. 38 mil och 10 timmar från Vientiane ligger Laos gamla huvudstad LuangPrabang, en stad upptagen på UNESCOs världsarvslista. Vi anlände efter mörkrets inbrott till denna turistbelägrade stad och lyckades efter lite letande hitta ett litet hotell med lediga rum och hyffsat pris precis invid floden.

LuangPrabang anses vara en av Sydostasiens mest romantiska städer. Arkitekturen är gammal och staden präglas av en stor mängd Buddhistiska tempel och sedan ett antal år tillbaka också ett stort antal hotell. Trots det nästan överväldigande antalet turister är staden till och med ännu lugnare och mer avkopplande än Vientiane, nästan på ett magiskt vis.

Det, i min mening, bästa sättet att uppleva LuangPrabang är förmodligen att strosa runt på gatorna i stadens gamla delar, besöka matmarknaden på de trånga bakgatorna, spendera tid på något av stadens många caféer, se solnedgången över Mekong med en Beer Lao vid någon av serveringarna längs floden samt att botanisera blad souvenirer längs den oändligt långa raden av marknadsstånd på stadens nattmarknad.

På grund av de många tempel som finns här finns det också många munkar i staden. Över allt ser man dem. Till en början känns de väldigt exotiska och spännande när de vandrar förbi insvepta i sina typiska orangea tygstycken och med rakade huvuden. Ganska snabbt smälter de dock in i stadsbilden och man lägger knappt märke till dem längre. Faktum är ändå att en av stadens största turistattraktioner utgörs av munkarna, eller närmare bestämt den ceremoni de genomgår varje morgon.

Varje morgon runt klockan sex beger sig hundratals munkar ut på gatorna för att ta emot gåvor, allmosor, från befolkningen. En ceremoni som bevittnas av mängder morgonpigga, eller åtminstone väldigt beslutsamma, turister. Den vanligaste gåvan är ris och över allt finns försäljare som försöker få turister att köpa ris för att själv kunna delta i ceremonin. På anslag på flera platser i staden avråds man dock från detta eftersom man inte vet kvalitén på det man köper och munkar har till och med blivit sjuka efter att ha ätit gåvor från turister.

Med sömndruckna ögon var även vi en morgon uppe för att se ceremonin. Vi avstod från att delta och stod på behörigt avstånd för att inte störa allt för mycket. Tyvärr hade inte alla denna morgon samma inställning utan mängder av turister stod på bara en meters avstånd och fotograferade med blixt. Ett tråkigt exempel på hur lite respekt vissa turister visar.

När vi yrvakna lämnade hotellrummet tidigare samma morgon möttes vi av en pigg och sprudlande glad hotellägarinna. Jag förundrades av hennes energi eftersom klockan knappt passerat sex. En del i anledningen till det skulle visa sig hänga ihop med ett annat märkligt faktum; att alla barer stänger redan halv tolv. Jag fick nämligen veta att det råder generellt utegångsförbud efter klockan tolv varje natt i LuangPrabang. För att gäster och anställda på barerna ska hinna hem måste de enligt lag stänga redan 23:30. De flesta går dock och lägger sig redan vi tio på kvällen.

Ytterligare en sak som förvånade mig redan när vi kom till Laos var prisläget. Eftersom Laos är ett av världens fattigaste länder var jag beredd på att allt skulle vara billigt. Så visade sig inte vara fallet. Många produkter visade sig till och med vara betydligt dyrare än hemma i Sverige. En chokladkaka kostar tillexempel 45 kronor. Förklaringen jag fick är att Laos inte bara är ett av världens fattigaste länder, det är också ett av världens mest svårtillgängliga länder och den inhemska produktionen är i stort sett obefintlig. Allting, förutom de mest grundläggande basvarorna så som spannmål, måste därför importeras. Priset blir därav väldigt högt.

Trots den dyra chokladen tycker jag ännu så länge väldigt bra om Laos. Tempot är väldigt avkopplande och människor är väldigt varma och trevliga alltid utrustade med ett leende på läpparna.

Imorgon åker vi vidare och även om vi inte behöver ställa klockan på kvart i sex måste vi gå upp ganska tidigt. Det är med andra ord hög tid att knyta sig.

God natt från Laos.

/Robin

Hanoi – Hektiskt och helt nytt

Sitter i den lilla trånga lobbyn på vårt hotell. Utanför dörren på den lilla gatan har mörkret börjat lägga sig och röken från de små matstånden som kantar husväggarna stiger i ljuset från de nakna glödlamporna. Den vietnamesiska receptionisten spelar julmusik i upptempo med på tok för hög volym. Om bara en liten stund ska vi bli upphämtade och ta bussen vidare till Laos.

Att landa i Hanoi var som att börja om på nytt. Efter fem månader på resande fot hade vi börjat känna oss ganska säkra på det här med hur man tar sig runt i okända länder. Nu stod vi på flygplatsen som två stora frågetecken. Nytt land, ny kontinent och totalt nytt språk. Bara att ta sig från flygplatsen var en prövning.

Efter att hittat rätt minibuss och spenderat en timme på samma säte som en högljutt harklande man och en tant med en orkidé i famnen blev vi avsläppta i Hanois gamla kvarter. De gamla kvarteren i Hanoi är verkligen en stereotyp av Asien. Intrycken för en ovan är överväldigande. Trafiken, ljuden och myllret av människor är svårt att ta in. Kvinnor med rishattar leder cyklar överbelamrade med blommor eller frukter som de försöker sälja. De delar de smala gatorna med bilar, gående, cykeltaxis och mopeder, mängder med mopeder. Alla tutar de för att proklamera ”här är jag, jag vill komma fram”. Att ta sig fram i detta kaos verkar till synes omöjligt.

För 13 dollar per natt hittade vi ett dubbelrum med tv, privat badrum och AC. Inte för att AC:n behövdes över huvud taget. Om det var något som inte stämde in i min bild av Vietnam så var det vädret. Hanoi var kallt och fuktigt. Med en temperatur på ca 15 grader kändes helt enkelt ACn mer än överflödig. Även om vädret inte var det vi väntat behövde vi inte tveka om vilket världsdel vi kommit till. Vårt rum hade nämligen ett fönster som vätte mot hotellets närmsta granne, ett buddhisttempel. Faktum var att man inte ens behövde se ut genom fönstret för att inse det. Musiken, sångerna och ljudet från templets gång-gång som strömmade in i vårt rum gjorde oss mer än övertygade.

Innan läggdags gick vi ut för att äta. Kniv eller gaffel syntes inte till så långt ögat kunde nå. Här äter man med pinnar eller så svälter man. Vårrullarna och nudlarna var de godaste vi någonsin ätit och när vi lämnade restaurangen längtade vi redan till nästa måltid.

Nästa morgon vaknade vi med ljudet från gång-gången utanför. Vi konsulterade de, av fukten i rummet, kryllade sidorna i guideboken innan vi gav oss ut för att upptäcka Hanoi.

Vi har varit på platser i Sydamerika som vi har tyckt varit turistiska. Det krävdes dock inte lång tid i de gamla kvarteren i Hanoi innan vi märkte att de turistiska områdena i Sydamerika inte spelar i samma liga som här. Över allt syns turister eller hotell, affärer och gatuförsäljare som enbart livnärar sig på dem. Efter bara några dagar i Vietnam hade vi träffat fler svenskar än vi gjorde under fyra månader i Sydamerika.

Ett ställe där turister flockas är den populära vatten-dockteatern i Hanoi. Vatten-dockteater är en månghundraårig vietnamesisk tradition som började praktiseras ute på översvämmade risfält. Sedan ett par årtionden är denna tradition tillbaka, till största del som en turistattraktion. Nu visas stycken på teaterar ackompanjerad av klassisk vietnamesisk musik och sång. Konsten i sig är ganska imponerande även om det känns som att vinstmaximering prioriterats framför ett gott helhetintryck. Biljetterna är dyra, stolsraderna trånga och det kändes mest som att de som uppträdde ville få det hela överstökat. Men vem kan klandra dem? Jag hade nog också varit lite ofokuserad om jag uppträtt med samma föreställning fem gånger om dagen.

Under de första dagarna i Hanoi han vi besöka ett par olika tempel, se fängelset Hoa Lo, äta mycket god mat samt hälsa på Ho Chi Minh.

Ho Chi Minh är Vietnams landsfader. Oavsett vilken vietnamesisk sedel du tittar på så tittar Ho Chi Minh tillbaka. Han är mannen som förde framgångsrika krig, först mot fransmänen, och sedan mot Sydvietnam och USA då han lyckades ena Vietnam under kommunistiskt styre. 1969 dog han och balsamerades mot sin vilja. Idag kan man besöka honom mellan 8 och 11 på förmiddagen i det mausoleum som byggdes i Hanoi. Tre månader om året sickas han dock till Ryssland för ompyssling. Elaka röster hävdar att Madame Tussaud’s har kontraktet för dessa månader.

Det är minst sagt en märklig upplevelse att besöka mausoleet. För att ens få komma in på området måste man lämna in sin kamera och gå genom en säkerhetskontroll. Efter att ha köat en stund får man gå på led in i ett dunkelt rum där vakter i paraduniform står runt en glasmonter. I glasmontern ligger den lilla, tunna Ho Chi Minh uppklädd i uniform.

Efter fyra dagar i Vietnams hetsiga huvudstad tog vi en tripp till det som utsetts till ett av världens sju nya naturliga underverk, Ha Long-bukten. Ha Long-bukten består av 1969 kalkstensöar, många av dem ihåliga med stora grottor. Det är också en av inspelningsplatserna till James Bond-filmen Tomorrow never dies från 1997.

Precis som mängder av andra turister tog vi en båttur ut i bukten. Vi fick också möjlighet att utforska några av öarna lite närmre på egen hand. Efter noggranna säkerhetsinstruktioner: ”Stå inte i kajaken. Blir ni av men en paddel får ni betala 40 dollar.” Fick vi paddla runt en stund bland öarna. Första natten sov vi på båten och andra natten på ön Cat Ba. Även om naturen i bukten är imponerande var turen lite av en besvikelse.

Precis som dockteatern kändes det mest som att man var en vandrande pengapåse. Vi blev runtfösta i tre dagar av fyra olika guider som inte gjorde mycket väsen av sig. När en i vår grupp klagade på servicen fick han till svar ”Du skulle valt en dyrare tur. Vissa är fattiga. Andra är rika. De rika får bättre bemötande.”

Dålig service och ibland rent otrevligt bemötande har vi redan stött på många gånger hos Vietnameser i turistbranschen. Det verkar som att ju längre bort från turistströmmarna man kommer desto trevligare är folket.

Efter att kommit tillbaka till Hanoi har vi de sista dagarna försökt dra lärdom av lokalbefolkningen. Även om Hanoi med all sin trafik verkar vara en väldigt stressig stad är det många som spenderar mycket tid på caféer. På låga plaststolar på trottoaren sitter man och avnjuter världens förmodligen billigaste öl, fatölen Bia Hoi (ett glas kostar 1,60 kr), eller kanske sippar man på ett glas citronte, äter solrosfrön och socialiserar med sina vänner.

Trots en del dåliga upplevelser i mötet med lokalbefolkningen och trots att man känner sig som på charterresa när man för fjärdegången på två timmar hör någon som pratar svenska så tycker jag bra om Hanoi. Man kan inte gå många meter utan att överrumplas av alla intryck och det råder inget som helst tvivel om att man kommit till Asien.

Nu tar vi en avstickare till Laos men tanken är att komma tillbaka till Vietnam så småningom. Jag ser faktiskt fram emot det redan.

Nu väntar 24 timmar på buss innan vi anländer till Vientiane.

Vi hörs!

/Robin

San Francisco – Staternas västkust och skräckfylld incheckning

Johny Cash sjunger ”Going to Jackson” i filmen ”Walk the line” på flygplanets in-flight entertainment system. Vi befinner oss någon stans over Kina. Det har blivit mycket flygnade på sista tiden. För snart en och en halv vecka sedan flög vi från Rio de Janeiro till Los Angeles. Trots mellanlandningar och byte av flyg i både Lima och San Salvador gick resan gick resan helt utan problem. Tyvärr kan man inte säga det samma om resan från San Francisco till Hanoi men den historien kommer vi till så småningom.

När vi Landade på Los Angels International Airport hade mörkret redan lagt sig över USAs näst största stad. Efter att ha blivit utskällda för att inte stå bakom gula linjen och för att ha kört båda våra väskor på samma vagn lyckades vi även denna gång ta oss förbi de skrämmande gränspoliserna från homeland security.
Buss tre tog oss sedan till korsningen Whilshire boulevard och Bundy i utkanten av Santa Monica där vår sprudlande glade värd Ryan mötte upp oss på Literati Café tvärs över gatan från hans lägenhet. Den nästan obefintliga sömnen natten innan, den långa resan och den stora tidsskillnaden gjorde att vi slocknade tidigt den kvällen.

Andra dagen i LA tog Ryan med oss till några av hans favoritmatställen och det blev både utsökta mackor och en fantastiks burito. Rena hälsokosten jämfört med mycket annan amerikansk mat.

En höjdpunkt med att komma till USA tycker jag är att prova så mycket amerikansk skräpmat som möjligt. Uppfinningsrikedomen vet inga gränser när det gäller att hitta på nya sätt att locka folk till intag av enorma mängder fett och socker. Jag kan inte hjälpa att fullständigt fascineras av allt från chees whizz, ost på sprayburk (gärna med baconsmak), mackor med jordnötssmör och sylt, torkat, gärna smaksatt kött, så kallat beef jerky och så vidare. För att inte tala om alla snabbmatskedjor.

Andra dagen begav vi oss ut på egen hand. Dagen började vid piren i Santa Monica vilken även är slutet, eller början om man så vill, på den legendariska route 66. Med en nygräddad Corn Dog, en korv doppad i en smet av majsmjöl, friterad och serverad på en träpinne, vandrade vi sedan längs stranden i Santa Monica. Denna extremt breda och långstreckta strand är inspelningsplatsen till världens genom tiderna mest populära tv-serie; Baywatch.

Vi vandrade sedan vidare längs stranden och kom så småningom fram till strandpromenaden i Venice, en plats full med minst sagt udda figurer. Att stadsdelen heter just Venice, Venedig på engelska, är ingen slump. Några kvarter från stranden ligger nämligen ett helt bostadsområde som genomkorsas av kanaler.

Los Angeles är en stad som är väldigt svår att utforska utan en egen bil. Avstånden är väldigt stora och att åka med lokaltrafiken tar lång tid. Efter en och en halv timme på två olika lokalbussar hade vi förflyttat oss från Venice till Hollywood. Det hade redan hunnit bli mörkt. Vi hade inte rört oss många meter längs den berömda Hollywood walk of fame innan en försäljare med mördande knep lyckats lura på oss en rundtur för att se kändisarnas hus. I en öppen minibuss med leopardmönstad klädsel åkte vi runt i Beverly hills, Bell air, längs sunsetboulevard och de fashionbala affärerna vid Rodeo Drive. Vi fick se huset där Michael Jackson avled, Playboy mansion och mängder av filmstjärnors hus.

Tidigt nästa morgon åkte vi och hämtade vår hyrbil. Vi hade stakat ut den ultimata planen. Vi skulle åka långs den världsberömda kustvägen highway 1 från Los Angeles till San Francisco. Någon stans i mitten skulle vi övernatta vilket skulle ge oss gott om tid att utforska sevärdheterna längs vägen samt den restaurang utandför Big Sur som vi blivit rekommenderade. Vi var båda överens om att detta förmodligen skulle bli en av höjdpunkterna på hela resan. Den planen gick inte riktigt i lås.

Vi packade in väskorna i vår lilla Nissan och satte kurs mot havet. Den första biten på vägen gick igenom det vackra, kändistäta Malibu. Därefter försvann kustvägen bort från kusten in i landet. Inte förrän det började skymma hade vägen hittat tillbaka till den vackra kusten. Efter att ha avnjutit lite Cheese Whizz med baconsmak i solnedgången letade vi upp ett motell i den vintersömniga turistorten Cayucos. Efter en hel dags körning började jag tveka lite om vägen verkligen var så fantastisk som alla vi mött sagt oss att den skulle vara.

Nästa morgon fortsatte vi vår färd mot San Francisco. Nu började vi mer och mer förstå varför denna väg klassas som en av de vackraste i världen. Morgondiset låg över den slingriga vägen och gjorde det svår att urskilja var stilla havet slutade och himlen tog vid. Vi började bli hoppfulla. Efter ett att ha stannat till vid besökscentrat vid Hears Castel, ett enormt slott byggt av tidningsmagnaten William Randolph Hears, krossades vår ultimata plan totalt.

Svenskättlingen vid informationsdisken förklarade att kustvägen nu var avstängd efter ett jordskred en vecka tidigare. Det enda sättet att ta sig till San Francisco var att åka tillbaka samma väg vi kommit ifrån och istället åka den stora motorvägen flera mil inåt landet. Gruvligt besvikna tvingades vi vända om efter att ha besökt den elefantsälskoloni som bosatt sig vid en strand längs kustvägen.

Vi bestämde oss att trots den extrema omvägen åka norr ut längs motorvägen förbi den plats där kustvägen var avstängd och sen vända tillbaka för att ta oss till restaurangen i Big sur. Det var med blandade känslor vi efter drygt tre timmars tråkig körning längs motorvägen äntligen kom ut på kustvägen igen. De många amerikaner vi mött som med extremt stora ord förklarat hur vacker vägen är hade inte överdrivit als. Vägen var just så otroligt vacker. Ändå kunde jag inte riktigt glädjas utav det vi såg utan blev mest besviken när jag tänkte på all vackra platser längs vägen vi redan missat.

Väl framme vid den omtalade restaurangen i Big Sur möttes vi av en skylt som proklamerade: Frukost 8 – 11:30 middag 6 – 9. Klockan var halv fyra.
Istället hamnade vi på en restaurang med en oslagbar vy över havet och fantastiskt saftiga hamburgare med utsökt coleslaw.

Mätta och glada fortsatte vi resan mot San Francisco med hopp om att få se lite mer av den vackra kusten. Solen gick ner. Utan varesig riktig karta eller GPS körde vi vilse i Santa Cruz och när vi väl tagit oss ut till kusten igen hade den kända västkustdimman rullat in med full kraft. Man såg knappt vägen, än mindre utsikten.

Trötta, smått besvikna men ändå ganska nöjda rullade vi in i ett mörkt nästan kusligt tyst och dimmigt San Francisco.

Vistelsen hos vår nya värd visade sig bli en upplevelse. Efter två nätter hos en märklig, men minst sagt intressant man, i en stökig illaluktande lägenhet flyttade vi vidare till nästa värd Chet.

Vi blev mottagna som kungar i Chets lägenhet i vackra Pacific Hights med utsikt mot Alcatraz och Golden Gate-bron. Efter att ha spenderat några dagar på egen hand i San Francisco åkte Chet med oss till Alcatraz, dit han, trots att ha bott i San Francisco i fem år, aldrig tidigare åkt. (Chets videodagbok till sin familj kan ni se här).

Efter ett par välsmakande burgare på västkustkedjan In-n-out burgers åkte vi över Golden Gate-bron till nationalparken Muir Woods, hem till några av världens högsta och äldsta träd, Redwood träden.

Sista dagen i San Francisco ägnades åt en promenad till Golden Gate-bron och förberedelser inför resan till Asien. Som den exceptionellt goda värd Chet var körde han oss, efter ännu ett stop på In-n-out, till flygplatsen. Både Matilda och jag såg fram emot att i lugn och ro borda planet och sedan koppla av under de 14 timmarna det skulle at att åka till Taipei där vi skulle byta flyg till Hanoi. Så blev det inte riktigt.

Vi hade tänkt vara på flygplatsen åtminstone två timmar innan för att ha gott om tid men efter besöket på In-n-out var det nu bara en och en halv timme kvar och kön till incheckningen ringlade sig lång. ”Det ska nog inte vara någon fara ändå” tänkte jag. Fortfarande med gott om tid kvar kom vi fram till incheckningen. Tjejen bakom disken tittade förbryllat i passet. ”Ni har inget visum” sa hon undrande. ”Det behövs inte” svarade jag självsäkert. ”Man får femton dagar i Vietnam utan visum” förklarade jag. Tjejen ropade på sin chef som kom och bekräftade det jag sagt.

Tjejen fortsatte att läsa på sin datorskärm och frågade istället om vi hade någon utresebiljett. ”Nää..” svarade jag, lite mer osäkert denna gång. ”Ni måste ha en utresebiljett ur Vietnam annars kan vi inte släppaombord er på planet”. ”Är inte det vårt problem om vi inte blir insläppta i Vietnam?” försökte jag. ”Ni kan väl bara släppa ombord oss på planet så får vi lösa det när vi kommer fram?” Tjejen försvann bort till sitt kontor och kom snabbt tillbaka igen. ”Ni måste ha ett bevis på att ni ska lämna Vietnam annars kan jag inte checka-in er” förtydligade hon. Blodet i ådrorna frös till is. Med en timme kvar till avgång kändes det som en omöjlighet att få tag på en biljett i tid. Att missa planet hade varit förödande för vår budget. Vi hade aldrig haft råd att lägga pengar på en ny biljett över Stilla havet.

Med total panik i huvudet tog vi vårt pick och pack, slog oss ner på terminalgolvet och drog fram vår bärbara dator. Hur fan löser vi det här? Utan någon som helst planering om var vi ville ta vägen i Asien och med lite drygt en timme till avgång kändes det som en omöjlighet att få tag på en användbar flygbiljett. På rekordtid hade vi hittat och betalat en biljett från Hanoi till Bangkok, en helt vansinnig strecka men vi hade absolut inte tid att leta efter något bättre. Efter några extremt påfrestande minuter framför världens långsammaste dator inne på China Arilines kontor lyckades vi få ett utskrivet bevis på att vi nu även hade en biljett ut ur Vietnam. Våra väskor blev in-checkade och vi kom med planet.

”The captain has turned on the fasten seatbelt sign. Please return to your seat, put your seat in an upright position and fold away the tray tables.” Det är dags för landing i Hanoi. Asien ligger framför oss och det ska bli extremt spännande.

Vi hörs från Asien!

/Robin