Lexington – Gallerier och gästvänlighet

På gräsmattan framför ett stort, grått och väderbitet hus står ett gammalt, rangligt träbord. Någon har lagt mycket möda på att arrangera den mäktiga scen som utspelar sig på dess ställyta. Där kan man beskåda uppblåsbara hajars som äter sig igenom en middag bestående av huvuden avslitna från skyltdockors. Hajarna använder givetvis kniv och gaffel och huvudena ligger i högar på stora tallrikar. Framför bordet står en skyllt med budskapet:

”Tourists are wonderful, make a great meal.
They taste so yummy, better than seal.”

Detta, inte särskilt, välkomnande budskap mötte mig och Robin när vi tog en långpromenad på den halvmåneformade udden, Cape cod, där vi tillbringat den senaste veckan. Vi har diskuterat om det hela handlar om en turisthatande galning eller en seriös konstnär som tog sitt rimmande lite för långt. Eftersom vi ganska snabbt bestämde oss för att skynda oss där ifrån är detta något vi förmodligen aldrig kommer få veta svaret på.

Hur som helst… det var, tråkigt nog, nästan en vecka sedan jag hjälpte till att uppdaterade bloggen, men till mitt försvar så har vi faktiskt inte haft tillgång till internet. Nu är vi tillbaka i familjen Creeche’s hus i Lexington och klockan har slagit elva. Enligt mig har det varit en underbar vecka.  Jolanda, Alexandras mamma, var dock inte helt nöjd. Enligt henne är nämligen den enda, riktiga ekvationen: Semester = Stranden!

Vädret visade sin soliga sida i början av veckan men de senaste dagarna har vi inte fått se många strålar. Det har dock inte stoppat oss från att besöka uddens godbitar. Till exempel har vi besökt massor av vackra gallerier och ätit på många fantastiska restauranger. Sällskapet bestående av nio underbara personer har dessutom fyllt varje sekund av skratt och intressanta diskussioner.

I måndags, när solen fortfarande log mot oss, tog jag, Robin, Martin, Alexandra och Lionel (Alexandras bror) en tripp till Martha’s Vinyard. Om vi tyckte att husen på ”The Cape” var stora så var husen på denna ö ännu större och ännu finare. Jag förstår inte riktigt grejen med att sätta torn på husen så att de liknar slott, men förmodligen vet amerikanerna något som inte jag vet.

Eftersom vi var hungriga efter färjeturen över till ön sökte vi snabbt upp en restaurang. Där beställde vi in två olika sorters ostron och efter det varsin hamburgare. Ostron + Hamburgare = Gott! Sedan hyrde vi tre mopeder att susa runt ön på = Kul!

Nu, känner jag att detta blogginlägg börjar utvecklas till en uppsats, så jag tror att jag ska be Robin fortsätta på berättandet om veckan imorgon.  Dock hade jag, tro det eller ej, tänkt ha med en röd tråd i detta inlägg. I början berättade jag om den makabra scen som utspelade sig på ett bord i en amerikansk trädgård. Det konstiga med denna upplevelse är att det är det enda ogästvänliga tillfälle i varit med om. Alla människor verkar så glada och trevlig. Man hälsar på varandra och stannar gärna för en liten pratstund med en främling i affären. Inte minst har familjen Creech tagit emot oss med öppna armar och bjudit på allt de kunnat komma på. Man kan inte annat än känna sig tacksam!

Och så var även detta blogginlägg intrasslad i någon slags röd tråd och det börjar bli dags att tänka på tandborstandet.

God bless alla ni som orkade hänga med i texten hela vägen ner hit <3

 

/Matilda

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.