Luang Prabang – Totalt lugn och tidiga mornar

Klockan är 05:45 när alarmet ringer. Yrvaket hittar handen fram till snooz-knappen. Fem minuter senare ringer det igen. Vid tredje ringningen släpar jag mig upp ur sängen oförstående hur vi tänkte när vi kvällen innan frivilligt valde att ställa alarmet så okristligt tidigt.

När vi tio minuter senare öppnar dörren till vårt rum möts vi av en sprudlande glad hotellägarinna som håller på att sopa golvet i entrén. Det är fortfarande bäckmörkt ute. ”Hur kan hon vara så pigg?” frågar jag mig själv. Med ett överdrivet men ändå naturligt leende hälsar hon oss god morgon och frågar på knagglig engelska ”Going to the monks?”, ”Ska ni gå till munkarna?”, och pekar på ett foto som hänger på vägen för att förtydliga vad hon menar. På fotot syns en mängd orangeklädda munkar som tar emot gåvor under den traditionella utdelningen av allmosor. Vist har hon rätt. Vi har inte ställt klockan på kvart i sex i något försök till självplågan. Vi ska se munkarna.

Det är snart en vecka sedan vi lämnade Vietnam och Hanoi. Efter 24 timmars bussresa anlände vi till första destinationen i Laos, huvudstaden Vientiane, belägen invid den ringlande Mekongfloden bara ett halvkast stenkast från Thailand.

Kontrasten mellan Hanoi och Vientiane är gigantisk. Från den hektiska tillvaron i storstaden Hanoimed 2,4 miljoner invånare, mängder av trafik och ett sorl som aldrig tystnar kom vi till Vientiane med drygt en halv miljon invånare men med ett tempo mer likt en liten by på landet. Både människorna och den glesa trafiken rör sig betydligt långsammare än i Hanoi. Redan när vi satt på flaket till den transport som körde oss från busstationen in till stan blev jag fylld av ett fullkomligt lugn. Den var som att luften fullständigt gick ur mig, fast på ett bra sätt.

Under tre dagar i Vientiane gick vi runt och söp in lugnet men han ändå med att se en hel del saker. Som den huvudstad Vientiane ändå är har den tilldelats några sevärdheter som bör beskådas när man kommer till staden. Förutom, det för svenskar, obligatoriska besöket på det svenskägda caféet ”Scandinavian Bakery” är en av de viktigare sevärdheterna den så kallade Buddhaträdgården som ligger två och en halv mil utanför centrum. Lite för långt för att gå tyckte vi.

Kvällen innan vi tänkte besöka trädgården sprang vi på en motorcykeluthyrare. Ett bra alternativ till att chartra en taxi och dessutom betydligt billigare. ”Om du bara känner dig säker på det här gör jag det gärna” resonerade Matilda. ”Självklart! Det är lugnt. Jag har ju kört moped.” Svarade jag och besteg snart därpå vårt nyligen hyrda 110 kubikcentimetersmonster. ”Var sitter kopplingshantaget?” undrade jag. Efter en vinglig provtur runt kvarteret kunde jag konstatera att det inte riktigt var om att köra moped. Nålen på hastighetsmätaren stannade ju inte direkt vi 45 om jag säger så. Jag blev dock snabbt varm i kläderna och vi överlevde hela dagen utan några direkt livshotande incidenter.

Vi besökte inte bara Buddhaträdgården med dess imponerande statyer av Buddha och olika hinduistiska gudar utan vi han även med en tur till templet PhaThatLuang, Laos viktigaste nationalmonument, och triumfbågen. Triumfbågen byggdes 1969 av betong som skänkts av USA för att bygga en ny flygplats. Monumentet kallas därför ibland den vertikala landningsbanan.

Efter Vientiane åkte vi vidare med buss norr ut längs Mekongfloden. 38 mil och 10 timmar från Vientiane ligger Laos gamla huvudstad LuangPrabang, en stad upptagen på UNESCOs världsarvslista. Vi anlände efter mörkrets inbrott till denna turistbelägrade stad och lyckades efter lite letande hitta ett litet hotell med lediga rum och hyffsat pris precis invid floden.

LuangPrabang anses vara en av Sydostasiens mest romantiska städer. Arkitekturen är gammal och staden präglas av en stor mängd Buddhistiska tempel och sedan ett antal år tillbaka också ett stort antal hotell. Trots det nästan överväldigande antalet turister är staden till och med ännu lugnare och mer avkopplande än Vientiane, nästan på ett magiskt vis.

Det, i min mening, bästa sättet att uppleva LuangPrabang är förmodligen att strosa runt på gatorna i stadens gamla delar, besöka matmarknaden på de trånga bakgatorna, spendera tid på något av stadens många caféer, se solnedgången över Mekong med en Beer Lao vid någon av serveringarna längs floden samt att botanisera blad souvenirer längs den oändligt långa raden av marknadsstånd på stadens nattmarknad.

På grund av de många tempel som finns här finns det också många munkar i staden. Över allt ser man dem. Till en början känns de väldigt exotiska och spännande när de vandrar förbi insvepta i sina typiska orangea tygstycken och med rakade huvuden. Ganska snabbt smälter de dock in i stadsbilden och man lägger knappt märke till dem längre. Faktum är ändå att en av stadens största turistattraktioner utgörs av munkarna, eller närmare bestämt den ceremoni de genomgår varje morgon.

Varje morgon runt klockan sex beger sig hundratals munkar ut på gatorna för att ta emot gåvor, allmosor, från befolkningen. En ceremoni som bevittnas av mängder morgonpigga, eller åtminstone väldigt beslutsamma, turister. Den vanligaste gåvan är ris och över allt finns försäljare som försöker få turister att köpa ris för att själv kunna delta i ceremonin. På anslag på flera platser i staden avråds man dock från detta eftersom man inte vet kvalitén på det man köper och munkar har till och med blivit sjuka efter att ha ätit gåvor från turister.

Med sömndruckna ögon var även vi en morgon uppe för att se ceremonin. Vi avstod från att delta och stod på behörigt avstånd för att inte störa allt för mycket. Tyvärr hade inte alla denna morgon samma inställning utan mängder av turister stod på bara en meters avstånd och fotograferade med blixt. Ett tråkigt exempel på hur lite respekt vissa turister visar.

När vi yrvakna lämnade hotellrummet tidigare samma morgon möttes vi av en pigg och sprudlande glad hotellägarinna. Jag förundrades av hennes energi eftersom klockan knappt passerat sex. En del i anledningen till det skulle visa sig hänga ihop med ett annat märkligt faktum; att alla barer stänger redan halv tolv. Jag fick nämligen veta att det råder generellt utegångsförbud efter klockan tolv varje natt i LuangPrabang. För att gäster och anställda på barerna ska hinna hem måste de enligt lag stänga redan 23:30. De flesta går dock och lägger sig redan vi tio på kvällen.

Ytterligare en sak som förvånade mig redan när vi kom till Laos var prisläget. Eftersom Laos är ett av världens fattigaste länder var jag beredd på att allt skulle vara billigt. Så visade sig inte vara fallet. Många produkter visade sig till och med vara betydligt dyrare än hemma i Sverige. En chokladkaka kostar tillexempel 45 kronor. Förklaringen jag fick är att Laos inte bara är ett av världens fattigaste länder, det är också ett av världens mest svårtillgängliga länder och den inhemska produktionen är i stort sett obefintlig. Allting, förutom de mest grundläggande basvarorna så som spannmål, måste därför importeras. Priset blir därav väldigt högt.

Trots den dyra chokladen tycker jag ännu så länge väldigt bra om Laos. Tempot är väldigt avkopplande och människor är väldigt varma och trevliga alltid utrustade med ett leende på läpparna.

Imorgon åker vi vidare och även om vi inte behöver ställa klockan på kvart i sex måste vi gå upp ganska tidigt. Det är med andra ord hög tid att knyta sig.

God natt från Laos.

/Robin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.