Hanoi – Hektiskt och helt nytt

Sitter i den lilla trånga lobbyn på vårt hotell. Utanför dörren på den lilla gatan har mörkret börjat lägga sig och röken från de små matstånden som kantar husväggarna stiger i ljuset från de nakna glödlamporna. Den vietnamesiska receptionisten spelar julmusik i upptempo med på tok för hög volym. Om bara en liten stund ska vi bli upphämtade och ta bussen vidare till Laos.

Att landa i Hanoi var som att börja om på nytt. Efter fem månader på resande fot hade vi börjat känna oss ganska säkra på det här med hur man tar sig runt i okända länder. Nu stod vi på flygplatsen som två stora frågetecken. Nytt land, ny kontinent och totalt nytt språk. Bara att ta sig från flygplatsen var en prövning.

Efter att hittat rätt minibuss och spenderat en timme på samma säte som en högljutt harklande man och en tant med en orkidé i famnen blev vi avsläppta i Hanois gamla kvarter. De gamla kvarteren i Hanoi är verkligen en stereotyp av Asien. Intrycken för en ovan är överväldigande. Trafiken, ljuden och myllret av människor är svårt att ta in. Kvinnor med rishattar leder cyklar överbelamrade med blommor eller frukter som de försöker sälja. De delar de smala gatorna med bilar, gående, cykeltaxis och mopeder, mängder med mopeder. Alla tutar de för att proklamera ”här är jag, jag vill komma fram”. Att ta sig fram i detta kaos verkar till synes omöjligt.

För 13 dollar per natt hittade vi ett dubbelrum med tv, privat badrum och AC. Inte för att AC:n behövdes över huvud taget. Om det var något som inte stämde in i min bild av Vietnam så var det vädret. Hanoi var kallt och fuktigt. Med en temperatur på ca 15 grader kändes helt enkelt ACn mer än överflödig. Även om vädret inte var det vi väntat behövde vi inte tveka om vilket världsdel vi kommit till. Vårt rum hade nämligen ett fönster som vätte mot hotellets närmsta granne, ett buddhisttempel. Faktum var att man inte ens behövde se ut genom fönstret för att inse det. Musiken, sångerna och ljudet från templets gång-gång som strömmade in i vårt rum gjorde oss mer än övertygade.

Innan läggdags gick vi ut för att äta. Kniv eller gaffel syntes inte till så långt ögat kunde nå. Här äter man med pinnar eller så svälter man. Vårrullarna och nudlarna var de godaste vi någonsin ätit och när vi lämnade restaurangen längtade vi redan till nästa måltid.

Nästa morgon vaknade vi med ljudet från gång-gången utanför. Vi konsulterade de, av fukten i rummet, kryllade sidorna i guideboken innan vi gav oss ut för att upptäcka Hanoi.

Vi har varit på platser i Sydamerika som vi har tyckt varit turistiska. Det krävdes dock inte lång tid i de gamla kvarteren i Hanoi innan vi märkte att de turistiska områdena i Sydamerika inte spelar i samma liga som här. Över allt syns turister eller hotell, affärer och gatuförsäljare som enbart livnärar sig på dem. Efter bara några dagar i Vietnam hade vi träffat fler svenskar än vi gjorde under fyra månader i Sydamerika.

Ett ställe där turister flockas är den populära vatten-dockteatern i Hanoi. Vatten-dockteater är en månghundraårig vietnamesisk tradition som började praktiseras ute på översvämmade risfält. Sedan ett par årtionden är denna tradition tillbaka, till största del som en turistattraktion. Nu visas stycken på teaterar ackompanjerad av klassisk vietnamesisk musik och sång. Konsten i sig är ganska imponerande även om det känns som att vinstmaximering prioriterats framför ett gott helhetintryck. Biljetterna är dyra, stolsraderna trånga och det kändes mest som att de som uppträdde ville få det hela överstökat. Men vem kan klandra dem? Jag hade nog också varit lite ofokuserad om jag uppträtt med samma föreställning fem gånger om dagen.

Under de första dagarna i Hanoi han vi besöka ett par olika tempel, se fängelset Hoa Lo, äta mycket god mat samt hälsa på Ho Chi Minh.

Ho Chi Minh är Vietnams landsfader. Oavsett vilken vietnamesisk sedel du tittar på så tittar Ho Chi Minh tillbaka. Han är mannen som förde framgångsrika krig, först mot fransmänen, och sedan mot Sydvietnam och USA då han lyckades ena Vietnam under kommunistiskt styre. 1969 dog han och balsamerades mot sin vilja. Idag kan man besöka honom mellan 8 och 11 på förmiddagen i det mausoleum som byggdes i Hanoi. Tre månader om året sickas han dock till Ryssland för ompyssling. Elaka röster hävdar att Madame Tussaud’s har kontraktet för dessa månader.

Det är minst sagt en märklig upplevelse att besöka mausoleet. För att ens få komma in på området måste man lämna in sin kamera och gå genom en säkerhetskontroll. Efter att ha köat en stund får man gå på led in i ett dunkelt rum där vakter i paraduniform står runt en glasmonter. I glasmontern ligger den lilla, tunna Ho Chi Minh uppklädd i uniform.

Efter fyra dagar i Vietnams hetsiga huvudstad tog vi en tripp till det som utsetts till ett av världens sju nya naturliga underverk, Ha Long-bukten. Ha Long-bukten består av 1969 kalkstensöar, många av dem ihåliga med stora grottor. Det är också en av inspelningsplatserna till James Bond-filmen Tomorrow never dies från 1997.

Precis som mängder av andra turister tog vi en båttur ut i bukten. Vi fick också möjlighet att utforska några av öarna lite närmre på egen hand. Efter noggranna säkerhetsinstruktioner: ”Stå inte i kajaken. Blir ni av men en paddel får ni betala 40 dollar.” Fick vi paddla runt en stund bland öarna. Första natten sov vi på båten och andra natten på ön Cat Ba. Även om naturen i bukten är imponerande var turen lite av en besvikelse.

Precis som dockteatern kändes det mest som att man var en vandrande pengapåse. Vi blev runtfösta i tre dagar av fyra olika guider som inte gjorde mycket väsen av sig. När en i vår grupp klagade på servicen fick han till svar ”Du skulle valt en dyrare tur. Vissa är fattiga. Andra är rika. De rika får bättre bemötande.”

Dålig service och ibland rent otrevligt bemötande har vi redan stött på många gånger hos Vietnameser i turistbranschen. Det verkar som att ju längre bort från turistströmmarna man kommer desto trevligare är folket.

Efter att kommit tillbaka till Hanoi har vi de sista dagarna försökt dra lärdom av lokalbefolkningen. Även om Hanoi med all sin trafik verkar vara en väldigt stressig stad är det många som spenderar mycket tid på caféer. På låga plaststolar på trottoaren sitter man och avnjuter världens förmodligen billigaste öl, fatölen Bia Hoi (ett glas kostar 1,60 kr), eller kanske sippar man på ett glas citronte, äter solrosfrön och socialiserar med sina vänner.

Trots en del dåliga upplevelser i mötet med lokalbefolkningen och trots att man känner sig som på charterresa när man för fjärdegången på två timmar hör någon som pratar svenska så tycker jag bra om Hanoi. Man kan inte gå många meter utan att överrumplas av alla intryck och det råder inget som helst tvivel om att man kommit till Asien.

Nu tar vi en avstickare till Laos men tanken är att komma tillbaka till Vietnam så småningom. Jag ser faktiskt fram emot det redan.

Nu väntar 24 timmar på buss innan vi anländer till Vientiane.

Vi hörs!

/Robin

San Francisco – Staternas västkust och skräckfylld incheckning

Johny Cash sjunger ”Going to Jackson” i filmen ”Walk the line” på flygplanets in-flight entertainment system. Vi befinner oss någon stans over Kina. Det har blivit mycket flygnade på sista tiden. För snart en och en halv vecka sedan flög vi från Rio de Janeiro till Los Angeles. Trots mellanlandningar och byte av flyg i både Lima och San Salvador gick resan gick resan helt utan problem. Tyvärr kan man inte säga det samma om resan från San Francisco till Hanoi men den historien kommer vi till så småningom.

När vi Landade på Los Angels International Airport hade mörkret redan lagt sig över USAs näst största stad. Efter att ha blivit utskällda för att inte stå bakom gula linjen och för att ha kört båda våra väskor på samma vagn lyckades vi även denna gång ta oss förbi de skrämmande gränspoliserna från homeland security.
Buss tre tog oss sedan till korsningen Whilshire boulevard och Bundy i utkanten av Santa Monica där vår sprudlande glade värd Ryan mötte upp oss på Literati Café tvärs över gatan från hans lägenhet. Den nästan obefintliga sömnen natten innan, den långa resan och den stora tidsskillnaden gjorde att vi slocknade tidigt den kvällen.

Andra dagen i LA tog Ryan med oss till några av hans favoritmatställen och det blev både utsökta mackor och en fantastiks burito. Rena hälsokosten jämfört med mycket annan amerikansk mat.

En höjdpunkt med att komma till USA tycker jag är att prova så mycket amerikansk skräpmat som möjligt. Uppfinningsrikedomen vet inga gränser när det gäller att hitta på nya sätt att locka folk till intag av enorma mängder fett och socker. Jag kan inte hjälpa att fullständigt fascineras av allt från chees whizz, ost på sprayburk (gärna med baconsmak), mackor med jordnötssmör och sylt, torkat, gärna smaksatt kött, så kallat beef jerky och så vidare. För att inte tala om alla snabbmatskedjor.

Andra dagen begav vi oss ut på egen hand. Dagen började vid piren i Santa Monica vilken även är slutet, eller början om man så vill, på den legendariska route 66. Med en nygräddad Corn Dog, en korv doppad i en smet av majsmjöl, friterad och serverad på en träpinne, vandrade vi sedan längs stranden i Santa Monica. Denna extremt breda och långstreckta strand är inspelningsplatsen till världens genom tiderna mest populära tv-serie; Baywatch.

Vi vandrade sedan vidare längs stranden och kom så småningom fram till strandpromenaden i Venice, en plats full med minst sagt udda figurer. Att stadsdelen heter just Venice, Venedig på engelska, är ingen slump. Några kvarter från stranden ligger nämligen ett helt bostadsområde som genomkorsas av kanaler.

Los Angeles är en stad som är väldigt svår att utforska utan en egen bil. Avstånden är väldigt stora och att åka med lokaltrafiken tar lång tid. Efter en och en halv timme på två olika lokalbussar hade vi förflyttat oss från Venice till Hollywood. Det hade redan hunnit bli mörkt. Vi hade inte rört oss många meter längs den berömda Hollywood walk of fame innan en försäljare med mördande knep lyckats lura på oss en rundtur för att se kändisarnas hus. I en öppen minibuss med leopardmönstad klädsel åkte vi runt i Beverly hills, Bell air, längs sunsetboulevard och de fashionbala affärerna vid Rodeo Drive. Vi fick se huset där Michael Jackson avled, Playboy mansion och mängder av filmstjärnors hus.

Tidigt nästa morgon åkte vi och hämtade vår hyrbil. Vi hade stakat ut den ultimata planen. Vi skulle åka långs den världsberömda kustvägen highway 1 från Los Angeles till San Francisco. Någon stans i mitten skulle vi övernatta vilket skulle ge oss gott om tid att utforska sevärdheterna längs vägen samt den restaurang utandför Big Sur som vi blivit rekommenderade. Vi var båda överens om att detta förmodligen skulle bli en av höjdpunkterna på hela resan. Den planen gick inte riktigt i lås.

Vi packade in väskorna i vår lilla Nissan och satte kurs mot havet. Den första biten på vägen gick igenom det vackra, kändistäta Malibu. Därefter försvann kustvägen bort från kusten in i landet. Inte förrän det började skymma hade vägen hittat tillbaka till den vackra kusten. Efter att ha avnjutit lite Cheese Whizz med baconsmak i solnedgången letade vi upp ett motell i den vintersömniga turistorten Cayucos. Efter en hel dags körning började jag tveka lite om vägen verkligen var så fantastisk som alla vi mött sagt oss att den skulle vara.

Nästa morgon fortsatte vi vår färd mot San Francisco. Nu började vi mer och mer förstå varför denna väg klassas som en av de vackraste i världen. Morgondiset låg över den slingriga vägen och gjorde det svår att urskilja var stilla havet slutade och himlen tog vid. Vi började bli hoppfulla. Efter ett att ha stannat till vid besökscentrat vid Hears Castel, ett enormt slott byggt av tidningsmagnaten William Randolph Hears, krossades vår ultimata plan totalt.

Svenskättlingen vid informationsdisken förklarade att kustvägen nu var avstängd efter ett jordskred en vecka tidigare. Det enda sättet att ta sig till San Francisco var att åka tillbaka samma väg vi kommit ifrån och istället åka den stora motorvägen flera mil inåt landet. Gruvligt besvikna tvingades vi vända om efter att ha besökt den elefantsälskoloni som bosatt sig vid en strand längs kustvägen.

Vi bestämde oss att trots den extrema omvägen åka norr ut längs motorvägen förbi den plats där kustvägen var avstängd och sen vända tillbaka för att ta oss till restaurangen i Big sur. Det var med blandade känslor vi efter drygt tre timmars tråkig körning längs motorvägen äntligen kom ut på kustvägen igen. De många amerikaner vi mött som med extremt stora ord förklarat hur vacker vägen är hade inte överdrivit als. Vägen var just så otroligt vacker. Ändå kunde jag inte riktigt glädjas utav det vi såg utan blev mest besviken när jag tänkte på all vackra platser längs vägen vi redan missat.

Väl framme vid den omtalade restaurangen i Big Sur möttes vi av en skylt som proklamerade: Frukost 8 – 11:30 middag 6 – 9. Klockan var halv fyra.
Istället hamnade vi på en restaurang med en oslagbar vy över havet och fantastiskt saftiga hamburgare med utsökt coleslaw.

Mätta och glada fortsatte vi resan mot San Francisco med hopp om att få se lite mer av den vackra kusten. Solen gick ner. Utan varesig riktig karta eller GPS körde vi vilse i Santa Cruz och när vi väl tagit oss ut till kusten igen hade den kända västkustdimman rullat in med full kraft. Man såg knappt vägen, än mindre utsikten.

Trötta, smått besvikna men ändå ganska nöjda rullade vi in i ett mörkt nästan kusligt tyst och dimmigt San Francisco.

Vistelsen hos vår nya värd visade sig bli en upplevelse. Efter två nätter hos en märklig, men minst sagt intressant man, i en stökig illaluktande lägenhet flyttade vi vidare till nästa värd Chet.

Vi blev mottagna som kungar i Chets lägenhet i vackra Pacific Hights med utsikt mot Alcatraz och Golden Gate-bron. Efter att ha spenderat några dagar på egen hand i San Francisco åkte Chet med oss till Alcatraz, dit han, trots att ha bott i San Francisco i fem år, aldrig tidigare åkt. (Chets videodagbok till sin familj kan ni se här).

Efter ett par välsmakande burgare på västkustkedjan In-n-out burgers åkte vi över Golden Gate-bron till nationalparken Muir Woods, hem till några av världens högsta och äldsta träd, Redwood träden.

Sista dagen i San Francisco ägnades åt en promenad till Golden Gate-bron och förberedelser inför resan till Asien. Som den exceptionellt goda värd Chet var körde han oss, efter ännu ett stop på In-n-out, till flygplatsen. Både Matilda och jag såg fram emot att i lugn och ro borda planet och sedan koppla av under de 14 timmarna det skulle at att åka till Taipei där vi skulle byta flyg till Hanoi. Så blev det inte riktigt.

Vi hade tänkt vara på flygplatsen åtminstone två timmar innan för att ha gott om tid men efter besöket på In-n-out var det nu bara en och en halv timme kvar och kön till incheckningen ringlade sig lång. ”Det ska nog inte vara någon fara ändå” tänkte jag. Fortfarande med gott om tid kvar kom vi fram till incheckningen. Tjejen bakom disken tittade förbryllat i passet. ”Ni har inget visum” sa hon undrande. ”Det behövs inte” svarade jag självsäkert. ”Man får femton dagar i Vietnam utan visum” förklarade jag. Tjejen ropade på sin chef som kom och bekräftade det jag sagt.

Tjejen fortsatte att läsa på sin datorskärm och frågade istället om vi hade någon utresebiljett. ”Nää..” svarade jag, lite mer osäkert denna gång. ”Ni måste ha en utresebiljett ur Vietnam annars kan vi inte släppaombord er på planet”. ”Är inte det vårt problem om vi inte blir insläppta i Vietnam?” försökte jag. ”Ni kan väl bara släppa ombord oss på planet så får vi lösa det när vi kommer fram?” Tjejen försvann bort till sitt kontor och kom snabbt tillbaka igen. ”Ni måste ha ett bevis på att ni ska lämna Vietnam annars kan jag inte checka-in er” förtydligade hon. Blodet i ådrorna frös till is. Med en timme kvar till avgång kändes det som en omöjlighet att få tag på en biljett i tid. Att missa planet hade varit förödande för vår budget. Vi hade aldrig haft råd att lägga pengar på en ny biljett över Stilla havet.

Med total panik i huvudet tog vi vårt pick och pack, slog oss ner på terminalgolvet och drog fram vår bärbara dator. Hur fan löser vi det här? Utan någon som helst planering om var vi ville ta vägen i Asien och med lite drygt en timme till avgång kändes det som en omöjlighet att få tag på en användbar flygbiljett. På rekordtid hade vi hittat och betalat en biljett från Hanoi till Bangkok, en helt vansinnig strecka men vi hade absolut inte tid att leta efter något bättre. Efter några extremt påfrestande minuter framför världens långsammaste dator inne på China Arilines kontor lyckades vi få ett utskrivet bevis på att vi nu även hade en biljett ut ur Vietnam. Våra väskor blev in-checkade och vi kom med planet.

”The captain has turned on the fasten seatbelt sign. Please return to your seat, put your seat in an upright position and fold away the tray tables.” Det är dags för landing i Hanoi. Asien ligger framför oss och det ska bli extremt spännande.

Vi hörs från Asien!

/Robin

Rio de Janeiro – Livliga stränder och Limhamnsjesus

Klockan är halv två på natten. Flygplatsen är nästan öde. De flesta av de få passagerarna på terminal 1 på Rios internationella flygplats denna natt sitter i caféet med panoramafönster mot startbanan. På väggarna hänger foton på gamla stridsflygplan och utanför fönstret syns ljusen från staden och landningsbanan.

Barnfamiljen vid fönstret sitter och äter men barnen verkar vara mer intresserade av att titta på de få flygplan som rör sig utanför än att faktiskt äta. Den ensamma killen med trucker-keps tittar förstrött på filmen som visas på caféets tv. Mannen med den bruna ryggsäcken ser uttråkad ut. Alla är de på väg någon stans, precis som vi. Vårt flyg går inte förrän sju men vi valde att spendera sista natten på flygplatsen för att spara pengar. Rio är nämligen ingen billig stad.

Vi kom till Rio med buss på kvällen för fyra dagar sedan. Utan varesig couchsurfingvärd eller något bokat hostel tog vi lokalbussen till stadsdelen Copacabana. Efter en stunds letande hittade vi hostelet ”Mellow Yellow”, resans ännu så länge sämsta och dyraste hostel. För 160 kronor per person och natt fick vi vars en säng i ett rum med sexton bäddar i detta gigantiska fallfärdiga hostel. Två dagar senare flyttade vi några kvarter bort till det lika dyra men betydligt trevligare hostelet ”Walk on the beach”.

Copacabana är med sina fyra kvadratkilometer inte särskilt stort. Befolkningsmängden på 250 000 personer gör dock stadsdelen till en av de mest tätbefolkade områdena i världen. Copacabana är utan tvekan mest känt för att husera den världsberömda stranden med samma namn som stadsdelen. Strandkulturen på Copacabana är ett intressant skådespel att iaktta men enligt min åsikt mindre kul att praktisera. Stranden är, precis som hela Copacabana, överbefolkad och vattnet är kallt. Att sitta vid någon av alla serveringar längs den vidsträckta strandpromenaden och avnjuta en svalkande kokosnöt eller en vältillredd Caipirinha är däremot ett riktigt nöje. Att samtidigt beundra utsikten mot ett av världens mest fotograferade berg, sockertoppen, samtidigt som man nynnar på låten Copacabana fulländar upplevelsen.

Bara några minuters gångväg från Copacabana ligger en annan omsjungen stadsdel där den långa, unga, vackra och bruna flickan från Ipanema ska ha bott. Även Ipanema har en strand. Även den trång, med lite väl svalkande vatten men bländande vacker.

Rio de Janeiros centrum var inget som imponerade på oss. Däremot finns det andra stadsdelar som gjorde det. Santa Teresa är en stadsdel med stora höjdskillnader. Längs de branta stenlagda gatorna ligger ståndsmässiga överklassvillor med tinnar och torn som med tiden förfallit. Väggar och murar kläs numera av omsorgsfullt målad graffiti. Ett väldigt bohemskt men vackert område.

På en av de många graffitibeklädda murarna möttes vi av en gigantisk målning av den svenska flaggan och en plakett med texten ”Sverige 1958”. Det året besegrade Brasilien Sverige i VM-finalen i Stockholm. Åtta år efter att svenska landslaget tagit brons under Fotbolls-VM i Brasilien och svenska landslagets målvakt Karl-Oskar Svensson blev Rio-Kalle med hela svenska folket. 2014 står brasilien åter igen som värd för fotbolls-vm och två år senare arrangeras sommar OS i staden.

Aldedes i närheten av Santa Teresa ligger området Lapa, känt för sina gatufester. Ett bra sätt att ta sig mellan dessa två områden är genom en promenad upp för de världsberömda trapporna ”Escadaria Selarón”. 1990 började den Chilenska konstnären Jorge Selarón klä in den trappa som går utanför hans hem i färgglada kakelplattor. Med åren blev kakelplattorna fler och fler. Idag är 250 trappsteg beklädda med kakelplattor, vissa handmålade av konstnären själv, andra skänkta från tillresta resenärer från hjordens alla hörn.

Fortsätter man upp för trapporna, genom Santa Teresa och upp för det 700 meter höga berget Corcovado kommer man så småningom fram till Rios mest kända landmärke och turistattraktion. Högst upp på berget, med utsikt över hela staden, står nämligen den nästan 40 meter höga jesusstatyn ”Cristo Redentor”, av svenska sjömän även kallad Limhamnsjesus.

Anledningen till detta smeknamn är att delar av statyns fundament tillverkades av Skånska Betong med cement från Limhamn.

De två vanligaste sätten att ta sig den långa vägen upp till toppen är antingen med buss eller med tåg. Båda kostar dock en förmögenhet om man har en så tight budget som vi. Vi valde därför istället att gå upp till en utkiksplats halva vägen upp. Fantastisk utsikt och näst intill gratis.

Nu börjar klocka bli mycket. Barnfamiljen har för länge sedan ätit upp maten och lämnat sitt bord. Killen med trucker-keps är även han borta och den uttråkade mannen med den bruna ryggsäcken har lagt sig för att sova. Det borde jag också göra. Om en timme börjar incheckningen till vår flight och två timmar efter det lämnar vi fyra upplevelserika månader i Sydamerika bakom oss. Nu väntar nya upplevelser på USAs västkust.

God natt från flygplatscaféet

/Robin

Rio de Janeiro – Djupa djungler och djävulens, vrålande gap

I mitten på den sydamerikanska kontinenten möttes för 200 000 år sedan de två floderna Iguazú och Praná för första gången. Det blev ett möte som innebar födelsen av ett av världens mäktigaste vattenfall. Idag, några hundratusen år senare, kan vi nu häpnas av synen, som i en världsomspännande omröstning 2011, blev valt till ett av världens sju naturunderverk.

Då Förenta Staternas, First Lady, Eleanor Roosevelt först kom till platsen ska hon ha utbrustit ”Poor Niagara!” och jag kan säga att både jag och Robin var förstummade av den syn som mötte oss när vi, efter en kortare vandring genom Argentinas djungler, plötsligt stod på en öppen avsatts. Framför oss såg vi då den långa kant, utför vilken 1500 kubikmeter vatten forsar, varje sekund. Detta forsande vatten kan delas in i 275 olika vattenfall och ”Las Cataratas del Iguazú” trillade, för vår del, snabbt upp på topplistan för resans absoluta höjdpunkter.

Det var en fantastik, solig dag med små vita molntussar på den klarblå himlen. Gräset som varje sekund vattnades med allt detta vatten var det grönaste jag någonsin sett och fallen kunde endast vara hämtade ur en dröm eller saga. Som Robin uttryckte det, ”det är en svår uppgift att ta en dålig bild under dessa omständigheter” och vi hade ett svårt jobb när vi i efterhand skulle rensa bland alla fantastiska ögonblick som fastnat på kamerans minneskort. Aldrig har jag så intensivt önskat att jag vore en vattendroppe!

Den som nu fått intrycket av att vi befann oss på en unik och äventyrlig resa, för att nå en av djungelns mest oåtkomliga skatter, har tyvärr fått det hela om bakfoten. Vi var bara två av alla de tusentals, svettiga turister som dagligen besöker fallen. Det hela är egentligen som ett stort, uppstyrt lekland, med upphöjda metallbroar genom djungeln, fullt anpassade för både rullstolsbundna och blinda. Nedanför metallbroarna är dock marken den samma som den alltid har varit och även om man inte känner sig som en del av naturen, ser man den på väldigt nära håll. Överallt i vattnet, bland buskar och uppe i träden finner man exotiska djur, krälande ödlor, sköldpaddor, jättemyror, fiskar samt ett brett spektra av färgglada fåglar och 500 olika sorters fjärilar.

Att ta sig runt till alla underbara utkiksplatser tog hela dagen och en av höjdpunkterna var att ta båten över till ön San Martín som ligger inringad av vattenfall. Det som dock lockade mest under hela vistelsen var det beryktade Djävulsgaper eller ”La Garganta del Diablo” som det kallas på spanska. Det är det största och högsta av fallen med sina 80 meter. Med åren har bergväggen bakom fallet gröpts ur och idag rinner vattnet ner i vad som ser ut som en gigantisk strupe. Att uppifrån få se hur vattnet med otrolig kraft dundra ner och försvinner i ett stort vitt moln är något som jag förhoppningsvis alltid kommer se klart när jag drömmer tillbaka till detta ögonblick. Bättre avslutning på en fantastisk dag kan man inte få!

Nu har vi tagit bussen till Rio de Janeiro i Brasilien där vi bor på den välkända stranden Copacabana. Men det är en annan saga…

Ta hand om er där hemma!

/Matilda

Buenos Aires – Ouppnådda förväntningar och osäkra gator

Buenos Aires är en fantastisk stad! Ni kommer verkligen gilla den! Det blev vi tillsagda innan vi åkte dit. När vi väl lämnade staden kunde vi konstatera att vi inte var så imponerade. Vi bjöd upp till dans men Buenos Aires nobbade oss.

Buenos Aires har inget Eiffeltorn, ingen frihetsgudinna eller Golden Gate-bro. Det är en stad som saknar ett riktigt världskänt landmärke. Visst finns det några kändisar men ingen riktigt superstar. Istället lockar Buenos Aires med en känsla. Buenos Aires är staden där man flanerar längs de stora avenyerna och undrar om man kommit till Paris, det är staden där man tar en paus på något av de många caféerna men kanske framför allt är det staden där man svänger de lurviga i en Tango. Trots att vi försökte hittade vi dock aldrig den där känslan.

Redan innan vi åkte till Buenos Aires läste vi att det kunde bli väldigt varmt på sommaren. Redan första dagen kunde vi konstatera att det inte var någon underdrift. 41 grader på termometern och ordentligt med fukt i luften gjorde de första dagarna svåra att uthärda. Värmen låg som ett stort lock över hela staden och förvandlade all vilja att upptäcka staden till att istället leta efter närmsta luftkonditionerade butik för att söka svalka. Efter tre dagar med klimat likt det i en bastu slog vädret om och istället för att söka luftkonditionering fick man skynda hem för att värma sig efter att solen gått ner.

På sommaren flyr många värmen i Buenos Aires och vissa av stadens sevärdheter bommar igen helt under de värsta sommarmånaderna i januari och februari. Detta är ännu en anledning att vi kom på kant med staden. Buenos Aires kommer i mitt minne alltid förbli den stängda staden. Till stor del rörde det sig bara om otur men plats efter plats vi besökte visade sig antingen ha stängt för dagen, inte vara öppet på tisdagar eller stängt för bekämpning av skadedjur.

Det vore dock inte riktigt rättvist att bara avvisa Buenos Aires totalt. Visst har staden sina ljuspunkter. Speciellt som svensk finns det en hel del intressanta platser att besöka där landsmän lämnat avtryck. I det gamla hamnområdet Puerto Madero, numera ett väldigt fashionabelt område, ligger de gamla hamnlagrena i långa rader längs gator lagda med gatsten från Bohuslän. I en av de gamla hamndockorna ligger en båt med anknytning till Sverige.

År 1901 gav sig svensken Otto Nordenskjöld ut på expedition mot Antarktis. På grund av svårigheter med finanserna tvingades Nordenskjöld göra resan med en mindre lämpad valfångarskuta vid namn Antarctica. Båten körde fast i isen, blev stående en längre tid och sjönk sedan. Efter 18 månader på Antarktis blev expeditionen räddad av det Argentinska fartyget Uruguay. När besättningen återvände till Buenos Aires möttes de av jublande folkmassor och Sverige blev ett land välkänt hos Argentinarna.

Idag ligger räddningsfartyget Uruguay i hamnen Puerto Madero där det tjänar som museum.

Även vad gäller arkitekturen i Buenos Aries har svenskar satt sina fotspår. En inte allt för lång promenad från hamnen ligger Plaza de Mayo och vid detta torg ligger regeringspalatset Casa Rosada, vilket fått sitt namn efter husets rosa färg. Regeringspalatset bestod ursprungligen av två separata byggnader. Det ena hyste postverket medan det andra redan då tjänade som regeringspalats. Båda delar ritades 1873 av två svenska arkitekter. Även ihopbyggnationen av de två var en av de svenska arkitekternas idé. Den genomfördes dock av en italiensk arkitekt som idag oftast tillskrivs hela byggnaden.

I de gamla slitna hamnkvarteren i stadsdelen La Boca ligger en fotbollsstadion kapabel att husera 49 000 åskådare. Stadion tillhör ett av Argentinas populäraste fotbolslag Boca Juniors även känt eftersom Diego Maradona spelat där. När man ser den enorma stadion sticka upp över den i övrigt låga bebyggelsen slås man, som svensk, inte främst av storleken utan av färgen. Stadion är nämligen målad i blått och gult och kunde lika gärna varit Sveriges nationalarena. Mindre förvirrande blir det inte när man ser lagets spelardräkter, även de i blått och gult.

När Boca juniors grundades 1905 spelade de i svart och vitt. Det gjorde även ett annat av stadens lag. Man spelade då en match för att avgöra vilket lag som skulle få behålla sina färger. Boca förlorade. Att komma överrens om vilka nya färger man skulle använda visade sig inte helt enkelt. Eftersom man var på väg in i det professionella fotbollsförbundet var det bråttom att skaffa sig officiella färger. Problemet löste man genom att gå ner till hamnen och ställa sig på en bro. Man kom överens om att färgen på flaggan på det första skepp som passerade bron skulle bli lagets nya färger. Det första skepp som passerade var ett svenskt skepp från Johnsonlinjen. Så kom det sig att man på Buenos Aires gator idag kan se fotbollsfans till synes väldigt intresserade av svenska landslaget iklädda fotbollströjor i gult och blått.

Att Buenos Aires är en stor hamnstad är svårt att undgå. Genom åren har mängder av svenska sjömän gått i hamn i staden. Det märks inte minst av den sjömanskyrka byggd 1944 som ännu finns att besöka. Det märks också i olika visor skrivna av Evert Taube. Fortfarande finns platser att besöka, omsjungna av Taube. Väldigt centralt i stan kan man flanera längs den stora vägen Paseo de Colon där Fritiof Anderson hamnar i bråk efter en kväll på stan i låten som bär hans namn. Även i stadsdelen La Boca finns spår av Taube. Bara några kvarter bort från Boca Juniors stadion låg krogen Ultramar där Evert i en visa träffar Ernst Georg Johansson från Uddevalla.

Att vandra på Paseo de Colon var inga svårigheter. Att besöka platsen där krogen Ultramar låg förr visade sig bli mer av en utmaning. I La Boca ligger gatan Caminita, en av Buenos Aires största turistattraktioner. På grund av den väldigt höga polisnärvaron på denna gata är den säker för turister. Bara några kvarter bort är läget ett helt annat. Det viste vi dock inte innan vårt besök i stadsdelen. Både jag och Matilda är överrens om att apostlahästarna är det bästa transportmedlet när man vill lära känna en stad. Därför valde vi att promenera till Caminita och tänkte ta en omväg till Ultramar. Ju närmre krogen vi kom desto mer nedgångna blev husen. En ryggmärgskänsla sa mig att det inte riktigt var läge att ta upp kameran för att föreviga husen. Bara ett kvarter från platsen där Ultramar låg blev vi hejdade av två Poliser som vänligt men bestämt avrådde oss från att gå längre på gatan och visade oss istället en annan väg.  Vi kom fram till den uppstädade och välbevakade gatan Caminita utan några missöden. Att gå längs de mindre säkra gatorna i La Boca var däremot en mycket större upplevelse, även om vi aldrig gått där om vi vetat hur osäkert det var. På dessa gator hade tiden stått stilla. Husen hade förmodligen inte fått någon tillsyns sedan de byggdes kring förra sekelskiftet och här kunde man få en insikt i hur hamnkvarteren såg ut på tiden när Taube och de andra sjömännen var i hamn för att roa sig.

Buenos Aires är en stad med väldigt mycket att erbjuda. Här finns intressanta museer i mängder, ett överflöd av fantastiska små caféer, god mat, shopping, fantastisk arkitektur och oändliga möjligheter att roa sig. Trots att Buenos Aires aldrig riktigt klickade med oss fanns det stunder när staden riktigt glänste: när man satt på det lilla anrika caféet, när man åt den fantastiska steken, när man vandrade i La Boca. Även om Buenos Aires inte riktigt ville dansa med oss denna gång tror jag det är väl värt att komma tillbaka och bjuda upp igen.

Sov gott!

/Robin

Tandil – Välkänt rally och väldigt slättland

”Det ska bli 37 grader varmt idag” sa vår värd Ricardo. Vi hade lite svår att tro honom. Det skulle också visa sig att han hade helt fel. Det blev 41.

Efter ett trevligt nyårsfirande med mäkta imponerande fyrverkerier och mängder av människor på Valparaísos gator tog vi en nattbuss till Argentina. Klockan fem på morgonen rullade bussen in i den kända vinstaden Mendoza, ett naturligt stopp för många backpackers. Vi hade dock siktet inställt på annan ort. En timme efter ankomst i Mendoza satt vi på en ny buss på väg till den betydligt mindre kända staden San Rafael.

San Rafael har nästan 200 000 invånare men utstrålar ändå en verklig småstadskänsla. Den ligger i provinsen Mendoza och precis som många andra städer i provinsen producerar man även här vin.

Slitna efter nattens bussresa kånkade vi in våra väskor på det första morgonöppna caféet vi lyckades hitta i San Rafael. Vi loggade in på Cuchsurfings hemsida och såg till vår stora glädje att vi även i denna stad fått napp. Ricardo öppnade upp sin lilla studentlägenhet för oss.

Det fanns egentligen bara en anledning till att vi valde att åka till just San Rafael. Anledningen var att världens kanske mest kända, och förmodligen farligaste motorsportstävling passerade staden.

Dakarrallyt gick av stapeln första gången 1978. Ursprungligen kördes rally mellan Paris och Senegals huvudstad Dakar. Efter ett par år av incidenter och hot om terroristattacker ställdes tävlingarna in 2008 och 2009 flyttades Dakarrallyt till Sydamerika där det anordnats vart år sedan dess.

Tävlingssträckorna går till mycket liten del på belagda vägar utan istället över sanddynor och liknande. Rallyt är extremt krävande och handlar inte bara om snabbhet utan även om navigering och skicklighet gällande val av rutt. Bara att komma i mål är en prestation. Man tävlar i fyra olika fordonsklasser; bilar, motorcyklar, fyrhjulingar och till och med lastbilar. Sedan starten 1978 har ett sextiotal personer omkommit i rallyt vilket gör Dakarrallyt till en av världens farligaste tävlingar. Redan första dagen av årets upplaga avled en argentinsk motorcyklist efter en olycka.

Målet för andra ettappen i år var staden San Rafael. Att se något av själva tävlingen visade sig vara väldigt svårt. Närmsta plats för åskådare låg nämligen nästan åtta mil utanför staden. Vi viste däremot att förarna efter dagens etapp skulle köra genom staden till den plats där de skulle spendera natten. Efter att vår värd tagit oss på rundtur på en av stadens mest kända vingårdar åkte vi ut till förarnas lägerplats i hopp om att komma in. Det visade sig dock omöjligt. Vi fick nöja oss med att stå längs vägen och kolla på motorcyklarna, bilarna och det enorma antalet följebilar som passerade. Det var i och för sig en upplevelse bara det.

Den, av vår värd förutspådda, 37-gradiga värmen visade sig istället bli 41. Gassande solsken från en klarblå himmel och näst intill ingen vind gjorde inte saken bättre. Vattnet i flaskorna vi hade med oss erbjöd heller ingen svalka utan påminde mer om te. Människor längs grusvägen där vi stod sökte istället svalka i den kanal som förser de kringliggande fälten med vatten. Jag har nog aldrig upplevt en mer intensiv värme.

Den extrema värmen vållade också problem för de två svenska förarna som i år ställer upp i Dakarrallyt; både tekniska, fysiska och psykiska problem.

”Det är lite varmt här nu. Jag lider lite av det. Jag är bränd, röd och lite skärrad av värmen men man vänjer sig säkert.” sade den svenska i bilföraren Thomas Berglund i en tidningsartikel. ”Här ute är det 50 grader varmt. Sitter man i sanden och vilar så blir man ju grillad. Det är ju ännu varmare.” yttrade sig motorcyklisten Ronnie Bodinger i samma artikel.

Efter att ha sett Dakarfordonen rulla förbi tog vi ett svalkande dopp i reservoaren till ett vattenkraftverk utanför stan.

Vi spenderade två nätter hos Ricardo och fick uppleva en sällan skådad gästfrihet vilken inkluderade att Ricardo sov på luftmadrass för att jag och Matilda skulle få hans säng, bjöd oss på kostnaden för turen på vingården, körde runt oss i bil, bjöd på öl och glass och till och med betalade vår taxi till bussterminalen när vi skulle åka. Tilläggas bör att vi flera gånger protesterade men att Ricardo insisterade på alla dessa saker och avfärdade våra protester med ”det är normalt i Argentina”.

Just nu bor vi i hos ytterligare en couchsurfare vid namn Leo i staden Tandil. Även Tandil är en stad utanför turiststråket. Anledningen till detta besök beror till stor del på min fascination för poeten, författaren, konstnären och artisten Evert Taube och ett försök att resa i hans fotspår. Tandil är bara en mellanlandning i ett försök att ta oss till en liten, liten by vid namn Cerro de la Gloria. En by som väldigt många svenskar känner till om än inte vid namn. Belägen i viken Samborombón friade här Fritiof Andersson en afton i April till Carmensita i visan Fritiof och Carmencita. Att ta sig dit verkar dock inte helt enkelt. Vi får se hur det går.

Helt utan upplevelser i Taubes fotspår är vi dock inte. För att ta sig till Tandil tog vi ännu en nattbuss och resan gick rakt igenom Pampas. Ett 750000 kvadratkilometer stort bördigt slättland i centrala Argentina; älskat och omsjunget av Taube. Sittande på en buss genom detta slättland var det inte utan att man förstod varför Taube var så förtjust i det. Det är en mycket speciell syn. Likt en gigantisk öken, om än grön och buskbeklädd, sträcker sig landskapet så långt man kan se i alla riktningar med endast horisonten som gräns. Här och var syns vinddrivna vattenpumpar som de i västernfilmerna och på den till synes oändliga landsväg vi färdades skymtades ingen bil så långt ögat kunde nå. Taube lär ha sagt ”På Pampas behöver man inte vara en Evert Taube för att bli poet”, något jag kan skriva under på. Med Taube sjungande Fritiof och Carmencita i öronen och Pampas passerande utanför bussens fönster var det inga problem att somna in till en god natts sömn.

Även om Tandil i sig inte var ett mål har besöket här varit intressant. Över hela Argentina är det känt att den bästa Picadan äts i just Tandil. Picada äts oftast som en förrätt och är egentligen bara plockmat bestående av i huvudsak ost och salami. Tandil har en stor produktion av de båda. Igår avnjöt vi ett god Picada i vår värds hus tillsammans med ett vin från Mendozaregionen. Idag väntar ännu en klassisk Argentinsk anrättning. I skrivande stund är huset nämligen fullt av Leos vänner och värden själv är i full färd med att tillreda en Asado, det argentinska sättet att grilla.

Innan jag går för att sluta upp med de andra ute vid grillen vill jag bara tipsa om en låt. Under resan i Sydamerika har jag inte bara lyssnar på Evert Taube utan även den kubanske sångaren Silvio Rodríguez har till viss del präglat resan. En favorit är hans låt El Dia Feliz Que Esta Llegando. Känd hos många svenskar genom versionen tolkad och framförd av Björn Afzelius men då under namnet Sång till friheten. Lyssna gärna på originalet här.

På återseende

/Robin

Viña del Mar – Vals i Valparaíso och väntan på det nya året

Hav! Under bugande palmer jag så
Hur våg på våg i svallande tåg
Emot Chiles klippiga stränder
Kom rullande in
O, detta brus när ett skimrande svall
Fann mig och tog mig i famnen!
O, när delfinerna dök bland korall
Och en vinröd klänning blev min!

Då sjöngs där i Valparaiso et söt liten sång:
Rosita! Chilenita!
I havet, i stilla havet, står hajen på språng
Rosita! Chilenita!
Kondoren på Condiljären är bister -Jaha!-
Och ormarna börjar skallra i Tarapaca
Och sju glada sjömän rundade Hornat idag –
Och Rosita vill alla ha!

Vals i Valparaiso, författad av Evert Taube och här framförd av Cornelis Vreeswijk.

En och en halv timmes bussresa väster om Santiago ligger hamnstaden Valparaíso. Staden har en befolkning på knappt 300 000 och är byggd på 42 kullar, alla med olika namn. Under mitten på 1800-talet upplevde Valparaíso sin glanstid. Staden var vid tiden Chiles viktigaste hamn och alla båtar som skulle färdas från USAs östkust till dess västkust var tvungna att passera Chiles södra spets, det bland sjömän ökända Kap Horn. Valparaíso blev ett naturligt stopp på resan vidare mot västkusten. När Panamakanalen invigdes 1914 behövde fartygen inte längre passera Chile och Valparaísos hamn blev mindre viktigt. Glansdagarna var över.

Idag är Valparaíso Chiles kulturhuvudstad och huserar även landets nationalkongress. Många betydelsefulla personer kommer från staden så som ex-presidenten Salvador Allende, militärkuppledaren och diktatorn Augusto Pinochet och litteraturnobelpristagaren Pablo Neruda.

Efter att ha lämnat vår värd i Santiago tog vi bussen till just Valparaíso där vi flyttade in hos vår nya värd Nacho. När man reser runt och ”couchrurfar” vet man aldrig riktigt vad som väntar. Denna gång väntade en väldigt trevlig ung man och en lägenhet med eget rum och badrum till oss och en fantastisk vy över staden.

Vi spenderade tre dagar hos Nacho och fick uppleva Valparaíso på nära håll. Både jag och Matilda är överens om att denna hamnstad har något mycket speciellt. Staden är skitig men arkitekturen är fantastisk; märklig men fantastisk. På stadens kullar trängs välputsade, välrenoverade hus med fallfärdiga skjul i alla världens färger. Inkilade emellan finns också, de för staden så typiska, ascensores, hissar, ungefär som bergbanor, som för ett par kronor transporterar dig upp på stadens olika kullar. Mer sjömansromantik är förmodligen svårt att hitta på ett och samma ställe. Att Taube skrivit en låt om staden känns helt naturligt.

Förutom att flanera de pittoreska gatorna i hamnkvarteren och de bohemiska områdena på Cerro Alegre och Cerro Concepcion, ett par av de äldsta kullarna, besökte vi också Nobelpristagaren Pablo Nerudas hus.

”Det får inte ligga för högt eller för lågt. Det ska vara avskilt men inte överdrivet. Med förhoppningsvis osynliga grannar. Dem får inte ses eller höras. Originellt men inte obekvämt. Med många flyglar men starkt. Inte för stort men inte för litet. Långt från allt men nära till transporter. Självständigt men nära affärerna. Förutom det måste det vara väldigt billigt.”

Detta var kraven Neruda hade när han bad sina vänner hitta honom ett hur i Valparaíso. Den 18 september installerade han sig i huset han kallade ”La Sebastiana”; beläget på Valparaísos högsta kulle, fem våningar högt men säkert inte större än 100 kvadratmeter. Under besöket hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte var mest imponerade, inredningen eller utsikten. Från alla husets rum har man en fantastisk utsikt över hela Valparaíso samt hamnen och stilla havet bort till horisonten. Inredningen i huset tillhör de mer kreativa jag har sett. Inrett med en uppstoppad, exotisk, rosa fågel, en trähäst från en karusell tillverkad i Frankrike och en, av Neruda, egendesignad rund öppen spis är bara några av de detaljer som gör huset lekfullt och väldigt intressant. Med andra ord är huset väl värt ett besök.

Imponerande av staden och gästfriheten hos vår värd tog vi våra ryggsäckar, satte oss på bussen och åkte tio minuter till den intilliggande staden Viña del mar där vi bor nu. Just nu sitter jag på en balkong på 15:e våningen hemma som vår nya värd Yerko. Utsikten här uppifrån är långt från dålig. Vi är dock inte ensamma utan lägenheten besöks också av ett Holländskt par. Av den anledning får vi sov på en luftmadrass och i en soffa. Det är faktiskt första gången vi, namnet till trots, sovit på en soffa när vi couchsurfat.

Att vi inte fick en säng är dock inget som stör. Vi får se oss som väldigt lyckligt lottade som hittade en couchsurf värd över huvud taget vid den här tiden på året. Kuststäderna vid Valparaíso sägs nämligen vara Chiles, och enligt vissa en av världens, bästa platser att fira nyår på. Varje år får Valparaísos befolkning på 300 000 ett tillskott på en miljon besökare som kommer hit för att uppleva nyårsafton och det väldiga fyrverkeriet som avfyras här. 25 ton fyrverkerier avfyras från 19 olika flottar ute längs kusten. Ett skådespel som pågår konstant i 25 minuter. Något vi självklart ser fram emot.

Avslutningsvis vill vi bara önska er där hemma ett riktigt gott nytt år!

/Robin

Santiago – Osvensk jul och omtänksam värdfamilj

Nu är julafton snart över hemma i Sverige. Här i Santiago har den knappt börjat, och det kommer den förmodligen inte att göra heller. Vi har gjort vårt bästa för att skapa julstämning, något som inte är en helt enkelt uppgift i 30-gradig värme och när solen går ner först efter nio på kvällen. Efter att häromdagen ha spenderat timmar med att springa runt i ett av stadens stora varuhus tillsammans med tre anställda lyckade vi hitta både kardemumma, pomeransskal, saffran och de andra sakerna vi behövde. Lussekatterna blev goda, den hemmagjorda glöggen betydligt över förväntan och ris a la Maltan står i kylen, men det spelar ingen roll. Jul blir det inte ändå. Jag ser inte 2011 som första året jag firade jul utan familjen. Jag ser det som första året jag inte firade jul över huvud taget. Julen handlar nämligen inte om ett visst datum utan om traditioner och gemenskapen med familjen och vänner. Utan familj, vänner och julbord är det ingen jul. Vi får ta igen det nästa år helt enkelt. Nu ska jag dock sluta klaga och önskar istället er som firar en god jul.

Vi bor fortfarande kvar hos familjen i Santiago. Ju mer vi utövar couch surfing ju mer övertygad blir jag om att det är det bästa sättet att bo när man är ute och reser. Det beror självklart på vad avsikten med resan är men för oss, som vill uppleva snarare än bara koppla av, är det perfekt. Man får nämligen se en massa saker man aldrig skulle sett annars som turist.

I tisdags kväll fann jag mig själv stående iförd en av de lokala fotbollsklubbarnas röda tröjor i en liten ganska sunkig innefotbollsplan i en av Santiagos förorter. Stålbalkarna som höll upp taket av korrugerad plåt var inte målade igår direkt och golvet var mer likt ett halt parkettgolv än de man brukar se i svenska idrottshallar. Vår värd Pablo, hans bror och deras kompisar spelade fotboll mot ett annat lag och jag var inbjuden att delta. ”Är inte Chilenare väldigt bra på fotboll?” tänkte jag. ”Detta kommer ju aldrig sluta väl”.

Att jag inte tränat på fyra månader märktes tydligt. Efter tio minuter var jag så trött att jag hade hjärtat i halsgropen och blodsmak i munnen. Man får ändå säga att det gick hyfsat. Att det inte slutade i katastrof får jag nog tacka mina gamla fotbollstränare Mats och Kent för.

Förutom att umgås med Pablo och hans familj har jag och Matilda också varit på upptäcktsfärd på egen hand runt i Santiago. I måndags besökte vi den anrika Club Hípico, en av två galoppbanor i Santiago. Vi måste sett väldigt förvirrade ut när vi äntrade hallen där man spelar för innan vi visste ordet av kom det fram en man och sa till oss på bruten svenska: ”Satsa på nummer fem. Det är min häst”. Mannen var chilenare men bodde i Lund. Trots stalltipset blev det dock ingen vinst.

I onsdags tog vi en tur till vingården Cousiño Macul. Rundvandringen vi fick var intressant även om vinerna inte riktigt föll mig i smaken.

Redan när vi passerade gränsen från Bolivia in i Chile kändes det som att vi kommit till en helt annan värld. Vägarna var jämna, poliserna omutbara (inte för att vi testade utan för att vi fick det förklarat för oss) och bilarna nya. Bara att man kan dricka vattnet i kranen är en helt ny upplevelse för oss under vår resa i Sydamerika. Att komma till Chile känns med andra ord lite som att komma hem till Europa. Åtminstone södra Europa med tanke på klimatet.

Men hur mycket Europakänsla det än finns i Chile hjälps det inte för att ta hit julen.

Vi saknar den. Hoppas ni gläds åt den där hemma.

God jul

/Robin

Santiago – Sand och Salt

Strandsatta mitt ute i en Boliviansk öken. Bilen har gåttsönder igen för femte gången på en timme. Så långt man kan se finns bara sand. Hoppas José och Nicholas får igång den igen.

I den torraste delen av Bolivia ligger staden Uyuni. En stad utan några särskilda sevärdheter. Staden är helt platt och har breda gator och en liten befolkning. När man går på gatorna känner man sig i form av turist, till skillnad mot många andra platser i Bolivia, inte alls unik. När man ser sig omkring ser man faktiskt fler turister med färgglada ryggsäckar än vad man ser Bolivianer. Anledning till det är att Uyuni är utgångspunkt för Bolivias mest populära, och, enligt vissa, Sydamerikas mest imponerande, turistattraktion, saltöknen.

För 40000 år sedan var saltfältet en del av en förhistorisk sjö men bildade när denna torkade istället världens största saltbädd. Med sina 12000 kvadratkilometer är saltöknen i Uyuni större än Skåne. Idag inbringar området inkomster från utvinning av salt, litium och genom turism.

När man som turist vill ta en tur ut på saltöknen står man inför några val. Först måste man välja om man vill ta en en-, två- eller tredagarstur. Därefter ska man välja vilken av en uppsjö arrangörer man vill åka med. Gemensamt för alla är att turerna är i stort sett exakt likadana. Vi valde att åka en tredagarstur vilket inkluderar mer än bara saltöknen.

När hela vår grupp samlats första dagen delades vi upp i två olika Toyota Landcruiser. I vår bil färdades förutom oss ett schweiziskt och ett holländskt par samt vår mustaschprydde chaufför José. Första stoppet var tågkyrkogården. Tågkyrkogården är en plats utanför Uyuni med en mängd övergivna lok och vagnar från tidigt 1900-tal som använts för att frakta mineral från de bolivianska gruvorna till kusten men som lämnats åt sitt öde när de blev värdelösa. Nu står de sönderrostade och nedklottrade och verkar som turistattraktion istället. En surrealistiskt syn och en plats väl värd ett besök.

Därefter satte vi av mot saltöknen. Arko, holländaren i framsätet, lånade min Ipod och lyckades koppla in den i bilens stereo. Snart strömmade ”Kom igen Lena” av Håkan Hellström ur högtalarna. Något som schweizarna och holländarna så väl som José diggade med till.

Efter ett snabbt stopp för att se hur lokalbefolkningen processar saltet för att användas till matlagning kom vi ut på saltöknen.  Bländande vit sträckte den ut sig. Snart försvann sista skymten av hus i horisonten och nu sågs bara vitt salt och blå himmel så långt ögat kunde nå. Lunch serverades vid en saltrestaurang. Ett hus byggt av block av salt med bord och stolar i samma material.

Turerna på saltöknen och dess omgivningar är kända för att ta hårt på bilarna som trafikerar dem. I guideböckerna varnade de för att mekaniska fel kunde vara ett stort problem. Hur stort kunde vi inte ana. Redan första dagen hade vår bil problem även om det var snabbt löst. Efter många timmars körande över det kritvita saltet spenderades första natten på ett hotell, även det gjort av salt.

Det mest imponerande med saltöknen tyckte jag helt enkelt var dess storlek. Att se saltet breda ut sig så långt man kan se i alla fyra väderstreck får en att känna sig liten.

Nästa dag lämnade vi saltet bakom. På agendan stod laguner, laguner och laguner. Röda, vita och gröna, med eller utan flamingos. Upplevelsen fick sig dock en törn när vår bil började krångla. Att vi blivit utrustade med den sämsta bilen och den ballaste chauffören var det inget tvivel om. Fönsterrutorna gick inte att veva ner och dörrarna gick inte att öppna inifrån. Gång på gång på gång stannade bilen. José och schweizaren Nicholaos tvingades fixa den lika många gånger. Hade det inte varit för Josés glada, skämtsamma och positiva humör hade det varit en ganska misslyckad dag.

Tredje och sista dagen började tidigt. Solen var under horisonten, temperaturen under minus och klockan innan fyra. Med frost på insidan av fönsterrutern klättrade vår uttjänta landcruiser upp till över 5000 meters höjd. I kratern av en vulkan fick vi beskåda röken som steg upp under den tunna jordskorpan samtidigt som solen steg upp över bergen. Innan frukost blev det ett dopp i en varm källa och sedan besök vid en grön lagun. I och med det var turen över och vi passerade gränsen in i Chile. Turen i sig var en besvikelse eftersom vi knappt sett röken av vår guide efter att vi fick problem med bilen. Han färdades nämligen i den andra bilen och inte väntade de på oss. Naturen var och andra sidan väldigt imponerande.

Nu befinner vi oss i Chiles huvudstad Santiago. Första natten i Chile tillbringades i staden San Pedro i norr, mitt i Atacamaöknen, världens torraste öken. På grund av busstrul tvingades vi också spendera en natt i staden Calama innan vi kund åka de 22 timmarna i buss genom öknen till Santiago.

Nu couchsurfar vi och bor hos en familj utanför staden. Mer om Chile och Santiago får ni veta i nästa inlägg.

Vi hörs!

/Robin