Ho Chi Minh City – Vänliga människor och våghalsiga korrespondenter

Minh är 39 år gammal. Han är född och uppvuxen i Ho Chi Minh city och jobbar som säljare på ett säkerhetsföretag. Han sitter på en restaurang längs en av de större gatorna i centrala Ho Chi Minh City tillsammans med två kollegor och äter lunch. Matilda är inne i en affär och jag står utanför och väntar. När Minh får syn på mig viftar han på mig. ”Kom hit. Sätt dig här och ta en öl”. En öl kan väl inte skada, tänker jag, och slår mig ner på en av de låga plaststolarna runt Minhs bord. Vi har redan bestämda planer för dagen men tio minuter kan vi väl avvara. Efter ett tag kommer Matilda också och slår sig ner.

Minh och hans kamrater är nyfikna på vilka vi är. De undrar vad vi ska hitta på i Ho Chi Minh City, hur länge vi varit i Vietnam och vad vi gör hemma i Sverige. De skrattar när de försöker lära oss vietnamesiska. De ställer fram mat och en öl blir två som blir tre. Efter en timme är det hög tid för oss att gå. När jag frågar hur mycket vi ska betala skakar Minh på huvudet, ”jag bjuder”. Vi får hans visitkort och lovar att höra av oss till honom på Facebook. Imponerade av gästfriheten och vänligheten lämnar vi våra tre nyfunna kamrater.

Vi är tillbaka i Vietnam sedan drygt tio dagar nu. Efter besöket vid grottorna i Kong Lor i Laos fortsatte vi söder ut. Vi kom så småningom till staden Phonsavan där vi skulle ta bussen till Vietnam. Vi hade samma morgon, på grund av dålig information, missat turistbussen och hade nu som enda alternativ att ta lokalbussen istället. När bussen vi kulle åka med rullade in på stationen vid halv tio på kvällen fick vi en mindre chock. Hela taket var täckt med fyra lager rissäckar vilket såg allt annat än trafiksäkert ut. Våra stora väskor lyftes in i bussen (bagageutrymmet var också fullt med ris skulle det visa sig) och när vi steg ombord såg vi att man bara kunde sitta på de tre främsta stolsraderna. Bakom dessa rader var bussen nämligen packad från golv till tak med allt möjligt bråte. För första gången under sex månaders resande hade vi alvarliga funderingar på att hoppa av en buss. Vi tyckte helt enkelt att det verkade en aning vansinnigt att åka i en gammal uttjänt buss med förmodligen tiotals tons övervikt. Eftersom klockan började bli mycket och vi inte viste var vi skulle ta vägen beslutade vi oss ändå för att be en stilla bön och åka med. Resan blev spännande på många sätt men visade sig, trots våra farhågor, vara en av de säkraste om än obekvämaste bussresor vi gjort. Busschauffören insåg nog bussens begränsningar för han körde knappt snabbare än 35 kilometer i timmen under hela resan.

Efter bussresan anlände vi till den vackra gamla kejsarstaden Hue. Med hela innerstan bygd innanför murar och vallgravar är Hue väldigt annorlunda. Många av de historiska byggnaderna finns dock inte kvar idag då de förstördes i de hårda strider som ägde rum här under Vietnamkriget.

Efter Hue åkte vi vidare till Hoi An. En vacker stad på UNESCOs kulturarvslista. I Hoi An vimlar det av turister som botaniserar i de hundratals skräddeributiker som staden är känd för. Här kan man inte bara sy upp kläder utan man kan också köpa skräddarsydda skor till priser som väl matchar skodejs reapriser.

Just nu befinner vi oss Saigon eller Ho Chi Minh City som staden döptes om till efter kommunisternas intågande. Saigon är en stad full av liv och rörelse. Befolkningen på drygt sju miljoner människor gör Saigon till den största staden i Vietnam. På grund av att stadens sydliga läge är det också oerhört varmt och fuktigt. De flesta attraktioner och sevärdheter kretsar kring kriget men det finns också ett digert utbud av affärer och marknader för den som vill gå på en shoppingtur. Saigon var, innan kommunistiska Nordvietnam vann kriget, kapitalistiska Sydvietnams huvudstad och känns fortfarande, trots 37 år av kommuniststyre betydligt mer kapitalistiskt än Hanoi i norr.

Den mest besökta attraktionen i Saigon är förmodligen Cu chi tunnlarna som ligger en bit utanför staden. Cu Chi var ett starkt fäste för guerillan som stred mot den sydvietnamesiska regimen under Vietnamkriget. Vad som gjort platsen känd och får turister i hundratals att dagligen strömma hit är de underjordiska tunnlar som Viet Cong byggde under kriget. I ett nätverk av 200 kilometer tunnlar och underjordiska rum sov, åt och levde guerillan. Det fans till och med underjordiska sjukhus. I området bedrevs under långa perioder hårda strider mellan amerikanska trupper och guerillan Viet Cong. Men trots det enorma övertaget i vapenstyrka tycktes amerikanarna alltid ligga steget efter.

En 63-årig man vid namn Binh, eller Mr Bean som han kallar sig själv, var vår guide på turen till Cu chi. Han föddes på Filipinerna men flyttade så småningom till Vietnam. ”Min pappa var filipin och min mamma vietnames. Det är därför jag är så ful” säger han skämtsamt. När Binh bara var ung flyttade hans pappa till USA. Efter ett tag flyttade Binh efter. Under 60-talet kom han tillbaka till Vietnam men då som soldat stridande på den amerikanska sidan. Efter kriget valde han att stanna kvar i Vietnam. ”Jag ville inte bli kallad för en amerikansk docka. Jag älskar mitt land” förklarar han.

Trots att han valde att stanna kvar frivilligt är det med sorg och bitterhet han berättar om sitt liv efter kriget: ”Jag var i himlen. Nu är jag i helvetet”. Efter kriget spenderade Binh fem år i kommunistiskt omskolningsläger med straffarbete och skolning i kommunism. När han kom tillbaka var hans bil och motorcykel konfiskerade av staten och hans syskon försvunna. Likt miljoner andra vietnameser hade de flytt Vietnam med båt. Inte förrän tjugo år senare fick han åter kontakten med sina syskon. Han säger att jobbet som guide egentligen är ganska dåligt men att han gör det för att han tycker det är kul.

”De var väldigt smarta” förklarar Binh och syftade på guerillan och deras konstruktion av tunnlarna i Cu chi. Först och främst är de extremt svåra att upptäcka. Dessutom är tunnlarna alltid byggda i zick-zack för att eventuella inkräktare inte skulle kunna skjuta rakt in i tunneln. Det komplicerade tunnelsystemet i kombination med de många inbyggda fällorna gjorde det väldigt svårt för någon att ta sig in som inte kände till systemet. På sina ställen smalnar tunnlarna av och är inte bredare än 30 gånger 30 centimeter, allt för att de tjocka amerikanerna inte skulle kunna ta sig igenom. Stigande rök sågs av amerikanerna som ett tecken på en tunnel och besköts därför av raketer. Då byggde guerillan röktunnlar från de underjordiska köken och släppte ut röken vid flodstranden istället där raketerna fastnade i leran och kunder samlas in av guerillan och återanvändas till deras vinning. Detta och mängder av andra finnesser visar Binh oss.

Idag är hela området runt tunnlarna som en stor lekplats för turister. Förutom att krypa runt i de, till förmån för turisterna, breddade underjordiska tunnlarna kan man också betala för att få prova olika vapen på en skjutbana. Matilda och jag provade att skjuta med den klassiska ryska AK-47:an.

På väg tillbaka till stan hamnade vi längst bak i den fulla bussen. Binh satte sig på den sista lediga platsen bredvid mig och vi hade ett väldigt intressant samtal på vägen till Saigon om hans liv, hans åsikter om kriget och om de personer han lärt känna.

Den som vill veta mer om kriget kan också, precis som vi, besöka krigsmuseet i Saigon. Bilden av kriget som museet målar upp är långt från opartisk men det är ändå väl värt ett besök om man inte är allt för känslig av sig. Utställningarna är nämligen långt från barnvänliga. På tre våningar ryms mängder av bilder på döda och kroppar svårt sargade av minor. En hel avdelning är tillägnad människor som skadats av Agent Orange, det giftiga avlövningsmedel som sprutades över Vietnam i stora mängder. Denna avdelning visar inte bara bilder på barn födda med missbildningar utan här finns också ett riktigt foster i en glasmonter.

Den del som intresserade mig mest var den utställning på översta våningen fylld av legendariska bilder tagna av alla de krigsfotografer och journalister som stupade i Vietnam. Precis som soldaterna kröp de i leran i risfälten och flög i helikoptrarna för att med kameran som verktyg visa världen vad som hände i Vietnam.

Saigon var utgångspunkt för de flesta korrespondenter från världens alla hörn som under 50-, 60- och 70-talen bevakade Vietnamkriget. Inspirerade av fotoutställningen gick vi efter museet på promenad i centrala Saigon till några av de platser som frekvent besöktes av korrespondenterna.

Granne med rådhuset ligger Rex Hotel som huserade USAs PR-avdelning och varje dag stod värd för presskonferenserna som kom att kallas ”Five O’Clock Follies” – ”klockan fem-dumheterna” där USA gav sin, inte alltid helt sanningsenliga, bild av dagens strider. Ett kvarter bort ligger Hotel Continental där de flesta europeiska korrespondenterna bodde och mitt emot detta ligger The Caravelle vilket huserade majoriteten av korrespondenterna från USA. The Caravelle hade också en bar på översta våningen vilken var ett populärt tillhåll för de amerikanska korrespondenterna där flera Pulitzerprisbelönade artiklar skrevs. Från baren hade man också en bra översikt över stridigheterna när de började närma sig Saigon och journalisterna behövde inte ens lämna baren för att bevaka kriget.

Idag har The Caravelle  byggts ut och är ett femstjärnigt hotell men baren på taket finns kvar. Iförd nyuppsydd skjorta och oxfordskor, båda tillverkade i Hoi An, och Matilda i sin finaste klänning äntrade vi hotellet och åkte upp till den legendariska baren. Till priset av sex billiga luncher ute på gatan beställde jag in en gin och tonic och vi satte oss och blickade ut över stan som så många krigskorrespondenter gjort innan oss. När hungern föll på var det dock slut på tramset. Att beställa något att äta från menyn rymdes inte på långa vägar i vår backpackerbudget. När vi insåg att försäljaren Minh inte var där för att bjuda oss gick vi istället och satte oss tillsammans med lokalbefolkningen vid ett av de många billiga matställena som finns längs Saigons gator. Inte lika flådigt men väldigt gott.

Saigon kan för vissa vara en stökig, hetsig, skitig och opersonlig stad. För mig är det dock en livlig och autentisk stad med spännande människor och platser som bär på en intressant historia som man definitivt inte bör missa. De positiva minnen jag tar med mig här ifrån kan jag till stor del tacka Minh och Binh för.

Det här är Robin Kvist för Bortomlands.se i Saigon.

 

2 reaktion på “Ho Chi Minh City – Vänliga människor och våghalsiga korrespondenter

  1. åh, kära ni! ända sedan ni for har jag försökt kika in här så ofta jag kan. och vilka äventyr ni bjuder på! jag älskar er finurlighet och ert mod. ta hand om varann! vi ses om ca tietusen upplevelser till!
    ps. solbrännan klär er!

    • Haha… så skönt. Då är vi inte helt bortglömda ännu. Faktum är att vi återvänder hemåt om ”bara” en månad.
      Vi får ses då! Angående brännan. Du skulle se den utan t-shirt. Bonnabrännan är inte att leka med.

      /Robin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.